blay

Bottenarkivet

Archive for November, 2007

Unfinished aestethics

View Comments

Som vi såg i förra inlägget så införde vi ett till lager i diagrammet som gör att vi inte enbart fokuserar på verk och slutprodukter. De streckade linjerna representerades snarare av processer och mer temporär produktion som är vad som ger ytterligare mening till produkten. Vi skippar polemiken från förra inlägget och rör oss mer i linje med Dorinel Marc fråga från hans projekt i wmaoyw; “Can a genious book become even more genious?”.

Det finns flera trender idag som rör sig bort från fokuseringen på färdiga verk och slutprodukter och mer föreställer sig kontinuerliga processer, det som pågår innan och efter ett verk har skapats. Detta givetvis på grund av utspridd kommunikationsteknologi och nya möjligheter till övervakning och databehandling som möjliggör betraktande av sådana processer.

Jag vill inte ställa upp det som att processer tar över efter slutprodukternas era eller att verk helt upplöses i ett stort flöde. Vi kan fortfarande identifiera segmenteringar av de flöden som omger oss vilka har en viss livslängd och en viss stabilitet. Men om vi studerar dem närmare ser vi att mycket rörelse sker på ytan, samt hur dessa ger upphov till nya flöden

Vi kan ta upp tre typer av förstelningar. Inspelad musik, tv-program och byggdnadsverk.

Nyligen var det No Music Day som bekant och i samband med detta sände Radio Scottland en intervju med Bill Drummond där han beskriver sin uppfattning om dagens musikklimat. Han menar att inspelad musik var och kommer vara en sak för 1900-talet (det sena 1900-talet till och med) där en artists verk definierades av inspelandet av ett album och övriga aktiviteter var enbart sidospår. Så kommer det inte längre fungera menar Drummond. Vi kan tillskriva detta ett överflöd av tillgång på musik, en mängd olika plattformar där musik kan upplevas frivilligt eller ofrivilligt och kommunikationsteknologier som både kan mottaga och sända information.

Relationen mellan produkt och process utmålades i ett föredrag jag höll i Tjeckien om Piratbyrån:
“We want to render such an idea [...a world where culture equals content and artists getting paid means copyright money...] unthinkable, forcing a re-writing of the map of cultural produciton from the viewpoint of the internets, removing the focus on end products and focus on the perfomative aspects that are always present but always forgotten. Because nothing begins or ends with the end product, with the content. Culture is a neverending process, it’s form and expressions interlock, change from one to the other. Ones output is anothers input. The content is not the central point in this process, it’s just traces left behind by the process that’s already going somewhere else.”

Färdigproducerade verk blir här spär efter en process som nu befinner sig någon annanstans, vilket innebär att de fungerar som ingångar till denna process eller som utgångspunkter för en omskrivning och omtolkning av den väg processen tog. Detta innebär inte att producerandet av verk kommer försvinna. Faktum är att de är mycket viktiga för kontinuitet, meningsskapande och uttolkning. Jag vill ha en föreställning av verket här som innehavandes en fast stabilitet, men med ytor som hela tiden pulserar av liv.

Ett oväntat exempel på det finns i den kanske mest populära tv-serien just nu; Heroes. Jag har inte sett den själv trots uppmaningar och tre dvd-skivor på mitt arbetsbord, men efter att ha läst om den i en rapport från “The future of Entertainment” verkar den onekligen intressant.

Å ena sidan är Heroes en medryckande och action-fylld serie som tilltalar alla, en av dessa stora satsningar som klarar sig bra i longtail-ekonomin genom att tilltala den breda massan. Samtidigt som Heroes är ett vanligt tv-program med början och slut så pågår serien på en mängd olika medieplattformar, inte minst hemsidan där bi-roller utvecklas och sidohistorier kan följas som sedan återkopplas i det vanliga programmet, osynliga för det otränade ögat. Så trots att det finns ett gemensamt verk, själva programmet, så blir upplevelsen unikt anpassad till varje tittare genom att manuset består av lösa trådar som enbart kan knytas ihop av den engagerade tittaren. Alltså både brett och nischat på samma gång.

Nu har jag inte sett serien och vet inte om den lever upp till detta, men det kvittar på en konceptuell nivå. Den här typen av narrativ, av skaparna till serien kallat “engagement media”, ställer helt nya krav på producenter och manusförfattare som måste arbeta med en mer öppen och mångfascetterad struktur jämfört med en traditionell serie. Det är kittlande att föreställa sig liknande effekter med andra konstellationer av medier och grader av decentralisering av narrativet. Vi kan föreställa oss ett nytt sätt att tala om verk och kulturella produkter som varken behöver falla in i user-generated content eller vara en upphovsmans individuella verk.

Vi kan komplementera industrins fokusering på innehåll, produkt och verk med Roland Barthes idé om text. Verk är vad som produceras, själva tinget, text blir det först när det får en mening och mening får det inte förrän någon engagerar och inversterar i att skapa eller dra ut mening från verket. När en publiks förmåga till meningsskapande med hjälp av ny teknlogi blir så stor att de gränsar till medproducenter måste även verket lämna större utrymme för detta meningsskapande, eller i varje fall förutsätta att det redan finns en stark meningsskapande diskurs som verket kommer existera i.

För att gå vidare till ett mer påtagligt exempel på text kan vi nämna stjärnarkitekten Rem Koolhaas som just kommit med en artikel av vad han kallar “Post-occupancy”, idén om att arkitektens arbete inte slutar när ett byggdnadsverk är byggt utan fortsätter efter byggdnaden blivit bebodd, när den så att säga blivit text, och har fått nya betydelser för arkitekten att åter reagera på.

Överhuvudtaget verkar Rem nyligen ha gått igenom en kris där han tvivlat på arkitekturens språk och uppgift, relaterat till en värld av överflöd. Att arkitekturen som “the language of space” inte kan hantera dagens situation. Han menar t.ex. att arkitekturen måste sluta fokusera på att bara lägga till saker, “move away from adding things”. Vårt sätt att relatera till “space” idag kan inte bygga på att bara skapa nytt, utan lika mycket måste handla om att skrapa bort, omformulera och ge ny mening.

Momus skriver om post-occupancy (i förhållande till kvinnor…?) och nämner det traditionella japanska stilidealet “Wabi Sabi” (vilket den här bloggen var tänkt att heta om det inte var upptaget på alla hosting-domäner). “Wabi Sabi”-estetiken bygger på att ett objekts ofullkomlighet, förslitelse och åldring är tecken på skönhet och värdighet.

Vi kan här dra oss till minnes Piratbyråns valborgsritual, bokbål två:
“Fildelningsnätverk har en potential för att skapa mening, gemenskap och sammanhang – en större potential än vad många andra kopieringstekniker har. Vi vill fortsätta prata om hur den potentialen bä
st kan förverkligas, hur kulturcirkulationen bäst ka
n organiseras, hur arkivens lösgjorda energi bäst kan användas till annat än att stapla till en mur av objekt som vi känner allt mindre för.”

Move away from adding thing.

Written by admin

November 23rd, 2007 at 5:27 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Talangfunktionen

View Comments

På årets Sime-gala höll Alexander Bard ett tal där han menade att vi nu var trötta på allt överflödigt amatörinnehåll på nätet och var sugna på “talangdrivet innehåll”. På ett seminarium för svt.se som jag deltog i strax efter togs det fasta på detta och det ansågs att talangdrivet innehåll var exakt vad svt.se höll på med och att de därmed var helt rätt. Visst håller jag med om att vi ställs inför ett problem med överflödig information, men att för den skull kalla på talangfulla individer att rädda oss vill jag inte skriva under på.

Argumentet bygger på två teorier som varit framträdande de senaste åren. Den första är teorin om “fat middles”. I “long tail”/fildelnings-ekonomin finns det två aktörer som klarar sig bra. Den ena är megastora producenter som överlever genom att ta stora marknadsandelar genom massiv marknadsföring och genom sina stora resurser kunna monetarisera utebliven distributionsinkomst med massa andra varor och tjänster runt omkring. De andra som klarar sig bra är amatörerna som drivs helt av “amore”, entusiasm och billig produktionskostnad. Det lager som däremot tunnas ut är “fat middles”, professionella, halvstora företag och producenter, underförstått är det här kvaliteten, talangen, kontinuiteten och det mest fria skapandet finns. De är inte bundna av resursbrist men heller inte av strikta kommersiella krav på att tilltala den bredaste massan. Detta är de talangdrivna, till skillnad mot de pengadrivna och de entusiasmdrivna. Detta är “vad vi vill ha” men som försvinner i ekonomin idag. Problemet kallas “The Death Valley Problem”.

En annan teoretiker som talat sig varm för talang är Richard Florida med sina teorier om den kreativa klassen och de kreativa städer som lockar denna klass. En välbekant teori som bygger på att dagens ekonomi drivs av kreativa yrken, allt från konst och musik till forskning och reklam, där kreativa individer skapar immateriellt mervärde. Talangdrivet innehåll alltså. Att locka dessa kreativa individer till sin stad föder ekonomisk tillväxt.

Vad som sker i är att Florida återinför “The Author” på en generell kreativ nivå, vare sig det rör sig om kontnärer eller ingenjörer. Alexander Bard återinför också författaren i online-innehållet. Vad missförståndet består i kan vi hitta hos Foucault, som inte intresserade sig för författaren som individ, utan av författarfunktionen. Författarfunktionen fungerar som samlande och meningsskapande och må saknas i dagens informationsflöde. Den sätter texten i sammanhang och skapar kontinuitet. Men funktionen ska inte likaställas med författaren själv. Foucault föreställer sig en framtida författarfunktion som inte bygger på individer utan ett mer utspritt system för att hantera författarfunktionen.

Sociologen Adam Arvidssons kritik av Richard Florida kan också placeras in i detta. Han har studerat kreativa industrier i bland annat Köpenhamn och menar att det inte är talangfulla, kreativa individer som skapar mervärdet, utan kreativa industrier vars uppgift är att administrera och organisera ett socialt och utspritt skapande.

Smart mobs summerar hans argument:
[...] “talent” is not what is valuable. This is a flaw, and problem in the theories of people such as Richard Florida, who believe that the presence of creative people will spur economic growth and activity. Adam Arvidsson instead argues that it is the creation of creative industries which package, brand and sell content, that spur economic growth.

Reaktionen på ett överflöd av kulturellt innehåll behöver inte vara att gå tillbaka till författaren och tänka att fler talangfulla individer är lösningen, utan att organisera, administrera, sammanlänka, aggregera, filtrera och kontextualisera den samlade utspridda kreativiteten. Uppgiften för svt.se blir då heller inte att jaga talangfulla individer och låta dem göra program som vanligt (man är dessutom orolig för att dessa program piratkopieras) utan skapa ett nytt berättande och en ny produktion som involverar hela den utspridda kreativiteten som utgör deras publik samtidigt som den organiseras av deras egna journlister, programmerare och medarbetare. Den talang som ska eftersökas är inte kreativa “authors” utan kreativa administratörer.

Det är också viktigt att inte ersätta illusionen om författaren med illusionen om den decentraliserade kreativiteten. Open source, p2p-produktion, decentraliserad beräkningskapacitet. Detta måste handskas med på en pragmatisk och icke-moralisk nivå. Funktioner och verktyg, snarare än epoker och ideologier. Den enda anledningen att decentralisering för tillfället är att föredra på så många plan är att de senaste hundra åren har sett en oerhört centralisering som behöver balanseras. Men om det redan har gått så långt på en del områden, exempelvis inom musiken, att decentraliseringen regerar, då är det dags att börja tänka funktionellt igen och släppa ryggradsreaktionen.

Decentralisering handlar heller inte om att koppla ihop massa människor och automatiskt få meningsfullt skapande destillerat ifrån den, utan att aktivt bygga miljöer och sammanhang som ger mening åt skapande och får skapande att växa. Något som kräver kombinationer av kontroll och frihet, öppenhet och slutenhet, decentralisering och centralisering.

Vi kan illustrera problematiken geometriskt.

Long tail. Megastora producenter klarar sig och små, nischade producenter klarar sig. Det så kallade “Death Valley Problem” infinner sig.
I den massmediabaserade modellen (här symboliserad av ett rakt, rött streck) fanns det ett fält av producenter som saknas i den långa svansen, “The Fat Middles”, här gråmarkerade.
Ett alternativ sätt att se på det är att utmaningen ligger i att koppla samman och aggregera produktionen, snarare än att försöka återskapa fat middles. Missa inte administratörerna, de något större orangea prickarna.

Written by admin

November 22nd, 2007 at 11:04 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Rapport från No Music Day

View Comments

Som bekant är det upplaga tre av femårsplanen No Music Day idag. Sitter just nu i en behaglig musikfri kontorsmiljö på jobbet, tvn i bakgrunden visar sport så ingen fara på taket. Mer utmanande var det tidigare under dagen att upprätthålla en helt musikfri dag. Vi kan dela in musiklyssnandet som skulle undvikas i två delar; det aktiva och det passiva musiklyssnandet.

Det aktiva var inte så svårt att undvika, men gav mycket självinsikt. Visst var handen på väg mot playknappen några gånger och begäret stundtals frustrerande starkt, men med en stunds järnvilja gick det över och uppmärksamheten riktades mot andra ljud. En klocka som slår, träd som rasslar i vinden, musklick från datorn i vardagsrummet. Jag kunde uppskatta stillheten som infann sig och sätta mig ner med bok och anteckningsblock. Det fick mig att fråga vad det egentligen var för begär som ville stillas av musiken. Klart var att det inte var musiken i sig som lockade, annat än att jag ville lyssna klart på de låtar vars fragment inte ville sluta snurra i min skalle. Det handlade mer om ett generellt begär efter ständig stimulans för att bekämpa rastlösheten som infann sig i mitt medievana sinne efter en stunds tystnad. Helt klart en oförnäm inställning till musik. Intressant i sammanhanget är också att jag dagen innan återfått mitt stora musikbibliotek på macen efter några veckors datorhaveri då jag klarat mig med ett begränsat och nischat musikbibliotek av nyinskaffade låtar på min Linuxdator. Man kan lugnt säga att jag inte klarade övergången speciellt bra, inte minst på grund av att iTunes hanterar stora samlingar mycket sämre än Amarok . Jag hade svårt att lyssna koncentrerat och det shufflades mest runt mellan olika artister. Här krävs en omorganisering och ett nytänk om det aktiva musiklyssnandet ska behålla sin mening.

Det andra musiklyssnandet som det gällde att undvika var det passiva musiklyssnandet. Till en början gick det mesta bra. Min mobil ringde men har inte musik som ringsignal, min rumskamrat visslade lite men det kan vi ha överseende med och radion i köket var avstängd vid frukost. Jag undvek att träna eftersom det spelas musik i lokalen och struntade att åka ner på stan och leta efter en halsduk. Men det hela misslyckades när jag strax innan jobbet, 15.42, lite tankspridd stiger in på kafferosteriet för att köpa en take-away. Aretha Franklin spelades ur högtalarna och No Music Day 2007 får betraktas som ett praktiskt misslyckande, men en lyckad inre upplevelse.

Written by admin

November 21st, 2007 at 10:04 pm

Posted in LARGE

Tagged with