blay

Bottenarkivet

Archive for November, 2008

Skillnad på nätverksägare och hundägare

View Comments

I en chatt på TV4 häromdan fick som uppmärksammats Universals VD Per Sundin frågan vad som hände om man fildelade på en grannes trådlösa nätverk.

”Blir det han som kommer att bli ansvarig för min olagliga fildelning?”
Per Sundin svarade:
”Det stämmer! Att idag inte skydda sitt trådlösa nätverk med tex inloggning är väldigt osmart. Mvh Per”

I Sydsvenskan hävdar nu Martin Valfridsson, pressekreterare för justitieminister Beatrice Ask, att detta är helt fel.

– Om inte jag kan visa att du antingen har laddat ned eller upp en fil till exempel – då har jag inte rätt till skadestånd.

Nätverket kan inte bli skadeståndsskyldigt!

Och inte nätverkets ägare heller?
– Nej. Strikt ansvar finns på bara några få områden, hundägare till exempel har strikt ansvar. Men när det gäller nätverksägare finns absolut inget sådant.

Det är alltså skillnad på att koppla sin hund och lösenordsskydda sitt nätverk. Inte heller kan föräldrar bli skadeståndsskyldiga för sina barns fildelande heller. Skulle ipred-lagen gå igenom finns det alltså stora möjligheter för många att bestrida skadeståndskraven. Om man vågar…

För det är just det som är problemet. Lagen kommer säga en sak om vad som är skådeståndspliktigt, i praktiken kommer det bli något helt annat. Per Sundin tar också det här med en klackspark:

– Allt det här handlar i min värld inte om vad som exakt sker när man har trådlösa nätverk, för mig handlar allt det här bara om att få en respekt för upphovsrätten…

Såklart! Upphovsrättslobbyn vill ju inte sätta dit några fildelare utan bara statuera exempel för att skrämmas. De är inte intresserade av rättssystemet utan bara att få skicka ut utpressningsbrev precis som det gjorts i alla andra länder med liknande lagar. I praktiken kommer ändå caféer med öppna nätverk eller barnfamiljer som inte har järnkoll på barnens datorvanor riskera att få hem ett brev som antingen innebär att betala förlikning till upphovsrättsindustrin eller ta sig igenom en mödosam rättslig process där man riskerar att bli ruinerad. För upphovsrättsindustrin spelar det ingen roll vems adress man fått eller vem som betalar, bara exemplet statueras.

Written by admin

November 27th, 2008 at 12:35 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Rekommendationssystem och filmiska assemblage

View Comments

NY Times körde nyligen en artikel om rekommendationssystem. Netflix har utlyst en tävling med prissumma på 1 miljon dollar till den som kan göra deras rekommendationssystem för filmer 10% bättre på att förutsätta användarnas betygsättning. Ett antal team från hela världen jobbar med problemet nu men när de närmar sig 1+ procents förbättring stannar allas framsteg av. Det visar sig att ett fåtal filmer, men Napoleon Dynamite i spetsen är notoriskt svåra att förutspå betygsättningen på.

Rekommendationsystem som dessa har sin historia i 90-talets “machine learning“. Problemet de försökte angripa var valet blev övermäktigt när onlinebutiker började dyka upp med 100 000-tals titlar, samtidigt som ett helt ekosystem av rekommendationer hade försvunnit. Rekommendationer från vänner, butiksägare, bläddrande genom hyllplan. Dessa skulle istället ersättas av algoritmer som till skillnad mot vännerna vet mycket lite om dig som person (Netflix använder inte ens demografisk data i rekommendationerna) men däremot förlitar sig på att hitta mönster i en mängd dataspår som du – och miljontals andra – lämnar efter sig. Istället för att samla en mängd information om en individ försöker de här systemen dra slutsatser utifrån lite data per person, men insamlad data från miljontals människor. Den här mönsterigenkänningen är ingen exakt vetenskap. Flera av de som deltar i Netflix-tävlingen säger sig inte ha haft någon tidigare erfarenhet av detta utan lärt sig matematiska trix under tiden. Dessutom beskriver flera av dem sina egna system som svarta lådor med en inre logik som de själva inte ens förstår sig på.

Så, tillbaka till de notoriskt svårbedömda filmerna. Förutom Napoleon Dynamite hittar vi även Kill bill och Lost in Translation bland dessa. Vad har dessa gemensamt? Jag lutar åt att alla dessa på ett eller annat sätt bryter med den klassiska filmiska formen med en historia som utvecklar sig mellan en början och ett slut. Napoleon dynamite är inte en helhet utan snarare en serie sammanlänkade scener som i sig är roliga. Typexemplet är den berömda dansen som utförs av Napoleon som fungerar alldeles utmärkt att klippa ut och lägga upp på Youtube. Man behöver varken se vad som kommer före eller efter. Detta är en skillnad mot klassisk film där varje scen bara får betydelse i förhållande till en totalitet. Jämför med Deleuze koncept om att assemblage har “relations of exteriority” – ett assemblage består av komponenter som inte är beroende av en totalitet utan kan kopplas in i andra assemblage samtidigt som assemblaget får sin essens från relationerna mellan dessa komponenter.

a component part of an assemblage may be detached from it and plugged into a different assemblage in which its interactions are different. […] Relations of exteriority also imply that the properties of the component parts can never explain the relations which constitute a whole.

Kill Bill består också av ett antal nätverkade scener om inte i sig är beroende av helheten. Lost in Translation fungerar något annorlunda. Här har vi snarare att göra med en stämning som bygga upp av ett nätverk av scener. Varje scen är i sig inte youtube-vänlig på samma sätt som i Kill Bill och Napoleon Dynamite, men vi skulle kunna tänka oss att vi byter plats på en mängd scener i Lost in Translation utan att filmen förändras nämnvärt.

Detta innebär två saker. För det första förlängs livslängden på filmerna bortom första visningen eftersom det blir meningsfullt att se om vissa scener t.ex. på youtube. Fragment av filmen kan leva vidare även om man bara ser den i sin helhet en gång. Detta är såklart lysande ur varumärkessynpunkt. För det andra öppnar det här upp för transmedialt berättande och rörlig bild som en process snarare än som produkt. Vi kan tänka oss att filmerna splittas upp ännu mer och består av än mer separerade delar som nätverkas samman. Än så länge har den här typen av transmedialt berättande inte tagit sig långt bortom marknadsföring men möjligheterna finns där.

Det här skulle då förklara att betyget på Netflix fluktuerar så mycket. Vissa bedömmer filmerna som totalitet och då blir betyget lågt. Andra ser till de enskilda scenerna och då blir betyget högt. Artikeln diskuterades också på Jaiku och där togs det upp att Napoleon dynamite är en film som bara är rolig i en social kontext. På samma sätt kräver kanske Lost in Translation att man redan på förväg befinner sig i en viss stämning.

Problemet med rekommendationssystemen är att de dels antar att en films värde ligger i innehållet och inte i kontexten i vilken den upplevs, dels att en persons smak är något man bär med sig och inte något man skapar i varje situation. De tar i beaktning att smak förändras över tiden och därför väger äldre betyg lättare än nya, men förutom dessa linjära förändringar är det mycket svårt att förutspå de icke-linjära, komplexa systemen, alltså kontexten. Rekommendationssystem fungerar alltså bättre på en viss typ av film som passar för en viss typ av kontext. Samma sak kan vi se gäller för musik. Jämför till exempel klubbmusik som det är omöjligt att fälla ett värdeomdöme om utanför den mixen, den stämningen och den substanspåverkan man befann sig i när man hörde den. Lättare är det att betygsätta popmusik.

Rekommendationssystem baserade på algoritmisk mönsterigenkänning kommer nog se sig förd åt sidan av rekommendationssystem baserade på sociala nätverk och hör på många sätt till en era där internet sågs som ett virtuellt arkiv av information snarare än något som kopplar samman människor och ting.

Written by admin

November 23rd, 2008 at 9:26 pm

Posted in LARGE

Tagged with

No Music Day

View Comments

Jag skulle ha deltagit i no music day idag, men så kom snön.

Written by admin

November 21st, 2008 at 4:15 pm

Posted in Medium

Tagged with

Kladdade nätverk

View Comments

Written by admin

November 16th, 2008 at 9:45 pm

Posted in Medium

Tagged with

Utdrag om tågstation och flygplats

View Comments

Utdrag från paper i sociologi om skillnaden mellan tågstationer och flygplatser.

Ett utmärkt sätt att illustrera skillnaderna mellan disciplin och kontroll är att jämföra tågstationen med flygplatsen. Tågstationen är disciplinär. Den hanterar folkmassor. Får in dem i fållor, ser till att inga tumult uppstår. Detta är anledningen till att tågstationen har så svårt att hantera terrorism. Den uppstår som en enskild handling, inte ett linjärt, successivt utvecklande av en dispyt till ett tumult. Istället är det en icke-linjär, exponentiell utveckling med bara få tecken som signalerar att något håller på att hända.

Tåget opererar också i ett räfflat rum. Det åker på räls och kan inte byta färdriktning hur som helst. Den förbinder vissa platser med vissa andra. Flyget däremot arbetar i ett slätt rum och kan därför kapas och styras om. Från en flygplats kan man flyga till vilken annan plats som helst. Den är inte en station, en passage i ett organiserat system, utan en multi-funktionell plats fylld av potentialiteter. Flygrutter organiseras istället med vissa protokoll snarare än med infrastruktur. Flygplan flyger i vissa standardiserade flygkorridorer. Detta gör det dels möjligt att hantera komplexiteten i flygsystemet genom att stratifiera luftrummet, men å andra sidan öppnar det också för felprogrammering av dessa flygkorridorer vilket gör att två ensamma flygplan kan kollidera mitt i det tomma luftrummet. Tidigare använde man sig istället av The Big Sky Theory som helt enkelt förlitade sig på luftrummets volym och den låga sannolikheten att två plan skulle korsa varandras väg på samma höjd vid samma tidpunkt. Men idag har vi inte råd att förlita oss på en sådan kosmisk slump.

På flygplatsen har vi inte att göra med folkmassor som på tågstationen. Istället är varje person kodad, har en specifik adress, en flight, en gate, en viss bagagevikt och till här ett visst incheckat bagage som ska matchas med pasagerarens destination. Resenären registreras vid passerandet av vissa kontroller där man går igenom scanners, kollas mot spärrlistor, röntgas. Varje passagerare är en divid. En uppstyckad kropp som utsöndrar viss data vilket aktiverar olika algoritmer i databaser. På ett sätt är flygplatsen en intensifiering och komplexifiering av tågstationens struktur, men i och med datoriseringen och kodningen av varje person får vi också en kvalitativ skillnad. Den data som tågstationen använder sig av är klassisk durkheims statistik; antal resenärer, antal biljetter sålda, antal avgångar, förseningar. Flygplatsen däremot är Tardeiansk. Den följer varje enskild passagerare genom flygplatsen. Den vet exakt var, när och hur en person befinner sig. Den kan sortera och filtrera ut vissa individer och föremål. På tågstationen har endast det mänskliga ögat och en hunds luktsinne möjlighet att upptäcka vilka personer och föremål som transporteras genom systemet. På flygplatsen är det istället det algoritmiska och digitaliserade seendet som dominerar.

Tågolyckas uppfattas också analogt. Från små signalfel som försenar tågen gradvis intensifierat till den stora katastrofen. flyget däremot uppfattas som binärt – antingen går resan felfritt eller så utbryter panik vid minsta oväntade ljud. Detta oavsett statistisk sannolikhet att överleva den ena eller andra olyckan eller flygplans förmåga att flyga med en motor.

Written by admin

November 16th, 2008 at 9:32 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Ljudmolnet

View Comments

Kollade nyligen på Soundclouds föredrag från reboot i år. Soundcloud.com kan beskrivas som ett Flickr för musik som de vill ska ersätta FTP, email, chatt, p2p eller *share för att sprida enstaka musikfiler och göra det lika enkelt som att lägga upp bilder och kommentera på bilder. Helt enkelt göra musik till ett socialt objekt. Allt väldigt 2.0 och smidigt (om den du ska skicka till också har konto på soundcloud). Det här inlägget är ingen bedömning av tjänsten utan istället vad de sa om digital musik i föredraget.

För det första avfärdas begreppet “free”, som både förekom som tema på reboot och såklart i Chris Anderssons nya bok. Istället borde man sluta prata om enheter, filer och verk överhuvudtaget. Detta är en fabriksmodell och har ingen relevans när det gäller digital information. Det är inte ens meningsfullt att tala om reproduktion och distribution eller ens kopior. Visst har de rätt i att det är det meningslöst att tala om någon slags digital tillverkningsmodell, dock får man för den sakens skull inte missa nätverkets sammansättning. Var informationen befinner sig och vem som hanterar den platsen.

Att tala om “free” förvirrar bara, menar soundcloud. Det förväxlar digital information med att något ges bort, med generositet. Istället får man tala om informationens “moveability, fluidity, shareability”. Visst, gratis/betalning är bara en stratifiering av informationens flöde. Att information av olika anledningar måste hålla sig inom privata sfärer eller streamas från centrala servrar är andra sätt. Varje sammansättning måste bedömas på en mängd olika grunder, men gratis/betalning är inte en relevant uppdelning i sig. Det handlar in om en enhet av något som man får utan att betala, bara om olika sätt att läsa och skriva information.

Även att tala om filer ser soundcloud som en förlängning och en re-mediering av tillverkningsparadigmet. Det handlar fortfarande om original och kopia. Men idag har vi att göra med mer än filer. Kanske ska de kallas länkar, resurser, platser, contexter, assemblage. De pekar till mer än det digitala och det virtuella. De kopplar samman “places, spaces, people, information and objects. Movements, connections, flows, concentrations, intensifications”. Inspirerat av Lacan kanske vi kan kalla dem för knutar. Som trejsar en mängd spår med digitala och analoga ursprung och skapar avancerade knutar av dem. Är inte musik i sig en avancerad form av knutar av erfarenheter?

Soudcloud göra en parafras på Arthur C. Clarke och menar att “Any sufficiently interesting context is indistingushable from content”. Kan man skilja på kontext som byggs utifrån och in och den som börjar inifrån och växer utåt? En skapas från potentialen i materian och expanderar utåt, den andra påtvingar en extern form som reproduceras.

Två kopior kan aldrig ockupera samma “space” och därför en heller inte ses som en ersättning för en annan. Den mest relevanta kopian. Innehåll utan relevant kontext skapar inget. Det glöms, blir meningslöst, har ingen rörelseenergi. Detta innebär enligt Soundcloud övergång från satsningar på ‘blockbusters’ till ‘snowballs’. Alltså det som börjar smått men växer under längre tid, ackumulerar, drar med saker i förflyttningen. en blockbuster däremot påtvingas, döljer, skuggar, exponeras ovanpå en miljö.

Allt detta kan såklart också bli kitsch. Kolla t.ex. på AceofBase-kanalen på youtube. Inför nya albumet låter de fansen ta del av arbetet i studion och remixa deras låtar. Här handlar det inte om att skapa nätverk kring något utan allt utgår från och återvänder till dem själva. Men det handlar ju inte om att föreslå en eller ens flera lösningar för digital musik. Bara att lägga ut komponenter och koncept som sedan kan knytas ihop på flera sätt.

Written by admin

November 16th, 2008 at 9:13 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Förslag till nytt ord:

View Comments

Trejsa. Verb. (eng. trace) Spåra / Följa / Söka / Skissa / Kalkera / Utstaka
Även Trejs. subst. Spår / Märke / Smula

Written by admin

November 16th, 2008 at 9:06 pm

Posted in Medium

Tagged with