blay

Bottenarkivet

Archive for April, 2007

Manlighet, gråt och Apple

View Comments

Blev intervjuad av en bekants bekant idag för en c-uppsats i genusvetenskap om manlighet och gråt. Ett mycket intressant samtal på tre timmar varav en timme intervju som sträckte sig från olika manligheter över gråtande och hanterande av gråt till den nya goda mannen och den kreativitetshets som medföljer den. För hör inte kreativa yrken, nätverkande, trendigt nörderi och snygg design ihop med ett nytt sätt att vara manlig? En manlighet som framförallt kännetecknas av att den inte ser sig som manlig utan bara “sysslar med sköna grejer”. Och är inte Apple den högsta symbolen för den här manligheten?

Vi hade båda känslan av att något är skevt med den här kreativa mannen, men att det är svårt att sätta fingret på vad eftersom hela rollen och vad den omger sig med och klär sig i är så jävla snygg. Hur är det möjligt att på något sätt förhålla sig kritisk till en iphone, oavsett låsta filformat och styrande gränssnitt, när den är så himla smart och snygg. Precis som den här mannen är så smart, snygg och kreativ. Alla gillar honom, och det gjorde även vi. Vi ville vara honom och älska honom, samtidigt som han var avskyvärd.

Vi var medvetna om att det inte gick att avstå från honom, då alternativet inte alls lockade så mycket som den stilrena designen. Istället fanns en känsla av att vara tvungen att gå rakt igenom honom och över på andra sidan. En väldigt nietzschiansk, heideggerisansk, jüngersk känsla. Den smarta mannen och hans skapelser kändes både som en personifiering av den högsta nihilismen, en kreativitet för kreativitetens skull, samtidigt som dessa tre herrar i högsta grad är närvarande för den här mannen.

För att återknyta till det förra inlägget kanske en datormodell och ett “99-tänk” är vad man måste begagna sig med. En klassisk kulturkritik är såklart omöjlig att använda här. Eftersom mannen såklart är en produkt av 99 och de kreativa industrierna kan just det tänket vara ett sätt att ta sig rakt igenom honom. Kan 99-tänket vändas mot sig själv (precis som 68/99-analysen (och inte minst Kittler) vänder dekonstruktionen mot sig själv) och vad skulle då hända?

Efteråt gick jag på bio och såg “My Neighbour Totoro”. Eftersom jag både hade sett filmen innan och fick en slags avsmak av hela bioupplevelsen fick jag utrymme för att reflektera över samtalet och kreativitet i samspel med filmen. Jag kom att tänka på den japanska manligheten. Dels hur den kom till uttryck i filmen i form av pappan/universitetslektorns patriarkala återvändande till det jordiska/hantverksmässiga (känns väldigt Heidegger) och grannpojkens pliktfyllda japanskhet. Dels traditionen av offentligt gråtande och ursäktande av japanksa företagledare och politiker vid misslyckande och svek. Kanske finns det en annan manlighet i japan och hur förhåller den sig till de kreativa industrierna och Apple? :)

Slutligen kom jag också att tänka på Yukio Mishima som är en av mina favoritförfattare. Det hans närhet till Jünger och den traditionen och dels relationen mellan homosexualitet, manlighet och skönhet (ett tema som vi rörde vid under intervjun) som han personifierar på ett mycket spännande sätt. Jag skrev följande i ett mail till hon som intervjuade mig när jag kom hem efter bion:

“Vi pratade om homosexualitet och manlighet och jag kom då inte att tänka på att en av mina favoritförfattare är yukio mishima. Japan, homosexuell och med en mycket framträdande manlighet. Han influeras ju mycket av en traditionell japansk manlighet med anor i samurajkodexen som bygger mycket på kropp, heder och uppoffring. Men också på en skönhet som är starkt kopplad till manligheten där också gråt (en slags underkastelse) och skönhet hör ihop. SKönheten är något som mannen nästan våldsamt drabbas av som något större än han själv och uppfylls av. Och homosexualiteten som en invävd del av detta.”

Det här inlägget berörde mycket och var skrivet i hast, men det känns som en brygga mellan saker som satts i gång tidigare och saker som kommer knytas ihop senare. Saker att nysta i och geometri att rita upp, hantverk och matematik i en österländsk symbios.

Written by admin

April 25th, 2007 at 9:04 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Två recensioner

View Comments

1.Mute Magazine summerar diskussionerna från MyCreativity, som var en konferens om de kreativa industrierna och själva begreppet “Creative Industries”. Merparten av artikeln tas upp en rätt trist post-autonom kritik som jag inte ska gå in på här, men vissa bra slutsatser dras.

Ett exempel är hur grunden och spridningen av begreppet “kreativa industrier” kartläggs. Begreppets ursprung söks både i Blair-regeringens “The Creative Industries Task Force, Mapping Document” (PDF) från 2001 där en bred definition av kreativa praktiker lanseras som den nya ekonomins drivkraft och i TRIPS-avtalet från 1995 som satte standarden för en ny satsning på juridiskt skydd för intellektuell egendom.

Angående de kreativa industriernas spridning tar Brian Holmes upp hur kreativa, experimentella labb vid universiten blir en slags brygga mellan den akademiska världen, industrin och militären. Ett sätt att få kreativiteten och forskningen att bli “nyttig”, dvs. patenterbar och säljbar. Sebastian Lütgert beskriver hur Berlins ekonomiska stagnation och därmed billiga levnadsomkostnader skapar ett fruktsamt klimat för social kreativitet (som Malmö (borde och önskar vara) med andra ord).

Artikeln mynnar ut i slutsatsen att den kreativitet som produceras är inte bara ett resultat av det fria arbetet hos en klass kreativa producenter (och som följdaktligen skulle säkras om de bara fick tillräckligt skydd för sin intellektuella egendom) utan lika mycket ett resultat av det nätverk av koordinering, styrning och modulering av vilket de “kreativa industrierna” är en del och fildelning/Internet en annan. “Whatever is created within the arbitrarily defined context of the creative industries is the result of a creative social process that cannot be reduced to an internal affair of ‘creative labour’.” Ett fokus på hela nätverket som skapar kulturen krävs, varav kreativa personer som ska ha betalt för bra idéer bara är en del.

2.
Liknande tankegångar tas upp i boken “Abstract Hacktivism” (PDF)av Karl Palmås och Otto von Busch, som hade bokrelease i Stockholm i dagarna. I varsin essä fokuserar de på hacking och datornätverket som modell för samhället, aktivism och konstnärlig praktik. Introduktionen knyter an till Manuel de Landas teorier (byggda i sin tur på Deleuze) om hur tekniska innovationer historiskt har abstraherats till konceptuella modeller och därmed kunnat influera hela samhällskroppen. I början av 1900-talet stod motorn som modell, vilket märks hos exempelvis Marx och Freud. Nu är det alltså datornätverkens tur. Jag använde mig av de Landa i min C-uppsats om elektronmusiken. Han är aktuell med nya verk och förtjänar att uppmärksammas mera.

Den första essän av Otto von Busch har ett praktiskt/konstnärligt fokus och tar upp många intressanta exempel på hacking i “verkligheten”, från hantverk till fan fiction. Den övertygar i att visa på mångfalden av möjliga tillvägagångssätt, men jag känner bitvis att den blir lite för vag i sina koncept. Att bygga kreativitet på andras kreativitet i en pågående process har ju varit norm genom historien. Istället är det det sena 1900-talets “content”-ekonomi med fokusering på slutprodukter som är undantaget. Blir inte begreppet hacking då bara en metafor som klistras fast på diverse företeelser? Det är lite deleuzianskt i bemärkelsen att Deleuzes koncept kan användas för att appliceras på det mesta utan att egentligen tillföra något till analysen. Ottos jämförelse mellan hacking och kätteri med fokus på sydamerikansk befrielseteologi tycker jag dock känns mycket fräsch. Parallellen bygger på att både opererar inom systemet och använder dess egen kraft för att förändra det. Befrielseteologin använde tron och myten mot kyrkans och samhällets hierarkier och erbjuder istället fria tolkningar, men detta inifrån systemet istället för att kritisera det utifrån.

En parallell med Internets egen mytbildning är ju mycket intressant. Hur internetkulturen i sig kan skapa symboler och myter, inte bara samla och digitalisera andra symboler att remixa hur som helst. Jag tycker att den här abstrakta hackingen blir som mest intressant när den skapar sammanhang till objekten och inte bara opererar på abstrakta symboler och texter (“DJ Spooky”/Mashup-syndromet ) Alla symboler kan digitaliseras och choppas upp men det blir intressant för när de innehåller en historisk förankring eller placeras i nya, konkreta sammanhang.

Karl Palmås har en mer teoretisk och ekonomihistoriskt inriktad approach med utgångspunkt i föreställningen
att 68-generationens kulturkritik både missar målet i dagens nätverkskultur och i vissa fall till och med blir
kontraproduktiv. Detta känns också igen från De Landa och min C-uppsats (även om jag då inte
visste att De Landa framförde en sån kritik).

Vidare lanseras 99 som “vårt 68″. Dot com boomens stående intryck är, enligt Karl Palmås, i första hand att den lanserade en ny världsbild där datornätverket ersätter motorn/maskinen som gestalt. Denna världsbild spreds av entreprenörer, webbyråer och tidningar (som Wired) under det sena 90-talet. Han tar upp hur modeller från open source används för att tänka stadsplanering och aktivism. Eric S. Raymonds “The Cathedral and the Bazaar” från 1998 nämns som föregångare till detta.

Skillnaden som målas upp är att 68 vill dekonstruera, de vill stoppa motorn, kliva av och bygga om den. 99 ser istället nätverk med olika möjligheter för omprogrammering och omstrukturering. 68-generationens dekonstruktion kritiseras av Palmås som en text-besatt, inåtvänd aktivitet som inte åstadkommer något. Man kan fråga sig på vilket sätt 68 hade “fel”, inte bara att deras koncept inte längre fungerar. Återupprepar vi 68s misstag idag om vi inte gör oss medvetna om implikationerna av våra modeller och bara använder koncept från det nuvarande nedskrivningssystemet som ett självändamål? Visst låter det bättre att 99 bygger upp istället för att bara bryta ner och självklart att man ska använda dynamiska datornätverk som metafo
r istället för gamla rostiga motorer, men v
ad innebär förändringen egentligen?

Jag köper mycket av denna kritik mot dekonstruktionen (vilket förklarar mitt ointresse för den post-autonoma kritiken jag nämnde i början). Själv är jag även intresserad av baksidorna av den öppna modellen när den okritiskt används till de mest skiljda områden. Jag gillar exempelvis Kenneth C. Werbins Wiener /Kesey -grundade essä om tyrannin i öppna feedback-system i antologin “The Shade of the Commons” (PDF). Isolering och övervakning som en potentiell baksida till interaktiviteten och öppenheten. Inte för att diskreditera försök till att använda datormodeller i det sociala fältet men för att vässa koncepten så man kan skilja ut de positiva aspekterna och det nyskapande i sådana modeller och inte bara använda dem slentrianmässigt. Detta efterlyses också i slutet av Abstract Hacktivism: “Looking forward, the challenge is to learn how to use these concepts in practice, not as mere metaphors.”

Kanske ska man fokusera mindre på att likna massa aktiviteter vid hacking och datornätverk utan se hur
dessa aktiviteter kommunicerar med varandra. Inte för att bli en totailtet (vilket skulle vara motortänk), men för att förhindra isolering och skapa utbyte. I slutsummeringen av boken tar man upp detta vid diskussionen om “small change” som är ett sätt att hjälpa utvecklingsländer med hjälp av många små interventioner och genom att skapa en känsla av samhörighet. Ett litet ingrepp som blir en katalysator. Strävan att varje akt av skapande skall skapa utöver
sin egen skapelse. “Multiplication can produce powerful numbers” som vi säger i Piratbyrån.

Jag tänkte ägna nästa inlägg till att spåra nätverkstänket en bit längre bakåt i tiden än 99. Detta systemtänkande har rötter tillbaka till teorier från andra världskriget och en falang av 68-orna som till slut hamnade bland annat i Wired gjorde dem till sina. Kommer nog komma mer om kritiken mot dekonstruktionen där också. Mer om detta snart…

Written by admin

April 19th, 2007 at 9:14 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Delad naturupplevelse

View Comments

Idag besökte jag och några vänner söderåsens nationalpark. En mycket härlig och spektakulär upplevelse. Det
fick mig att tänka på hur informationsteknologi färgar även så naturnära upplevelser som denna. För det första
är det i mycket hög grad en delad upplevelse. Stället har ett namn, det finns kartor och utmärkta
vandringsleder och till och med utlagda plankor som gör att alla går längs exakt samma rutt. Detta innebär att
precis där jag stannar för en stund och förundras över den vackra naturen har tusentals andra stannat tidigare
och fått samma upplevelse. Dessutom kan vi räkna med att en viss procent av dessa hade digitalkameror med sig,
säkert bättre än den på min mobiltelefon som jag just höll på att ta upp. Bilderna som de tar kommer jag
antagligen kunna hitta på fotosidor på nätet som använder sig av taggar.

Deras bilder kommer på ett sätt vara mer personliga för mig än de jag själv skulle ta med mobilkameran. Den högre kvalitén gör att de ligger närmare den faktiska upplevelsen jag hade på plats. Jag dokumenterar således min personliga upplevelse bättre genom att göra ett urval av andras bilder än att ta en egen bildserie. Jag ger upphov till en personligare dokumentation på det sättet, varför man kan fråga sig vad som gör en bild mer min för att jag råkade ha fingret på avtryckaren vid en sån här delad upplevelse. Bildens resultat kommer mycket mer vara en produkt av kamerans teknologi och omgivningen än mig som upphovsman.

Vad återstår då för den som vill ha personliga bilder i ett massamhälle? Egobilderna. Narcissismen. Poserandet
som snarare skymmer än lyfter fram upplevelsen och omgivningen. En identifikation, ett bevis för att även jag har upplevt den här platsen som av så många sökträffar garanteras sevärd.

Written by admin

April 14th, 2007 at 7:28 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,