blay

Bottenarkivet

Archive for April, 2008

Dansbandsdoeden

View Comments


Diskotek dansband komedi allvar

Written by admin

April 29th, 2008 at 11:09 am

Posted in Medium

Tagged with

Ars Electronica FESTIVAL

View Comments

The age of copyright and intellectual property has reached its expiration date.

Ars Electronica skräder inte orden.

Written by admin

April 25th, 2008 at 9:45 am

Posted in Medium

Tagged with

Low-Cost Multi-touch Whiteboard using the Wiimote

View Comments


Dags att börja hacka?

Written by admin

April 22nd, 2008 at 3:36 pm

Posted in Medium

Tagged with

Quote by Anna-Lena Carlsson about Nietzsche and creativity

View Comments

The artist has practised and sharpened his power of judgement into a sharpness of the senses and a feeling of enhanced power when he chooses, discards, and creates new constellations. His art does not represent anything, it adds to the world of phenomena.

Funnen och beställd från antikvariat i Uppsala

Written by admin

April 20th, 2008 at 2:56 am

Posted in Medium

Tagged with

Niklas Lundblad:

View Comments

Kopplingen mellan nätverksarkitektur och fysisk arkitektur löses upp.

Copyriot refererar från seminariet upphovsrätten 2030…

TPB #90 on Alexa!

View Comments


Pirate Bay is 90th largest site in the world!

Written by admin

April 17th, 2008 at 1:40 am

Posted in Medium

Tagged with

Faxen!

View Comments

Legendarisk faxmaskin @hemma

Written by admin

April 16th, 2008 at 3:26 pm

Posted in Medium

Tagged with

Morph!

View Comments


Heidegger & Benjamin

Written by admin

April 16th, 2008 at 3:13 pm

Posted in Medium

Tagged with ,

Från varsomhelst till överallt

View Comments

Låt mig berätta om när jag för några dagar sedan startade upp Soulseek för att ladda ner ett album av Tujiko Noriko. Efter att ha hittat albumet öppnade jag upp alla delade filer som fanns hos användaren som hade hennes album och laddade ner alla album som fanns i utdelningskatalogen av artister med japanska namn jag inte kände till. Tio album blev det. 7 av dessa 10 öppnade upp helt nya, fantastiska musikaliska världar för mig. Sju slumpvis utvalda album med namnet som enda kriterium för urvalet. Otroligt bara det!

Ändå var det trist att bara ha sju album med anonyma japanska namn. Så jag började fundera på hur jag skulle kunna ta relationen till musiken vidare. Jag skulle kunna kolla upp information om artisterna. Se vilka se har samarbetat med och därmed länka mig vidare till andra artister. Jag skulle upptäcka helt nya musikscener och labels, nya platser, områden och städer där den scenen utspelar sig som jag skulle vilja åka till, klubbar, konserter och festivaler att gå på. Nya gemenskaper att ingå i. Nya stilar att anamma. Kanske skulle jag vilja börja göra liknande musik själv och köpa musikutrustning, börjar lära mig programvara, dela med mig med andra, surfa runt på ytterligare communities, upptäcka nya scener. Från en slumpvis utvald startpunkt kan jag skapa mig ett helt musikuniversum. Och sådana startpunkter finns det ett överflöd av. Den stora frågan blir ju då, vilken startpunkt väljer jag att hänge mig åt och vilka vägar tar jag därifrån?

Frågan om hur artisterna jag lyssnar på ska kunna leva på sin musik har redan besvarats i stycket ovanför. Från att ha laddat ner några låtar har jag upptäckt, rest, gått på klubb, blivit full, gått på konserter och festivaler, använt webbtjänster, köpt prylar, connectat med märken o.s.v. Varför valde jag just de här platserna, händelserna, tjänsterna och märkena? Jo, för musiken ledde mig dit. Musiken var länkad till dem. I alla deras intressen ligger att se till att musikern kan leva på sin musik och för andra ligger det i sin tur i deras intressen att stödja annan musik eller stödja den här musiken ännu mer för att leda mig på andra vägar.

Ok, nu vet vi hur musiken får betalt, då kommer en till fråga. Lider min numera fördjupade relation till den här musiken av denna ekonomiska relation mellan musiken och de andra? Fanns det en autentisk relation tidigare? Likt författaren som blev fri från staten i och med tryckpressen. Där relationen var mellan upphovsmannen och en publik utan inblandning av andra kommersiella aktörer (utom mellanhänderna). I varje fall inte en symbolisk inblandning – en inblandning av deras symboler och betydelser.

Allt handlar om trovärdighet, gör det inte? Alla inblandade parter förlorar på att fel aktör förknippas med fel musik. Lyssnaren känner sig lurad, artisten tappar respekt och den stödjande aktören ser bara dum ut. Men var går gränsen? Är det upp till reklamindustrin att hitta den hårfina gränsen där ändå ett sken av trovärdighet kvarstår trots att någon köpt till sig den? Kommer någon musik- eller konstscen kunna mogna tillräckligt för sig själv innan den måste luftas i buzz-världen? Vilka strategier kommer uppstå för att undvika att bli betald på det här sättet?

Vi uppfinner en affärsmodell bara för att kunna ta det som en tydligt signalement för något att undvika om någon använder sig av den annat än på ett mycket subtilt sätt. Vi behöver inte se det som antingen/eller, men undersöka villkoren för den här inblandingen.

Och låt oss öka vår finkänslighet. I överflödets tidsålder har vi ingen anledning till oro för att vi väljer bort så många att det till slut uppstår en brist.

Written by admin

April 15th, 2008 at 12:25 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

Haptiska datorgränssnitt och försjunkenhet, del 1

View Comments

Än en gång besökte jag John på VR-labbet vid Lunds tekniska högskolas designcentrum. Alltid en väldigt fascinerande upplevelse och denna gång fick jag prova ännu en leksak. Deras otroliga ‘Haptic Device’.
Så här beskrivs den på deras hemsida:

Med ett haptiskt datorgränssnitt kan en blind person spela datorspel med känsel, läsa av en karta på nätet eller få hjälp att lära sig matematik genom att känna kurvor och grafer.

Det innebär alltså att blinda kan “känna” virtuella 3d-objekt med en otrolig finkänslighet. Pekdonet kan göras fritt och när man stöter på ett föremål stannar den upp, om en föremål rör sig mot pekaren trycker den ifrån. Precisionen är så bra att man kan känna ifall man skrapar mot en slät eller grov yta, med mycket eller lite friktion, ifall man petar på en tandkrämstub eller en plastbit. Jag tror själv inte att jag skulle kunna klara ett blindtest för att avgöra om jag verkligen petade på ett föremål eller om det var virtuellt. för oss seende kompletteras gränssnittet med 3d-glasögon och visuella representationer av föremålen.

Ändå var det intressant att sluta ögonen och försöka föreställa sig föremålen som verkliga för att sedan sträcka ut den andra handen och upptäcka att inget var där. Surealistiskt!

Man övade verkligen upp sensibiliteten för ytor, motstånd och beröring. Det är fantastiska hur den taktila finkänsligheten sitter kvar ännu i dag. Hur jag är mycket mer medveten om hur tangentbordets knappars lätt skrovliga yta känns mot fingertopparna, hur ryggraden böjer sig i fotöljen och av min egen kropps tyngd. Att beröra föremål blir en närmast erotisk upplevelse! Objektum sexualis!

Förresten. Borde det inte med ett enkelt hack gå att ge en vanlig mus med kula en känsla av motstånd och koppla det till att muspekaren ‘rör’ vid ikoner och föremål på skärmen? Kanske kan finnas en poäng i att göra stora filer på skrivbordet ‘tyngre’.
Mitt och Johns samtal kring haptic device gled in på en mängd tekniska, sociala och psykologiska teman.

Länken mellan:

  • Det simulerade och det verkliga i en haptic device.

Gränssnitten används nu för att skapa en representation av verkligheten och få upplevelsen att framstå så lik sina vanliga upplevelser av föremålen som möjligt. Men vore det inte intressant att också förskjuta den upplevelsen och manipulera den virtuella verkligheten till att inte helt överensstämma med ens vanliga upplevelser och som skapar nya sensationer, nya ‘material’, en nya orsak/verkan.

  • - Mellan det visuella och det taktila

Representationen uppnås genom en korrelation av det visuella med det taktila. Båda är i sig helt reella. Motståndet och feedbacken från det haptiska gränssnittet och skärmens ljuspunkter är reella. Vad som är virtuella är att det skulle finnas en ontologiskt given korrelation mellan dem. Hur är det för en blind person, givetvis fullt medvetet att det inte finns ett objekt där ‘på riktigt’. Vilken ontologisk status har det oåtkomliga tomrum som ‘objektet’ är? Kan dess frånvaro överhuvudtaget verifieras på annat sätt än den andra handen som sträcks fram och bekräftar illusionen?

  • Synkronisering – disruption

En upplevelse i sig är att känna synkroniseringen mellan de taktila upplevelserna och vad man ser på skärmen. Frågan är om det rör sig om en perfekt synkronisering eller om till exempel feedbacken från räfflade ytor förstärks och hjärnan därefter själv skapar den perfekta korrelationen. Det skulle i så fall förklara den förstärkta taktila sensibiliteten som jag fortfarande känner. Kan den förstärkas ännu mer för att skapa närmast psykadeliska upplevelser?

Den verkligt intressanta relationen finns här i spänningen mellan korrekt representation av verkliga, igennkännbara objekt och upplevelser av material, inverkan, sensibilitet som aldrig tidigare upplevts eller som förstärkts.

Ett av objekten som fanns i programmet var ‘postsvampen’, frimärksfuktaren (Vad heter de egentligen?). Något jag, säkert många andra, har tydliga taktila minnen av från barndomen när jag följde med mina föräldrar till postkontoret. Dess funktion var till en början okänd och något mystisk, men sensationen av att röra vid den var fascinerande. Svampen var fast och bjöd på motstånd, men samtidigt porös och påverkningsbar. Man kunde sjunka in i den och glida med fingrarna över den skrovliga ytan. Svampen i kontrast mot den hårda, skarpa plastkanten och tyngden av hela objektet. Posten bjöd på många fascinerande objekt. Pennorna med kedjor ner till stödet, den trögt snurrande vykortsställningen, perforerade pappersblanketter, den avskärmande men ändå transparenta avgränsningen mellan mina föräldrar och den anställde. Pengar och blanketter bytte ägare genom den skålformade metallskenan.

Att kunna återge den exakta känslan av postsvampen är ett konststycke, men vilka intressanta modifieringar av upplevelsen skulle man kunna göra utan att tappa den känslan? Tankarna förs genast till Cronenberg-liknande korsningar mellan objekt och organism.
Postsvampar som andas tungt när man berör dem, kanske kan man sjunka ner med pekdonet i en bottenlös. svampavgrund.

Jag minns när jag var liten och hade kraftiga feberhallucinationer som helt förändrade taktila och visuella perceptioner. Mina fingar upplevdes kantiga och hårda, att röra vid min egen kropp kändes frännande och föremål som tidigare var hårda upplevdes mjuka. Jag var tvungen att spola händerna i kallt vatten för att få tillbaka verklighetskänslan.

Teknologier som haptic device kan både framställa drömmar och mardrömmar. Bland annat talas det om en kirurgi-simulator som säkert är ett fantastiskt verktyg för läkarstuderande men som känns rätt obehaglig för mig…

Written by admin

April 10th, 2008 at 3:54 pm

Posted in LARGE