blay

Bottenarkivet

Archive for December, 2008

Occasional/Continuous

View Comments

occ-con

Written by admin

December 29th, 2008 at 1:33 pm

Posted in Medium

Tagged with

Moln, moln, moln

View Comments

Kevin Kelly har hittat ett kraftfullt fakta. Webben är bara 5000 dagar gammal. Inte år. Dagar. Allt vi ser omkring oss, allt vi tar för given, all information, all musik, film, bilder. Alla människor och berättelser. De har kommit till webben någon dag under dessa 5000 dagar.

Tio år sedan. Vem skulle ana allt detta, fritt tillgängligt, taget gör givet. Det som förutspådde det skulle blivit klassad som galning.
Tio år sedan. Kelly berättar hur Wired föreställde sig att internet skulle bli som tv fast bättre, med fler kanaler. Knappast.

Nästa 5000 dagar i internets liv? Hur kan vi föreställa oss det utan att tänka web2.0, fast bättre?

Kelly säger – En maskin. Internet har blivit en maskin. Noll avbrott. Slukar fem procent av jordens elektricitet. Nu ger vi den en kropp, känslelorgan med vilka den erfar världen, blir varse om världen.

Cloudbook. En molnterminal. Varje maskin (-användare) snuddar enbart vid molnet och hämtar dess information. En minimal uppkoppling med maximal överföringshastighet. Molnet reglerar tillgången. Lokal lagring? Ett meningslöst begrepp. Däremot olika grader av tillgång, läs- och skrivrättigheter och tillförlitlighet till lagring och åtkomst; oerhört viktigt.

Alla objekt kommer att molna, lära sig kommunicera med molnet. Molnet är ett svart hål som suger upp alla objekt.

Tidiga visioner om denna nya värld tänkte sig en gammal värld av atomer och en ny värld av information. Atomernas lagar gällde inte i informationens virtuella värld. Vad som istället har kommit att hända är föreningen av atomer och information. Inbäddandet av digital kommunikation i atomstrukturer. Det ömsesidiga beroendet mellan atomstrukturer och informationsstrukturer.

Samma lagar för all information, all media. För er som glömt dem:
- Kopior har inget värde
- Värdet är i det o-kopierbara
- Media är strömmar
- Nätverkseffekten

Nätverkseffekten, ja. Enkelt förklarad av Kevin Kelly: Personen som köpte den första faxen var en idiot. Det fanns ju ingen att faxa till.
Det gör den här personen till en missionär för den nya tekniken, som övertygar alla bekanta att skaffa fax. Värdet på den egna faxen ökar ju fler som skaffar en. Det gör också att nya teknologier får svårt att konkurrera eftersom de måste börja med den första användaren där värdet är noll. VIlken teknik äger ditt sociala nätverk? Hur enkelt kan du migrera det?

Nätverkandet, sammankopplandet innebär en invertering av Macluhans ståndpunkt att maskiner är utvidgningar av människans sinnen.
Tvärtom.
Människan är maskinens sinnesorgan, det kollektiva förhöjda medvetandet. Inte längre “The Man-machine”.

Written by admin

December 27th, 2008 at 2:11 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Electrohype2008

View Comments

Electrohype 2008 presenterar datorkonst på Malmö konsthall. Utställningen har fått kritik för att vara nostalgisk och tillbakablickande. Flera verk använder enkla mikroprocesorer, gammal teknik och skulle kunna beskrivas som lo-tech. Men för mig handlar det snarare om att exponera den datorlogik som i dagens datorer göms bakom grafiska gränssnitt och plasthöljen. Inlägget kommer därför behandla relationen mellan input/output, data/metadata och liknande.

Vi börjar i ett mörkt rum med två upphängda, belysta vattenkar som vibrerar i enlighet med data hämtad från seismologiska mätningar – Voldemars Johansons Aero Torrents. Ironiskt nog måste vattenkaren ha vibrerat ganska rejält av den RIKTIGA jordbävning som drabbade skåne för ett par veckor sedan! Vore detta en roman av Thomas Pychnon skulle det skett någon omvänd feedback som gjorde att konstverket faktiskt orsakade jordbävningen som den sedan mätte… Här exponeras datan bara i metadatan, alltså verksbeskrivningen utanför rummet. Väl inne i rummet går det bara att diskursivt koppla skakningarna till seismologisk data, inte erfara det. Samma effekt skulle kunna produceras av helt annan data eller till och med en generativ algoritm.

Att även den underliggande datan görs synlig i verket kan liknas vid en öppen källkod som det större förståelse för verket. Det är inte bara det färdigkompilerade verket är synligt (det skulle vara multimedia-konst) utan även koden som producerar yteffekten. I vissa verk är detta mindre tydligt. Hur reagerar egentligen Kerstin Ergenzingers Studie zur Sehnsucht på jordens mikroseismiska aktiviteter och besökarnas fotsteg? I andra är det mer tydligt, som Doug Backs 30-åriga Sticks bestående av fyra roterande pinnar. Den enkla programmeringen gör bara att de byter håll om de slår emot en annan pinne. Stör man rytmen genom att tillfälligt stoppa en pinne med fingret börjar en process av anpassning med pinnar som stöter emot och byter håll, stöter emot en annan och byter håll, tills de återigen lyckas hitta den rytm som gör att de precis kan rotera utan att slå emot varandra. Minimalistiskt, hypnotiskt och effektfullt!

Ralf Baeckers neurala nätverk Rechnender Raum bestående av en ranglig trästruktur med små tyngder på hävstänger som har två lägen – uppe eller nere – exponerar den digitala beräkningen. Datan är synlig. Blir synlig just på grund av att den är extremt lo-tech. Just den beräkningen som döljs i ett videoverk som Public Figures.

Datan måste vara antingen materiellt synlig, sjäva processen som genererar den är synlig, eller visuellt synlig i effekten, som i Kristoffer Myskjas verk Regel 30 eller subtilt närvarande som det mycket charmiga Semiotic Investigation into Cybernetic Behavior av Jesica Field där roboten Alan, som bara kan känna rörelse, förgäves försöker förena sin världsbild med roboten Clara, som bara kan känna avstånd.

Till skillnad mot kritikerna som klagar på nostalgin och kallar på mer högteknologi kan datorkonst idag knappast handla om häftiga yteffekter. I så fall skulle nästan all konst vara datorkonst och man kan fråga sig varför det första verk man möts av är Erik Olofsens Public Figures, en film filmad med höghastighetskamera ut ifrån fönstret på ett pendeltåg som stannar på en station i Amsterdam uppspelad i extrem slowmotion så hela förloppet med att glida in på stationen är utdraget till 24 minuter. Estetiskt tilltalande, ja. Datorkonst, knappast. Datorkonsten är matematisk. Beräknandet står i centrum. Insamlandet, bearbetandet och överföringen av data, symboliska operationer. Nej, datorkonsten, som i grunden bygger på en konstant – den binära koden som strukturerar all digital information – måste utvecklas i andra riktningar än det visuella, gränssnittet. Även skiljd från konstnärligt inriktat användande av digital teknologi som även den blir allt för omfattande. Värt att nämnas är att Glitch var helt frånvarande från utställningen.

Written by admin

December 27th, 2008 at 1:56 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Ungas mediavanor

View Comments

Kortfattat om en ny rapport om ungas medievanor har kommit.

Ipoden överges trots överlägsen lagringskapacitet och gränssnitt. Bristen på kommunikationskapacitet väger tyngre. Bort med svarta lådor, containrar. Istället är det mobiler som används där musiken bluetoothas till vänner. Dock har var tionde tonåring slutat ringa i mobilen, vilket borde få oss att stryka tillägget -telefon. Mobilen blir en öppen – tack vare hackers – sammansättning av ett flertal funktioner som kommunicerar – eller hindras att kommunicera – trådlöst med andra mobila enheter. Vilka trådlösa, distribuerade nätverk kommer dyka på skolgårdarna om några år?

Stora communities tappar besökare till förmån för musiktjänster – vilka? - och spel. Med andra ord får ren socialitet ge vika för sociala objekt.

Written by admin

December 15th, 2008 at 3:36 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Föreläsning – Kultur är maskiner

View Comments

Föreläsning från Malmö Högskola 10 December. Öppen, men del av en kurs i webbutveckling.

Kör fullscreen för att se noterna – får gärna läsas som instruktioner för musik.

Written by admin

December 15th, 2008 at 12:21 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

En laptop som social förändring

View Comments

Via Masters of Media hittar jag den senaste reklamfilmen från OneLaptopPerChild-projektet. I filmen får vi se utsatta barn, som skoputsare, prostiterade och barnsoldater, tillsammans med texten Children are fast learners. Klipp sedan till samma barn i skolmiljö förskjunkna i OLPC-datorer och texten Lets give them the right tools.

Säger den inte en hel del om en utbredd uppfattning om social förändring genom tekniska verktyg? Hur mycket sanning ligger det egentligen i den bilden? Masters of Media jämför med Wendy Chun‘s analys av MCI:s superbowlreklamer från -97 som innehöll texten:

There is no Race, there are no genders, there is no age, there are no infirmities, there are only minds.
Utopia? No, the Internet. Where minds, doors and lives open up.

Kan man se reklamfilmen för OLPC som en naiv efterföljare till 90-talsidén om att Internet var en virtuell värld där gamla konventioner inte gällde, att den möjliggör för barnen att lämna sitt gamla liv? Utan att underskatta värdet av kommunikationsteknikens roll i social förändring går det istället att föreställa sig hur en OLPC-dator vävs in i den gamla världen och delvis blir en exterioritet till den men även kan verka friktionsfritt med den, exempelvis göra en barnsoldat mer effektiv.

Varje förståelse av kommunikationsteknologi som etablerar den som en plats skiljd från den fysiska verkligheten kommer missa den komplexitet som sammansättningen teknologi och laddade sociala situationer innebär. Internet innebar inte en plats där skillnader i kön- och ras inte längre gällde utan öppnade istället nya möjligheter att arbeta mot – eller skapa nya – sådana skillnader.


Skills: the right to education
by olpcfoundation

Written by admin

December 15th, 2008 at 8:45 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

Goro Tronsmo pluggar s23x

View Comments

Det har varit teaterfestivalen MITDEMO-08 i Malmö. Jag kommer inte göra ett referat av den, däremot knyta an till ett demo (någonstans mellan föreläsning och performance kring ofädiga projekt. Smart!) som Goro Tronsmo höll där. Som jag skrev i en kommentar på Copyriot:

ChrisK: Jag tycker det är helt ok att teatern refererar till sig själv. MITDEMO var i hög grad en intern angelägenhet men även (semi-)outsiders som jag själv kunde koppla upp mig mot refererandet och dra ut något från det. Ett exempel är föreläsningen av Goro Tronsmo som alla tyckte var kass (kanske den, objektivt, var också) förutom jag som blev helt lyrisk över att kunna koppla så mycket till piratbyråns bussprojekt.

Goro Tronsmo jobbar med sociala strukturer genom att som utgångspunkt ta en viss utvald sammansättning deltagare, ofta icke-proffessionella för att sedan med dem som utgångspunkt bygga en process som i något skede blir en performance. Dock verkar hon mest vara intresserad av att involvera flera i processen snarare än att representera. Känns detta igen då? Jo, det gör det ju. S23m/x har till stor del handlat om att deltagare som sätta i ett trångt fysiskt utrymme och sedan skapar projektet med sammansättningen, platsen och diverse objekt och föreställningar som utgångspunkt snarare än att utgå efter en färdig idé. Vi kallade detta för konfidentiella projekt och det är jämförelsen mellan hennes demo och s23* jag ägnar mig åt här. Ber om ursäkt om det blir internt, men det hoppas jag inte. Bitar borde gå att koppla ur och koppla in annorstädes.

Konfidentiella projekt kan lida av både för mycket och för lite narrativ/diskurs. Eftersom själva händelsen och sammansättningen är målet kan för mycket narrativ och fixering vid viss mening överdeterminera projektet. Istället för att projektet blir baserat på att gestalta en mening blir det baserat på rytm, intensitet, hastighet och densitet. Motsatt kan för lite idéer och diskurs få det att tappa riktning och deltagarna kanske undrar vad som egentligen sker. Goro berättade om hur deltagare ofta fyller ut narrativa luckor genom att reproducera en konventionell teaterform. De började bete sig som man förväntar sig att skådespelare ska göra och agera med dialoger etc. Det var väldigt påtagligt under bussresan att många av deltagarna ofta sökte efter en betydelse att definiera projektet kring. Inte minst blev det tydligt när bussen hamnade i utställningslokalen nere i Bolzano och helt plötsligt gick till att vara ett projekt enbart för resenärerna till att hamna i en konstkontext.

Huruvida Goro gör bra eller dålig teater/performance ska jag inte kommentera utifrån de videoklipp som visades. Frågan är snarare hur konfidentiella projekt ska värderas. ChrisK svarar på kommentaren:

Yes. Det var ingen kritik mot teatern som sådan. Problemet ligger väl snarare på en analytisk nivå, alltså när man tänker sig att ett stycke ska representera något utanför sig själv (ex. “samhället”). Istället bör man tala om kopplingar, och huruvida ett system är öppet eller slutet. Allt som kan koppla har potentialen att skapa långa associationskedjor. Plug in, plug out.

Om öppenheten och slutenhetens för- och nackdelar kan mycket sägas, dock inte här, så jag låter de stå som faktorer utifrån vilka projektet kan beskrivas. Problemet med konfidentiella projekt är såklart hur man ska representera den sociala struktur som är så viktig för projektet men som skett i det slutna innan det hamnade i representationsfasen. För s23m handlade det om olika sätt att istället för att kommunicera till en utsida involvera besökare mer eller mindre, alltså skapa kopplingar och öppna systemet. Släppa in dem, bokstavligen talat i bussen (our organic living space, you art fuckers) men också genom historier och dokumentation.

Reproduktion (av former) och representation (av projektet) är relaterade. Det blir alltid en svårighet att representera vad som hände i en annan tid och plats som var en direkt upplevelse. De tafatta försöken med text kombinerat med film och bild räcker inte långt utan de blir istället verk i sig. Just verk blev bussen och filmen som rullade under tiden deltagarna i s23m var frånvarande och det konstaterades att den hade genererat till dålig konst.

Goro talade om svårigheten i att använda emotionella material eller energier från andra verk, eller andra tider och platser eftersom inte alla deltagande har samma referenser. Hur mycket eller lite behöver man förklara och visa upp? Det enda sättet blir då att låta en reproduktion vara närvarande samtidigt som systemet är aktivt. Exemplet från bussen är såklart hur videon som rullade och resterna/objekten som fanns i bussen blir en ingång till att tala om resan samtidigt som man spelar upp de relationer och diskurser som varit närvarande. Just därför degenererade bussen när deltagarna lämnade den. Kvar fanns bara resterna och reproduktionen men inte samtidigt närvaron.

Representationen och dokumentationen blir en slags övervakning i ordets polisiära betydelse. Registrering och analys av en händelse snarare är skapande av ett verk. Singalspaning!

Goro berättade att eftersom projekten inte bygger på att representera en idé kan man heller inte säga att det är bra eller dåligt. Allt som sker är ett resultat av situationen och det finns ingenting att jämföra med. Istället sa hon att projektet antingen finns eller inte finns. Det är on eller off. Avställt eller påställt, för att använda fordonstermer. På samma sätt degenererade bussen som objekt i utställningslokalet. s23m var OFF och var tvunget att reaktiveras som s23x.

En annan svårighet med konfidentiella projekt blir att upprepa dem. Att reproducera i ordagrann bemärkelse, dvs åter-närvarogöra, dvs göra flera framträdanden. Det blir inte baserat på att projektet hittar en form som kan kopieras till olika sammanhang. Det skulle göra det hela meningslöst. Istället handlar det om att låta projektet mogna. Ju mer man håller på med det desto mer mognar det, inte för att närma sig ett ideal eller fylla upp en form utan att växa, gro, skapa fler vägar och flyktlinjer. Bussen har under resans gång samlat på sig objekt, rester, tankar, betydelser, erfarenheter och relationer som gör att det nästa gång det aktiveras, kanske i stockholm, kommer vara ett mer moget projekt med fler möjligheter att aktiveras i olika rikningar och kunna översättas till olika situationer. Ett projekt kan därmed bli “för bra” när det samlar på sig en representerbar kontext som går att upprepa överallt. Vissa saker vi gjort med s23m/x kan såklart bli sådana, t.ex. videoklubben eller dräktperformance. De är för bra och fungerar för bra om de inte hela tiden hittar nya utmaningar och nya flyktlinjer att utforska.

Goro nämnde också hur många som deltagit i projektet fick en post-projektsdepression då de sociala strukturerna och den verklighet de hade byggt upp plötsligt inte fanns längre. De förstod då hur mycket de investerat i den rent ontologiskt och hur mycket som försvann i och med den strukturen. Återvändandet hem till sverige efter s23m följdes garanterat av sådana stämningar hos många av deltagarna.

Hon avslutade föredraget med att prata om rummet där presentationen utspelar sig. Rummer är inte en 3d-skärm att projicera på. Hon skiljde på rum som hämtade sin existens från en idé som den vita kuben och den svarta lådan och rum som hämtade sin existens från objekt. Hon var väldigt intresserad att förvandla rum som baseras på en idé, antingen teaterrum, hem, privata eller offentliga rum, till rum som baseras på objekt, sin materialitet. Det är väl precis definitionen av en hacker, något som tar system baserade på idéer och behandlar dem som system baserade på objekt och kod. Tydligt under s23m/x var hur föreställningen om vad en buss var gick från att vara baserat på en idé om transport, något man sätter sig i, startar och kör iväg med, till något ytterst materiellt, sammansatt av separata delar som var tvugna att fungera tillsammans.

Written by admin

December 9th, 2008 at 2:11 am

Posted in LARGE

Tagged with

Uppdaterad design

View Comments

Nu med gröna…kommenterade… ord och del.icio.us-flöde till höger.

Written by admin

December 9th, 2008 at 12:30 am

Posted in Medium

Tagged with

Pirates of the Amazon takedown

View Comments

Pirates of the Amazon är en add-on till Firefox som förändrar upplevelsen av amazon.com genom att lägga till en knapp med texten “download 4 free” vid varje produkt och sedan länka till en motsvarande torrent hos pirate bay. Projektet är skapat av två studenter vid Media Design M.A. på Piet Zwart institutet i Rotterdam i en kurs ledd av mediahistorikern Florian Cramer.

Han har nu gått ut med nyheten om att Pirates of the Amazon har tagits ner efter hotfulla brev från Amazons advokater, trots att allt programmet gör är att länka samman de två sidorna genom att göra en sökning på Pirate Bay med titeln på Amazon som sökord.

With the take down notice from Amazon.com, our students have been scared
away from pursuing their art, research and learning in our institute.

Cramer beskriver hur detta skapar ett forskningsklimat där studenter censurerar sig själva genom att undvika projekt som ställer kontroversiella frågor kring samtida kultur.

Vad Florian Cramer…Schysst grabb, verkligen. Gillar honom väldigt mycket. Skriver bra gör han också. Dessutom är han tysk. Och nu testar jag att göra längre kommentarer här… beskriver som mest stötande menar han dock vara de kommentarer projektet fått på bloggar och forum.

Unlike in a comparable situation only a couple of years ago, the majority of
commentators failed to see the highly parodistic and artistic nature of
“Pirates of the Amazon”.

Förutom att vara humoristiskt och ett enkelt med smart hack menar Cramer att vi bör se det som en kommentar över den mediakultur som skapar en så stor överlappning av innehåll mellan Pirate Bay och Amazon. Tar man en titt på kommentarerna på exempelvis digg.com eller Torrentfreak ser man också hur många direkt kopplar detta till affärsmodeller och antipiratjakt. Flera uttrycker upprördhet över att add-ons som denns kommer leda till allt från att Amazon höjer sina priser (pga av låga priser ses de som “one of the good ones”) till att antipiratjakten kommer hårdna när projektet visar att det “så uppenbart handlar om stöld”.

Den totala bristen på utrymme för frågeställningar har skapats av en allnärvarande rädsla för vilka makraekonomiska effekter varje uttalande kan komma att få. Pirates of the Amazon lägger ju inte direkt till någon funktionalitet utan tydliggör bara det som alla vet – via Pirate bay kan man få tag i material som i hög grad överlappar vad amazon.com har. Ett klimat där försök till att ställa frågor eller utforska möjligheter med mjukvara möts av påhopp och hot om stämningar från advokater kan bara beskrivas som paranoia. Ett sådant klimat är det största hindret mot utvecklingen av nya sätt att relatera till och skapa communities kring digital kultur.

Ibland är det lätt att glömma bort hur långt fram utforskandet och experimenterandet med nya sätt att digitalt relatera tll exempelvis musik skulle kunna vara om upphovsrättsparanoian inte fanns. Till skillnad mot vad man hör från upphovsrättsindustrin – att det är den paranoian som kommer bidra till utvecklandet av nya tjänster för musik på nätet – innebär den bara stagnation.

Written by admin

December 5th, 2008 at 10:39 am

Posted in LARGE

Tagged with

Kopicky

View Comments

Written by admin

December 3rd, 2008 at 7:18 pm

Posted in Medium

Tagged with