blay

Bottenarkivet

Archive for May, 2009

Internet noll – Del 2. Fel moln!

View Comments

Ett lågintensivt, mikroskopisk, distribuerat och gemensamt internet noll, enklare och långsammare, men mer hållbart? Parallellt med ett högintensivt med hierarkiskt internet2 där allt är snabbare större och starkare? I mitten, dagens internet som en uppstyckad innehållsförsäljningsplats? Kanske.

bild-1//
Under Internet2
Internet som vi kännner det – snart en kloak under de polerade affärskvarteren i internet2. Digitalt kabelwallah av sprakande kablar och rostande ledningar som hakar i ett hypermodernt informationsautobahn. Eller det trådlösa nätet som ett eget internet. Det hakar i det vanliga nätet, men har egentligen ingenting att göra med regleringarna i det kabelburna nätet. Sammankopplingen är på en mjukvarunivå. Troligtvis kommer de överlappa. De gamla miljöerna byggs på, delas upp och blandas sömlöst med nya strukturer. Informationsproblem löses inte med nya slicka system utan en liten bit mer datorkraft för att komma över en tröskel och sedan lapptäckesliknande påbyggdnader.

//
Internet noll
Den egna datorns outnyttjade kraft i en webb-baserad datormiljö kan bli den magnet som vänder trenden från det centraliserade molnet till den distribuerade informationskroppen. Illusionen av en central server åstadkommen av en svärm av koordinerade klienter. Den här svärmen är inget som internet en dag kommer vakna upp till och vara, inte heller ett tillstånd internet nå i framtiden. Men det är en abstrakt maskin som internet dras mot ju mer kraft datorerna får, ju större påfrestningarna av bandbredd blir, ju högre resiliens internet kräver och ju mindre internet kommer att lita på centrala servrar.

//
Kontoret

Miniatyriasering var första vågen; mer kraft, lägre priser, mer spridd teknologi. Den andra vågen innebär att informationen transcenderar sin container, inte metafysiskt utan genom en kombination av kopiering och indexering.

I molnindén finns en idé om simulering av transcendent information, dvs information utan kopior som bara finns där oberoende av vilken dator den befinner sig på. Detta är i sin själva arkitektur en upphovsrättsfientlig idé. Att överhuvudtaget tala om fildelning i juridisk mening förutsätter att man äger, använder och kontrollerar sina egna processorcykler och lagringsutrymme. I grunden är det hela idén om datorn som en simulering av kontoret med filer, skrivbord och mappar som spökar. Ett data -> en fil -> ett namn -> en mapp -> en dator. Upphovsrätten i det digitala vilar på och kräver en obsolet struktur för att hantera data som likaställer informationens existens med den hos fysiska objekt. Allt en användare egentligen behöver är skärmen och RAM-minnet som projicerar nuet på den. Var beräkningar sker och information hämtas från kvittar. Tekniskt möjligt? Ingen aning. Men om idén om en digital realtidsspegling av verkligheten i varje fall åstadkommer google earth är även denna idé värd att ha som attraktor.

//
Fel moln

Idag fungerar molnet tvärt om mot vad som skisserats ovan. Det är inte en brist i molnidén i sig, utan att vi idag har fel moln där informationen centraliseras istället att spridas ut.

Molnen som varje företag värt namnet skaffar sig idag är proprietära och konkurrerande mot varandra.  Inget moln kan kommunicera med det andra molnet (Jojo, via tillfälligt fungerande API:n som tillåter tillfällig åtkomst till datan om man sköter sig.) Man väljer en version av molnet från en leverantör och håller sig till det. På det en extremt tydlig uppdelning mellan server och klient som är så långt ifrån tanken på ett allomslutande moln man kan komma. De är en samling privatägda zeppelinare målade till att se ut som moln.

En gång i tiden ritades det moln utan logotyper. I slutet av 90-talet, om någon ville få riskkapital, gällde det att ha ett tecknat moln någonstans i presentationen. Det syftade till ett moln, även om implementationen på den tiden var väldigt naiv. Men ett moln innebar att så fort något åkte upp i molnet var det sammankopplat med allt annat i molnet. Ingen ägde molnet och det var inte uppstyckat.

Maya Design i ”The Wrong Cloud”:
“It was the heyday of Java, when people were excited about things like “thin client” and “applets” and “zero-footprint.” The Net was going to be One Big Computer. PCs would be supplanted by “network appliances” that would have no local “state” at all. There would be nothing to configure because these machines wouldn’t have anything “in” them. Instead they would be “in” the information–in the cloud. You could walk up to any appliance and log on, and via the magic of the cloud, there would be your stuff.”

På den tiden var relationen mellan diskutrymme och bandbredd den motsatta mot idag. Diskutrymme var dyrt, bandbredd verkade det finnas oändligt av. Skiftet kom dock snabbt. Över en natt hade vi dock oändligt stort och billigt diskutrymme. Diskarna ökade explosionsartat i storlek. En inte helt obetydlig anledning till att datoranvändarna skaffade nya datorer sisådär vartannat år. Så, vad skulle man göra av allt detta utrymme då? Precis som spelindustrin driver på, eller snarare motiverar, utvecklingen av grafikkort och processorer blev fildelning, framförallt av digital film, vad som motiverade användandet av allt större hårddiskar. Via p2p-programmen blev persondatorn också både server och klient. Gjorde det inte tillräckligt många bra filmer fanns det alltid tv-serier som i säsong efter säsong fyllde hårddiskarna. Att fylla dem var aldrig ett problem, bara en fråga om att mindre tröskelvärdet i urvalet.

Diskarna gjorde slut på idén om den tunna klienten, men nu börjar vi åter nå en ny jämvikt där den tunna klientens idé kan kombineras med det överflöd av gigabyte och processorcykler som ligger vilande på persondatorer världen över. Både klient och server, tillsammans med andra peers, i ett enda stort moln. Istället för att koppla upp mot ett gudomligt moln i himlen är det som om de lokala datorerna som avdunstar data och bildar moln på egen hand som flyter ihop med andras moln. Sammanlänkade datorer i ett fuktigt tropiskt klimat där varje laddning kan multipliceras genom hela systemet. Stora strömmar förflyttar data runt världen, men hos varje lokal dator har tillräckligt med data ansamlat sig för att klara kortare perioder av torka. Detta moln blir skalbart från minsta möjliga infrastruktur och upp till oändligheten. Molnet kan inte bara vara ståndaktigt mot yttre attacker, det kan heller inte stängas ner av sina ägare.

Detta är dock inte vad vi har. Vi är fortfarande upplåsta som klienter och servrar. De där billiga diskarna har inte spridits runt världen utan samlats i gigantiska serverfarmar. Företagen sålde detta utrymme och gränssnittet till dem. Den största inlåsningen av data någonsin skapades samtidigt som den förmedlade en aura av öppenhet och frihet. Man kunde ju komma åt den från vilken terminal som helst. Dessa serverfarmar kombinerades ochså med allt billigare processorer sammansatta i jättelika kluster och vips så flyttade även beräkningskapaciteten från den lokala datorn till dessa terminaler. De gamla zeppelinarna har blivit jättelika Hindenburgs.

Liknelsen med zeppelinarna stämmer bra eftersom dessa låtsasmoln ständigt kraschar. Vissa exloderar dramatiskt andra får helt enkelt slut på bränsle och sjunker sakta mot marken tillsammans med den data de ansamlat som sitter fastspänd utan möjlighet till flyktväg.

Written by admin

May 5th, 2009 at 1:11 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Internet noll – Del 1. Överflöd och strömmar

View Comments


Reflektioner om information, sammankoppling och överflöd utifrån två artiklar om moln. Förvänta er ingen klarhet.

//
Överflödet

Musiken har gått samma öde som datorn till mötes. Just eftersom vi brydde oss så mycket om dem har vi fått dem i överflöd, och just eftersom vi har fått dem i överflöd har vi slutat bry oss om de enskilda instanserna av dem. Detta skulle betyda att musiken också kommer smälta in i bakgrunden precis som datorn har gjort och just på grund av detta tillbakadragande bli ännu mer genomgående (sympatiskt projekt av goodiepal av den anledningen att göra icke-teknologisk datormusik). Genomgående i bemärkelsen att det inte är en egen domän utan istället genomsyrar varje annan domän. Det har skett en transformation från objekt till väv.

Hårdvaran idag är mer avancerad än mjukvaran, vi har ett överflöd av bandbredd och outnyttjad kapacitet. Mjukvaran är mer avancerad än vår fantasti. Det orealiserade med internet är fortfarande oändligt mycket större än det realiserade. Den insikten är viktig att komma ihåg för de så kallade branschföreträdarna talar om att internet står i vägen för deras “digitala tjänster” eller att “samma regler måste gälla på nätet som utanför”. Vi kan inte ha slutat tro på nya internetrevolutioner. Det samtida nätet är inte vad vi måste leva med och uppgiften är inte att cementera nuvarande tillstånd. Beklagar, ni som trodde att ni precis hajjat “nya medier”. Nu är det inte en linjär förbättring av tjänster som behövs. Vi måste lära oss att spendera datorkraft och information, inte vara sparsamma med den. För så ligger det till, stannar internet av kommer det att sönderregleras. Det kan inte fungera som en cementerad struktur utan måste hela tiden vara rörlig och dynamisk. Det enda sättet att bevara internet är att utveckla internet, att göra internet.

//
Livsströmmen.

Inte bara en mjukvara utan ett lagrat liv, som kan vidarebefodras, som korsar andras. Jag undrar om inte ström är fel metafor. Det signalerar ett liv som flyter i en riktning, kontinuerligt utan hopp, utan snedsteg som gjordes om. En sak får metaforen i varje fall rätt. I en uppkopplad datorvärld blir gränssnittets främsta uppgift att hantera tid och relation (inte olikt hjärnans minne), till skillnad mot rum, vilket en isolerad dator med en enda användare hanterar (filhierarkier alltså). Den uppkopplade datorn sortar information när den plockas fram, den isolerade när den stoppas in. Livsströmmen har egentligen bara två lägen – placera och fokusera.

I det digitala, där den synliga identiteten är ett dataspår, är rätten till privatliv inget mer än rätten till inkomplett information. Inte bara vad som inte eftersöks utan vad som inte lagras, vad som oåterkalligen förstörs. Inte bara att döljas i informationsmängden och minimalisera risken för att bli utvald. Det privata som en aktualiserad händelse helt okänd för andra tider och platser. Någonting var det som förändrade världsbilden och förstörde idén om att det kunde finnas en händelse som inte lämnade några spår. Kanske var det satellitbilderna. De som fångar allt, om än i så pass låg upplösning att vissa händelser inte registreras som händelser utan tillsammans med andra bildar ett genomsnitt i en punkt, d.v.s. en pixel. En händelse som lagras, men inte som enskild händelse utan som del av en helhet.

I svärmen förlorar varje individuell enhet sin identitet. Varje dator förlorar sin individuella informationskropp för att istället bli en processorcykel och lagringsutrymme i svärmens gemensamma beräkningar, lika individuell som enskilda molekyler i luften. Vi vill att vår data ska förlora sin individuella identitet. Viss data. Men den vi avindividualiserar ska vara inkomplett, viss data lämnar inte sin container. Vilken data vi vill ha i en container eller avindividualisera och göra potent i svärmen är en fråga om mod och risktagande. Kanske även dumdistrighet. Det har mindre att göra med metafysiska uppfattningar om jagets gränser än om konkreta efefkter hos informationsdelning och återkoppling. Det innebär att privat och publik är en mjukvarufråga och gränserna flyttas i olika sammanhang, och tidpunkter. Att skydda rätten till privatliv blir därför svårt att ha som politisk princip. Det skulle snarare handla om en slags databaspolitik som också är bredare än vad som rör privatlivet och rätten till privat information.

Om filmen är en post i en livsström, som tar utrymme, d.v.s. tid från andra så är musiken en färgning av strömmen. Det pågår alltid något annat när musik spelas. Man kan alltid vara vänd mot något annat. Som att sitta på en uteservering och läsa medan en parad av människor strömmar förbi. Då och då fångar någonting uppmärksamheten. En bekant eller en okänd skönhet.

Written by admin

May 4th, 2009 at 2:49 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Om digitala "böcker"

View Comments

Publicerar här en kommentar jag gjorde på bloggen kulturekonomi där ett inlägg som börjar med Unni Drougges bok på Pirate Bay landar i författares inkomstkällor i framtiden när “e-böcker” kopieras digitalt

Som ofta tenderar den här diskussionen att hamna i svårigheten att hitta nya affärsmodeller när den gamla vanliga kulturproduktionen nu ska distribueras digitalt. Men som jag även skrev i samband med debatten på SU så måste man ta ett ännu radikalare perspektiv och inte separera miljön där kulturen skapas från där den distribueras. Det går inte att simulera en analog bokmarknad på internet. Det är detta e-prefix som spökar som vanligt, med andra ord…

Det är i alla fall uppenbart att fildelningsdiskussionen på allvar har nått bokbranschen – och det är uppenbart i ljuset av utvecklingen med läsplattor och mobiler med större skärmar: det är här nästa upphovsrättsfajt kommer stå.

Så avslutas inlägget och konstaterar mycket riktigt att en diskussion av författares levnadsvillkor i en litterär värld som genomsyras av det digitala inte kan undgå att även diskutera kulturpolitiken kring litteratur.

//

Ja, kring bokbranschen kommer en kraftig upphovsrättsstrid stå! Text har den störst ratio mellan kopieringshastighet och läshastighet. En bok kopieras på en bråkdel av en sekund, läses på en vecka eller en månad. Jämför film där kopieringen ofta tar längre tid är vad det tar att “läsa” filmen i fråga. Det innebär också att ett upprätthållande av upphovsrättslagen kring digital text skulle kräva ännu mer långtgående åtgärder än den för andra uttryck.

Gränserna för en digital “bok” är också ännu mer flyktigare än t.ex. en digital film. Den omgärdas av en stor mängd annan textproduktion som inte låser in sig i särskilda filer som skulle ge dem en speciell status som handelsvara. Närheten till datorns eget språk, koden, är mer påtaglig. Det är enklare att göra text i andra format, exempelvis bilder. Bokbranschen flyr därför bort från den universella beräkningsmaskinen till mer låsta plattformar och låsta format som läsplattor och dylikt.

En del av litteraturvärlden som har valt en annan väg än att försöka simulera böcker digitalt är poesin där vi har sett framväxten av välbesökta dikt-communities [Vilket är det som gäller nu för tiden?] där unga (främst tjejer) för stor publik publicerar dikter, kommenterar varandras texter och bildar miljöer där skapande och läsande blir en del av samma gemensamma utvecklingsprocess.

Problem nummer ett är att se internet som bara en ny distributionskanal för samma litterära produktion. Kultur från och med nu växer inte fram på en plats och sedan distribueras på nätet utan växer fram i miljöer som på ett eller annat sätt redan genomsyras av nätet.

//

Inom film finns det en enorm avgrund mellan den institutionaliserade filmproduktionen och alla nya filmuttryck som sker på nätet idag. De erkänns knappt vara del av samma uttrycksform. Inom musik är de istället helt sammanflätade. Frågan är om även litteraturen kommer se en avgrund mellan en toppstyrd “e-boksbransch” och en mängd spännande textexperiment som sker utanför denna struktur.

Written by admin

May 1st, 2009 at 1:14 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,