blay

Bottenarkivet

Archive for May, 2009

Råd till nästa veckas ambassadörer

View Comments

Nästa vecka bär det alltså av till Venedigbiennalen med projektet Embassy of Piracy. Men vad innebär det egentligen att skapa en ambassad för internet och vad kan ambassadörernas dagliga arbete tänkas bestå av?
Som tur var mailades det in en rapport till ambassaden om “Special Embassies” skriven av Andrew Paterson bestående av slides och anteckningar från en föreläsning.

Med hjälp av Andrews anteckningar följer här en serie råd och tips främst riktade till nästa veckas ambassadörer. Dock kan fler komma att få nytta av dem. Man vet aldrig när man, som deltagare i ett nätverk, helt plötsligt befinner sig i en situation där man måste agera ambassadör. Bland annat kan vi tänka oss att Piratpartiet kommer att ha en slags ambassadroll i EU där man förutom att uppfylla uppgifterna som krävs av en parlamentariker och dennes stab kommer att bli en del av internets ambassadnätverk och ha uppgifter både mot lokalbefolkningen i Europaparlementet som till den egna befolkningen på nätet. Rasmus har sammanfattat dessa tänkbara uppgifter på Copyriot.

// – Inledning -
Vad är då en ambassad? Wikipedia definierar det såhär:

[An Embassy] is a group of people from one state or an international inter-governmental organization (such as the United Nations) present in another state to represent the sending state/organization in the receiving state.

Vi har alltså att göra med entitet a som representerar entitet A inom territoriet för entitet B. Ambassaden sysslar alltså med relationer mellan entiteter som erkänner varandras oberoende. Detta blir något paradoxalt när det gäller internet och det är just vad som gör detta diplomatiska uppdrag så intressant.

Internet är för det första inte ett eget erkänt territorium, även om försök att upprätta det som ett sådant gjordes på 90-talet av John Perry Barlow i hans “A Declaration of the Independence of Cyberspace“. Nu är detta ambassadprojekt inte intresserat av den numera reaktionära positionen att utmåla internet som en virtuell plats skild och av-förkroppsligad från den fysiska världen. Snarare kommer vi närmare det materiella ju mer internet vi får, om sådana abstraktioner skulle gå att mäta. Nej, den här diplomatiska relationen kanske snarare kan beskrivas som mötet mellan två protokoll. Olika, men ömsesidigt beroende och samexisterande. Andrew tar i sin föreläsning hjälp av Ned Rossiters bok “Organised Networks: media theory, Creative Labour, New Institutions” som gör skillnad på organiserade nätverk och nätverkade organisationer.

Termen nätverk har ju blivit en av de mest genomträngande metaforer för att beskriva ett brett spektrum av fenomen, begär och praktiker i samtida informationssamhällen. De har egenskaper som “fluid, ephemeral, transitory, innovative, flowing, non-linear, decentralised, value-adding, creative, flexible, open, collaborative, risk-taking, reflexive, informal, individualised, intense, transformative and so on and so forth” för att nämna de exempel som Rossiter nämner. Organisationer å andra sidan är hierarkiska, representativa, stängda, formaliserade, risk-minimerande etc, etc. Det kan ju tyckas vara en hårddragen gränsdragning, men vi jobbar med den så länge.

Att organisera nätverk är en helt annan uppgift än att nätverka organisationer, vilket ambassader, stater och koncerner traditionellt sysslat med. De protokoll och dynamiker som använts för att länka samman väldefinierade och formaliserade stater, institutioner och företag lämpar sig in alls för de gränsöverskridande samarbeten och disruptiva kulturer vi finner i dagens digitala nätverk. Inom nätverken frodas erfarenheter av delning, feedback, flexibilitet och (o-)vänskap medan de nätverkade organisationerna sköter sina inbördes relationer med ägande, upphovsrätt och väldefinierade roller och gränser.

Snarare än att skapa en permanent representativ organisation handlar det för internets del att kontaktytsintensifiera, att svärma kring “publics”. Ibland är det dock nödvändigt att det uppstår organisationer inom ett nätverk. Inkomst måste fördelas, beslut tas och representation ske.

Kommunikationen inom nätverk bygger alltså vanligtvis på relationella processer och inte representation som inom organisationer. Det skapar såklart speciella omständigheter när ett nätverk nu har skapat en ambassad. Men för den sakens skull finns det inget som säger att internet inte skulle kunna ha en ambassad. Som G. R. Berridge säger i “Diplomacy: Theory and Practice“:

A resident embassy “is an extremely versatile institution”

Ambassadprojektet (liksom föregångare som s23m) kan därför ses som ett experimentellt utforskande av ett nätverks organisationsmodell i relation till institutionella former. I fallet Embassy of Piracy ställs det på sin spets. Vilka sociala former (ambassader, konstvärldar, advokater, överstatliga organ etc) kan vi ställa mellan den italienska staten och internet.

// – Historik -
Innan vi ger oss på ambassadens dagliga arbete tar vi en snabb genomgång av ambassadens härkomst.
Den första funktionen som kan sägas ha tillkommit en ambassadör är att helt enkelt skicka meddelanden, att förmedla information mellan två entiteter utan att förvränga eller påverka budskapet. Don’t kill the messenger! Nja, det kan väl också vara ett sätt att “sända en stark signal”…

Under den homeriska perioden får budbärarna också en förhandlande roll. De var speciellt utvalda för deras goda minne och kraftfulla röst, vilket torde ha inneburit en kraftig och hållbar signal som inte tynade bort eller förvrängdes.

Romartidens diplomater hade en annan roll som var mer inriktad på administrativa uppgifter och som till stor del innebar insamling, arkivering och indexering av data i ett försök att maximera beräkningskraften i det stora riket.

I persiska riken som Safavider-dynastin eller Mughal-imperiet hade ambassadörerna en mer ceremoniell roll och fick storslagna mottaganden i länderna de gästade.

Det Bysantinska rikets utsände var talangfulla berättare, men också observatörer som skickade hem detaljerade rapporter om inrikespolitiken i andra länder.

1400-talets norditalienska stadsstater var de första som placerade permanenta abassadörer i andra städer man hade kontinuerligt utbyte med.

På 1700-talet blir ambassadrollen en professionellt utformad aktivitet med Frankrike som pionjärer. Det moderna nationsbyggandet krävde en annan typ av relationer med andra länder. Det är värt att komma ihåg att etablerandet av ambassader inte var en jämn bilateral utveckling där ett land där en ambassad placerades fick en egen i hemlandet. Istället blev de nationens utposter i länder man var intresserade av att ha relationer med som främjade den egna nationens intressen.

Nationernas förbund grundas efter Versaillesfreden som ett svar på det upplevda misslyckandet för den gamla bilaterala formen av diplomati. En ny världsekonomi med komplicerade mellanstatliga relationer behöver ett nytt sätt att reducera konflikt och främja välstånd.

Efter andra världskriget får vi FN, men också ekonomiska institutioner som Världsbanken och Internationella Valutafonden. I New York skapar FN en permanent multinationell ambassad. Under årtiondena som följer minskar den lokala ambassadörens visibilitet till förmån för de stora sammanträdenas mediaexponering.

Här slutar vi får lilla historiska expóse för sedan kom ju internet och då är vi mitt uppe i den utveckling detta ambassadprojekt ingriper i.

// – Ambassadörens dagliga arbete -

Nu kommer vi äntligen till avdelningen med råd och tips för nästa veckas ambassadörer. Vi ska ta hjälp av G. R. Berridges bok som är en mycket pedagogisk genomgång av de vardagliga uppgifter som kan möta en ambassadör.

Till att börja med finns flera anledningar till varför man skulle vilja etablera en ambassad:

* Prestige
Att ha en ambassad är ett erkännande och skapar pondus. Detta ska inte underskattas. Det är ett materialiserande och tillkännagivande av en gemenskap. Håll därför era pyramider synliga vid alla tillfällen.

* Symbolik
En permanent ambassad – centralt lokaliserad och imponerande utformad – är en permenent påminnelse av betydelsen av en viss entitet och dess traditioner och dessutom en symbol för att diplomati är en kontinuerlig, snarare än episodisk, process. Se därför till att ambassadpyramiderna reflekterar Era värden och traditioner.

* Värdskap
När en enitets betydelsefulla medlemmar befinner sig i främmande territorium för att utföra sina plikter är det i allmänhet oumbärligt för dem och deras kommunikation att få sin ambassads fulla stöd. Internetambassader ska alltså när som helst vara beredda på att tillhandahålla full tillgång till internet och alla dess applikationer.

* Ceremoni
Vid ceremoniella tillfällen där en viss representant av praktiska eller politiska skäl inte kan närvara måste en ambassadör vid varje tidpunkt finnas tillgänglig för att ta dennes plats utan att tveka.

Som synes finns det all anledning att ha en ambassad närvarande vid alla platser och tidpunkter där relationella situationer kan uppstå med andra entiteter. Nu ska vi titta på några av de uppgifter som ambassadören stöter på i det vardagliga arbetet.

* Främja vänskapliga relationer
En ambassad har som uppgift att främja vänskapliga relationer mellan sändande och mottagande enitet. Dock är den främsta uppgiften för en ambassad att främja den egna entitetens agenda, varför det kan krävas av en ambassadör att denne beter sig på ett icke-vänskapligt vis.

Om en ambassadör kan uppnå respekt från de lokala beslutsfattarna och komma överens med dem tjänar detta den egna entitetens intressen. En väl nätverkad och kontaktytsintensifierad ambassad har lättare att få inflytande och samla in information. Den kommer också att ha lättare att hantera krissituationer om en sådan skulle uppstå. Därför är det viktigt att respektera lokala sedvanor (så länge de inte står i konflikt med den egna entitetens värden), markera viktiga lokala händelser på sin wiki och engagera sig i omfattande social kontakt.

* Förtydliga signaler
När ambassader engagerar sig i förhandlingar kan en av deras uppgifter vara (eller inte vara) att förtydliga (eller fördunkla) signalerna som sänds från den egna entiteten. En mottagande entitet kan från situation till situation behöva lugnas, oroas, försäkras, förvirras, uppmuntras eller avskräckas.

* Signalspaning
Att samla information om den lokala scenen och rapportera detta till internet har länge ansetts som en av de viktigaste funktionerna för en nätambassad. Kopieringens välmående, ekonomin, uppkopplingen, nätpolitiken, utvecklingar inom programvara och moralen hos upphovsrättsorganisationer är sådant som internetambassader brukar rapportera om. Det gäller att hålla sig uppdaterad med den lokala median, beblanda sig med lokalbefolkningen i olika sociala sammanhang och regelbundet ha kontakt med myndigheter. Man ska heller inte glömma att ha kontakt med andra diplomatiskt utsända på plats och utbyta information med dessa.

* Konsulära tjänster
Förutom att skydda internets intressen på plats kan ambassadens konsulära tjänstemän också engagera sig i processen för potentiella internauters inträde i gemenskapen.

* Företrädande kommunikaton
I frånvaron av en viss medlem av entiteten är ambassaden den mest tillgängliga talespersonen för sin gemenskap och bör behärska citeringsvänliga fraser och på stående fot kunna hålla i talet efter middagen.

Detta var alla tips från den här gången. Vi på blay.se önskar alla ambassadörer på väg till Venedig och utspridda runt om jorden lycka till!

Written by admin

May 26th, 2009 at 7:42 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Overheadfestival del I: Verena Kuni

View Comments

Den senaste veckan och veckan som kommer har det varit och är det overhead-festival i Malmö. Festivalen beskriver sig som ” en internationell mediekonstfestival som hyllar ett medium som nästan glömts bort i den digitala eran” och består av installationer, föreläsningar och perfomance. Pressmeddelandet sammanfattar overheadens spretiga genealogi:

Overheadprojektorn förberedde oss på PowerPoints kognitiva
presentationsstruktur. Den lärde oss vikten av nyckelord, bullet-lists och illustrativa grafer och en noggrann presentationsteknik. Kort sagt är overheaden, som instruktionsinstrument betraktad, en disciplinerande
teknologi. Men det finns också andra aspekter av overheadens historia: från 1940-talet och framåt var den standardutrustning i bowlinghallar och på 1950- och 60-talen approprierades den av beatniks och hippies till att skapa psykedeliska “liquid light shows” som kan ses som föregångare till dagens VJ-kultur.

Det här inlägget kommer att handla om en viss punkt i programmet, men en sammanfattning av hela denna fantastiska festival kommer troligtvis senare när den är över.  Själv fick jag något sent, i söndags, nys om festivalen. Tyvärr innebar det att jag missade lördagens framträdanden som bland annat inkluderade Loud Objects som gjorde elektronisk musik live genom att ovanpå en overhead löda dit komponenter och sladdar på en transparent bit plexiglas (se bild). Denna plexiglasskiva blir sedan en förstelnad artfakt av spenlingen som om man pluggar in hörlurar kan höras loopa musiken i slutet av spelningen för evigt.

Det här inlägget ska istället handla om en föreläsning av tyska mediearkeologen Verena Kuni som skedde på måndagsförmiddagen med titeln “THE SECOND LIFE OF SECOND LIFE and other tales from the DIGITAL DUST DIARIES: HOME MADE MEDIA ARCHAEOLOGY”. Verena är professor i visuell kultur vid Goetheuniversitetet i Frankfurt am Main, men har även jobbat som curator och är känd som (f.d.) cyberfeminist.

Föreläsningen beskrivs såhär:

Living with instable media means to live with loss. For many reasons, even major preservation projects can’t hinder data (be them digital or not) and matter from decay – not to mention those media and apparatuses that are abandoned or actively taken out of service over the time. But what if we feel the need to keep or regain something that’s best-before date has passed?

Overheadappareten kan materiellt beskrivas som en sammansättning av ljus, ljud (fläkten), yta (overheadplattan och träffytan på väggen), spegel, lins, 3d-rymd (mellan ljusplattan och linsen, mellan linsen och träffytan) och det elektromagnetiska fält apparaten skapar. Alla dessa krafter användes på ett mycket imponerande sätt av de delatagande konstnärena i festivalen (mer om dem i ett annat inlägg). Men förutom att de materiella aspekterna av apparaten kan användas konstnärligt finns det också en poäng att bruka äldre, mer eller mindre obsoleta medier (overhead-tillverkarna har i och med finanskrisen börjat skrota sina lager med gamla apparater) för att genom dem se på det samtida medielandskapet. Här finns både likheter och skillnader. Verena Kuni använde en vanlig projektor med powerpoint i hennes presentation. Något som skämtsamt benämndes som kätteri i sammanhanget. Det finns dock en tydlig länk. Den första versionen av powerpoint som kom 1984 var inte utvecklat av Microsoft utan 1984 by Forethought och var ett mac-program gjort för att designa OH-slides. Detta slide-tänk som varje presentatör (som inte har invite till prezi.com) använder sig av har alltså sin härkomst i overheaden.

Det är i liknande genealogier mellan det analoga kontoret och de digitala gränssnitten vi börjar. Verena Kuni berättar om bibliotekets materiella kropp. Bläddrandet bland hyllplan och de kartotek, vilka precis som sliden bygger på en container för ett stycke information. Just det som har emigrerat till datorns filstruktur. Verena fortsätter till föreställningen om printmedians påstådda död. Ska vi sörja eller rädda utdöende medier (vill minnas att boken copy me avslutas med en illustration som garanterar att Piratbyrån ska ge AFK:et en värdig begravning…). Pappermediets räddning spås av dess bransch att bli Kindle, som återinför materialitet och inlåsning till digital information. Mer en produkt för konsumtion än för läsning. Verena Kuni visar en överblick över pappersbaserade arkiv. Privata arkiv som aldrig kommer bli aktuella för konvertering till digitalt format, med sina egensinniga ordningsskapande praktiker. Biblioteken i Köln och Weimar som både nyligen förstörts i ras respektive brand. Centraliseringen gör arkivet sårbart. Arkivfeberns första impuls är rädsla för eldsvåda. Enligt Lawrence Liang var ju Henri Langlois som grundade Cinémathèque Française så rädd för eld att han spred ut filmerna bland sina vänner, grävde ner dem i trädgården och la dem i badkar.

Det här leder in på ett stickspår där vi kan ställa frågan om vad en media-_arkeologi_ kan betyda i den digitala domänen. Arkeologi handlar om att återupptäcka förlorad information eller objekt. Att omvärdera föremål som tidigare inte var av akademiskt intresse. Samma sak nämner Verena Kuni har skett inom konsthistorien som genom åren har uppvärderat och återupptäckt kulturyttringar som i efterhand fått sin plats i konsthistorien. När det gäller digital information får man dock ingen sådan andra chans att uppvärdera information. Den enda som lagras är den som vid konverteringstillfället bedöms värd att spara. Där den inte det försvinner den för alltid och kan inte bil föremål för en andra utvärdering. Jämför kampanjen för att rädda skunk.nu. Skulle inte den ha lyckats skulle vi inte om fem eller tio år kunnat återupptäcka det. Arkivet blir baserat på överföring istället för lagring som Wolfgang Ernst har skrivit om.

Det här är dock ingen anledning till att försöka spara hela internet för evigt. All information behöver inte lagras. Digitala medier måste kunna bli föremål för glömska för att kunna minnas. Det som tidigare försvann till glömska eftersom det var muntligt eller en del av ett framträdande är idag medierat. Tröskeln för vad som blir lagringsmedia är mycket lägre idag. Privata upplevelser filmas och läggs ut på nätet och flyktiga konversationer i sociala medier lagras. Digitala förluster kan också vara mycket uppfriskande. Det vet alla som känt ambivalensen när ett stort musik- eller filmbibliotek har gått förlorat. Känslan av fölust blandas med känslan av en uppfriskande nystart. Så länge ett distribuerat arkiv finns tillgängligt i nätverket med en filtreringsmekanism som underlättar nyupptäckter är det lokala arkivet bara ett temporärt index, möjligt att radera och återskapa eller omforma.

Hemdatorn har länge varit den dominerande apparaten (i bemärkelsen sammansättning av form av innehåll) för informationshantering. Hemdatorn situerar sig både i intimitet och i isolering. Även hemdatorn, som framställer sig  som ingången till information utan kropp är en apparat, något vi märker i skenet av andra apparater. Verena minns första gången hon såg en dator utslängd på datan, redo att skrotas, precis som kassettbandspelarna innan den. Men kan vi göra något av den här maskinen vars funktion påstod sig sakna kropp? Själva datorn klarar sig rätt bra, tror jag. Datorer kan klustras, ingå i och fylla någon marginell funktion i ett nätverk. Värre är det med CRT-skärmarna; svårare att klustra, klumpiga och värre komponenter när det gäller e-waste (jobbade en sommar ifört skyddsmask med att montera ner dem). Besök forskningsavdelningen så får du i en hög se ett överflöd av CRT-skärmar som “generösa” människor skänker (dumpar). Verena frågar sig om samma skimmer kan omge hemdatorerna och cd-skivan som omger kassetterna idag, men ställer sig tveksam. Jo, kassetter har ett annat modus än CD:n. Det går inte att skippa till nästa låt utan den tvingar på sig lyssnaren sin logik. Kassetten degenerar med ett varmt brus till skillnad mot den omedelbara döden hos en rispad CD. Verena talar om inspelandet av ett kassettband som “a labor of love” där A- och B-sida måste passas samman till skillnad mot att bara välja x antal låtar ur ett arkiv med mp3:or när man gör blandskivor.

Det verkar finnas två tendenser idag som tar avstamp från men överger den länge dominerande hemdatorn; mobiliteten och mediearkeologin. Jag får känslan av att de båda har mycket gemensamt och förtjänar en jämförande studie. Den ena vägen pekar mot mobilitet;  mobiler, UbiComp; mindre, mobilare, mer bärbart, medvetet om sin kontext, sensibelt. Den andra vägen pekar mot mediearkeologin. Återupptäckandet av marginaliserad och obsolet media.

Verena kom till mediearkeologin via “philosophical toys”; leksaker för att illustrera filosofiska eller vetenskapliga principer (jmf vad Shapin och Schaffer skriver om luftpumpen och relationen mellan objekt och tänkande/vetenskap). Hon nämner att problemet med obsolet media och lagring inte bara gäller inspelad media så som skivor utan även instrument blir obsoleta eller svåra att nyproducera. En digital emulering av exempelvis en synth eller ett piano är inte nog eftersom det kroppsliga är lika viktigt inom upplevelse av musik som produktion. Att koppla medierna till känslor och sinnen.

Instabil media på väg att degenerera leder till välfinansierade projekt för bevaring av information; välmenade med allt för baserade på att strikt kvantitativt bevara information snarare än minne. Som exempel på instabil media tar Verena upp nätkonst under slutet av 90-talet som finansierades av välställda företag som sedan kollapsade i och med att IT-bubblan sprack.

Hon går vidare till bevarandet och nostalgin kring 80-talets konsumentelektronik. De representerar idag en slags folkkultur, men konsolerna i sig, om de i framtiden skulle grävas fram, berättar inget som kulturen. De bär inte sin kultur på utsidan som arkeologens föremål annars gör. De är, med Latour, svarta lådor. Vi får en konflikt mellan återvinning och arkeologin. Om allt fler saker, exempelvis vardagsföremål av plast (eller för den delen hela det urbana rummet; tekniken gör allt till råmaterial), återvinns kommer allt mindre bevaras till eftervärlden. Datorkulturen är också instabil media som behöver knytas till mer långvariga format eller kopplas till andra sammanhang. Ett bra exempel är kulturen kring Pacman. Verena tar upp fenomenet urban pac-man som går ut på att man klär ut sig till pacman-figurer och leker pacman på stadens gator. Det här visar perfekt varför upphovsrättsindustrins content-tänk är så fel. Här har vi ett spel skapat för “1-player”, som såldes för att upplevas ensam vid hemdatorns, konsolens eller arkadens totala uppslukande av uppmärksamheten. Nu förflyttas det istället till ett meningsskapande socialt sammanhang. Det kan väl kallas remix-kultur om man vill det. Framförallt är det ett tecken på att alla idag inte i första hand förvandlas från konsumenter till producenter (av tradionella popkulturella uttryck) utan till aktiva uttolkare och skapande av meningsfulla kontexter. Vare sig det sker genom fildelning eller den här typen av socialt materialiserande av digital information.

Tidigare har ju kulturer lagrats främst symboliskt genom omskrivningar, berättande i skrifter och målningar, eller fragmenten av föremål som arkeologen hittar. Idag, sedan introduktionen av tekniska medier, finns dessutom drömmen om att lagra kulturen direkt, genom råmaterialet, informationen. Verena är som sagt skeptisk till (det ensidiga fokuset på) det här perspektivet på bevarande. Hon avslutar med att läsa Fahrenheit 451 som en historia om lagringsmedia. När böckerna förstörs skapas “levande böcker”, personer som får i uppdrag att minnas en bok var och överföra den muntligt till nästa generation. Instabil media får alltså sin garant i det levande berättandet. Det är också en väg för oss att föra vidare den digitala kulturen, inte bara att lagra mesta möjliga information.

För er som är i Malmö står utställningen öppen resten av veckan och på lördag är det psykadeliska overperformance med bl.a. Mickey Guitar som spelar med Acid Mothers Temple.

Written by admin

May 25th, 2009 at 11:31 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Italien tvingar fram kulinarisk monokultur

View Comments

Times hade för några dagar sedan en artikel om att flera Italienska städer i den norra regionen driver en kampanj för att främja den “”Italienska” matkulturen på bekostnad av övrig matkultur. Skälen som anges är flera, från att “etniska” restauranger ska sluta importera icke-italienskt kött till att de jobbar orättvist många timmar om dygnet. Målet som anges är “to protect local specialities from the growing popularity of ethnic cuisines”. “We stand for tradition and the safeguarding of our culture”, säger Luca Zaia, jordbruksminister och Lega Nord representant från Veneto-regionen. Kampanjen synliggör fram flera problematiska aspekter av regional särprägel för främjandet av turism.

I staden Lucca har man fördrivit all icke-italiensk mat från stadskärnan innanför den gamla ringmuren. Detta motiveras med hänsyn till bevarandet av stadsbilden (vilken man får anta är riktad till turister, bostäderna verkar finnas utanför den). Det rör sig alltså något som närmar sig en antimarknad inom ett visst turistområde (som enligt en satellitbild dock verkar utgöra hela innerstaden och definitivt den konsumtionsmässigt starkaste delen av staden), men som snarare kan benämnas en filtrerad marknad. I en antimarknad är aktörerna planerade utifrån en helhet. Här verkar det vara fri etablering så länge restaurangen uppfyller vissa krav.

Italienska stjärnkocken Vittorio Castellani säger: “There is no dish on Earth that does not come from mixing techniques, products and tastes from cultures that have met and mingled over time.”

Så är det förstås, och visst är både pastan och tomaten importerade till Italien från Peru respektiva Kina. Och visst är det så att detta slår hårt mot Luccas immigrantbefolknng. Men rasismen i bevarandet av “Italienska värden” späs också på av konkurrensen om turister mellan Europas regioner och städer, något som florerar kraftigt (om än lika kraftigt kritiserat) inom regionsutvecklingsdiskurser.

För visst är det så att turisterna besöker området inom Luccas forntida stadsmurar för att uppleva en bevarad del av en Italiensk kulturell identitet som inte speglar dagens Italien. Och visst skulle färre turister komma ifall det serverades kebab där (eller för den delen om det fanns ett McDonalds där) istället för pasta. Det kanske kan vara lätt att stå på den regionala sidan när ett McDonalds motas bort till förmån för lokala specialiteter (något man i Lucca poängterar att man också gör), men genast mer problematiskt när det är kebaben som ska fördrivas.

Här ligger den kulturella farligheten i att basera sig på turism. Eftersom turism bygger på att människor åker till platser de inte besökt förut och vet lite om baseras turismen i grunden på förutfattade meningar. Turister åker till norra italien för att uppleva en regionell karaktär och för att äta pasta och tomater som smakar godis, inte för att äta kebab. Detsamma kommer jag göra när jag besöker Milano nästa månad och s23m:s favorithak i Bolzano, Nadamas, var så Italienskt familjemysigt det kan bli. När jag besöker Berlin däremot är det falafeln vid Rosenthaler Platz och Monsieur Vuong som gäller.

Det reaktionära här ligger i idén om regionen. Regionen med en speciell karaktär som skiljer sig från omvärlden. En stad har lättare att komma undan detta eftersom den kan få sin särprägel genom tätheten i dess beblandning. Man åker inte till Berlin för att uppleva tyskhet utan just för stadens heterogenitet. Men problemet blir extra tydligt på regionell nivå. Mer så än på nationell nivå skulle jag säga (inte minst i Italien med dess klyftor mellan norra och södra delen). En region kan man besöka, den kan planeras för en utveckling med en viss monokultur, något som är betydligt svårare att göra i en hel nation (nuförtiden i varje fall). Nationella identitetsprojekt ger vika för regionell utveckling. Regionens reella sammansättning övervinner nationens imaginära?

Problemet uppstår när särprägeln skapas uppifrån genom att filtrera bort allt utom den lokala särprägeln, genom subtraktiv särprägel. En annan väg är att istället skapa utrymme för den lokala heterogeniteten och skapa en särprägel som består av en aggregering av informella processer som redan pågår. Manuel Delanda skriver om två ytterligheter i relationen mellan homogenitet och heterogenitet. I ett av fallen sker sammanvävning av lokaliteter. Då ökar heterogeniteten i varje lokalitet samtidigt som skillnader mellan ensklilda lokaliterer minskar.  I annat fall blir homogeniteten lokalisread, dvs heterogeniteten mellan lokaliteter ökar medan de i sig hålla homogena. Globaliseringens monokultur handlar ofta om en homogenitet på global skala, dvs. London ser likadant ut som Milano och har precis samma affärer som både Hong Kong och Buenos Aires. Sedan kan det diskuteras om denna homogenitet i sig antingen är homogen (alla städer får en monokultur av multinationella kedjor) eller heterogen (alla städer blir smältdeglar av jordens alla kulturer). När det gäller regioners konkurrens sinsemellan spelar det dock ingen roll vad den globala homogeniteten skapar för lokala heterogeniteter, det viktiga är att sticka ut med sin regions varumärke. Detta kan då åstadkommas genom lokal särskiljning. Vilket i fallet med Lucca ökar heterogeniteten mellan lokaliteter medan lokaliteten i sig hålls homogen.

Snarare än att tvingas välja mellan dessa ytterligheter blir det intressanta här att se kombinationer av olika element. Att behålla en särprägel utan att förlita sig på ursprung och essens. Att vara kommunikativ och öppen samtidigt som särskiljande. Detta finner vi kanske i städerna snarare än regionerna, även om det också där är problematiskt. Berlin lockar inte med sin homogena essens av Berlinskhet utan med en speciell heterogenitet skapad inte ur en och samma källa utan genom ett protokoll bestående av vissa speciella lokala (ekonomiska, regulativa, ytmässiga, flödesmässiga) förutsättningar. Ändå kan vi tala om exempelvis en Berlinsk klubbscen som kan hotas av en stadsutveckling som fördriver vissa gråzonsföreteelser och driver upp fastighetspriser. Här gäller det dock att skilja på Berlinsk som en viss essens  eller stil och Berlinsk som ett visst protokoll.

Written by admin

May 22nd, 2009 at 2:02 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Sagt på irc…

View Comments

…angående Embassy of Piracy vars venedignärvaro som närmar sig med stormsteg och som bland annat kommer att involvera walkie-talkies och heliumballonger.

23:49:02 @        monki | ang. kopimistation föreslår jag en griffeltavla
23:50:11 @        monki | vi kan väl ha presskonferens den 3e inifrån #tpb på
anonnet
23:51:54 @        monki | Vilka är “gruppen i Thailand” som mopeden undrar om
jag har kontakt med?
23:53:34 @        monki | Vilket lands valuta var det vi skulle köpa upp?
23:54:05 @        monki | anslagstavla = BBS :D

Written by admin

May 21st, 2009 at 11:56 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Internet noll – Del 3. Att måla med data

View Comments

Neil Gershenfeld talar i föredraget längst ner på den här sidan mer utförligt om hans koncept internetnoll som jag berörde i tidigare inlägg. Neil jobbar vid MIT Center for Bits and Atoms och har även skrivit boken ”Internet of Things”, så hans drivkraft är att sammanlänka digital information med fysiska ting, gärna med så liten materialkostnad som möjligt för att få maximal decentralisering. I föredraget demonstreras bland annat en webbserver gjord med en materialkostnad på en dollar som kan kopplas upp med fysiska enheter. I en liten plastbit. Kommunicerandes internetpaket genom “klick” i spänningen på strömsladden. Internetnoll-paketen kan kommuniceras av ljud, ljus, vibrationer, ja, vad som helst som kan skapa en rytm av långa och korta signaler.

ok, vad innebär detta då? Jo du kan sätta en liten plastbit på…en pyramid av papp…ge den lite ström och så är den en internetnod, fullt adresserbar och kapabel att kommunicera utan någon central server.

InternetNoll är det mikroskopiska nätet som skalar ned till tidigare icke-animerade ting. Innan har internet slutat vid din dator. Det kommer in till din router, kommunicerar med din dator, men all övrig kommunikation med datorns omvärld har skett utanför internet. Du matar in instruktioner via tangentbordet, du kan koppla upp en kamera eller en mikrofon och datorn kan kommunicera med allsköns makapärer genom dussintals olika protokoll och kopplingar som har mycket svårt att tala med varandra. Datorn är den centrala hubben. Kraschar den, kraschar all kommunikation som den hanterade. Detta är ju (det praktiska) problemet med t.ex. idéer om “intelligenta hem”. De förutsätts förlita sig på en central server som kan få frispel och helt plötsligt låsa in dig i ett panic room som beställer hem 30 liter mjölk om dagen. Internetnoll flyttar däremot beräkningskraften ut till ändpunkterna där den hör hemma. Så fort det är tekniskt möjligt bör beräkningskraft flytta utåt där felmarginalen är som minst.

Neil Gershenfeld är på den här nivån: Han har just talat om sitt fantastiska hack med endollars-servern och säger “This has of course lots of implications. But I’m not going to talk about any of that, I’m going to talk about what comes after.”

“It’s nice to do internet for a dollar, but it still relies of conventional chips.” Ni förstår vad för minityriasering det handlar om. Slösa transistorer, slösa beräkningskraft, som Chris Anderson skulle ha sagt. Gör milimeterstora chip, nätverka dem och sälj dem per hekto istället för att göra ett superavancerat chip.
“I just wanna make a paintable computet. You just paint some computing on the wall and if you need more computing you put another coating of computing on top of that.” Detta har han redan en prototyp för. En “random computer”, helt distribuerad beräkning som genom att kommunicera distribuerat löser beräkningsproblem. “Computing as raw material”. Materialet kan både vara databas, sensor och output i ett. Låter det som mikroorganismer? Han jämför med ribosomen som “med alla definitioner är en beräkningsmaskin”. Datorn bygger här inte en icke-dator som när exempelvis avancerad datateknik bygger ett flygplan. Datorn bygger inte ett verktyg, datorn ÄR ett verktyg.

//
Digital tillverkning innebär att man kan göra perfekta konstruktioner av imperfekta delar. “The body works that way, lego works that way – modern technology doesn’t”. Systemen korrigerar sig själva (Lego gör att barnet kan bygga mer precisa konstruktioner än deras finmotorik egentligen tillåter). Översatt i kulturella termer citerar jag mig själv:

Framtidens kultur kommer inte att skapas på en plats och sedan distribueras via internet. Framtidens kultur ÄR internet. Den uppstår på internet och genomsyras av internet. Vill ni veta hur framtidens kultur mår? Fråga hur internet mår.

Den agerande aktören agerar inte på en utsida utan är oskiljbar från agerandet i sig.

Neil vill alltså fundamental förändra hur vi tänker kring och relaterar till beräkning. Han närmar sig Kittlers tes här från “protected mode” – ett datorchip är en bit amerikansk byråkrati (av 1950-års modell) i miniatyr. Hur vi tänker kring beräkning i datorchip är en spegling av hur vi tänker beräkning på samhällig nivå. Ser vi det som att varje komplexitet behöver ett organ en nivå “över” som beräknar den underliggande komplexiteten och ger kommandon eller ser vi det som att mönster och ordning kan uppstå självorganiserande i en platt värld (dock med ”centres of calculation”, som Latour talar om, alltså punkter med större beräkningskraft och informationsintag än andra). Skiljer vi på beräknande och utförande? En dold processor djupt bakom en skärms yta som ger kommandon reflekteras i sökandet efter pr-byråer och inre kretsar bakom svärmiska politiska gemenskaper eller tanken att en globaliserad värld med nödvändighet måste organiseras via en världsstat. Vissa punkter av intensivt beräknande, får inte ses som _övergripande_ logiker.

//
Vi har haft en digital revolution i beräkning och kommunikation men vi behöver inte flera. Vi lyckades och kan gå vidare. Vad är det digitala? Varje system innehåller brus som gör dem imperfekta och att det sker felbedömningar. Det digitala innebär att imperfekta enheter kan kommunicera perfekt eftersom felsteg tolereras under vissa tröskelvärden. De räknas inte. Förändringar ovanför de tröskelvärderna räknas som information. De plockas ut, förfinas och stoppas in igen. Signaler avkodas och kodas, vilket tillåter information att färdas oförändrad via imperfekta system i en föränderlig omvärld. Det är den digitala revolutionen – Information kan färdas oförändrad via imperfekta system i en föränderlig omvärld. Det är den digitala revolutionens fullkomligt briljanta enkelhet. En singularitetspunkt. Det handlar heller inte bara om ledningar. Du kan ha en icke-pålitlig processor som ändå kan beräkna perfekt. “fewer people knows about that result because intel hides it in every chip”. Den digitala revolutionen handlar om tröskelteorem.

Ok, vad vill då Neil ha om den digitala revolutionen i kommunikaiton och beräkning var en singularitetspunkt? Jo, en digital revolution inom tillverkning (fabrication). Tänk Lego. Låter barnet, inom ett visst tröskelvärde, skapa perfekta strukturer. Den imperfekta motoriken hos barnet tolereras. Den omvända processen till den här typen av tillverkning innebär återanvändning, inte avfall. En enhet kan alltid plockas isär igen och sättas ihop på ett nytt sätt just eftersom beräkningskapaciteten inte är skild från tillverkningsmaterialet. En designer tillverkar då inte form utan funktion, inte bara ett stelnat skal efter en avbild utan levande entiteter med tingkraft.

InternetNoll innebär att det som är under datorn, bortom slutpunkten kommunicerar med internet. Vi kan tänka på Neils mindfuckande tankar men också hur de som inte har tillgång till internet kopplas till nätet, de enheter som inte kan kommunicera via tcp/ip gör det, hur gatumarknader med piratvaror kopplas mot nätet, hur afk-möten gör det. InternetNoll är det där man inte tänker på om man sitter vänd mot skärmen. Det man har bakom sig.

//
Datorer spreds först till (och befinner sig på många platser hos) arbetsgrupper och gemensamma utrymmen (ofta med en institution som katalysator i bakgrunden), inte individer och hem. Neils Center from Bits and Atoms har utvecklat konceptet FabLab som ämnar att ta digital tillverkning till samma nivå som dessa tidiga datorer befann sig på. Inget som individer utnyttjar, men väl små företag och andra sammanslutningar.

I fablab-idén finns också en kritik mot uppfattningen om “the digital divide” som överskattar, eller snarare missförstår, betydelsen av information. Man måste ha möjligheten att mäta och modifiera verkligheten för att ha nytta av information. Det handlar inte om _tillgång_till information utan om förmåga att använda information. Både genom att ge rätt input och göra bruk av informationen output. Datorer och internet måste göras till en del av ett aktivt laboratorium; socialt, kulturellt eller teknologiskt.

Kommunikationsglapp existerar överallt och är långt mer komplex än frågan om personligt innehav av datorer eller ej. Gemenskaper handlar inte bara om mer uppkoppling och mer bandbredd utan om att bytta och upprätthålla känslan av samhöre, utbyte och delandet av gemensamma resurser och platser.

Written by admin

May 16th, 2009 at 9:21 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Nätpolitikens nollpunkt

View Comments

-efter föreläsning av chrisk och kallep efter Fredrika Spindlers. Föreläsningen var upplagd efter ett antal punkter som var ämnat att bidra till en kartografi över samtiden.

Första punkten handlar om sammansättning. Att inte se egenskaper som potentialer som inneboende i en viss enhet utan som uppstår i en viss samansättning. Tekniken har ingen inneboende vilja eller rationalitet. Vad innebär då teknisk rationalitet, att tänka tekniskt? Teknisk rationalitet är något som sätts samman, inte något som finns i tekniken i sig, framförallt inte icke-fungerande, glitchig eller urspårad teknik. Det innebär inte att tekniken är neutral utan lånar sig åt vissa möjlighter och affekteras på vissa specifika sätt.

Intelligenta maskiner är ett obegripligt begrepp om man tänker sammansättning. Kan intelligens vara något som är inneboende i en dator? Kan människan ens vara intelligent eller uppstår intelligensen i ögonblick, händelser, sammansättningar. Mellan människa och en bok exempelvis, eller en människa och en dator. Jämför med Deleuze som relaterar tänkandet till problem och till att kroppen drabbas av omgivningen. Det är i de drabbningarna som intelligens uppstår.

Den tekniska rationaliteten hos datorn är speciell eftersom den hypersnabba beräkningskraften övergår den mänskliga perceptionen och därigenom kan rationalitet på en djupnivå skapa irrationalitet på ytan. På protokollnivå är datorn överrationell och bokstavstrogen; felmarginal noll. Men tack vare dess hastighet kan den kapsla in irrationalitet. Dessa nivåer är helt godtyckliga. Turingmaskinen gör ingen skillnad på instruktion och information. Därför kan högnivåprotokoll som Twitter lika gärna användas för att skicka meddelanden läsbara för människor som att scriptas och interageras med genom botar. Därför kan den främsta kontaktytan mot internet i Indien vara mobiltelefonens sms-funktion. Därför får vi inte förutsätta att minskande av ”the digital divide” innebär att hela världen ska skaffa persondatorer.

Hacktivism är att genom nya sammansättningar öppna upp ändliga maskiner mot oändligheten. Att förväxla information och instruktion, idé och uttryck. Nätpolitiken, menar chrisk genom Dewey, innebär att publics uppstår genom issue, som reaktioner på händelser. Men här måste vi också se att nätpolitiken stundtals är snabbare än nuet. Den skapar publics kring riskscenarier för händelser som ännu inte inträffat. Dess främsta funktion är att förutsäga beteenden och agera på dem innan de har hänt. Ta exemplet EU-politik som i traditionella massmedier rapporteras om först efter beslut har tagits. Här tillåter nätpolitikens horisontella direktlänkar en politik som ingriper innan omröstningarna skett och i det speciella fallet telekompaketet faktiskt försöker sätta in säkerhetsspärrar mot en politik (kabeltv-nätet) som ännu inte har börjat drivas.

Nätpolitiken, sett som en sammansättning mellan människor och maskiner, lider därför inte av guldfiskminne; den kommer ihåg precis allt som skett. Däremot lider den av problem med informationshantering; indexering och närvarogörande av rätt information på rätt plats vid rätt tillfälle.

Detta omkullkastar Pierre Bourdieu:s princip om samhällsvetenskapen som en kampsport; att den bara får användas i självförsvar. Men var placerar man ett självförsvar mot en attack som ännu inte skett?

//

Diskussion efter föreläsningen handlade delvis om ett post-kolonialt perspektiv på nätpolitiken. En stor myt är att internet skulle vara något som berörde bara det globala nord. Delvis på grund av myten att tillgång till internet endast sker genom att ha en persondator i hemmet. Ett helt annat perspektiv erbjuder konceptet InternetNoll där alla redan är på nätet, frågan är bara vilka hinder man har för att kommunicera med det och vilka räläer man måste passera för att få information till nätet. Vissa har en dator men ingen kunskap, vissa har bara mobiltelefon med smsfunktion, vissa kanske måste gå till skolan eller ett företag för att komma till internet och ytterligare vissa länkas dit genom andra som har tillgång eller känner någon som har tillgång. Jonas Andersson tog upp en studie av Ghana utifrån ett ANT-perspektiv där meddelanden kunde först gå via mail för att sedan skrivas ut och tas på en buss till rätt by där en person fick meddelandet (minns inte vilken studie det syftade på). Vi har alla en internet-adress. Internet påverkar hela världen. Som dagens mest avancerade kommunikationssystem kan det genskjuta andra kommunikationssystem genom sin hastighet; från EU:s byråkrati till Burmas militärjunta. Det har inget att göra med individuell tillgång. Som chrisk nämnde som svar på vad nätpolitiken vill ha för värld handlar det inte om att ge internet till alla. Internet ser olika ut på alla platser. Nätpolitiken jobbar på protokollnivå snarare än att sätta upp en lista med värderingar och önskningar för hela världen.

//

Det enda sättet att närma sig nätet är genom att stiga in i immanensbubblan; lägga maskinrastret över allting annat och därifrån hitta flyktlinjerna som bryter upp det. På något annat sätt går det inte att närma sig det. Men detta är inget problem. Flyktlinjer finns i överflöd. Det är kontroll det är brist på. vi befinner oss inte i ett perfekt system med sällsynta fall av glipor utan ett spretigt, distribuerad, förvirrat system med möjligheter överallt. Därför är det heller inget problem, vilket lyftes som kritik, att nätpolitikens organiserings- och begreppsapparat speglar kontrollsamhällets. Förhållandet är inte reaktivt på det sättet. Istället är det kontrollsamhället som försöker spegla irrgångarna på nätet i organiserad och reglerad form. Något som i allt annat än sällsynta fall tenderar att misslyckas fatalt.

//

Frågan om vilka subjekt detta panspektriska kontrollsamhälle skapar lyftes också. Jag tror att vi redan ser dem överallt; föräldrar som väljer dagis till barnen beroende på vilka andra barn som förväntas gå där, de som väljer vänner efter hur väl de kan avancera deras karriärer, folk som undviker att umgås med deprimerade personer eftersom det kan smitta. Helt enkel en medvetenhet och en oro kring att våra subjektiviteter skapas av de sammansättningar vi ingår i och de smittor vi drabbas av.

Written by admin

May 16th, 2009 at 8:08 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

maskinfilosofi

View Comments

m a s k i n f i l o s o f i
-efter Fredrika Spindlers föreläsning på seminariet igår.

//
Kroppen är skapad i skärningspunkten mellan natur och teknik. Idén om kroppen som maskin har funnit sedan La Mettrie, men maskinen har blivit mer komplex. Jämför med Latour som menar att filosofin har bara intresserat sig för enkla verktyg som hammare och undvikit att drabbas av avancerad vetenskap och teknologi.

Maskinen kan vara rationell, programmerad, mekanisk och ändlig, men den kan också överskrida sig själv och koppla samman med andra maskiner. En dator är uppöppnad mjukvarumässigt, men instängd i sin hårdvara. En dator som inte skulle göra skillnad på min beräkningskraft och sin form, utan skillnad mellan hård- och mjukvara skulle vara än mer öppen (mer om detta i ett senare inlägg…). Leibniz monader är i oändlighet uppöppnade maskiner, oändligt maskinell, andlig rakt igenom.

Kroppen överskrider människan. Den är affekterad och distribuerad. En mer produktiv maskin. En yta för våldsamma drabbningar med omgivningen. Internet är ett kroppsligt uttryck. Varje subjektivt agerande får med sig en verkande kropp av överflöd. Tänk Raidchan som okontrollerat attackerar de entiteter som förekommer i debatten kring The Pirate Bay eller det översvämmande galleriet på Embassy of Piracy som överträffar produktionen hos det ursprungliga projektet vars främsta bidrag var sin förmåga att affekteras och assimilera allt detta överflöd. I en nätverkad miljö resonerar varje agerande genom nätverket och bildar en kropp.

Nietzsche talar om att inte skilja agerandet och den agerande. Han vänder sig mot utryck som ”blixten blixtrar”. Vad är blixten förutom detta blixtrande och från vilken position kan den som subjekt blixtra? Jämför med Argoba-fallet. Det var ingen som bar det slutgiltiga ansvaret utan det var sammansättningen som agerade sig själv. En sammansättning av kroppar som skapade effekter i omgivningen som inte går att reducera till egenskaper eller agerande hos de individuella kropparna. Det handlar om smittsamma miljöer och att verka för att skapa eller förhindra dem.

Smittbarhet och förmåga till affekt är förmågan hos en kropp att ingå i nya sammansättningar. Förmåga att slå gnistor, resonera, laddas och urladda.

//
Kroppen är ett bräckligt ekvilibrium. Krafter disorganiserar kroppen, som antingen förstör den eller kombineras med kroppen och hakar i den. Kroppen utan organ är den disorganiserade kroppen, genomkorsad av krafter. Alltid skör, alltid nära dysfunktionalitet, men balanserande på en destabiliserad plattform mellan de två tillstånden organisering och kollaps. Kroppen utan organ är ett ekvilibrium som destabiliserats. Krafter drabbar kroppen, organ flyttas om, vissa blir hypersensitiva och retade, andra blir lakoniska och bedövade.

Kroppen utan organ är ett motstånd mot kroppens linjära ändlighet men samtidigt med en dragning mot explosionen. Den vänder sig mot organismen, den formaliserade helheten. Morbida former av kroppen utan organ tömmer kroppen på intensitet. Men det finns ett annat sätt; att ta isär och bryta upp organismen, öppna upp den för affekter, men att spara tillräckligt för att den ska kunna återhämta sig i ett annat tillstånd.

Written by admin

May 16th, 2009 at 12:24 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Tillsammans räddar vi skunk.nu!

View Comments

Knappt hann Copyriot skriva om att Geocities håller på att räddas från undergång tills nyheten når oss om att skunk.nu, förvaltat av Spray, kan komma att läggas ner inom en månad.

Senaste dygnet har kampanjen för att rädda skunk verkligen tagit fart. I skrivande stund är det 552 medlemmar i gruppen och livlig diskussion om hur en gemensam förvaltning av Skunk skulle kunna se ut, om eventuell omkodning, gamla skunkminnen, med mera. För många människor har Skunk varit en betydande del av ungdomsåren och det märks verkligen på känslorna som är involverade här. Entusiaster finns det gott om, några verkar även vara kompetenta i programmering som tur är.

Allt började med Cretins (som själv förvaltade Skunk under en tid) meddelande

» cretin              2009-05-11 17:18
Ok, dagen vi alla fasat är nära förestående – Spray planerar att lägga ner Skunk, förmodligen inom någon månad.

Alla förslag för att rädda Skunk tas varmt emot här. Skall vi gå ihop och köpa Skunk och driva det kollektivt? Finns kompetensen att hålla liv i åbäket? Osv osv…

På torsdag har han möte med Spray och vi får då se hur det går. Under tiden gäller det att bygga tryck så att Spray får reda på att det finns ett levande skunk-community där ute och att en mindre skara fanatiska entusiaster kan vara lika värt att värna om för ett företag som en stor massa ljumna konsumenter. Är Spray smarta ger de Skunk till entusiasterna som goodwill eller säljer till vrakpris. Stänger de ner och raderar databasen har de raserat tusentals människors minnen, dagböcker, kommunikation och ungdomstid och kommer få känna på en kraftig ilska.

Det finns fortfarande ett aktivt community på skunk och med en uppfräschning och ett levandegörande av siten kan det blomstra.

Written by admin

May 12th, 2009 at 2:01 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Uppdateringar från internets

View Comments

Har lite blogginlägg som utkast, men först kampanjande på nätet.

Written by admin

May 11th, 2009 at 11:11 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Om telekom, motstånd och byggande

View Comments

Telekompaketet gick…sådär. Men för varje drabbning uppdagas undermåliga strukturer, vi blåser in affekt i systemet (som Karl Palmås säger) och vi bygger. Måns på Cybernormer skriver om detta utifrån Castells uppdelning i motståndsidentiteter och projektidentieter där han, likt Castells, menar att nätpolitiken inte får stirra sig förblindad på motstånd utan måste bygga upp ett eget civilsamhälle. Jag kommenterade på inlägget så som följer nedan och la dit extra kommentarer längst ner.

//
Mycket vettig frågeställning och något som diskuteras vitt och brett inom nätpolitiken enligt min erfarenhet. Både tendenserna existerar, men jag ser det inte som den enes kamp mot den andre. För ensidigt åt endera hållet är destruktivt med bitterhet och cynism å ena sidan och marginalisering å den andra.

Nätpolitiken byggs upp av kombinationer av intensiteter och vakuum där telekompaketet var en oerhörd intensitet som nu avtar bitvis, men som byggde upp nya nätverk och kontakter som kan användas för konstruktivt skapande.

Under rättegången mot the pirate bay hade vi i piratbyrån helt klart ett sådant perspektiv. Rättegången ansågs vara en “spectrial”, teaterföreställning, som öppnade upp en mängd scener för oss och andra att träda fram på. Rättegången i sig gick ju åt skogen, men varje sådan förlust skapar bara en ännu starkare känsla att vi samtidigt är med och bygger gemenskaper som i en inte alltför avlägsen förvaltar samhället.

Intresant vore också att analysera olika verktygs skapande av olika slags identiteter. Är t.ex. twitter mer anpassat till ren moståndsidentitet med sitt snabba spridande av uppmaningar. Likaså den kritiserade bloggväggen (http://copyriot.se/2008/10/25/bloggvaggarna-fordummar/). Hur är det med wikis, irc, seminarier, telefoner.

Den historiska förlagan till “de drag av projektidentitet som varit så tydliga under internets första årtionen” är ju också den amerikanska motkulturen som bland annat beskrivs i “from counterculture till cyberculture”. En uppgivenhet med politisk förändring kring vietnam och en brutal repression från den egna staten ledde till motkulturen som flyttade ut till communes på landet och försökte skapa hållbara samhällen. Gänget kring “The Whole Earth Catalog” blev cybererans pionjärer. Den intressanta skillnaden tycker jag är att dagens projektidentitet inte bygger i samhällets utkanter i en slags ren utsida till maktrelationer utan mitt i centrat, mitt bland politiska, mediala och kommersiella krafter. Den hackar och modifierar befintliga system snarare än att förstöra gamla och bygga nya och just därför är det så intressant att den lever nära en motståndsidentitet.

//

Nätpolitiken handlar varken om att förstöra en utsida eller bygga en ny insida. Både skulle separera en viss identitet från övriga samhället och utifrån denna identitet ska det förändras. Istället kan man beskriva nätpolitiken som något som färgar alla områden som den berör. Internet omvandlar affärsverksamheter, politiska förutsättningar och förståelse av kultur, uttryck och deltagande. Rent tekniskt handlar det som att animera döda ting. De ting som tidigare inte kunde kommunicera kan helt plötsligt prata med varandra och anpassa sig till omgivningar. Den elektriskt laddade färgningen bildar nya strukturer som genomkorsar de gamla och till slut, när flödet växt sig tillräckligt starkt  stöter ut de gamla byggstenarna. Till slut kommer även internets flöden stanna av i styrka och bli mer trögflytande, men formbarheten och den elektriska laddnignen kommer ligga kvar.

Written by admin

May 6th, 2009 at 10:13 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,