blay

Bottenarkivet

Archive for May, 2008

Om språkmaterialism i Vagant

View Comments

Intressant om den språkmaterialistiska/diskursanalytiska kritikens reduktion i Vagant, även om jag skulle vilja separera Kittler (möjligtvis med lite hjälp av DeLanda) från traditionen att tänka språket “i dess minsta beståndsdelar” och se honom mer som en nätverksteoretiker som kommer förbi dikotomin mellan en helhet och dess delar.

Written by admin

May 22nd, 2008 at 7:02 pm

Posted in Medium

Tagged with ,

The Next Bubble: Priming the markets for tomorrow's big crash

View Comments

Blir grön energi den nya, nya, nya ekonomin? Eric Janszen spekulerar om spekulation i Harper’s

Written by admin

May 19th, 2008 at 12:21 pm

Posted in Medium

Tagged with

SPLAB III – Torsdagen

View Comments

Sista inlägget om SPLAB handlar om sista dagens föreläsningar. Två föreläsningar blev till anmärkningar.

Torsdagen började med Ezio Manzini – italiensk designer som hade föreläsning om social innovation. Han ställde sig frågan vad som görs med tekniken när den blivit idislad (digested). Hur används den när den blivit så integrerad att man inte längre ser det som tekniska lösningar utan sociala lösningar? Överhuvudtaget intog han, möjligtvis omedvetet, idén om samhället som en kropp (en cyborg?), teknologi som något som måste in i samhället och smältas, inkorporeras (och väl där inte kan plockas bort utan att slita med delar av samhällskroppen). Idag menade han att den digitala kommunikationsteknologin visserligen har idislats in i samhällskroppen men ännu inte funnit de sociala problem den har potential att “bota”. In kommer social innovation och framförallt designerns roll i detta. Ezio tog exempel från samboende till bilpooler på hur social inovation, genom att distribuera beräkningskapaciteten, ser till att resurser utnyttjas effektivare, både för ekonomins och miljöns skull. Social innovation är ännu ett ord som laddas med positiv betydelse, men är det inte bara ett annat namn för biopolitik?

Ett problem som Ezio tog upp var hur alla dessa små exempel på social innovation kan skalas upp och få större samhällig betydelse. Han såg skalningen som något vilket bara sker eftersom goda idéer enkelt kan spridas genom kommunikationsteknologi. Kan små processer (prototyper) skalas upp så enkelt? Det känns problematiskt att identifiera ett myller av små, marginella processer och sen bara tänka att de ska spridas för att förändra en större del av samhället. Det här är en linjär skalning i ett linjärt, extensivt system – som om vi hade att göra med massa – man lägget bara till mer och mer och så växer massan. Men i ett icke-linjärt, intensivt system finns det vissa kritiska punkter där systemet förändras snabbt – kokpunkter. Finns inte liknande för social innovation? Under SPLAB togs det upp massa exempel på att ny teknologi kan skapa nya sätt att organisera mikrostäder och mikrokulturer, men vad som saknas är teorier om vad som händer när de hettas upp tillräckligt för att nå en kokpunkt. Delvis för att det ännu saknas exempel där dessa kokpunkter har nåtts (Kanske är fildelning en av de få exemplen på detta). Kokpunkten kan delvis bestå i att man når en punkt där en tydlig konflikt med en traditionell makt uppstår. Eller så kan den uppstå där komplexiteten blir så stor att man behöver filter/kuratorer och filter/kuratorer av filtrerna/kuratorerna. Vad för hierarkier skapas då? Vad måste till för att självorganiseringen ska nå den graden av komplexitet. En ny typ av makt ligger hos de som filtrerar komplexiteten inte de som hanterar resurserna.

Social innovation är enligt Ezio en delikat process som kan dödas både med för lite eller för mycket stöd. Det var skönt att höra vilken betydelse Ezio la vid vad han kallade “heroes”, de enskilda aktiva som ofta bär upp en kollaborativt projekt, vare sig det handlar om social innovation, fri mjukvara eller kulturföreningar. Annars tenderar beskrivningar av nätverksbaserade projekt närmast mystifieras när de ses som helt distribuerade, närmast av-individualiserade som sker av sig självt bara rätt förutsättningar finns. Intressant då att enzi betonar att i nästan varje projekt med social innovation kan man titta en “hjälte” som projektet står och faller med.  Det är så klart riskabelt att stå och falla med enskilda individer. Utbrändheten hos ideellt arbetande personer är ett välkänt fenomen. Vad vi bör fokusera på här är inte så mycket hur man kan göra projekt mindre beroende av dessa hubbar och mer distribuerade, den här centraliseringen behövs för rätt överblick, utan hur deras engagemang, nätverk, kunskap och position kan överföras till andra när de inte orkar eller kan hålla på längre. Går den i graven med dem?

Tillåt mig en jämförelse med bittorrentvärlden. Idag har Pirate Bay blivit den dominerande trackern. Inte bara är de själva stora utan flera andra torrent-siter använder sig av pirate bays tracker. Denna centralisering är tråkig och gör nätverket mindre stabilt, men kanske samtidigt är oundviklig. Frågan är till vilken grad Pirate Bays resurser är överförbara i händelse av att de skulle försvinna. Det skulle skapas ett vakuum och frågan är vad som krävs för att det vakuumet skulle fyllas så smidigt som möjligt. Materiella resurser, kunskap, sociala nätverk, nya individer skulle behöva ta deras plats. Kanske innebär varje sådan övergång en nyformulering av communityt. Detta har till exempel skett inom Creative Commons när Lawrence Lessig har stigit ner och Jo Ito tagit över. Kanske är upprätthållandet av våra decentraliserade nätverk, communitys och projekt så knutna till individuella prestationer att en position inte kan övertas av en annan individ utan att det krävs stora omstruktureringar, nyformulering av vad communityt är och aktivering av nya sociala nätverk.

En fråga kom från publiken som vände sig mot Ezios beskrivning av att mer och mer av samhällslivet tenderar eller har möjlighet att utspela sig genom nätverksbaserad social innovation. Finns det inte en motsatt trend där allt fler betalar för att få just sådana tjänster som Ezio beskriver utförda av andra – s.k. hushållsnära tjänster. Att engagera sig i social innovation tar tid i anspråk och allt mer av den tiden effektiviseras.

Ulrich Meyer-Höllings var en annan intressant föreläsare under torsdagen. Tidigare “business anthropologist” numera helt enkelt “management consultant”. Han jobbar med att använda sig av de kreativa industrierna för att skapa ekonomisk vinning för städer och regioner samt konsultar företag om innovation. Han började med att beskriva sina erfarenheter av tysk företagskultur. Där sker allt inom firman, innovationen ska ske i interna laboratorium och det tyska företaget anser inte att något skapande som sker utanför firman spelar någon roll. Vissa industrier i Sverige har nog också detta tyska tänk även om Sveriges inflytelserika webb-sektor håller på att byta ut den företagskulturen mot en mer öppen och porös firma.

Ulrich tror på den öppna företagsmodellen. Inte minst för att i det långa loppet kommer erfarenhet och relationer vara det enda sättet för ett företag att utmärka sig bland andra. till slut kommer alla kunna erbjuda samma teknologi och tjänster, framförallt om den baseras på information. Därför ser han inget incitament till att hålla information och teknologi hemlig och instängd. Det är snarare genom att öppna upp sig och sin teknologi för extern kunskap som man kan få bättre plattformar att bygga dessa relationer på.

När Ulrich jobbar med city branding handlar det inte om att locka turister utan locka till sig produktion. Man lockar till sig företag genom att erbjuda kunskapsresurser. Att ha utvecklat en lokal kreativ industri med egen särprägel är det som kan få dit företag som ytterligare kan stärka de kreativa industrierna och den lokala ekonomin. Men detta bygger på att företagen förlitar sig på extern innovation och kreativitet – därför Ulrich har haft mindre framgångar i Tyskland. När det gäller att locka till sig produktionen räcker det inte med att skapa en bra image, till skillnad mot turism som baseras på affektiva beslut. Istället gäller det att samarbeta konkret med företag om vilka behov de har. Han identifierade några punkter för hur man bättre lyckas med detta.

mass-market > key accounts
- Försök inte locka till dig alla utan arbeta med vissa viktiga aktörer som just din stad kan locka till sig och som skulle kunna bidra just till din lokala ekonomi.

push > pull
- Istället för att skicka ut information och profilera sig – bjud in de ni vill locka till er och samtala med just dem om vad de behöver.

finalised > open-ended (stories)
- Hitta inte på en färdig identitet som klistras på staden utan sätt igång en process.

brochures > events
- Representera inte vad staden står för – iscensätt det.

selling > development
- Sälj inte en färdig produkt – bjud in till deltagande i utvecklingen av den

Written by admin

May 18th, 2008 at 10:15 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Om den tillfällige besökaren

View Comments

Rasmus på Copyriot skrev ett inlägg om min presentation på SPLAB med intressanta synpunkter som jag nystar vidare i här.

Det första CR kommenterar är uppdelningen i turister och produktiva som jag menar är två typer av människoflöden som en stad kan locka till sig genom satsningar på kreativa industrier, där jag menade att turisterna – de som bara vistas tillfälligt i en stad – riskerar att urholka den lokala kulturella aktiviteten och mest bidrar till fastighetsbubblor och satsningar på spektakel. Rasmus kritiserar uppdelningen dels för att det alltid går att “peka på fall där turister definitivt är kulturellt produktiva”, och dels “för att den självklara följdtanken blir om inte en massa bofasta människor förhåller sig till sina städer nog så parasitärt som de värsta turister gör? Är deltagande i ett “produktivt nätverk” generellt, oavsett produktionens natur, bättre än den ensamma betraktarens position?”

I detta fall var kritiken riktad mot initiativ i staden från offentligt håll. Där vissa städer inriktar sig på att lägga stora pengar på spektakulära attraktioner som lockar turister, medan andra satsar på att stödja den lokala “kreativa industrin”. Effekten av turistsatsningarna blir ofta kortsiktiga och konsumtionsinriktade medan de andra blir mer långvariga. Det är ändå befogat att som Copyriot påpeka att det inte har att göra med tiden man spenderar i staden som det slarvigt uttrycktes i texten utan om förhållningssätt till staden. Mycket riktigt är allt deltagande i spontankultur, eller produktiva nätverk som de här kallades, inte något positivt.

Vidare föreslår cp en annan indelning.
“Att i stället byter ut begreppen mot “aktörer” och “åskådare” (eller liknande) besvarar inga frågor, men låter oss kanske ställa fler. Hur omvandlar nätverkskulturerna själva relationen mellan aktör och åskådare? Vad kan läras från teater- och performanceteori?”

Lås oss prova dessa begrepp:
Vad gör att någon kallas aktör och någon åskådare inom teater eller i förhållande till en stad? Skillnaden mellan aktör och åskådare har inte så mycket med deltagande att göra. Åskådaren kan dela i en stads nätverk, till och med utgöra en mycket viktig injektion i det, och teaterscenens åskådare ägnar sig också åt deltagande inom postdramatisk teater. Att någon räknas som aktör har snarare med en viss familiaritet att göra, ett slags informationsövertag. Vad den vi kallar aktören kan bidra med, och vad som riskerar att gå förlorat i en för åskådare inriktad satsning är en viss kontinuitet, en kännedom och en nätverksbyggande som möjliggör skapandet av starka länkar, nätverk och hubbar.

Det kan vara värt att vidare undersöka den åskådaren eller den tillfällige besökarens roll inom kreativa industrier. Ofta satsas det på att etablera mer fasta industrier i städer, ett närliggande exempel kan vara Film i Skåne i Ystad eller SVT:s etablering i Malmö. Men det finns också exempel på mer tillfälliga ingripanden som fått stora konsekvenser. Ett exempel, som jag egentligen vet för lite om är den beryktade lanseringen av Volkswagens nya modell i Köpenhamn – Project Fox. Närliggande alla dessa SPLAB-inlägg eftersom Ulrich Meyer-Höllings, som hade en föreläsning under SPLABs torsdag, skrivit just om detta.

Project Fox var en utsträckt lansering av Volkswagens nya modell Fox som utspelade sig i Köpenhamn 2005 och i stor utsträckning använde sig av de lokala kreativa industrierna för kredibilitet och lokal kännedom. I kort gick den ut på att man tog över ett hotell under några månader och lät gatukonstnärer göra om de olika rummen i individuella stilar, hade evenemang med lokala djs och artister. En lokal organisation – Agenda Group – användes för att nå ut till det lokala kulturella livet och agera medlare mellan dem, Volkswagen, hotellägarna och Köpenhamns kommun. Effekterna av Project Fox finns enligt Meyer-Höllings kvar än idag. Dels är hotellet med sin nya design kvar i lokal ägo, dels existerar fortfarande de kontakter mellan kulturellt aktiva, kommunen och näringslivet som knöts under projektet. Även om Volkswagen kom utifrån och bara var närvarande tillfälligt kunde de genom sina resurser och genom att använda sig av lokala administratörer få en stor inverkan i de lokala nätverken, även om den huvudsakliga målgruppen för själva bilen inte var den danska. Samtidigt står hotellet nu kvar som en turistattraktion. Alltså verkar en tillfällig besökare ha skapat ett projekt som haft inverkan både på åskådare och aktörer.

Projektet ska också enligt Meyer-Höllings ha lett till en attitydförändring “Most of the creative parties involved (e.g. artists, designers, cooks, musicians) have gone on record as saying that their involvement with Project Fox was a highlight of their career and has changed their outlook on collaboration with industry.” Relationen mellan Volkswagen och Köpenhamn kulturellt aktiva är med andra ord alldeles för komplex för att benämnas parasitär. Vem som känner att de tjänar och vilka som förlorar på ett sådant samarbete kan ha att göra med hur etablerad man är. Uppkommande aktörer kan se det som en chans man inte vill missa men redan etablerade kan se det som något som smutsar ner ryktet. Adam Arvidsson skriver också i hans analys av Project Fox hur vissa aktörer ansåg att de alldeles för starkt förknippades med varumärket Volkswagen och hur de kände att det bara var ett reklamjippo, inget riktat till att stödja den kreativa miljön i sig. Detta ska inte förväxlas med anti-kommersiell ideologi eller att de kände sig styrda i sin kreativitet (snarare var det tvärtom, mer frihet än någonsin). Som Arvidsson skriver: “The motivation for not participating was not ideological. Indeed very few of my interviewees had anything in principle against cooperating with business. It was simply a matter of brand management. [...] Less famous actors could use Volkswagen’s resources as a vehicle for reaching out to new people, associate with ‘cool’ artists from abroad and generally gain media coverage, but for more established names the costs of being associated with the Volkswagen brand started to outweigh the benefits.” (Sen finns det också sådana som Kent…) Klart är att tillfälliga projekt som Fox rör om i positionerna inom de sociala nätverken och sliter på deras länkar.

Man kan också tänka sig andra former för tillfälliga etableringar av företagssatsningar inom de kreativa industrierna. Exemplet kinesiska “listening posts” i västeuropa som snappar upp kreativa initiativ och säljer dem till den enorma kinesiska marknaden. Här ges resurser till kreativa experiment helt utan krav på kommersiell gångbarhet eller koppling till ett varumärke. Det vore också intressant att studera vilken inverkan exempelvis inflyttande, tillfälligt boende konstnärer kan ha dels som stilinverkan och dels för att brygga mellan olika sociala nätverk. Eller varför inte återvändande konstnärer.

Arvidssons främsta slutsats i artikeln är att den kreativa klass som Richard Florida talar om inte är kreativa producenter själva, utan snarare de kreativa entreprenörerna som sitter på stora kontaktnät och i projekt som Fox medlar mellan de kreativa och företagen. Dessa nätverkare blir extra viktiga för tillfälliga deltagare som inte har tid att skaffa sitt egna sociala nätverk, men kan få tillgång till det genom nätverkarna antingen genom monetära resurser, i fallet företag, eller kredibilitet, som i fallet med besökande konstnärer.

Written by admin

May 14th, 2008 at 11:28 pm

Posted in LARGE

Tagged with

SPLAB II – Diskussionen

View Comments

Det här inlägget kommer behandla diskussionen som skedde vid SPLAB efter presentationen av texten i förra inlägget. En till stora delar bra diskussion som pågick i två timmar och inkluderade politiker, kulturellt aktiva, föreningsmänniskor och andra som drev projekt kring kreativa industrier. Blandade svenska, danska och italienska deltagare.

Utgångspunkten för SPLAB som helhet var alltså ansatsen att icke-institutionaliserad kultur och produktion blir allt viktigare för samhällsutvecklingen och ny kommunikation ger möjligheter att organisera den på nya sätt. Dels gäller det eftersom värden som community, upplevelser och mening vilket blir viktigare i dagens ekonomi men som är svårt att organisera i traditionella företagsformer, dels att även mat- och energiproduktion blir allt sämre tillhandahållet av det institutionaliserade samhället i takt med att befolkningsökningar ger ökad komplexitet och resurser måste utnyttjas effektivare. Hur kan den här spontana, självorganiserade produktionen stödjas utan att göra den stel och institutionaliserad? Tidigare försök att skapa en kreativ stad genom riktade initiativ har snarare lett till att man driver ut den ursprungliga kreativa energin. I Malmö är frågan om kreativitet fortfarande en öppen fråga. Går det att göra det annorlunda här?

Begreppet spontankultur lämnades odefinierat i diskussionen och kunde delvis användas som ren effekt. Det fick deltagarna att diskutera kring något som är svårt att sammanfatta med givna begrepp. Lite kul att vi svenskar trodde att det var ett danskt begrepp och att de trodde det var ett vedertaget svenskt begrepp. Vissa problem med begreppet finns dock. Det fanns en tendens till att behandla spontankultur och självorganisering som något automatiskt positivt. Ingen nämnde till exempel fotbollshuliganism som en slags spontankultur. Dessutom tenderade många att värdera all form av spontankultur lika mycket. Ju fler som spontanar desto bättre. Att projektets undersökning visade att över 70% av Malmös invånare ägnar sig åt någon slags spontankultur kanske inte säger så mycket. Det saknades i varje fall hos flera deltagare en mekanism för att skilja viss spontankultur som har större inverkan på stadens utveckling från annan. Inte helelr sitter jag inne på någon sådan. Charlotte från Miljöpartiet som var diskussionens enda politiker såg spontankulturens främsta meriter inte i vilka effekter den har i sig utan genom att få möjlighet till att ägna sig åt spontankultur vid sidan av arbetet skapades goda medborgare, så att säga tränade i demokratiskt och kreativt agerande. För vissa new age-influerade deltagare var spontankulturen en utopisk väg till harmoniska och balanserade människor som verkade i samförstånd.

Ändå var utgångspunkten för SPLAB både mer konkret och att ta spontankulturen på större allvar än som fostrande fritidssysselsättning. Adam Arvidsson, som var en av arrangörerna, menade att den globala kapitalismen får det allt svårare att organisera den nödvändiga produktionen av mat, energi och information. Det spontana organiserandet blir då nyckeln till framtidens ekonomi. Det innebär att spontan organisering inte så mycket är moraliskt överlägsen andra former än vad den är överlägsen i beräkningskapacitet. Komplexiteten i behoven kan inte beräknas av traditionella strukturer, både de mest avancerade immateriella behoven och de mest basala behoven av mat och energi. Ändå bör man inte se den spontana organiseringen som ett slags nytt produktionssätt utan snarare något som ingriper i och muterar redan existerande institutioner.

Vad gör då att vissa städer lyckas skapa kreativa miljöer och andra inte – trots att samma förutsättningar verkar finnas? Arvidsson menade i diskussionen att vissa städer lyckas skapa en densitet av spontankultur. Malmö gör det, Berlin gör det. En tillräckligt stor kritisk massa inom områden som möjliggör stor interaktion. Kommunikation ansikte-mot-ansikte är fortfarande viktigt. Den är ett sätt att skapa förtroende, de stärka länkar som håller ihop nätverken. Att träffa någon fysiskt är också ett sätt att processa mycket och svårkvantifierbar information om en person på en gång vilket gör att man snabbt kan avgöra om den här personen är någon man klickar med och kan tänka sig samarbeta med i framtiden. Inte minst är avslappnade sociala situationer viktiga för den typen av bedömmande – klubbar, fester, luncher osv. Hit får man också räkna vissa lokalt baserade webbtjänster med Jaiku som ett av de främsta exemplen. Städerna har också materiella förutsättningar för den här densiteten som billiga levnadsförhållanden och rätt rörlighet antingen genom kollektivtrafik eller små områden. Ibland verkar det även kunna räcka med vissa hubbar, exempelvis hur Londons klubbliv verkar kunna lyfta visa musikstilar bara genom vad som samlas runt en klubb. Som jag nämnde i min presentation är också de här hubbarna väldigt viktiga för att föra samman aktörer från olika områden och därmed skapa ny dynamik till nätverket.

Flera gånger nuddade diskussionen vid att efterfråga något man skulle kunna likna vid IT-industrins inkubatorverksamhet. Dels något som kan erbjuda kunskap, exempelvis om hur man söker kulturstöd, etablerar en affärsplan, marknadsför sig osv. Dels som kuratorer eller filter som söker upp lovande projekt från myllret av spontankultur och exponerar dem. Inkubatorn skulle kunna skapa en kontinuitet, ett namn och ett förtroende som fungerar som ingång till spontankulturen inom ett visst område. Genom inkubatorn skulle projekt antingen kunna bli självorganiserande genom kontakterna de fått eller gå vidare till att bli kulturellt lönsamma eller mottagare av kulturstöd. Inkubatorn skulle möjliggöra för projekt att visa att de kan leverera innan andra satsar pengar på dem, visa att de spontant kan vara drivande och har ett bra team som funkar. Detta påminner mycket om webben där man först drar igång ett webbprojekt och får stöd av riskkapitalister först efter verksamheten är igång.

Vilka former de här inkubatorerna skulle ta rådde det dock delade meningar om. diskussionen tenderade till att fokusera på traditionellt kulturstöd vilket innebar att det främst var statliga resurser som skulle användas för att skapa inkubatorerna och målet med verksamheten var att få en bättre fördelning av kulturstöd. Men det kanske är intressantare att se hur dels självorganisering och dels kommersiella aktörer allt mer tar över rollen som kulturstödjare som staten tidigare hade när det gäller den nätverkskultur som inte passar i kulturstödets mallar. Det höjdes ett varnande finger i diskussionen om att se spontankulturen som något som bara kunde få eller inte få stöd av olika slag. Istället efterlystes fler idéer om mer långt gående partnerskap, antingen med offentligheten eller med kommersiella aktörer. Att kulturen inte är något som i slutändan är en kostnad och i behov av mecenater utan något som är produktivt och har något att bidra med i ett partnerskap.

Bo Nordström från kulturförvaltningen menade att det fanns en typisk svensk skepsis mot mellanled, de som själva inte är kulturellt aktiva men en del av kulturens infrastruktur, men att hela diskussionen kreatsade kring att just dessa kulturella administratörer eller hubbar vad var som behövdes. Skepsisen mot mellanled beror troligen på att de tidigare kontrollerade begränsade resurser och därför fungerade som gatekeepers, typexemplet är skivbolagen som genom sin position kunde utnyttja artister. Men mellanleden idag kontrollerar inga begränsade resurser utan har bara sitt förtroende som resurs och jobbar som kuratorer, agenter, filter och förmedlare, snarare än gatekeepers. Nya mellanled kommer säkerligen komma, inte som kontrollerar begränsade resurser men som kan komma med en resursinjektion som den självorganiserande kulturen inte klarar att generera på egen hand. Möjligheten finns att avstå för den som inte gillar det, men frestelsen kan vara stor. I informationsflödets ålder lovar de nya “mellanleden” (termen fungerar inte då de inte står emellan) kulturella aktörer möjligheten att nå ovanför informationsbruset och den osäkra arbetssituationen.

Written by admin

May 13th, 2008 at 11:44 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

SPLAB I – Presentationen

View Comments

Första inlägget från SPLAB-konferensen som alltså var ett tredagars-evenemang i Malmö 6-8 maj. SpontanLab (Laboratoriet för Spontankultur) är ett forsknings- och experimentellt projekt som initierats av Malmö stad och som Kulturförvaltningen svarar för. Målet är att ta fram förslag för alternativa sätt att främja kulturen i Malmö samt att definiera begreppet “spontankultur”, står det på deras egen hemsida

Nedan följer en renskrivning av min presentation som inledde konferensen. Senare kommer jag skriva om diskussionerna som följde på dem och övriga workshops och föreläsningar. Texten finns också att tillgå som en snygg PDF

Black Streets, White Buildings and the Digital Grey Zones.

1. Nätverkskulturen Då

Denna text handlar om hur ny kommunikationsteknologi och Internet-teknologier förändrar det vi kallar spontankultur. Jag kommer att ta upp flera exempel från Internet som modell för hur den här kulturen kan komma att organiseras och vilka utmaningar som finns när man ska , som här, försöka fånga upp den, stödja eller institutionalisera den.

Jag använder ordet nätverkskultur för att beskriva den här spontankulturen och med det menar jag en kultur som genomsyras av nätverksteknologier både i uttrycket och i organiserandet av den. Det är inte helt lätt att peka ut de här nätverkskulturerna. Om detta hade varit 10-15 år sedan skulle det ha varit lättare att identifiera en specifik nätverkskultur. Inte för att den har dött ut nu. Tvärtom. Det är för att den genomsyrar nästan allt av det vi här kallar spontan kulturell verksamhet. Därmed blir det svårare att identifiera en nätkultur som en slags sub-genre och det kan vara värt att backa lite i tiden för att förstå hur nätkulturen som nu genomsyrar all kultur uppstod.

På 90-talet gjordes försök att skapa en nätverkskultur, tillsammans med en nätkritik och en nätkonst som kunde ses som egna fält. Hittills hade de snarare levt inbäddade i andra institutioner. Denna diskussion uppkommer samtidigt som man börjar prata om informationssamhälle, e-demokrati och andra koncept för att föreställa sig nätets inverkan på samhället. Men de kommer också innan Internet blev allmänt tillgängligt och nätverkskulturen kunde därför formulera en egen vision om hur det framtida nätsamhället kunde se ut. Här såg man Internet som en ny virtuell värld, där reglerna som präglade det vanliga samhället inte gällde. John Perry Barlows “A Cyberspace Independence Declaration” vittnar inte minst om den synen på nätet.

Men denna nätkultur från 90-talet hamnade inom en kris när nätet spred sig till alla sektorer och kommersialiserades. Även då det flyttade bort från hemdatorn och in i sådan som mobiltelefoner. Nätet blev transparent och inte en separat del av samhället. Det blev tydligt att det inte var en helt ny värld. Utan snarare en uppsättning protokoll som intervenerade och muterade redan existerande praktiker och institutioner.

Även Piratbyrån är en del av samma nätkritik som försöker utforska vad nätet innebär, fast som en slags andra våg. Vi startade när nätet bestod av gråzoner. Det var delvis kommersiellt, delvis ideellt. Delvis möjliggjorde frihet, delvis kontroll. Utforskandet av de här gråzonerna och nya relationerna känns mer relevant än att försöka bygga upp en utopisk frizon. Nätet får större betydelse genom att förändra existerande strukturer, snarare än skapa nya utanför dem.

2. Nätverkskulturen Nu

Idag präglas kulturlivet i allt högre grad av nätverkskulturens egenskaper. Horisontell, decentraliserad kommunikation skapar en hög grad av självorganisering som får allt större inflytande över allt fler områden.. Det innebär också att våra förväntningar på vad som är kommersiellt och ideellt, professionellt och amatörmässigt, ställs på huvudet. Vi får en IT-industri som delvis drivs av ideellt frivilligarbete och inom det alternativa kulturlivet blir samarbeten med varumärken och reklam accepterat, under vissa villkor.

Den alternativa, subkulturella utanförpositionen som var möjlig från 80-talet och fram till Internets utbredning håller på att försvinna. Den alternativkulturen kom till i en tid då det gick att etablera alternativa nätverk och distributionsformer för fanzine, kassetter, skivor, spelningar, inspelningar. Samtidigt som mainstreamkulturen blev mer likriktad. Idag existerar all kommunikation i samma släta rum. Vi får ett fragmenterat kulturellt landskap med olika mikrokulturer, men inte subkulturer som tar avstånd från EN mainstreamkultur.

Nätverkskulturen är inte ett isolerat system externt till resten av samhället utan skapar länkar till andra sektorer, inte minst är den ömsesidigt beroende av teknikindustrin. I dess mest enkla form är den här relationen mellan teknikindustrin och kulturen en där spontankulturen är användare och teknikindustrin är utvecklare. Exempelvis när det gäller Youtube, Myspace eller Facebook. Det är en intressant relation och väl värt att studera villkoren för den. Vilken frihet får användarna, vem kontrollerar innehållet, vem tjänar pengar etc. Men det är ännu mer intressant när de korsas ytterligare. När teknisk utveckling blir kultur aktivitet som i fallet med sociala media. Eller när den kulturella aktivitetens mening förstärks av att man använder sig av teknologi.

Allt fler kulturområden, genom kommunikationsteknologi, blir delvis till en del av teknikindustrin och påverkas därmed av detta. Musik och andra uttryck som till vissa delar kan lagras, digitaliseras och kopieras blir det. Men även gallerier, teaterscener, performance-studios och svartklubbar. Främst de aktiviteter som sker mer informellt, med små resurser eller i legala gråzoner. Inte bara för att de kan använda nätet som marknadsföringskanal. Nätverkskulturen förändrar organiseringen, möjligheterna till att koordinera aktiviteter, publikens bakgrund och förväntningar samt skapar ett nytt sätt att kommunicera som alla påverkas av.

Att tekniken skapar nya sätt att kommunicera innebär också att den skapar nya urbana miljöer. På senare tid används nätet allt mer för att skapa lokal information och kommunikation med sin närmiljö, snarare än att vara ett kontextlöst arkiv av digital information.
Nätverkskulturen skapar Mikrostäder. I en tät stad som Malmö existerar fysiskt överlappande men social isolerade Mikrostäder. De uppkommer för att man genom nätet kan välja sitt eget informationsflöde och skapa en kommunikation med en närmiljö som filtrerar bort vad man inte vill ha information om. Man går till samma klubbar, äter på samma ställen och köper kläder på samma ställen som andra i sitt sociala nätverk. Samtidigt kan man ha en granne som man aldrig ser och inte har något gemensamt med. Gemensamma platsers betydelse skapas helt olika beroende på vilket lager av information man omger dem med.

3. De kreativa industrierna

Låt oss se hur utvecklingen av nätverkskulturen setts från offentligt håll.

Kulturekonomin har på senare tid blivit väldigt intressant. En gång sedd som en marginell företeelse inom den allmänna ekonomin har nu allt mer intagit en central plats som den primära källan för ekonomiskt värde. Den här tanken utvecklades först i Storbritannien där ett antal sektorer samlades under paraplybegreppet “kreativa industrier“, från kulturindustrin till mjukvaruindustrin. Det var IT-industrins framgångar som gjorde att brittiska politiker fick upp ögonen för immateriell produktion byggd på kreativitet och innovation. Och det var den som ledde dem till att utforska fler sektorer där vinster skulle kunna utvinnas genom intellektuell egendom. Idén om den kreativa industrin, som den utvecklades i Storbritannien kom som en skänk från ovan i en tid där industriell produktion flyttade till låglöneländer. De kreativa industrierna lovade en konstant självförnyande outtömlig resurs som till skillnad mot de gamla kolindustrierna aldrig skulle ta slut eller ha dålig inverkan på miljön och arbetarna. Den kreativa industrin verkade lova att hela tiden revitalisera ekonomin genom att skapa nya värden.

Tyvärr såg man felaktigt att IT-industrin skulle vara primärt driver av vinster man får genom intellektuell egendom och därmed såg man också kultursektorn som driven av intellektuell egendom och hårdare lagar på det området som främsta stimulans för de kreativa industrierna. Men om man tittar på webb-industrin ser man tydligt att affärsmodellen är att dela med sig information och tjänster istället för att skydda den och vinsterna kommer främst från den uppmärksamhet som tjänster och program lyckas skapa. Istället är det reklam, support och skräddarsydda produkter som driver utvecklingen. Misslyckandet med att förstå kreativitetens drivkraft har gjort att den här visionen håller på att överges.

Vad vi ser idag är en andra våg av kreativa industrier. Där den första baserades mycket på tillverknings-tänk, produktion och stärkt intellektuell egendom är den nya mer upplevelsebaserad och situerad i lokala kontexter.

Den här typen av kreativa industrier syftar till att återuppväcka eller skapa lokal kultur på regional nivå i en globaliserad värld för att på så sätt särskilja sig och därmed skaffa sig en monopolsituation där man kan dra nytta av globala flöden av kapital, människor och information. Man särskiljer sig för att locka turister eller investerare just till sin region eller stad. I det här spelet mellan regioner skapas nya samarbeten mellan det offentliga och det privata och ett tänkande som tidigare bara fanns inom näringslivet börjar också influera det offentliga livet och kulturpolitiken som i exemplet citybranding.

Kreativa industrier idag handlar mer om att dra ekonomisk nytta av fri spridning av information och självorganiserande kultur (precis som webben som övergivit betalmodeller och satsar på fri information som skapar uppmärksamhet). Självorganiserande kultur innebär också att det inte är en så stor investering för en stad att satsa på de kreativa industrierna. Det mesta arbetet görs gratis av den spontana kulturen och politiker behöver inte skapa stora hål i stadsbudgeten för att kunna visa upp att man gör sin stad till en kreativ region – till skillnad mot de stora satsningar som krävs för att locka till sig avancerad forskning till exempel. När kreativiteten ska användas för att revitalisera lokala kulturer behöver den inte ha direkt ekonomisk inverkan, även om det i slutändan är måttet den mäts med. Om den här instrumentaliseringen av kulturen är till nytta eller skada återstår att se. Kritikerna finns, som menar att det är en täckmantel för företagens skydd av intellektuell egendom, att den driver upp fastighetspriser som driver ut de kreativa själva och skapar gentrifierade områden samt ökar den allmänna flexibiliseringen och osäkerheten på arbetsmarknaden.

Även om kritiken är befogad får vi ändå skilja på utnyttjande av kreativitet som är exploativ, som i fallet med fastighetsmarknaden och ett utnyttjande som inte är destruktivt exempelvis i fallet fri information och bredbandsuppkopplingar. De immateriella ekonomierna har materiella motparter och den andra vågens kreativa industrier fokuserar mer på dem än på direkt ekonomisk kapitalisering av immateriella produkter. Det är också viktigt att skilja flödet av människor i form av turism, där man kommer till en stad och deltar och upplever den som konsument, oavsett om det är för en vecka eller för ett år, och den där människor deltar som en del av ett produktivt nätverk.

Städer som Barcelona lider av en kreativ effekt som är kortsiktig och konsumtionsinriktad, Berlin börjar delvis gå mot samma öde. Folk åker dit för att uppleva en spännande kultur som betraktare och den börjar inrikta sig mer och mer på att gynna betraktaren. Andra städer, som Rotterdam eller Köpenhamn, försöker istället använda de kreativa industriernas närvaro för att skapa ett klimat där en större del av invånarna ska få möjlighet att utveckla sin kreativa aktivitet – utan att säga något om resultatet. Här måste det finnas en balans. Återigen påminner det om vad som händer på webben. Om vi tar wikipedia som exempel så är det ett fåtal produktiva som upprätthåller en tjänst för flertalet icke-produktiva – turister. På webben är det ok att ha den här fördelningen eftersom en gratisanvändare inte innebär någon kostnad och inte tränger ut aktiva användare på något sätt. Balansen mellan produktiva och icke-produktiva behöver nog vara annorlunda när det gäller städers kultur som använder sig av begränsade utrymmen.

4. Nätverkskulturpolitik

Frågan är hur brett man är beredd att definiera den spontana kulturen? Har alla invånarna en kreativitet som ska frammanas eller finns det en viss kreativ klass? Ju bredare definitionen är, desto längre bort från ‘lösningar’ kommer man och ju närmare en slags helhetspolitik för det urbana livet kommer man. En allmän välfärdspolitik för informationssamhället. Kanske det här även är en fördel med talet om kreativa industrier. Att det blir som en katalysator för att tänka om kring politik och välfärd överhuvudtaget. ‘Stödja kultur’ blir inte så enkelt som att med pengar uppmuntra en klass av kulturproducenter. Om alla ska bli kreativa går det inte längre att ha en apparat som filtrerar ut vissa kulturproducenter och sen stödja det fåtal som tagit sig igenom filtret. Kreativa industrier ska inte bara ses som en del av det man traditionellt kallat kulturpolitik, där kulturen är en avgränsad del av samhällslivet.

Självorganiserande kultur innebär dock inte att alla är lika kreativa och aktiva och att tänka så riskerar att leda till en väldigt diffus politik när man talar om att stödja kreativitet. Precis som i digitala nätverk skapas det hubbar och supernoder, men de är snabbt utbytbara och någon annan kan stiga upp lika fort och ta deras plats. Uppmärksamheten i decentraliserade närverk är inte jämt fördelad utan det bildas lätt gigantiska noder, webbsidor som Google och Facebook, medan de allra flesta får väldigt lite uppmärksamhet, som det stora antalet bloggar. Den mesta spontankultur blir också bara uppmärksammad av de närmaste. Vem som blir en supernod kan dock snabbt skifta och de kan falla lika snabbt som de stigit. De är heller inte supernoder i nätverket för att de skiljer sig nämnvärt från de som inte är det utan för att de vid ett tillfälle lyckades få flödet av uppmärksamhet att strömma deras väg och därmed blir attraktiv även för andra. Som exempel kan vi ta Myspace som är en kass tjänst för musik, men nästan alla band finns där eftersom de då kan länkas samman med andra band och hamnar högt upp hos sökmotorerna.

Hubbarna är viktiga för att de skapar länkar mellan olika mikrostäder. De blir samlingspunkter för en kritisk massa och kan korsbefrukta olika mikrokulturer. De drar till sig nya noder därför att andra redan är där. Så fungerar exempelvis klubbvärlden. En klubb får besökare, inte för att den är objektivt bättre än andra, utan för att besökarna vet att det kommer vara massa andra besökare där. Därför är Facebook-events ett så viktigt verktyg för klubblivet eftersom att man kan visa upp flest (och snyggast) besökare redan innan evenemanget och därmed minska risktagandet för besökarna (och ta ut mer betalt).

Hur stödjer man en nätverkskultur som denna? Som tidigare genom att identifiera vissa framgångsrika aktörer och grupperingar, eller går det att stödja själva infrastrukturen för att hålla uppe ett levande, dynamiskt och flexibelt kulturliv? Går det att stödja själva dynamiken i den komplexa process som skapar och återskapar hubbar och supernoder i allt högre hastighet? Om det är så att vi intresserar oss för en decentraliserad, självorganiserande och snabbt växlande kultur, så krävs det också att det institutionella stödet till den är lika decentraliserat och flexibelt. Stödet till nätverkskulturen handlar mer om att skapa klimat för självförverkligande men ändå behålla en viss distans. Riktade åtgärder, som uppifrån-byggda kreativa områden upplevs ofta som inautentiskt, stelt och planerande och nybyggda kreativa områden riskerar att överkodifiera den kreativa processen.

Igen kan vi se på webb-industrin hur det finns olika steg av ekonomiskt stöd. Det går att till mycket liten kostnad sätta upp en webbsida som konkurrerar om uppmärksamheten på samma villkor som andra webbsidor – helt ofiltrerat och oöverskådligt. Ifall man gör en bra sida, får uppmärksamhet och det börjar strömma dit folk är brukar det första steget för att få en ekonomi vara att sätta upp annonser på sidan. Det ger inga rikedomar, men blir ett sätta att hålla huvudet över ytan. Ju fler besökare, desto större kostnad, men också desto större intäkter från annonserna. Ett distribuerat självorganiserande mikro-inkomstsystem som möjliggör en viss kontinuitet och möjligheten för webbsidor att visa sin potential. Utöver det finns systemet med riskkapitalister som kan ge en webbtjänst en skjuts över en viss tröskel som kan vara svår att ta sig över med linjärt växande intäkter. De fungerar som ett filter som identifierar de sidor som visat sig ha potential och möjliggör för dem att maximera den. Genom det extra kapitalet kan tjänsten utvecklas och i riskkapitalistens förhoppningar ge utdelning på de satsade pengarna. Vi får alltså en kombination av ofiltrerade experiment, mikrobetalningar i proportion mot popularitet samt lån för att infria en potential.

5. Kulturentreprenören

I en självorganiserande miljö tar det sociala nätverket över en del funktioner som välfärdsapparaten tidigare hade – inte minst förmedling av arbetstillfällen och bostäder, kompetensutveckling och skolning i samorganisering. Det innebär givetvis också att det är ännu värre att hamna utanför det. Vilket kan ske både genom tekniskt haveri och socialt utanförskap. Idén om de kreativa industrierna är del av en större utveckling som gör att staden skiftar från att vara baserad på välfärd och planering till att handla om entreprenörskap och självförverkling.

De kreativa industrierna och kreativt arbete har en inverkan på konceptualisering av arbete, subjektivitet och samhället i stort. Med spontankulturen kommer också idén om ett självförverkligande, eget initiativtagande och en entreprenörsanda som driver den kreativa arbetaren. Denna modell förväntas även av andra. Allt fler blir kreativa arbetare. Allt fler områden ska genomsyras av kreativitet. Den kreativa arbetaren är modellen för någon som klarar den globala informationserans snabbt föränderliga krav och osäkra tillstånd.

De kreativa industrierna är kanske inte så mycket ett svar på en post-industriell kris som en post-välfärdskris. Välfärdssystem urholkas, den offentliga sektorn privatiseras, institutioner krackelerar och fram kommer den självförverkligande kreativa entreprenören som skapar sin egen framtid. De kreativa arbetarna tjänar som testgrupp och PR-kampanj för den här livsstilen som allt fler kommer få dras med. Den kreativa industrins typiske arbetare är baserad på konstnären, självförsörjande, bohemisk, flexibel – kombinerad med millenieskiftets IT-entreprenör, hårt arbetande, kommersiellt inriktad, innovativ. Ansvaret ligger helt på individen och dennes sociala nätverk. Här är ingen är längre arbetslös utan istället frilansare. Man identifierar sig inte med sin nuvarande situation, exempelvis sitt dagjobb, utan ser det som en övergångsperiod till något annat i framtiden, sitt självförverkligande.

Med detta följer även en upplösning mellan arbete och fritid som vi kan se både subjektivt hos personen men också på platser. Konstnärens loft blir modellen för en plats som kombinerar fritid och arbete, kreativa kontor inreds som vardagsrum. Dessa platser där byggande av sociala nätverk och kulturellt utbyte pågår bredvid arbete blir viktiga för att skapa den densitet som krävs för att maximera interaktionen mellan mikrostäder. Platser där man kan träffa bekantas bekanta, likasinnade med nya perspektiv, framtida samarbetspartners – där man kan dela information, kunskap och resurser.

6. Gråzonerna

Nätverkskulturen skapar självorganiserande till viss grad, men den är inte på något sätt isolerad från resten av samhällslivet. Tvärtom, nätkulturen är alltid insyltad i massa andra industrier. Det handlar inte så mycket om ren självorganisering, användargenererat innehåll, DIY eller P2P. Den spontana kulturen är beroende av mjukvara, telekom, fastighets- och krögarbranschen, staten, EU, konstinstitutioner, universitet. Nätverkskulturer skapar inte egna zoner, utan gråzoner inom existerande institutioner. De tar existerande arkitektur och institutioner i anspråk, bemäktigar sig dem och använder dem som plattformar. Nätverkskulturen frodas i de här gråzonerna. Icke-formella situationer, o-definierade platser, tillfälliga utrymmen, luckor i lagstiftningen. Nya möjligheter som följer med kommunikationsteknologi och ökad flexibilitet skapar mer komplexa beroenden och förhållanden mellan kultur och teknikindustri, offentlig och privat sektor och formell och informell produktion, kommersiell och icke-kommersiell kultur, mellan konst och konsumtion. Och detta skapar nya förutsättningar för att stödja kulturen.

I denna komplexa miljö går det inte att ha ett allt för instrumentellt förhållningssätt till kreativitet och se en för enkel relation mellan åtgärder, stöd och kulturell utveckling. Kreativiteten drivs av ett begär till skapande som inte grundar sig på rationella överväganden. Ett skapande trots förutsättningarna istället för på grund av dem. En undersökning av tyska städer listade nyligen Berlin som nummer 48 i en rankning som involverade sysselsättning, inkomst, produktivitet och skuldsatthet. Detta trots att Berlin räknas som en av Europas mest kreativa städer. Risken med att blåsa upp hypen kring kreativa industrier är att stadens kulturliv blir turistbaserat. De gråzoner och den undergroundkultur som skapade Berlins kreativitet drivs istället iväg därifrån. I exemplet Berlin skapades inte den berömda kreativiteten för att det fanns riktade åtgärder utan just på grund av bristen på dem. Ett icke-restaurerat Östberlin ledde till att det fanns tomma lokaler att ockupera, arbetslösheten till att det fanns tid och frånvaron av satsningar på kreativa industrier att det fanns en frihet att utveckla ett kulturellt klimat utan att tänka på dess lönsamhet.

Tyvärr tenderar talet om de kreativa industrierna också ackompanjeras av försök till att utradera gråzonerna. Från de första idéernas fokus på hårdare upphovsrätt till hur stadsomvandlingarna i kreativitetens tecken skapar nya, rena områden. Ironiskt då att de kreativa industrierna förlitar sig på nätverk som etablerats innan talet om de kreativa industrierna kom till. I situationer som präglades av oförståelse från omvärlden, isolering och nöd, men också frihet från insyn. Där knöts de starka kontakterna. Det gäller klubbkulturen, subgenrer inom musik och även IT-entreprenörer. Dessa har även utvecklats tack vare indirekt stöd som generösa bidragssystem för arbetslösa och studenter. Vad vi ser här är inte system för att folk ska kunna tjäna pengar på sin kreativitet så mycket som att de kan klara sina levnadskostnader och samtidigt hålla på med sina kreativa projekt. De pengar som flyter in är tillräckligt för att hålla huvudet över ytan och kunna arbeta villkorslöst, men inget som ger en stabil inkomst.

Den här gråzonskulturen kan inte planeras, men man kan öka sannolikheten för att den ska uppstå. Frågan är om man både stödja en nätverksbaserad spontankultur men ändå hålla den spontan och låta den utvecklas på egna villkor. Med någon kombination av rätt klimat för självorganisering och riktat stöd. Här finns ingen generell lösning. Per definition är kreativitet något som undkommer etablerade ramar, inklusive sin egen definition. Även om diskussionen kring kreativa industrier kan bidra med värdefulla initiativ – om de baseras på en förståelse för hur självorganiserande kultur fungerar – måste man ändå komma ihåg att kreativitet och innovation är något som händer trots ett visst system och i dess gråzoner, inte på grund av det eller inom det.

Written by admin

May 11th, 2008 at 2:56 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Snart…

View Comments

…kommer rapporterna från SPLAB dyka upp här till vänster när jag så vartefter organiserar mina intryck.

Written by admin

May 11th, 2008 at 1:42 pm

Posted in Medium

Tagged with

Karl Schögel – Archipelago Europe

View Comments

Karl Schögel har skrivit en fantastisk essä om de fragmenterade men ändå sammanlänkade platser som utgör och varje dag fortsätter att skapa Europa.

Written by admin

May 11th, 2008 at 1:38 pm

Posted in Medium

Tagged with

Det vara som kan förstås

View Comments

…är inte språk – det är information. Det är inte samma sak.

Allt språk är information, men all information är inte språk.

Språk är informationen när den har en ren, läsbar signal, men varje signal innehåller också något annat – brus, kod – som inte går att avkoda.

Written by admin

May 3rd, 2008 at 3:13 pm

Posted in Medium

Tagged with

Föreläser nästa vecka

View Comments

…på SPLAB i Malmö om nätverkskulturens roll i revitaliseringen av städer.

Written by admin

May 3rd, 2008 at 1:10 pm

Posted in Medium

Tagged with