blay

Bottenarkivet

Archive for March, 2009

Lundblad om Heidegger

View Comments

Nicklas Lundblad är som vanligt fullkomligt lysande när han plockar fram sin Heidegger. I två inlägg på sin blogg reflekterar han över Heideggers syn på tekniken och relationen till integriteten. Jag hakar på!

Heideggers analys av tekniken är bekant. Teknikens väsen, dess essens, är att den avslöjar, ställer till förfogande, frambringar saker ur det fördolda. Därmed förvandlar den världen till resurser. Genom att bygga ett vattenkraftverk ställer tekniken älven till förfogande som energiresurs. Lundblad följer det här resonemanget till informationsteknologin och menar att det inte är svårt att tänka på den personliga integriteten. Allt vi gör avslöjas av informationsteknologin som registrerar våra beteenden och ställer informationen till förfogande som en resurs runt vilken tjänster kan byggas, polisiär verksamhet kan formas osv.

Lundblad fortsätter:

Men samtidigt: är det inte där Heideggers analys bryter samman, för data avslöjar väl inte i någon verklig bemärkelse? I den moderna informationstekniken förvandlar vi inte natur till resurs på något sätt som blottlägger naturen eller visar upp den naken, eller?

Informationsteknikens essens är kanske ett avslöjande som förvandlar naturen till representation och modell, men inte till en råvara – men det behövs inte heller.

Med dagens teknik har nått mycket längre än vattenkraftverket. Naturen behöver inte ställas till förfogande så som en älv förvandlas till vattenkraft eftersom vi med dagens teknik kan hantera omvärldens komplexitet och utvinna energi ur detta kaos. Genom att skapa en digital modell av omvärlden behöver inte dess flöde kontrolleras utan beräkningsmodellen kan räkna ut exakt var åtgärden behövs sättas in och en tillräckligt snabb, minimal och formbar teknik kan befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt, innan en händelse inträffar. Tidigare teknik var immobil och tungrodd och krävde därför att omvärldens flöde anpassade sig efter teknikens form. Det samma gäller för naturen som för människan som resurs. Fabriksarbetaren var tvungen att anpassas till fabrikens form och rytm, men dagens informationsteknologi ingriper direkt i det socialas kaotiska svärmande och ser till att vara på plats där möjligheterna till att utvinna värde finns snarare än att försöka kontrollera flödet.

Faktum är att vattnet som används i turbinen också någonstans representerats, idealiserats och generaliserats – det är litet det som ligger i att förvandlas till resurs, i att bli utmanad av tekniken: att bli förenklad. Det är därför vi också är rädda för digitaliseringen – en rädsla som återkommer i populärkulturen. Tänk på The Matrix och föreställningen om livet som en simulation.

Är det denna förenkling som Upphovsmannen är rädd för? Att fildelningen innebär en förenkling och avmystifiering som annars bara kan upprätthållas av att upphovsmannen har total kontroll över sitt verk? Verket skiljs från personen för att bli ren information. I så fall är det av yttersta vikt att visa hur fildelningen inte använder verk som resurser utan som byggstenar i meningsskapande gemenskaper.

Denna horror digitalis är en konsekvens av närkontakten med den moderna informationstekniken, och dess utmanande, uppfordrande avslöjande av människan och den mänskliga tillvaron. Vi ramas in, för att återvända till Heidegger, och förvandlas till ett skelett av oss själva.

För Heidegger var det enda sättet att komma ur teknikens förenklande frambringande att affirmera konsten. En gång i tiden kallades inte bara frambringandet för techne utan även konsten.

Konsten vägrar att acceptera reduktionen och avslöjandet av det mänskliga och skänker oss åter ett försvar mot teknikens inneboende vilja att ställa allt till förfogande. Det som ställs till förfogande kapas, och används på nytt på ett annat sätt. Meningen vrids ur maskinens grepp. även om vi är dömda på förhand.  Det verkligt intressanta är att vi därmed får ett nytt värdefullt perspektiv på den personliga integriteten: den blir en konstform.

Detta kan ses på två sätt. Dels blir det en konstform att inte ställas till förfogande och avslöjas i bemärkelsen att hitta nya vägar för informationsutbyten som inte kan övervakas. Dels blir det en konstform att hitta kulturella uttryck som inte uttöms av att digitaliseras utan även lockar till att upplevas begränsade av tid och plats. Mer om detta i del II.

Written by admin

March 15th, 2009 at 1:15 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Rapid Prototyping I – personlig tillverkning

View Comments

Hårdvara och digital information börjar närma sig varandra. 3d-skrivare störtdyker i pris och möjliggör en ny skön värld där former fildelas och din 3d-printer skriver ut en exakt replika. Se dig omkring och fundera i hur många objekt värdet ligger i att halvhårda material som plast formas på ett visst sätt. Både estetik och form i en mängd vardsgsföremål ligger i formgivningen.

Rapid prototyping är designkonceptet att i varje steg av en produktdesign skapa en fysisk prototyp av den virtuella designen som kan användas för att testa eller visa upp produkten. Underförstått är också att det i varje del av designprocessen också kan komma feedback från användande och oväntade förslag från de som bara leker med prototypen. Tekniken används inom den mesta tillverkning som sker via formgivning av 3d-modeller, exempelvis bilindustrin. Rapid prototyping sker genom så kallad Solid freeform fabrication (SFF) vilket innebär tekniker for tillverkning av solida objekt genom att applicera energi eller materia till vissa specifik punkter i en rymd. Det kan till exempel röra sig om att med en laser (subtraktiv applicering av energi) skära ut en form i plexiglas eller att använda en 3d-printer som plottrar ut termoplast (additiv applicering av material). Allt efter instruktioner från vektorbaserad programvara.

Nog om tekniken. Vad som är intressant är inte vad Audi gör i Ingolstadt utan att kostnaden för de här sakerna börjar komma ner i de nivåer där privatpersoner eller små sammanslutningar av människor har råd att skaffa grejerna. Precis som vi gått från stordatorer till laptops och från tryckpressar till skrivare finns möjligheten att gå från fabrik till personlig tillverkning.

2001 grundade en handfull professorer vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) Center for Bits and Atoms, CBA, med medel från National Science Foundation. Centrets uppgift var och är att se vad som kommer efter den digitala revolutionen. Vad de förutspår är en revolution inom fabrikation, en förflyttning mot personlig tillverkning.

Det står att läsa på hemsidan för Fablab Sweden som ämnar öppna upp en serie FabLabs (fabrication labs såklart…) i Sverige i år, ett koncept som kommer från MIT:s CBA. Tanken är att ge individer möjlighet att klampa in där och tillverka vad som helt genom rapid prototyping. Tanken är att FabLabs ska bli hubbarna som kan sätta igång revolutionen mot personlig tillverkning. Ännu är en laserskärare lite väl dyr för en enskild person, men startar företag upp tjänster där man köper tid/material antingen på plats eller på nätet så är det inte så svårt att få inköpskostnaderna att gå runt.

Redan idag finns dock alternativ för hemmasnickaren. Den sexigaste maskinen av dem alla är RepRap som jag tänkte ägna ett eget inlägg till. Men låt oss bara säga att det är ett projekt (i beta-stadie får väl sägas) för att skapa en självreplikerande (den ska kunna tillverka alla sina delar) 3d-printer där materialkostnaden idag inte ligger på mer än 500 dollars.

Detta var en kort introduktion till koncepter. Del två kommer undersöka vilken inverkan maskiner som RepRap skulle kunna få

Written by admin

March 13th, 2009 at 5:55 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Fienden

View Comments

Det känns hemsk att säga det, men inom en snar framtid kanske vi får se följande scenario i Sverige. Reportrar utan gränser rapporterar.
fienden

Written by admin

March 12th, 2009 at 9:06 pm

Posted in Medium

Tagged with ,

"Min dikt"

View Comments

“Vi säger “detta är min penna” och menar ett exklusivt ägande, vi säger “detta är min vän” och menar ett förhållande av intimitet som inte blir mindre av att delas med flera. Så om vi säger “detta är min dikt”, vad menar vi då?

Upphovsrättens delirium är när du uppfattar din dikt på samma sätt som din penna, när den i själva verket är din vän.

Written by admin

March 12th, 2009 at 3:38 pm

Posted in Medium

Tagged with , ,

Babianer och svarta lådor

View Comments

Hakar fast i ännu en post på intensifier. Denna gång om Latour, som jag tycker är i sitt esse när han tar upp Shirley Strums klassiska babianstudier. Latour påpekar ofta att forskaren och aktörerna denne studerar gör precis samma sak, alltså re-assembling the social. Strum menade att precis så var det med babianer och de primatologer som studerade dem. Tidigare studier av babianer antog exempelvis att det fanns en viss dominansstruktur som babianhanarna “trädde in i”. Strum menade istället att den här strukturen inte var något som fanns och som babianerna försökte hitta sin plats i utan något som hela tiden skapades genom att babianerna ställde frågan om det sociala och testade var det befann sig i dagliga (våldsamma eller ömma) interaktionerna mellan medlemmarna av gruppen. På så sätt fick de areda på vem som var vän, fiende, stark, svag, samarbetsvillig, konfrontativ.

Detta var precis vad forskarna gjorde, men där babianerna bara hade sina interaktioner och sitt minne och de sociala interaktionerna måste skrivas in i deras kroppar (minne, muskler, ärr) hade forskarna teknologi som anteckningsböcker, databaser, videokameror och arkiv genom vilka diagrammen över en struktur växte fram.

Den enda skillnaden mellan babianer och människor är alltså de verktyg som människan har för att lagra krafter i svarta lådor. Vi kan anta att babianer kan ha vissa sådana verktyg. Kanske babianen som sitter på en viss sten antas vara den dominerande eftersom det ofta uppstår kamper kring vem som ska få sitta på stenen (jag har ingen aning om hur babianer lever…), men i stort sett måste denna sociala kamp åter spelas upp var dag för att den sociala strukturen inte ska förfalla.

Varje gång en grupp babianer ska fixa mat måste maktstrukturen närvarogöras och man måste slåss om vem som ska ut och plocka bananer, såtillvida inte babianerna minns hur det gick sist när de fick stryk och istället går och plockar utan att bråka. (Nu förutsätter jag att mina fiktiva babianer tycker det är trist att plocka bananer och de svagaste får göra det. Ber om ursäkt om verkligheten är annorlunda eller om babianer inte ens gillar bananer).

Människorna i samma situation skulle däremot kunna ta på sig olika roller (säkerligen inte helt utan konflikter), skriva listor på vem som ska göra vad och bocka av när det är gjort. De skulle till och med kunna uppräta en databas och skriva en algoritm som fördelar belöningar efter prestation eller nåt och videoövervaka bananlagret. Latour drar av detta slutsatsen att människans interaktioner är mindre komlexa, vi måste inte pröva våra krafter med alla vi möter, men mer komplicerade (borde Latour byta plats på komplexa och komplicerade?), eftersom de består av flera veck och svarta lådor som kan vecklas ut och visa sig bestå av enormt komplicerade nät av relationer

Såklart kan dessa svarta lådor öppnas och utmanas. Snäckan som ger rätt att tala ostört i flugornas herre lämpar sig som exempel här. Det här innebär att det inte finns ett samhälle som gruppen människor ingår i utan samhället är något de måste appellera till genom svarta lådor. Svarta lådor tillåter en social situation att transporteras eller översättas genom tid och rum och ändå hålla sig stabil (dock inte utan att översättningen innebär förskjutningar). Svarta lådorna ger stabilitet eftersom det antas att den sociala situationen är densamma när den svarta lådan närvarogörs som när den skapades. Det går att öppna och utmana svarta lådor men inte utan svårighet. Den svarta lådan är nämligen inte bara en representant för de nuvarande relationerna utan försöker stabilisera de tidigare. Åter till flugornas herre har då snäckan, som svart låda, fortfarande en kraft kvar trots att de relationerna inte ser likadana ut som när snäckan blev en svart låda som tillät innehavaren att tala fritt. Dock, med tillräckligt starka allianser kan den öppnas upp och göras verkningslös.

Vad är det då som gör att vi litar på och följer svarta lådor utan att öppna upp dem? För det första skulle våra liv bli väldigt komplexa om vi inte tog viss stabilitet för givet, för det andra krävs det en investering i energi och resurser för att öppna upp svarta lådor eftersom vi på förhand inte vet vilka relationer som finns lagrade där och det kan lätt gå åt helvete om det visar sig att faktiskt fanns starka relationer i den där lådan.

Written by admin

March 12th, 2009 at 3:17 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Om stort, smått och Hunter S. Thompson

View Comments

Affekterat av diskussionen som pågår hos intensifier

Vad som är stort eller smått kan inte avgöras ontologiskt utan är istället något som vi hela tiden kämpar om i det sociala. Ta exemplet med en tidning och en medarbetare. Ett container-tänkande skulle direkt anta att tidningen är större än medarbetaren som är anställd under tidningens ledning. Detta råder det dock hela tiden koflikter om.

Hunter S. Thompson var alltid större än de tidningar han skrev för. Han var den store och ibland lämnade han ifrån sig en text till de tidningar som betalade för det. Vi kan också tänka oss det motsatta; en journalist får en tillsägelse av redaktören för att han gått för långt. “Du jobbar på den här tidningen och här gör vi inte så”. På samma sätt kan ett företag vara större eller mindre än den nation i vilket det är registrerat. Vi måste se interaktionerna som externa relationer mellan kroppar som försöker göra sig större eller mindre.

Ok, så långt en bra beskriving, men det är något som saknas. Det är affekterna och assemblagen. Tillbaks till Hunter S. Thompson och hans relation till tidningarna han skriver för. Vi kan anta att han antingen får ett uppdrag av en viss tidning att bevaka en viss händelse eller bestämmer sig för att bevaka en viss händelse, men i så fall med en viss publik eller tidning i åtanke när han skriver (outtalat eller ej). Fr att inte bara se det som två autonoma enheter som byter text mot pengar måste vi förstå det som att Hunter S. Thompson ingår i ett assemblage med en viss tidning som också får återverkningar både på Hunter (han skriver på ett visst sätt just för den tidningens läsare, han får vissa resurser) och tidningen (de skapar ett visst utrymme för Hunters text, det uppstår kontroverser pga av hans gigantiska hotellnotor).

Där har vi assemblaget, men en till sak måste till. Det är att vi inte kan säga att Hunter och tidningen interagerar direkt med varandra. Stora delar av tidiningen går helt oberörda av vad som händer och delar av Hunters liv är också opåverkat av uppdraget (jag tänkte nämna hans toalettbesök men de påverkas ju givetvis av de droger han stoppar i sig för tidningens pengar). Vad som är intressant är vilka affekter som uppstår mellan Hunter och tidningen. En mängd expressiva och materiella affekter uppstår i assemblaget mellan Hunter och tidningen som gör att de båda försätts i ett blivande-nåntingannat. Pengar och text utbyter ägare, hotellnotor dimper ner i tidningens brevlåda, droger pumpas in i Hunter, redaktörer bråkar om Hunters förvirrande textutkast, juristerna förbereder sig på stämningar.

Written by admin

March 12th, 2009 at 2:09 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Svarar ChrisK om Delanda

View Comments

ChrisK går igenom de två första kapitlen i Manuel DeLandas A New Philosophy of Society i senaste inlägget.

Thus social assemblages larger than the individual persons have an objective existence because they can causally affect the people that are their component parts, limiting them and enabling them, and because they can causally affect other assemblages at their own scale. (38)

Den kluriga frågan, som jag inte har tänkt försöka svara på förrän jag läst hela boken, blir: Är inte detta bara vanlig hederlig sociologi. Strukturer, aktörer osv. Har vi alltså någon nytta av DeLandas begrepp. Vad säger ni?

Jag svarade följande i en kommentar. Även om jag inte svarar på frågan om nyttan direkt går det att utläsa i slutet.

Jo, här är han nära att riskera något. Delanda säger att assemblage har en relativ autonomi. Hans användning av kausual redundans verkar centralt här. Att ett assemblage upprätthålls på så vis att en komponent kan bytas ut mot en annan komponent av samma typ utan att helhetseffekten förändras nämnvärt. En anställd kan bytas ut i en organisation utan att det blir en annan organisation.

Detta skulle vara en kvalitét hos kodningen av sammansättningens interna relationer, icke sant? Nog kan man tänka sig organisationer som inte blir det samma om en anställd avgår (Steve Jobs) men andra som mer baseras på en kodstruktur av relationer (Microsoft kanske, Linux even.)

Däremot är jag mer tveksam till “social assemblages larger than the individual persons have an objective existence because they can causally affect the people that are their component parts”.

En sammansättning helhet kan väl inte påverka sina interna delar i termer av relations of interiority? Jag påverkas inte av Malmö som helhet när jag bor här. Jag påverkas av platthet, täthet, fastighetspriser och andra komponenter i Malmö. Samma komponenter kan uppstå på andra platser, andra komponenter i Malmö kan bytas ut utan att jag påverkas annorlunda. Frågan är om jag kan hålla med om påståendet att Malmö påverkar Öresundsregionen. Närvaron av Malmös expressiva och materiella komponenter utövar en viss attraktionskraft och här har vi en kausal redundans i bemärkelsen att den här attraktionskraften skulle bestå även om inte jag bodde kvar (så ödmjuk jag är…) och att Malmö är en komponent i sammansättningen Öresundsregionen. Det viktiga här är i så fall att inte bara se detta som en genväg – istället för att beskriva materiella skeenden tar jag genvägen och talar om Malmö som helhet – utan att skeendet har skalats upp till stadsnivån, att det är sammansättningen Malmö som agerar.

Latour löser det hela snyggt genom att mena att skalning sker av aktörerna och inget som bestäms på förhand. Nog görs det enorma insatser för att sätta skalan på stadsnivå. Både förminskningar – staden ersätter nationalstaten som identitetsskapare – och förstoringar – företeelser karaktäriseras som malmöitiska eller göteborgska. Så om ChrisK kommer på besök här och jag säger “Kolla, såhär gör vi i Malmö”, när jag…köper en falafel, har jag då påverkats av det emergenta assemblaget Malmö eller har jag påverkats av en expressiv och materiell sammansättning vars funktion är att skapa idén om att jag är en del i helheten Malmö.

Kanske riktar sig Latours kritik i Re-assembling the Social just mot detta antagande att Malmö är större än personerna som utgör dess komponenter och att i sin tur Sverige är större än Malmö, men mindre än EU. I själva verket är EU rätt litet, men utöver en stark inverkar horisontellt i ett platt socialt landskap. Vad är det Per brukar säga? Sverige är en förening med huvudkontor i Stockholm. Den här föreningen Sverige kan påverka Carl Bildt, som är en av dess komponenter genom en relation of exteriority. Carl Bildt är dock inte en komponent inne i helheten Sverige utan är en komponent i föreningen Sverige samtidigt som han är större än Sverige. Relationen Carl Bildt har med föreningen Sverige är alltså inte uttömmande av hans egenskaper utan har en relation med en del av komponenten Carl Bildt.

Misstaget Delanda gör är i så fall att han talar om att ett assemblage är större än dess komponenter. Detta är ju precis vad den vanliga sociologin med aktörer och strukturer gör. Strukturerna är större än de individuella aktörerna. Aktörerna lyder under strukturerna. Vi får under inga omständigheter se ner på det sociala uppifrån (beskriv i så fall utkiksplatsen vi befinner oss på..) och zooma in och ut.

Written by admin

March 12th, 2009 at 2:15 am

Posted in LARGE

Tagged with

cdoff

View Comments

cdon, eller vad nu skivbutiker på nätet heter idag, låter dig bläddra i ett digitalt arkiv som du sedan via ett köp realiserar som en fysisk produkt du får hemskickat. Detta är tvärtom. Du bläddrar bland fysiska produkter; känner på dem, vänder på dem. Sedan extraherar du informationen från dem; skrapar av informationens fysiska bärare. Metadatan i streckkoden medierar istället för kreditkortet.

Written by admin

March 12th, 2009 at 12:15 am

Posted in LARGE

Tagged with

Theremin och lampa

View Comments

Mycket bra forsk på forskningsavdelningen igår? Jag byggde en theremin-liknande oljudsmaskin med hjälp av fotoresistor, arduino ochpiezo transducer…Denna fantastiska komponent!…. Andra byggde en discolampa kopplad till datorn som börjar snurra och blinka vid positivt svar på ping-försök. Fantastiskt onödigt! Fick frågan av ChrisK hur jag tyckte att detta relaterade till förra inlägget om tinkande, pysslande och byggande och svarade:

Jag skulle säga att thereminen var ett tinkande. Det rörde sig om att testa värden och komponenter för att se vilka resultat det gav. Lampan började som ett rent pysslande med ett objekt men övergick sedan till byggande av en specifik funktion som i sig inte direkt fyllde någon praktisk funktion. Sen kan man naturligtvis bryta ner varje process i mikropysslande, nanotinkande och picobyggande.

Så här byggs ett aktörsnätverk upp, skulle Latour säga. Av trevande mellan dessa olika aktiviteter. Indelningen av dem må vara godtycklig, men det viktiga är att illustrera olika sätt på vilket tänkandet och handskandet med objekt och teknologi hör samman.

Written by admin

March 11th, 2009 at 5:53 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Why is your art made?

View Comments

Written by admin

March 11th, 2009 at 3:29 pm

Posted in Medium

Tagged with ,