blay

Bottenarkivet

#1063 Free Culture Forum presentation on Information Fetishism

View Comments

This post treats the conceptual role of information in discussions at the Free Culture Forum and problems associated with equating cultural expressions with their representations as digital information.

This was sort of my talk but the 9 min we had been delegated didn’t even last a third of it.

We were asked to answer two questions in the presentation:
What do you think of Flatrate?
Who are the creative communities?

// Piracy

My way into the “free culture” discussions is from Piratbyrån, the organisation that kickstarted the debate regarding the effects of internet and copying on culture and society in Sweden. Our aim when we founded in 2003 was to destroy an economy based on intellectual property and replace it with the internet. True story…

Since it was technology that had enabled this opportunity, the initial focus was mostly on more technology as the solution. Better access, more broadband, more copying would presumedly linearly increase the effects that internet brought about. That is; better, more diverse, culture, more freedom, political change.

After a while we got the sense that this no longer was sufficient or a good way of framing the situation. This change was both internally and externally motivated. Internally, acceleration of the same didn’t give the desired effect. Selection became more problematic than distribution, what makes culture meaningful became more important than access.

Externally, computing moved out from the home PC to mobile and ubiquitous technologies, especially outside of the western world and its telecommunications infrastructure. Music economy turned towards live music. Social media connected to physical social networks and places. Information politics didn’t turn to political change.

All culture moved to the internet, but did not leave the analog anchor behind. On the contrary, digital information circulate in and influence physical spaces and communities more than ever. The way these spaces and activities are conducted is what is fundamentally changed by digital information, with new abilities to coordinate social and cultural forms non-institutionally being opened up. But this is an opportunity to engage more concretely in these spaces and activities — making them more relevant — not escape from them and making them redundant because they also exist as digital representations.

/// Post-digitality

Ironically, what came out of this engagement with piracy and copying was less of a focus on digital content, rather than more. Instead it was a focus on all those things that made sharing information meaningful. More access and more information and more digitalisation was definitely not the solution in itself.

The question of digital information is no longer about how to increase the production of it, but:

This presents the question of participation as a serial issue on the systemic level rather than the content level. An act that on the content level is pure “non-participatory” consumption may on the systemic level be a part of simply more accumulation of information, but may as well be a tool for action and creativity. Does the accumulation of information on a political issue enable political actions or does it simply produce passive “understanding”? Does downloading music make people get together and dance or make individuals in front of their laptops press the skip button more often?

This critique is a form of information overload critique, but not information overload in the sense of one being passively bombarded with information, which is a broadcast/consuming perspective. Instead; it is an overload of the active will of accessing more information and believing that simply more information gives a better understanding, clues to how to act or a better cultural experience. If this result is not achieved the information addict believes that the only thing missing is more or better filtered information.

//// Abstract Space

All media experiences are post-digital. Sound and light takes place off the internet when digital information is transformed into analog signals. For a long time the post-digital output of digital information was only an individual in front of a home PC, but no longer. Equally, all culture exist in one way or another as digital representation.

That is why any framing of the problem and opportunities of culture must leave the abstract space of the internet. This space is abstract and a fetish in the sense that, in this space, culture becomes content without regard to the concrete situations in which it is experienced and digitalized. The framing have to include the constantly ongoing circulations of materialisation and de-materializations and conversions between analog and digital.

The most enthusiastic advocates of the digitalization of culture today is the copyright industry. Gone are the days when “we” were digital pioneers faced with analog industries. As Eva Lichtenberger said at FC Forum, their key question today is: How to make money on digital information?

The copyright industry is convinced that, in the future, all culture will be digital and they want to be the ones providing the digital services in the future media internet. Cultural production, experiences, business models, services and relations will all be digital. Producing better cultural experiences in their view is about producing better digital media experiences, from their point of view often involving bandwidth-intensive media experiences with linearly improving quality of image, sound and selection. Nothing radical for sure, but as a consequence they would have to re-write the architecture of the Internet as to ensure quality of service. Note that in this model, file-sharing is not really a problem, since the idea is that the consumer would prefer the high-quality media experiences that is impossible to replicate on the regular internet, without the network management of the ISPs

As a consequence, when the copyright industry form lobby groups to speak for culture with one voice, as though all culture would have common interests, they constantly exclude culture whose main expressions are not digitalizable but are about performative, physical and/or collective experiences.

So any framing that makes a distinction between “new”, “digital” and “old”, “analog” culture feeds directly into the division of culture that the copyright industry want to enforce.

///// Flatrate

The critique against flatrate from this perspective should by now be evident. It remains in the abstract digital space, ignoring the concrete post-digital spaces. This abstract conception of culture gets severe consequences.

A reward situation like flatrate can never be a neutral measurement of culture existing outside of the reward system. As soon as the system is being enacted it is also an incentive for culture to move in the direction where the reward is maximised. In the case of a flatrate that would somehow measure popularity of digital content, that would be culture based on more and more production of digital content which, disregarding what context and what emotions it creates, would be consumed as many times as possible. That is a culture that searches for the lowest common denominator in order to scale as fast as possible, that constantly creates new buzz and that does little more than inject quick cultural fixes.

It can be argued over what culture should be, but all intervention is the ecosystem where culture operates — including for example policy on urban development and social security — is a valuation of one form of culture over another. Flatrate is an institutionalisation of one specific form of culture for an unforeseeable future. That choice can be very difficult to reverse.

There is yet one more critique implied by this perspective. If digital technology allows for infinite non-institutional reconfiguration of social, cultural and material relations and the emergence of the cultural industries with their internal and external separations grew out of older media situations and today are retained simply as institutional ghosts of that situation — then there is no reason for naturalizing this division and not also opening up the black box of how creative industries are distinguished from non-creative and not pre-determine the set of possible cultural expressions these reconfigurations may end up having.

Accepting those divisions would not allow for anything more than local optimization within pre-defined systems. This will have several consequences:

////// Creative Communities

First, the creative communities today will not necessarily come from the internet, it will not be the ones that beginning with digital information, but that define the problem and opportunity elsewhere. Beginning with the internet gives overwhelming possibilities of choice and nowhere to anchor them. That’s where you get things like slacktivism, information accumulation and the shuffle button.

Second, new cultural works in themselves does not make culture and the increased rate of their production is not the problem at hand. What is lacking is rather ways to receive new cultural expressions and nurture them — how to make culture excite bodies and brains. The impact of emerging cultural forms today is not felt on the level of the individual work (a relatively new idea in the history of culture) but on the level of the aggregate of digital culture or creative communities over an extended period of time. When pointing out what has provoked cultural change the last decade it is a mistake to try to find fixed points where that change happened. Rather it is in the everyday reconfiguration of flows and circulations.

This creativity does not come in leaps in the form of works by artists but through a continuum of creativity exercised between analog and digital, between amateur/ semi-professional/professional, between specialization of a cultural industry and all kinds of work and between individual/network/collective. Or, put more ontologically correctly: the leaps from which culture happens is today so infinitely small that only their aggregation over an extended period of time is registered by our senses.

/////// Information Politics

Information politics is one of the key political issues today, but not because access to and accumulation of that information is an end in itself but because of what it is able to accomplish and transform. Precisely because in itself, information is almost nothing, it is so important, since with its help it is possible to reconfigure the things that really matter.


Written by admin

November 4th, 2010 at 9:24 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with

#1060 English posts

View Comments

I tagged all my post written in English (at least the ones containing the word “that” which is what I searched for) HERE.

I don’t write that much in English and it’s mostly write-ups on talks I have done. If readers (you poor Google Translate readers) bug me about it I will start to write more in English


Written by admin

October 4th, 2010 at 4:43 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with

#1032 Lager av klarhet

View Comments

Inlägget här från Far McKon om komplexa och komplicerade system är så bra att jag citerar det i sin helhet. Det baseras delvis på The Collapse of Complex Business Models, som också är väldigt bra läsning.

Use Layers of simplicity:
Good complex systems are not really complex, they are layers of simplicity. One way I’ve heard that described is as “Simple, Complex vs Complicated”. Simple systems are simple. Complex systems are layers of simple systems, that can be abstracted and used separately, and unwoven. Complicated systems are, rather than a collection of simple parts, are a single complicated system, and are hard to unwind, or reuse just part of.

Koppla gärna detta till diskussionen om Unit Operations (bok) och System Operations. Själv behåller jag gärna begreppet system, men talar om komplexa och komplicerade istället (Till exempel här).

Complexity often has diminishing returns:
Complexity (and complication) has diminishing returns. Layers if management, interaction, and checking takes more and more resources away from the main goal. While each new layer may be useful, and add to overall quality and stability of the system, it get to a point where adding more takes so much time and energy, the new capabilities are not worth the cost.

Här är faran med att bygga komplicerade organisationer. I det omedelbara situationen kan varje nytt lager verka vettigt och bidrar till att utföra en uppgift mer effektivt. Men till slut, framförallt när det som mest behövs förändring kommer den stabiliteten och effektiviteten som de tillagda lagren utgjorde att vara organisationens största hinder.

Creeping Featurism:
No matter how simple you want a system, complexity or complication will creep in.

Alla som engagerat sig i skapandet några slags organisationer känner säkert igen detta. Organisationen börjar kraftfullt enkelt, självständiga delar hakar i varandra och skapar något produktivt, men ändock med externa relationer, men efter ett tag kommer vanor, diskurser och stigberoenden krypande.

Simplifying is hard:
In a lot of cases, removing complexity (or complication) from human systems is difficult. Often systems will rather collapse, than simplify. I think this is more a ‘human nature’ than ‘all of nature’ issue. People see cutting back a budget as a failure, rather than a success. They often see doing fewer things better as second to doing a lot poorly (I know I’m in that category). Simplifying something is harder than making it more complicated. I think all of these are as true for human systems, as they are for computer systems. I hope in the future to write a bit about how to manage these issues for people, and code.

Alla citat från: Layers of Simplicity « Far McKon


Written by admin

October 2nd, 2010 at 1:37 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with ,

#1031 Magiska fönster och ytor

View Comments

Den moderna datorn används för det mesta som ett svart hål som suger uppmärksamhet från omgivning och in till datorn. Den stationära datorn låser till och med användaren vid en bestämd plats, ofta borta från solljus och frisk luft.

Utifrån mobila kommunikationsteknologier kan den här utvecklingen anses ha gått åt två håll. Antingen kan den sägas ha flyttat ut datoranvändandet i friska luften, ut bland människor, ut i staden. Eller så kan datoranvändandet sägas ta ännu mer tid och uppmärksamhet i anspråk så att inte ens en promenad på stan, en väntan på en buss eller en fikastund ägnas åt den kroppsliga upplevelsen i nuet.

Sett som ett designproblem kan mobila teknologier, och framförallt touch-baserade skärmar, ses på två sätt som korresponderar mot de här utvecklingarna – antingen som fönster eller som ytor.

Matt Jones gör den distinktionen i ett inlägg om ipad. Ofta används och designas ipad, iphones och liknande som fönster och skapar därmed en interaktiv splittring mellan vad som pågår på skärmen och vad som pågår runt omkring. Visserligen färdas data mellan de här två världarna – automatiskt genom positioneringsdata och av användaren genom delandet av bilder och statusuppdateringar – men det rör sig om två fundamentalt skilda sfärer till den grad att det blir rent livsfarligt att kombinera dem. Jag vill inte rekommendera någon att irca på telefonen samtidigt som ni cyklar…

iPhone is a beautiful, seductive but jealous mistress that craves your attention, and enslaves you to its jaw-dropping gorgeousness at the expense of the world around you.

Men det finns en annan väg att gå. Och det är vägen där mobil teknologi blir förhöjande ytor som skapar närvaro. Föreställ er brädspel och fotoalbum. Föreställ er vad musik gör i ett rum och hur märkligt det vore att påstå att musiken riktar uppmärksamheten bort från det som pågår i rummet. Musiken tar inte uppmärksamhet från annat utan förhöjer närvaron och tillåter en deltagande, absorberande kroppslig upplevelse av omgivningen.

För att förstå möjligheterna för kommunikationsteknologi att fungera på det här sättet måste vi se till annat än mjukvaran. En laptop med sin uppböjda skärm och enmansinmatning har svårt att fungera på det här sättet. Det är helt enkelt svårt att samlas runt en laptop på ett sätt som både visar skärmen och tillåter uppmärksamhet på de runt omkring. En enhet som har inmatning och uppvisning på samma yta, t.ex. en touchskärm har inte det här problemet. Är den multi-touch kan den till och med användas av flera personer samtidigt. Flytet i interaktionen förblir inte inuti enheten utan i ett öppet system där enheten endast är en komponent.

För att förstå varför ipad har blivit en sån framgång måste man också förstå vad den möjliggör kroppsligt, som yta. Inte bara som fönster in till en app.

Dessa ytor är ändå bara ett litet steg bort från laptopen. Idag finns möjligheten för datande att aktualiseras på helt andra sätt än genom skärmar och blinkande lampor. Mekanik, såpbubblor och färgskiftningar i tyg går precis lika bra.


Written by admin

October 2nd, 2010 at 1:04 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with ,

#1026 Nätet, Samhället och stora bokstäver

View Comments

Idag ställs två visioner om det framtida nätsamhället mot varandra.Christopher Kullenberg på SVT Debatt mot Per Strömbäck i SvD.

Kullenbergs artikel är en uppmaning till socialdemokraterna att efter det misslyckade valet omformulera sin nätpolitik. Istället för att gå Bodströms väg – där övervakningsprogram i Europa blir legitimitet för liknande program i diktaturstater och korporativistiska samarbeten premierar enskilda företags intressen framför medborgarnas – vill Christopher att de ska söka en annan väg grundad i satsningar på digital infrastruktur, solidaritet och medborgerliga rättigheter. Denna vision är ett uttryck för nätpolitikens ‘next level’ där omvandlingskraften hos nätet – som började med att helt revolutionera hur vi är kreativa, hur vi kommunicerar med varandra, hur vi arbetar och hur vi skapar gemenskaper – nu riktar in sig på att omdefinera traditionella samhällsinstitutioner. Här skapas breda allianser mellan institutioner och deltagande gemenskaper där institutionernas slutna rum öppnas upp och genomsyras av en ny omvandlande kraft. Detta sker runt om i världen, för den svenska nätpolitiken är kanske arbetet i det europeiska parlamentet bästa exemplet på detta.

I Per Strömäcks vision ställs istället Nätet mot Samhället. Men om nätet är nya former av demokratiskt delatagande, av kunskapsspridning av öppenhet och delande, vilket är då det Samhälle som ska flytta in på nätet? I första hand representeras det Samhället av post-representativa (Se Amelia Andersdotters föredrag på Ars Electronica) institutioner som ACTA. ACTA är som bekant ett handelsavtal bland annat kring intellektuell egendom som förhandlas fram i hemliga förhandlingar där inte ens europeiska parlamentets folkvalda får tillgång till dokumenten. Varje form av medborgarinflytande och parlamentarisk granskning motarbetas aktivt. Detta är Samhället som Per Strömbäck nu vill ska ta över nätet. Och han har rätt, Samhället är på stark frammarsch. ACTA förväntas skrivas under nu i dagarna och kommer sedan tvinga land efter land att gå med på villkoren som formulerats av ett fåtal länder samt upphovsrättsindustrins lobbyister.

Samhället med stort S representeras av institutioner utan demokratiskt deltagande. Istället för att låta dessa särintressen kolonisera Nätet med stort N måste vi hitta en annan vision där digital kommunikation, och det breda deltagande över gränser det tillåter, ligger till grund för en omvärdering av alla samhällsinstitutioner och hur de ska bedrivas.

Om vi ska se både Per och Christopher som socialdemokrater (alla svenskar är socialdemokrater i någon mening, oavsett vad man röstar på!) så representerar Per Strömbäck den auktoritära, institutionella socialdemokratin där Samhällets funktioner administreras av experter och Nätet/Folket formas och disciplineras efter deras (så klart väl övervägda) beslut (givetvis gjorda i det allmänna intressets tjänst). Christopher vill istället locka fram den socialdemokratin som med stort deltagarinflytande byggde Sverige. Den socialdemokratin som har hittar i solidaritetsarbete och i de lokala förgreningarna. På senare tid har den mörkare delen av socialdemokratin dominerat, vilket har gjort att det försprång som de tekniska satsningarna på internet för tio år sedan skapade har ätits upp då de inte kunnat växlas in till sociala förändringar i tillräckligt hög utsträckning. Länder med en mer levande demokrati, som USA eller Brasilien, ligger långt före i de här experimenten.

Men jag är hoppfull. Det pågår mycket aktivitet i Sverige och det finns nu en bra chans att formulera ett brett politiskt projekt för att återuppliva demokratin. Jag håller med Christopher – Det brinner i knutarna och alla måste vara med och bidra!


Written by admin

September 28th, 2010 at 8:30 am

Posted in Uncategorized

#1025 Accelerationism blev realtidspadda

View Comments

@macdeleuzian skapade en padda som hakade i senaste inlägget om accelerationism. Jag skrev en lång kommentar på den paddan som jag återpublicerar här. Den står sig bara delvis på egen hand så ha gärna paddan till hands också.


Original måste för det första, för att kunna uppfattas som det gör i den här texten, dessutom få en mycket striktare betydelse än det har i den gängse upphovsrättsdiskussionen. Original här måste betyda singularitet, snarare än ett verk som har en tillblivelsehistoria som inte grundar sig i andra verk. Men där är vi säkert alla överens.

Jag undrar om imperativet inte är (det mycket tristare) “reagera på mig!” De flesta reaktioner mellan objekt som kommer i kontakt handlar inte om kopiering väl? Kopiering är, som jag också tycker att resten av texten visar, en rätt osofistikerad relation mellan två objekt som egentligen bara fungerar om de två miljöerna där objekten existerar har standardiserats. Digital kopiering kräver två datorer med standardiserade protokoll. Och kopiering av politiskt tektik t.ex. kräver att två platser har samma förutsättningar för politisk praktik. Därför funkar det bra att kopiera motstånd mot ACTA på olika delar av världen, men sämre att kopiera andra delar av nätpolitik som kan fungera endast i de relationer där den uppstod.

Till exempel är säkert en hel del praktiker den svenska nätpolitiken använt sig av svåra att använda i andra länder. Men här kanske översättning är bättre ord. Eller nja, till och med “reagera på mig!” eller “konfronteras med mig!” funkar bättre. Jag tänker på exempel där svensk nätpolitik har översatts till mexikansk aktivism som i vissa fall rör sig om ren kopiering, i andra om missuppfattning och i ytterligare fall om insikter att det inte alls går att göra samma sak i mexico som i sverige, varför praktikerna har blivit helt andra, men ändå som reaktion på den svenska aktivismen. Så visst lever den svenska nätaktivismen vidare i den mexikanska, men bara i vissa fall kan vi tala om en kopiering. Jag söker ett ord som etablerar en relation men som inte innebär en överföring av ett objekt. Om nu objekt är oberoende av sin tillblivelsehistoria (även om de för den sakens skull såklart inte saknar en) så kan vi väl inte samtidigt hävda att objekt verkar genom ett annat? Kan vi samtidigt säga att en kopia är en singularitet/original och säga att det är förmedlat genom ett medium? Genom hur många led av överföring lever objektet vidare? Hur mycket får det förvanskas för att kunna sägas leva vidare? Jag prövar ett annat medietekniskt begrepp: Den svenska nätpolitiken har _informerat_ den mexikanska. Den svenska nätpolitiken har alltså (endast vissa aspekter av den) ingått som information i tillblivelsen av den mexikanska. Men sedan om det skett som motreaktion eller kopiering är en annan fråga och egentligen inte så noga eftersom den mexikanska nu är autonom. Då behålls det jag gillar med framställningen, nämligen att endast vissa direktiv på ett visst sätt medieras, men relationen är något annat än att objektet överförs (som jag tycker mystifierar det hela).

//
“Det är bara svårt om man ens ontologi tvingar en att inkludera allt, som någonsin har varit kontakt med något som varit i kontakt med något som varit i kontakt med nätet, i det som ÄR nätet”

Jag tror att jag är whiteheadian här (även om jag inte har läst honom). Allt detta är (potentiellt) med i vad som utgör nätet, men i olika grad. Vilket i praktiken innebär att katter i knäna inte behöver inkluderas i de flesta diskussioner om nätet, men att de mycket väl kan komma att göra det i ett specifikt fall. T.ex. frågan “Förändras kabelassemblagen av etablerandet av ett cipherspace?”. Det är naturligtvis en viss tröghet när det gäller dragning av nya kablar. En ny i2p-nod skapar inte en ny kabel, men som chrisk skriver, framväxten av krypton skapar framväxten av superdatorer som knäcker krypton och de behöver nya kablar. Så frågan om sammanblandingen eller isärhållandet av två komponenter bör inte beslutas i förväg. Vi kan vara oöverens så länge hypotetiska fall diskuteras just eftersom objekt är så oberäknerliga!

Jag skrev en grej idag angående det här med teknologiska objekt och deras möjlighet till förändring. Vad jag kom fram till är att det handlar om att hitta förändringar i teknologiska objekt där lite input av energi ger stor effekt. Å ena sidan kan ett teknologiskt objekt inte förändras alls utan någon slags input av energi (som såklart också kan komma från en av dess delar). Å andra sidan kan ett teknologiskt objekt förändras till i stort sett vad som helst med tillräckligt mycket införsel av energi (frågan om när ett objekt är samma eller nytt objekt skiter jag i här). Men med tillräcklig kännedom av det teknologiska objektet (eller med lite tur) går det att hitta möjliga förändringar i objektet där bara lite input av energi får stor effekt. Oftast handlar det om att behålla stora delar av objektets sammansättning men styra om något flöde.

Om vi tar exemplet med att använda antimarknaders infrastrukturer till att bygga cipherspace. Anledningen till att det är en spännande politisk möjlighet är att det krävs väldigt lite energi (en lätt omprogrammering) för att få till det. Det är varken där från början (inga outtömda potentialiteter här) eller något man behöver dra om varenda jävla kabel för att få till. Ett hack helt enkelt.

Allting kan bli allting med tillräckligt mycket jävlar anama. Om det är ett nytt eller samma objekt efter behandlingen är skitsamma (och väl inget vi simpla människor har förmåga att avgöra?). Det viktiga är hur mycket eller lite energi det går åt att få till den där förändringen. Det är därför det ofta är bättre att fulhacka än att bygga från grunden. Nyckeln till politik kring tekniska objekt ligger i att förstå och hitta dessa punkter där minimal energi ger störst utslag för fan vi har inte så himla många händer att bygga med.

Slutsats: Låsta postitioner uppstår när vi försöker diskutera de objekt som vi refererar till med våra ord utan att syfta på en konkret situation där i det här fallet “nätet” gör sig till information för oss. Objekt får ju inte förväxlas med abstrakta arketyper. Nätet är ett ord som refererar med olika styrka till olika fenomen som är i ständig förändring varje gång det används och vi bör ta konsekvensen av teorin och inte tro att vi patetiskt simpla människor kan bestämma ett objekts innehåll med vår svaga tankekraft! Min ontologi är ett helt spektrum mellan kliniskt rena objekt och relationistisk sörja!


Written by admin

September 20th, 2010 at 10:37 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with ,

#1011 Accelerationism III: Eskalationism, pirateri och den absoluta horisonten för mänskligheten

View Comments

Det här inlägget bygger vidare på accelerationism-inläggen och seminariet, men utforskar mer fritt möjliga skillnader mellan accelerationism och eskalationism som begrepp och strategier.

Accelerationism är som i tidigare inlägg beskrevs som ett speciellt förhållningssätt till (kapitalistisk) kris eller omställning. Istället för att svara på kris med krav på nedbromsning och återupprättad trygghet svarar accelerationismen med att utveckla och snabba på krisens tendenser. Dock måste det betonas att accelerationismen är ett svar på och ett förstärkande av kriser. Den iscensätter själv inte kriser. En annan strategi, som Copyriot har benämnt ‘escalationism’ och kopplat samman med hacking kan däremot sägas göra det. Låt oss ta två exempel.

Idén med accelerationism, som kommer från Anti-Oedipus, är att kapitalismen frisläpper begär som den sedan fångar in. Accelerationismen tar fasta på de här begären, men försöker löpa ifrån infångningsprocessen och accelerera begären utanför kapitalismens kontroll. Ett välkänt exempel är piratkopiering av Hollywood-filmer. Kapitalistiska processer skapar begär efter filmer, men istället för att arbeta fram tillräckligt med pengar och göra ett begränsat urval utifrån pengabrist så tillskansar sig piratkopieraren allting på en gång. Glappet mellan att begäret uppstår och dess uppfyllande, det glapp som en kapitalistisk process behöver, suddas ut. Accelerationismen skiljer sig därmed från en annan politisk reaktion mot Hollywood i form av den klassiska kulturkritiken som förkastar Hollywood som ideologiskt, passiviserande m.m. i själva innehållet. Man kan säga att den här taktiken, hos Deleuze & Guattari, hos de autonoma och inom piratkopieringen i slutändan inte fungerade. Kanske, som konstaterades av Brassier i förhållande till Nick Land, att den gör sig beroende av att det finns stratifieringar och tröghet som den kan accelerera och gör sig beroende av att de stratifieringarna hela tiden skapar affirmation och begär som den kan utnyttja.

Eskalationismen å andra sidan använder sig av en annan taktik. Den hittar orealiserade, inlåsta begär och möjligheter, men som ändå har gjorts möjliga av kapitalistiska processer, och öppnar upp dem, delvis som ett sätt att, som Copyriot också menar, skapa kris i ett tidigt stadium, så att krisens utspel inte får katastrofala konsekvenser. Från hacking känner vi igen den här strategin i det klassiska utforskandet av säkerhetshål samt i skapandet av cipherspace, som just använder sig av en möjlighet som skapats, men inte realiserats av de kapitalistiska processer som gett upphov till internet.

Så i fallet med accelerationism handlar det om begär som skapas av kapitalism, men som realiseras på ett sätt som inte är kapitalistiskt. I det andra fallet om begär som kapitalismen inte “vill” skapa, men som den inte kan undvika att göra möjligt i sin strävan efter att skapa ett annat. Genom att skapa cyberspace så möjliggörs också skapandet av cipherspace eftersom den använder sig av samma maskiniska konfiguration.

Det går att hävda att accelerationismen har döden som sin horizont. Den tar ett begär, ett mänskligt begär på många sätt, och drar det bortom gränsen där begärets cirkulation kan upprätthållas cybernetiskt (eller organiskt). Cybernetiska system (precis som människan) kan ju varken ha för svaga och långsamma eller för starka och snabba flöden flytande genom sig. Eskalationismen å andra sidan tenderar inte mot döden utan mot nya former av liv och skapande. Men till skillnad från accelerationismens mänskliga begär skapar den former av liv som är posthumana. Att bygga cipherspace skapar ju nya former som inte är överblickbara av ett mänskligt subjekt. Det är grunden i ciphernetics. Man vet inte vad cipherspace möjliggör och det finns ingen punkt från vilken det går att registrera vad som pågår där.

Där accelerationism raderar politisk agens till förmån för att bara intensifiera flöden så finns det agens inom eskalationismen just eftersom den bygger på att upptäcka och realisera outnyttjade möjligheter. Den föregår alltså de kapitalistiska processernas skapande av begär och flöden istället för att som accelerationismen bara vänta på dem. Att förstå denna agens behöver dock ytterligare studier i ciphernetik.

Eskalationism är därför en probabilitetspolitik som innebär att man agerar där en konflikt/kris skulle kunna uppstå senare. När krisen väl är där fungerar inte eskalationism i just det fältet. Paranoian som kan följa med en sån taktik är välkänd inom hacker-världen och illustreras dessutom bra av Terminator. Sarah Connor måste förstöra Skynet innan det byggts för när det väl är sammanställt är det för starkt för att motstå. Men är det verkligen killen som bygger schackdatorn som kommer att bygga skynet i framtiden? Måste han dödas, måste hans maskin förstöras? En möjlig icke-paranoid eskalationism skulle inte gå ut på att försöka förstöra Skynet innan det uppstått utan på att i förhand rusta för den dagen Skynet byggs, i vilken form det nu uppstår. En outforskad möjlighet i Terminator-universumet är också att skynet har redundant kausalitet och därför kan uppstå genom ett flertal olika processer (det är nog något Nick Land skulle skriva under på). TV-dramatiken förutsätter att Sarah Connor måste leta efter _just den_ personen som bygger skynet, men i faktisk teknologiutveckling uppstår teknik snarare av ett helt aktörsnätverk som till viss del är oberoende av enskilda personers insatser. Det är något för nätpolitiken att tänka på också. Vad innebär det t.ex. att möjligtvis kunna stoppa ett avtal som ACTA när krafterna som gav upphov till det fortfarande verkar? Vad är det som gör ett avtal som ACTA möjligt att framträda? Och hur kan enskilda segrar användas för att dämpa den kraften istället för att vänta på att nästa grej kommer.

Som synes så fortsätter det här resonemanget det som startade på Copyriot om att det svenska internätet har ändrat sitt förhållande till accelerationism från fildelningstiden till dagens nätpolitik. Förändringen kan antingen ses som ett svar på de attacker på internet som kommit den senaste tiden med ACTA som det stora flaggskeppet och en brådskande nödvändighet att växla över till försvarandet av vissa nätprinciper. Men det finns också andra tendenser som baseras på andra insikter. Kanske kan de beskrivas som en förståelse av att accelererandet slutligen leder till nollintensitetens död. Att processen inte bara kan accelereras linjärt utan också måste veckas. Två av konsekvenserna av denna insikt kan sägas vara den post-digitala utvecklingen och ciphernetiken.

Den post-digitala utvecklingen vilar på föreställningen att det finns en slags fallande avkastning på accelererad tillgång till information och att den abstrakta digitala sfären av information, innehåll och kunskap inte kan existera utan ett materiellt korrelat (som idag i allt högre grad kan varieras). Även de kroppsligt orienterade cyberteoretikerna på 90-talet, som Nick Land och Sadie Plant, missade den här poängen. De föreställde sig ett virtuellt cyberspace, bara att det hos dem var augmenterat av kött-baserade gränssnitt till det reala “där ute”. Den här förestälnlingen om att det reala finns “där ute” och att datorteknologin finns någon annanstans i sin egen värld har på senare tid definitivt krossats av den översvämmande närvaron av sensorteknologi och utgångspunkten för ett post-digitalt perspektiv är att de tidsligt och rumsligt inte kan separeras.

Ciphernetiken och byggandet av anonyma och kryptobaserade cipherspace ska inte bara ses som ett säkerhetsmässigt svar på övervakning utan också som ett experiment i nya former av konnektivitet. Vad som är möjligt att åstadkomma med de här nya formerna av konnektivitet måste fortfarande utforskas. Cipherspace är inte bara en kryptografisk spegling av cyberspace utan kommer med sina egna möjligheter och begränsningar som skapar sina egna beteenden. Ciphernetiken ska förstår som teorin för utforskandet av möjligheter i cipherspace till att koppla maskiner, människor, information och matematik på nya sätt.

Utvecklingen har också att göra med att accelerationismen missförstod vad den samtida kapitalismen handlade om. Det var inte alls ett evigt avstratifierande av hierarkier till förmån för opersonliga flöden. Tvärtom har framväxten av finanskapitalismen koncentrerat kapital i ännu färre händer och frammanat sammanslagningar av företag till jättekorporationer med interna kommandoekonomier där cybernetiska kontrollsignaler ersätter marknadens osynliga hand. Detta är ju DeLandas/Braudels argument, att kapitalism är monopoltendens och antimarknad snarare än marknadsekonomi. Nick Srnicek tog upp detta i sitt föredrag på seminariet.

Det här blir något av ett problem för accelerationismen som ju bygger på att accelerera existerande destratifierande flöden. Det finns två möjliga accelerationistiska svar på den här typen av kapitalism. Det ena är en relativ (strategisk) accelerationism som försöker realisera den framtid som kapitalismen säger sig sträva mot. Alltså att nedmontera anti-marknader till förmån för marknadsflöden (och nedmontera välfärdsinstitutioner till förmån för verklig förändring). Det andra är en slags absolut accelerationism som istället för att ha kapitalismen som horisont tar sig an mänsklighetens villkor direkt. Som inte bara är emot kapitalets stratifieringar utan ALLA, även de som upprätthåller människan och mänskligheten (så som den är konfigurerad idag). Den absoluta accelerationismen handlar alltså om ett spekulativt och radikalt om-organiserande av mänsklighet. Det drar starkt mot post-/trans-humanism här. Den absoluta accelerationismen vill inte accelerera kapitalismen till dess kollaps för att något underliggande mänskligt ska komma fram, utan för att radikalt mutera vad mänsklighet innebär. Den relativa accelerationismen är fortfarande antropomorf i det att den vill frisläppa mänskliga begär som antas finnas där bakom nånstans, även om det så att säga är begär mer mänskliga än människan själv. Manuel Delandas vitalism och emergens skulle definitivt kunna beskrivas som en sådan. I varje fall när han är som mest polemisk mellan meshwork och hierarchy. Hit skulle också Ayn Rand kunna räknas som tänker sig att människans moral frisläpps av marknadskrafter. Att marknaden släpper ut och belönar det mest moraliska i människan.

Nick Land var den som öppnade för den absoluta accelerationismen eftersom han inte erkände den antropomorfa eller vitalistiska begäret. De spekulativa realisterna och framförallt Reza Negerastrani kan sägas vara de som plockat upp den tråden idag. Alex Williams menar i sitt föredrag att frågan om politisk strategi kan ställas inom den absoluta accelerationismen men inte utifrån mänskliga premisser, inte utifrån korrelationismen. Dagens politiska nätverk kan inte konceptualiseras utifrån ett mänskligt subjekt utan de kan, med Graham Harmans ord, övermineras och undermineras. Å ena sidan handlar det om att det mänskliga subjektet undermineras av sub-humana processer och sammankopplingar. Å andra sidan om en överminering från komplexitethållet och nätverksteorin. Så en fråga om politisk strategi utifrån spekulativ realism skulle i så fall ställas som så: Kan vi ens tänka politiska strategi i dagens klimat utifrån ett perspektiv som är begripligt för människor? Eller missar vi alltid då de politiska processer och allianser som de facto pågår?


Written by admin

September 17th, 2010 at 3:28 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with

#1009 Accelerationism II: Resan mot den kosmiska schizofrenin

View Comments

Vi befinner oss fortfarande på Goldsmiths. Nästa talare är Ray Brassier. Om Mark Fisher lugnt läste en strukturerad text innantill gör Brassier motsatsen. Han freestylar, blir exalterad och avbryter sig ofta med att kasta huvudet i händerna i långa tankepauser för att sedan komma med ett nytt teoriutbrott. Här gäller det att lyssna oerhört koncentrerat. Det här kan också vara en bra bild att ha i huvudet när man läser hans böcker. Jag tror att han skriver med precis samma stil.

Han börjar med att berätta att han haft en konversation med Nick Land där Land anklagade honom för att alltid översätta vad Land såg som praktik till filosofiska påståenden. Brassier menar istället att det är just Lands oförmåga att göra om hans pragmatik till teori, att han ville gå bortom all representation, som i slutändan gjorde hans projekt impotent.
Brassier ställer istället upp Lands agenda som tre dialektiska spänningsfält.

  • Det mellan kritik och materialism
  • Det mellan teleologi och eskalationism
  • Någonting jag inte hörde (säkert om att följa flöden) och voluntarism Practicism/Pragmatism

Det Brassier gillar med Land är att han använder negativitet och ilska, hat till och med, för att föra sitt projekt framåt. Brassiers egen agenda beskriver han som ett försök att rädda kraften hos negativiteten från vad han ser som ett överdrivet betonande av affirmation inom dagens filosofi. Land försöker detta, men når inte fram, för att i slutändan underordnas hans negativitet en affirmation. Det blir klarare snart… (men brassier är MYCKET snårig…)

Ok, det första spänningsfältet är mellan kritik och materialism. Det är tydligt när man läser Land att han genomför en materialisering av kritik, snarare än att hålla sig till en representationell kritik. Den finns i sättet att skriva, att intensifiera, snarare än i argument. Materia är för Lands “svarta deleuzianism” ren process. Produktion av produktion. Alla former av dialektik, av skapande av koncept har de-potentialiserande konsekvenser för den materiella kritiken. Kritik intensifieras av ytterligare deterritorialisering, av att upplösa fasta former och identiteter, och har därmed som sin horizont den nollintensitet där ingenting mer finns att intensifiera ytterligare. Materian genererar på så vis hos Land sin egen kritik, snarare än att den upprättas av Nick Land som en reflektion på dess processer. Brassier är dock kritisk till detta. Land reproducerar bara samma problem mellan tanke och materiell verklighet som han försöker upplösa. Det går inte att bara kringskära problemet och skriva de primära materiella processerna direkt.

Problemet uppkommer av att den rena deterritorialiserande processen måste upplevas, erfaras och kännas…av någon. Hos Bergson t.ex. så finns detta i intuitionen. Vi kan intuitivt uppleva tidsflödet och tillblivandet, även om vi sedan konceptuellt styckar upp det. Bergsons vitalism går ut på att den primära intensiteten upplevs, men kan inte mätas. Nick Land kan såklart inte förlita sig på något sådant som mänsklig intuition. Han byter ut detta mot ett maskiniskt omedvetet som inte är mänskligt givet utan måste produceras. Han bryr sig inte om upplevelsen hos ett subjekt, en identitet eller en organism. Allt det måste destratifieras. Tänkande hos Land är inte längre representation som kommer ur en mänsklig upplevelse av ett primärt flöde utan tänkandet är produktion. Tänkandet kan antingen intensifiera eller hindrar denna primära produktion. Det är vad den maskiniska accelerationisten är intresserad av. Intensifierar tänkandet flöden eller hindrar det dem? Detta flöde går inte att registrera hos en affirmation (av en viss subjektivitet t.ex.).

Men detta slutar ändå i något väldigt problematiskt. På omvägar gör sig ändå accelerationism beroende av en viss stratifiering. Accelererande kan per definition inte vara något som sker omedelbart utan måste ske inom ett förlopp av tid. Det finns alltså en materiell restriktion i formen av en tidslig tröghet. Dessutom finns det en absolut hastighetsgräns för accelerationen och det är döden, intensitet=0 eller “kosmisk schizofreni”, som Brassier kallar det. Alltså, Nick Lands intensifiering är beroende av att det finns stratifieringar och tröghet som den kan accelerera och destratifiera. Bara i själva destratifieringsprocessen så kan en intensifiering ske.

Men, frågar sig Brassier, vilket fordon ska då vara bärare av den här accelerationen. Någonting måste accelerera, alltså måste någonting upprätthållas. För Land kan detta inte vara det mänskliga subjektet. Intensifieringsprocesserna behöver nämligen inte människan. De är starkare och snabbare än människan. De arbetar snarare genom människan. Därmed finns det heller inget rum för politik eftersom all politik bygger på att en identitet kan bli stark nog att ingripa i ett flöde. Människan för Land är inte ens kraftfull nog att accelerera destratifieringsprocesserna ytterligare. Det är därför han vänder sig till det inhumana och det maskiniska. Datorns informationsbehandling, samplerna uppstyckande av rytmer, marknader, cybernetiska kontrollsystem. De kan accelerera snabbare än människan hinner med. Land bygger här en farlig politisk allians med det posthumana. Hans fiendes fiende blir hans vän. Han allierar sig med allt som avstratifierar (btw så blir även Delanda anklagad för detta under seminariet…) Kvar finns bara politisk taktik och tillfälliga allianser. Inget subjekt är starkt nog att upprätta en strategi.

Vad vill Brassier då? Well, han menar att två positioner blir impotenta som politiska strategier. Den ena är “teoretisism” som ju Nick Land attackerade. Att människan kan skapa koncept som representerar de processer som pågår och ingripa i dem med någon slags agens. Den andra är “hyperpragmatism”, som Nick Land praktiserade. Viljan att bara “göra något”. Brassier själv kallar sig idealist och vill inte smälta samman tänkande och verklighet. Han försvarar skapandet av koncept, men menar att konceptets styrka inte är som en representation av verkligheten, utan han söker en mer sofistikerad relation där subjektivitet blir ett “prisma” för införsel av en transformativ praktik i ett flöde. Det är inte helt lätt att förstå vad han syftar på, men i slutdiskussionen ställer han en fråga som kan ge en ledtråd. Efter att flera föredrag har skissat framväxten av den cybernetiska kapitalismen och problemet med politisk agens i samtiden på grund av den, så kommenterar Brassier något ironiskt att det är just i framväxten av den cybernetiska tankemodellen som vi har en fullgod teori för politisk agens. Cybernetikens framväxt, trots att det teoretiska innehållet inte öppnar mycket för politisk agens, var i sin egen framväxt ett exempel på en teoretisk praktik med oerhörda politiska konsekvenser. Här någonstans förstår man vad han menar med att teorin måste vara ett verktyg för transformativ praktik. Den behöver egentligen inte vara sann. Den behöver inte reflektera de primära materiella processerna så som Land försökte få den att göra. Det teoretiska konceptet har delvis en autonom ställning till den verklighet som den svarar mot. Konceptet kan bli produktivt.

Jag förstår vad han vill åt här, men all kredd kan inte då till cybernetiken som teori. Cybernetik fungerar, eller började först fungera, genom en oerhörd insats för att göra världen cybernetisk genom en enorm datainsamling, genom utplacerande av sensorer, genom mätningar och undersökningar samt kontollinstrument för att kunna styra om världens flöden cybernetiskt. Likväl är det en teori som inte reflekterade en färdig verklighet men lyckades skapa sig en affinitet med pågående teknologiska, politiska och vetenskapliga processer och därmed omforma världen i sin avbild.


Written by admin

September 17th, 2010 at 7:43 am

Posted in Uncategorized

Tagged with

#1016 SPAM-attack!

View Comments

Jag fick just en spam-attack bestående av 1300 kommentarer. Testa igen om du inte blivit godkänd.


Written by admin

September 16th, 2010 at 1:04 pm

Posted in Uncategorized

#1008 Accelerationism I: Nick Land, Skynet och den cybernetiska intensifieringen.

View Comments

I tisdags var jag på ett seminarium om accelerationism på Goldsmiths. Accelerationism kan i en mening beskrivas som en filosofisk och politisk strategi som istället för att försöka begränsa kapitalismens flöden, t.ex. genom att försvara en välfärdsstat eller rätten till arbete, försöker accelerera dem bortom kapitalismens egen kontroll.

Machinic revolution must therefore go in the opposite direction to socialistic regulation; pressing towards ever more uninhibited marketization of the processes that are tearing down the social field, “still further” with “the movement of the market, of decoding and deterritorialization” and “one can never go far enough in the direction of deterritorialization: you haven’t seen anything yet”.

– Nick Land, “Machinic Desire”

Två böcker i ämnet som snart kommer ut utgjorde grunden för seminariet. Den ena är Benjamin NoysThe Persistence of the Negative som sammanfattar accelerationism som filosofisk och politisk strömmning och för första gången behandlar den utförligt och seriöst. Accelerationismen associeras i boken till flera tänkare och fenomen så som Deleuze och Guattari:s Anti-Oedipus (läs citatet på seminariesidan), Lyotards Libidinal Economy och Manuel Delandas distinktion mellan marknad och antimarknad, men det är framförallt två händerlser som utgör accelerationismen. Den ena är de autonoma i Italien på 70-talet som accelererade rörelsen ut från fabriken och som fortsatt främst genom Negri:s verk som ser kommunistiska tendenser i accelereringen av kapitalismens kommunikativa aspekter. Den kan sägas utgöras en affirmativ eller positiv accelerationism. Den andra händelsen är Nick Land och Cybernetic Culture Research Unit i Storbrittanien på 90-talet. Nick Lands samlade skrifter kommer ut senare i år och utgjorde det andra underlaget för seminariet.

Land är en mytomspunnen figur. Han ledde forskningsgruppen CCRU på Warwick University efter att han tog över den från Sadie Plant 1995-1997 och med sin accelererade, hyperintensiva cyberfilosofi drev sig själv, Warwicks universitetsledning och en hel generation unga brittiska tänkare till vansinnets brant. Själv gick han över gränsen och störtade ner i en självförvållad schizofreni och försvann sedan från scenen strax efter att CCRU upplöstes. Vad han gör idag vet jag inte och under seminariet refereras han till med en kuslig imperfekt-form.
Nick Lands accelerationism har nästan helt fallit i glömska och inte fått en gedigen filosofisk behandling trots att den på något plan varit väldigt inflytelserik. Intresset för den var det i varje fall inget fel på. Det varma seminarierummet på Goldsmiths var överfullt. En anledning kan förstås vara att deltagarna utgör de heta namnen i bloggosfären och scenen kring den spekulativa realismen, så som Mark Fisher och Ray Brassier. Kul att få ett ansikte och röst på dem.

Vilka lockas då till ett seminarium om accelerationism? Jag roade mig med att göra ett karaktärsindex över de typer som strömmade in (ja, jag var bland de första på plats. Ville inte missa detta…). Följande typer förekom:

  • Brittiska glasögonprydda filosofistudenter av klassiskt snitt (men de var långt ifrån dominerande)
  • Stirrande mörkermän
  • Svarthipsters
  • Cybergoter
  • Grekiska anarkister i långt hår
  • Stammande f.d. rollspelare
  • 2 agenter i kostym
  • 2 svenska konststudenter
  • Äldre posthumanister med grå tinningar
  • En kvinna i röd klänning och hatt
  • Underjordiskt teaterfolk
  • Småfifflande tjackisar i kavaj
  • (Inte Reza Negestrani, vilket ytterligare stärker antagandet att han inte finns)

Första presentationen gör Mark Fisher, a.k.a. K-punk, som ska prata om Nick Land, Avatar och Terminator. Fisher har varit med i kretsen kring CCRU sedan 90-talet. På brittiskt manér läses innantill. Han börjar med att konstatera att vänsterintellektuella ofta vill rädda proletariatet från att äta kapitalismens flöden och den njutning de ger. Att de vänsterintellektuella vill upplysa proletariatet om att de lider när de gör så. När de konsumerar dess medier, köper dess produkter och äter dess mat, att de förstör sin revolutionära potential. Som om lidande och njutning inte kunde samexistera eller till och med vara samma sak. Någon som vände på detta antagande var Lyotard som i ett ödesdigert stycke i Libidinal Economy hävdar att arbetarna njöt av att få sina kroppar utslitna i gruvan och sina identiteter upplösta i stadens anonyma flöden. Lyotard refererade senare till Libidinal Economy som hans “evil book” som gjorde att han förlorade alla sina marxistiska vänner.

The English unemployed did not have to become workers to survive, they – hang on tight and spit on me – enjoyed the hysterical, masochistic, whatever exhaustion it was of hanging on in the mines, in the foundries, in the factories, in hell, they enjoyed it, enjoyed the mad destruction of their organic body which was indeed imposed upon them, they enjoyed the decomposition of their personal identity, the identity that the peasant tradition had constructed for them, enjoyed the dissolutions of their families and villages, and enjoyed the new monstrous anonymity of the suburbs and the pubs in morning and evening.

– Jean-Francois Lyotard Libidinal Economy

Men Mark Fisher undrar om det inte ligger något i detta. Vem vill egentligen återvända till den stela gemensakapen som fanns före kapitalismen? Vem gillar inte storstadens anonyma flöden? Vem känner inte hastighetens intensiva flöden? Har inte våra begär fundamentalt förändrats av kapitalismen?

I filmen Avatar är det inte så. Där är vi bara teknikberoende på ytan, men våra sanna Jag söker fortfarande en primitiv och mänsklig, organisk, gemenskap som vi kan återvända till om vi kastar av oss den förtryckande tekniken. Terminator däremot målas en helt annan bild där Skynet, den framtida robothärskaren, alltid redan finns närvarande. Skynet är en injektion från framtiden som hela tiden försöker skapa sig i nuet. Det finns ingen ursprunglig tid innan Skynet att återskapa, för de kan alltid skicka tillbaka en ny Terminator som kan plantera fröet till det framtida Skynet. Jobbigt! Framtiden har redan hänt, även om den inte blivit realiserad ännu.

Mark vill föra fram tre påståenden.
1) Alla är på något sätt en accelerationist.
2) Accelerationism har aldrig realiserats fullt ut som politiskt program.
3) Marx är en accelerationist.

För Fisher är då frågan inte om kapitalistiskt skapade begär ska affirmeras eller förkastas utan vilken slags affirmering av vilka slags begär leder till vilka slags politiska mål.

Över till Nick Land. Till skillnad mot Lyotard hade Land inga marxistiska vänner att förlora. Fisher menar att han på det sättet är vår tids Nietzsche. Utan allianser, driven av sin egen intensitet och hastighet (Läs: “speed”, både den abstrakta och den kemiska varianten). Mer hastighet leder till mer tanke hos Land. Tänkandet är inte en representation av en yttre verklighet utan produktion och intensifiering. Ren accelerering som inte slutar i rationella argument och logiska slutsatser utan bara upphör när dess materiella substrat tar slut. I Nick Lands fall troligen när han kollapsade av brist på sömn (Nina Power kritiserar efteråt accelerationismen för att vara anti-sömn och anti-kroppslig). På det sättet är Nick Lands projekt också en attack på det representationella tänkandet (under en period pratade han tydligen bara i sifferserier..). Den cybernetiska kapitalismen är ett inhumant deterritorialiserande maskineri som inte bryr sig ett dugg om “tänkande”, politisk teori eller andra futtigt mänskliga försök till ingrepp (och därmed lägger han grunden till den mörka delen av den spekulativa realismen). Nick Lands produktion karaktäriseras av Mark Fisher som Deleuze & Guattari, minus den Bergsonska vitalismen plus en stark koppling till en freudiansk dödsdrift. Dessutom finns en AI-attraktor med i spelet. En slags kapprustning mot en fullständigt cybernetisk teknokapitalism där kognition blivit helt maskinell. Det ska också sägas att Nick Land verkar samtidigt som den brittiska ravescenen kastar sig in i sin egen vansinnesloop av allt intensivare jungle och breakbeat. Faktum är att de båda till och med samplar samma källor, t.ex. Terminator (och tar samma droger). Båda fenomen måste överskrida människan för att kunna accelerera vidare. Även junglescenen präglades ju av en deterritorialiserande kapprustning mellan olika soundsystems och producenter där till slut en icke-accelererad människa var oförmögen att hänga med i rytmerna.

Nåväl, Nick Land hade ju fel på ett sätt. Technokapitalismen gjorde sig inte av med människorna och blev inte den fruktansvärda stålklädda maskinen som Temrinator förutspådde. Tvärtom har människorna i ännu högre grad integrerats i den cybernetiska loopen genom pastisch, mänskliga gränssnitt och söta datorer från Apple. Land såg bara kapitalismens deterritorialiserande krafter. De som upplöste mänskliga identiteter och sociala band. Han märkte inte att den samtidigt gjorde det motsatta. Att skapa nya identiteter, knytna till nya former av integrerande av människor.

Ändå kan vi lära mycket av Nick Land, menar Fisher. För det första måste Nick Land ges en eloge för att han verkligen försökte tänka politiska strategier inifrån pågående materiella processer och ta de absoluta konsekvenserna av dem, snarare än att förlita sig på teoretiska abstraktioner. På så vis är han i varje fall bättre än nästan all annan politisk teori. För det andra är attacken mot moralisk kritik av kapitalismen baserat på ett pre-kapitalistiskt ursprung fortfarande väldigt värdefull. Kapitalismens problem är snarare att den inte kan leverera den framtid som den säger sig sträva mot. Till exempel har internet växt fram genom (militär-)kapitalistiska villkor, men potentialen hos internet går inte att realisera fullt ut genom kapitalistiska processer. För Mark Fisher handlar accelerationism alltså om att kapitalismen skapar en mängd orealiserade och instängda möjligheter och begär som måste släppas ut av politisk praktik. Återigen handlar det då om att förstå vilka frisläppta flöden som får vilka politiska konsekvenser. Det finns ju också många dödslinjer man kan råka slå sig in på.


Written by admin

September 16th, 2010 at 9:52 am

Posted in Uncategorized

Tagged with