blay

Bottenarkivet

Archive for July, 2009

STS 101

View Comments

Vad har vi här då? Jo, en överblick över Science and Technology Studies (STS) och hur det har utvecklats i Storbritannien sedan 1960-talet efter en artikel av John Law. Det här är en liten disciplin som har fått stort inflytande och varit väldigt produktiv de senaste tjugo-trettio åren. Om den har karaktäriserats av något är det en mängd förgreningar och problematisering av sin egen disciplin och dess riktning, så detta är John Laws version. Jag ska ändå följa den en bit på vägen och kommentera. Mer insatta läsare får gärna påpeka historiska felaktigheter. (Artikeln är On Sociology and STS, hittar den inte online…)

I en bred bemärkelse kan STS sägas vara en sub-disciplin till sociologi, men John Law vill instället kontrastera det mot sociologin. Inte på grund av objektet för undersökningen; teknologins utveckling och ägande har varit central för sociologi influerad av Marx eller Weber och från och med Merton har vetenskapen varit ett sociologiskt studieobjekt. Sociologin har också alltid varit upptagen med sin status som vetenskap och sin relation till “de hårda vetenskaperna”. Law vill snarare separera STS och sociologi på grund av metod och antaganden och menar att de bara delvis överlappar varandra.

STS kan säger uppstå på grund av den tätare sammanflätningen av vetenskap och samhälle under andra världskriget, inte minst manhattanprojektet och vetenskapsbaserad industri som biomedicin, militärteknologi, agrikultur och IT. Detta skapade ett behov av att på ett mycket närmare sätt förstå relationen vetenskap/samhälle. Law nämner speciellt C.P. Snow:s föreläsningar om “två kulturer”, att vetenskapens blindhet inför sin påverkan på samhället matchades av samhällsvetenskapernas vetenskapliga analfabetism. Som en direkt konsekvens av detta startas avdelningar för vetenskapsstudier i Sussex, Manchester och Edinburgh. De här avdelningarna tog sig sedan olika uttryck. Det kunde röra sig om studier av innovation eller studiet av politiska beslut kring vetenskap, men mest inflytelserik blev dels en kritik av vetenskap som ideologi från ett marxistiskt håll och dels ett utforskande av hur vetenskap bedrevs i praktiken, en slags vetenskapsantropologi. Den fortsatta historien om Storbritanniens STS-historia från 1968 till 1980 handlar till stor del om interaktionen mellan den marxistinfluerade kritiken å ena sidan och vetenskapsantropologin å andra sidan.

Tidig STS av båda typerna lånade mycket från vetenskapsfilosofin, inte minst Kuhn, som tillät dem att (1) studera vetenskapen som en form av kultur, alltså ett mobiliserande av resurser för att göra världen begriplig, (2) att uppmärksamma de praktiska sidorna av vetenskap och (3) att bygga det på fallstudier. Studiet av vetenskap kunde inte ske på ett abstrakt, ahistoriskt plan utan var tvunget att studeras inbäddat i sina speciella omständigheter som gav upphov till en speciell typ av rationalitet. Med hjälp av Kuhn kunde man nu skapa vad som tidigare inte hade varit tänkbart – en sociologi om vetenskaplig kunskap.

//
Det här skapade dock ett visst problematiskt förhållande till vetenskapens sanningsanspråk. Latour skriver i “Re-assembling the social” hur detta var första gången en samhällsvetenskaplig disciplin intresserade sig för ett område som har högre sanningsanspråk än dem själva och därför krävde en omvärdering både av teorier, metoder och STS egen status som vetenskap.

Till en början löstes problemet genom att helt enkelt studera den vetenskapliga kunskapsproduktionen utan att ge kommentarer på validiteten i det vetenskapliga  resultatet i sig, även om mycket handlade om vilka sociala intressen som styrde vetenskapsproduktionen.   Kunskap kunde användas för att legitimera makt, men inget uttalades om kunskapen i sig.

Kretsen kring journalen Radical Science Journal (RSJ) ville dock utvidga kritiken och visa på hur vetenskaplig kunskap i sig förvreds av samhälleliga intressen. De hamnade istället med andra problem på halsen; om vetenskap, inklusive samhällsvetenskap, inte garanterar sanning, vad kan vara basen för en politisk och analytisk kritik av ideologi. Hur undviker man relativism? Typisk “sign of the times” i en era där epistemologiska fundament drogs bort under fötterna inom en mängd områden.
(Latours kritik av detta i re-assembling)

//
Detta var vetenskap som kultur. Vetenskap som praktik var det andra man tog från Kuhn. Tidigare hade vetenskapen setts som en uppsättning formella lagar och teorier, men här sattes vetenskapens laboratoriepraktik och förkroppsligade kunskap som dess grund. Lagar och teorier är viktiga, men de är en del av en bredare, levande, konfliktfylld praktik som tillsammans utgör det vi kallar vetenskap. Vetenskapen är förkroppsligad, kreativ och materiell. Detta leder bland annat till Latours slutsats att vetenskap bara är giltig i laboratorier. Ska giltigheten transporteras måste platsen den ska till också konfigureras som ett laboratorium (med de instrument, verktyg och kunskaper det innebär). Det finns ingen abstrakt natur utanför laboratoriet som skulle vara vetenskapens ultimata referent. Världen är ett utökat laboratorium där rätt förhållanden måste upprättas för att kunskapen ska vara giltig.

//
Den tredje aspekten från Kuhn var fallstudien. Det här är en metod som STS har föredragit genom hela sin historia. Man presenterar inga enkelt sammanfattade teorier som kan appliceras på område efter område utan kunskapsproduktionen är alltid inbäddad i STS-forskarens praktik. Något annat sätt att presentera kunskap vore egentligen märkligt med tanke på de teoretiska utgångspunkterna om att kunskap inte kan skiljas från sin materiella inbäddning (som inte alls är teorier man utgår ifrån utan som uppstår i studien…). STS kan därför beskrivas som en viss typ av sensibilitet eller ett visst förhållande till metod och kunskap snarare än en uppsättning teoretiska konklusioner. STS-forskaren tänker _genom_ sitt material.

Det här har lett till en skepsis inför sociologins “grand narratives” (Nätverkssamhället, risksamhället), men man ska inte missta det för en slags mikrosociologi. Med Latour kan man snarare säga att materialet och de aktörer tillsammans med vilka forskaren gör världen begriplig alla skalar upp och skalar ner hela tiden och Latour menar att forskaren bör “follow the actors”. STS-forskare brukar också undvika att separera teori/data, något som sociologin annars har en tendens att göra. Viss data leder till en teoretisk slutsats, eller att en viss teori kan appliceras på en annan data. Teori och data konstrueras tillsammans och återverkar på varandra. Det här är också en konsekvens av att STS undersöker ett område där allting givetvis redan är teoretiserat. Vilket enligt Latour gäller hela samhället idag (i vad en sociolog skulle kalla den reflexiva moderniteten…). Hursomhelst skapar detta en viss frustration hos läsaren.

//
Vad har hänt sedan 1980 då? Fallstudien fortsätter med blir under 80-talet mer samtida än historisk och mer teknisk, större fokus på de faktiska teknologier som används. Även fokus på nya ämnen dyker upp. Framförallt teknologi istället för vetenskap. Exempelvis Thomas P. Hughes som studerade Edison. Vetenskap, teknologi, ekonomi, juridik och politik ingår i samma sammansättning när de elektriska nätverken växer fram. Tyngdpunkten ligger på den relationella logiken mellan dessa system, de får sin karaktär och möjliggörs enbart genom sin relation till varandra och ingen tjänar som ursprunglig drivkraft. Den här studien tjänar också som exempel på att de nya teoretiska insikterna hos STS uppkommer i fallstudien. Hughes menar nämligen att Edison var en ny typ av entreprenör som själv såg världen i de här systemtermerna och inte skiljde mellan de olika domänerna. Studieobjekten skapar alltså de teoretiska förutsättningarna för studien av denne själv.

I en sådan här studie kan heller inte “sociala faktorer” användas som en förklaring, något som är vanligt att göra inom sociologin. Alla områden är delaktiga i utvecklingen och påverkas av sin relation till varandra. Då finns det inga sociala förklaringsfaktorer som skulle ligga utanför den här situationen, opåverkade av den och kunna ge en förklaring. Det sociala måste förklaras, inte tjäna som förklaring, som Latour påpekar. För att återknyta till skepsisen inför ‘grand narratives’ så är det man vänder sig mot att de här teorierna används som strukturer som redan skulle vara på plats när en utveckling sker snarare än att vara en integrerad del av dem. Det betyder inte att STS drar sig för att bygga storartade teoretiska konstruktioner.

Under 80-talet uppstår också det märkliga fenomen som kallas ‘actor-network theory’ (ANT) som spårar hur nätverk av relationer framträder mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer (inklusive forskaren) i interaktion med varandra. Eller mer korrekt är att säga att alla aktörer också är nätverk. Det är alltså något av en oxymoron. Ett nätverk bildas av aktörer som i sig är nätverk av aktörer som är nätverk av aktörer osv osv. Tänker ni på nätverk som punkter med sträck emellan har ni alltså fel bild i huvudet.

Om Hughes Edisonstudie studerade hur sociala områden (vetenskap, politik, juridik) uppstod i relation till varandra vill aktörsnätverksteorin också befolka den här bilden med icke-mänskliga objekt som teknologi, fakta, atomer, naturen, kosmos och allt möjligt som kan tänkas forma och formas av nätverket av relationer. Världen görs helt platt och inga distinktioner tillåts från början utan konstrueras genom studien. Aktörsnätverksteorin kan närmast ses som en metafysik (Vilket också görs av Graham Harman i hans nyutgivna bok om Latour: “Prince of Networks”. Nedladdningsbar här). Man kan också sätta det i relation till längre utvecklingar kring att förstå naturen, det sociala och det tekniska relationellt. ANT är kollisionen mellan post-humanistisk och post-strukturell sensibilitet och den materiellt och fallstudie-baserade STS-traditionen.

//
Så vad har vi att jobba med nu? John Law nämner tre ledmotiv som tjänar som näringsrika källor inom STS nu: (1) Performativitet, (2) Multiplicitet, (3) Ontopolitik.

(1) Performativitet
Tidig STS talade ofta om social konstruktion av vetenskap. För det första ska man inte beblanda detta med den allmänna uppfattningen om att socialt konstruerat betyder en fiktion, en mental projektion eller liknande. Ett hus kan sägas vara en social konstruktion i den här bemärkelsen; det är något som skapas genom ett nätverk av relationer mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Men begreppet social konstruktion har tynat bort inom STS. Dels på grund av att det sociala inte används som förklaringskategori som jag tog upp innan, och dels på grund av att termen konstruktion också har eroderat. Bilden av en byggnadsplats där människor, objekt och kunskaper ingår relationer är korrekt, men begreppet anses antyda att när något väl är konstruerat så står det på egen hand utan att kräva massa underhåll. Istället tänker man sig en kontinuerlig process som hela tiden måste fås att framträda, återskapas, ombesörjas, ageras och uträttas (Jämför inlägget om  Johannesburg). STS gillar generellt arbete och ogillar fusk. Man får inte låtsas att saker och ting står för sig själv eller kan transporteras hur som helt utan arbetet som krävs för att upprätthålla, transportera och översätta. Det här ska inte blandas ihop med Goffmans teori som roller. Goffmans teori är dels humanistisk, endast människor agerar roller, och dels bygger på att det redan finns en scen (frontstage, backstage) där rollerna utspelas.

(2) Multiplicitet
Även här lånar STS från större intellektuella tendenser; den samhällsvetenskapliga tendensen att erodera grundläggande kategorier samtidigt som man återskapar en kritik i denna världs av situerade och lokala materialiteter och diskurser. Ok, så vi har en verklighet skapad relationer mellan nätverk av människor, kunskaper, objekt och praktiker som hela tiden ageras och upprätthålls. Det innebär att om vi förändrar relationerna mellan de här aktörsnätverken så förändrar vi världen. Simpelt! Problemet från vilken position man kan få fotfäste nog att knuffa ett aktörsnätverk i en annan riktning. Foucault talade om detta. Varje epistem, som han kallade de kunskapsmateriella system vi befinner oss i, sätter villkoren för vilket möjlighetsfält vi har. Sen menar Foucault att det finns heterotopiska utrymmen bortom epistemets gränser. Var finns detta heterotopier? Här kan man läsa Foucault på olika sätt, men någonannanstans är ett rätt bra svar – utanför epistemet vi befinner oss i. Annemarie Mol menar däremot att STS inte håller med. Istället finns heterotopierna överallt.

Här kommer vi på sätt och vis tillbaka till skepsisen mot ‘grand narratives’. STS gillar arbete som sagt. Därför är man skeptisk till ett episteme som skulle gälla generellt för en epok. Man skulle tveka inför att påstå att vi ‘lever under kapitalismen’(Världen är ju platt!) eller i informationseran eller liknande. Alla dessa eror och samhällssystem får finna sig i att trängas i världen med helt andra praktiker och relationer. Om de gäller i en viss situation måste det arbete till för att visa vilket arbete som utfördes för att de skulle gälla just där. Det finns ingen default-inställning. Ofta vill STS också visa att de system vi på avstånd ansåg som väldigt stabila vid en närmare (fall-)studie framstår som tillfälliga, illa koordinerade, godtyckliga och rostiga. Detta skiljer sig mot tidigare STS-studier som undersökte hur stabilitet uppstod. Idag handlar det ofta om hur bräcklig den lilla stabilitet som finns egentligen är och vilket enormt arbete som krävs för att den ska upprätthållas.

(3) Ontopolitik

Den post-humana performativiteten innebär att multipliciteten också gäller ontologin. Det skiljer sig från många sociologiska teorier som menar att det finns en multiplicitet av perspektiv men att de ändå betraktar samma verklighet. STS skiljer dock inte människans betraktande från en oberoende värld. Ett annat perspektiv är helt enkelt en annan konfiguration av världen. De två skapar varandra. Ett perspektiv är inte en mental föreställning utan ett sätt att organisera sin relation till världen och därmed också ett sätt att omorganisera världen i sig.

Detta tillsammans med att heterotopierna finns här och nu öppnar för nya strategier kring politik och intervention. Det är här ontopolitiken kommer in. Politik handlar här inte om att kritisera system utifrån utan om instabiliteten och de multipla verkligheterna som existerar inom varje konfiguration. Man kan t.ex. hacka EU-lagen, göra egna statliga utredningar, konfigurera om flöden inom musikindustrin, bygga nätverk eller göra interventioner inom sjukvården, vilket är exemplet John Law nämner. Att ställa sig utanför och kritisera är enligt STS en genväg, fusk och byggt på lathet och dessutom en överskattning av stabiliteten hos makt. STS gillar arbete!

//
Vi har alltså sett hur STS egen utveckling har följt deras metod för fallstudier. Utvecklingen av disciplinen har inte resonerats fram i en fåtölj utan framträtt genom de prövningar man gått igenom och att undersökningsobjektet genom fallstudien har tillåtits protestera mot etablerade föreställningar. Detta är Latours definition av objektivitet; att objekten tillåts protestera (is allowed to object) och inte påförs förklaringar hämtade utifrån. Genom att just studera vetenskap som har ett hårdare sanningsanspråk kunde inte samhällsvetarna påföra sina egna teorier hur som helst. Detta fungerade som ett stålbad som gav STS en välutvecklad sensibilitet när man sedan utvidgade sig till andra områden och som nu även fått konsekvenser för ontologin och dess relation till politik.

//
Det kan vara värt att avsluta som John Law gör med en reflektion över vad metod innebär för STS och vad det har för implikationer för samhällsvetenskapens plats. STS gör som bekant ingen skillnad på verksamheten som studeras och deras egen verksamhet; båda sysslar med mer eller mindre rutinmässiga praktiker som representerar och skapar verkligheten. Vetenskapen skapar verkligheter som passar sina metoder. Ska världen mätas måste den också göras mätbar. Se till exempel Christopher Kullenbergs arbete om de svenska samhällsvetenskapernas roll i att både mäta och forma Sverige i efterkrigstiden. Det här ska inte tolkas som att vetenskaperna är något slags lurendrejeri som hur som helst kan presentera och omforma världen, utan att varje vetenskap och sitt studieobjekt är ett dubbelt infångande och måste studeras på fallstudiebasis.

Om vi då förstår samhällsvetenskap (och annan vetenskap) som verktyg för att göra verklighet så kan vi undra om verklighetsteknikerna är subtila och nyanserade nog för samtiden eller snarare reflekterar och återskapar dåtida verkligheter. Vi kan också undra om det är så att samhällsvetenskapens metoder håller jämna steg med en allt mer teknologisk, snabb och reflekterande informationsbaserad verklighet hos studieobjekt som organisationer, företag och stater. Vi kan ytterligare undra, om nu samhällsvetenskaperna producerar verklighet, ifall vi är för upptagna med metodernas formella ”hygien” och ägnar oss för lite åt att förstå hur de redan nu och potentiellt griper in i skeenden utanför samhällsvetenskapen. Om samhällsvetenskaperna också producerar verklighet och därför inte är neutrala bör vi slutligen undra hur relationen ser ut mellan dem och de olika delarna av staten och näringslivet som sponsrar den.

Jag avslutar med att citera Law:s avslutning:

[T]here is a theory of domination hiding here, a sensibility to inequality that we have not yet quite managed to articulate. This is that domination is often not a system effect, the consequence of a coherent order. Rather it is a result of non-coherence. Of elements of structuring, ordering, that only partially hang together. Of relations of subordination that are relatively invulnerable precisely because they are not tightly connected. Invulnerable because when one is undone the others are not pulled down with it.
How to think this well? How to interfere in the non-coherent structures of domination? For me this is the great challenge for sociology in the 21st century. I have no answers. But of this I am certain. Research methods that describe and try to enact coherence by imagining domination as a structured whole count as part of the problem rather than as part of the solution.

Written by admin

July 22nd, 2009 at 2:41 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Self-contained objectnetwork

View Comments

23:02:17 @   klangboten | !addtarget take-over on facebok-event function
23:02:46 @   klangboten | .make self-contained objectnetworks
23:03:42 @   klangboten | an objectnetwork is an object containing information
and a social network
3:04:12 @   klangboten | it could be information about an event, but just as
well information about a project to be done
23:04:40 @   klangboten | this can roll around the net like a snowball and
gather people objects and information
23:04:57 @   klangboten | like that game…hmmm…
23:05:34 @   klangboten | beutiful katamari!
23:05:37 @   klangboten | that’s it
23:06:23 @   klangboten | http://www.youtube.com/watch?v=r2-5oM5bE4I

Written by admin

July 21st, 2009 at 11:11 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

I nätverkets utkanter: Användarägda nätverk

View Comments

Lås oss stanna kvar i Afrika, denna gång i Tanzania. Och låt oss stanna kvar vid hybridiseringen av lokalt/virtuellt och inbäddning/fantasi där förra inlägget slutade. Fyra år har gått sedan Slater och Kwami gjorde sin studie och nya sätt att skapa tillgång till internet har uppstått.

Det här inlägget följer ett föredrag som Sebastian Buettrich från wire.less.dk höll på Reboot i Köpenhamn i juni och även på Hacknight på forskningsavdelningen den 11 juli (slides här). Det handlar om “user owned network” och står för precis för den hybridiseringen vi talade om i förra inläggen. Skillnaden mellan internetbubblan i Ghana 2005 och uppbyggnaden av lokala nätverk i det här inlägget är slående. Jag såg själv delar av föredraget på hacknight men har inte lyckats till en videoinspelning varken därifrån eller från reboot så om informationen i vissa fall framstår som vag är det för att mitt minne är något grumligt.

Det rör sig alltså om uppbyggandet av trådlösa mesh-nätverk och utbredningen av dessa. Användarägda nätverk utgår från existerande sociala struktuer, till exempel en lokal gemenskap eller ett huskooperativ som sätter upp sitt eget trådlösa nätverk och delar ut eller säljer tillgång till dessa. Det kan röra sig om hundratals eller tusentals hem som är uppkopplade via ett nätverk av den här typen.

Anledningen till att detta sker i stor utsträckning just ju är dels att kostnad för trådlösa routers och annan teknik på plats har skjunkit och dels på grund av undervattenskablarna av fiber som nu nått östra Afrika.

Det här ger möjligheter för bättre uppkopplingar och inte minst för att kunna vara många fler som delar på samma uppkoppling. Det öppnar också upp för olika modeller för nätverkande och Sebastian listar ett antal punkter där Europa och Afrika verkar ha valt olika vägar:

  • Individuell vs. kollektiv tillgång
  • I Europa behåller slutanvändaren oftast uppkopplingen för sig själv eller sitt hushåll. I Afrika breder den ut sig i så stor utsträckning som möjligt.

  • Datorutbredningen
  • Datorn i Europa är en personlig dator, knuten till en individ. I Afrika ofta en gemensam dator.

  • Mobilens roll
  • Bland annat på grund av den låga datorutbredningen blir mobilen ett viktigt medium både för kommunikation och för input till nätet. SMS-utskick (med frontlineSMS) från webbservrar används och The Network of Mobile Election Monitors (NMEM) använde SMS för att bedriva decentraliserad valobservation av det Nigerianska valet som sedan presenterades på webben.

    Jämför denna hybrid mellan internet och mobiler med Slater/Kwamis totala polarisering mellan de båda strategierna. Relationen mellan mobil och webb idag handlar inte om att den ena är lokal och inbäddad i existerande relationer medan den andra är virtuell och global. Snarare handlar det om relationen mellan lokalt och aggregerat. Webben används inte skiljt från lokala relationer utan för att aggregera lokal information (ex. om hur en valkrets fungerar) och koppla samman denna med andra liknande situationer för att få fram mönster, sprida praktiker och utvidga kontakter. Aggregeringen får sedan återinverkan på det lokala och nya situationer uppstår där ny information aggregeras.

  • Kostnaden för internet
  • Sebastian jämför kostnaden för en Mbps i relation till medelinkomst i Tanzania och Danmark och kommer fram till att en Mbps kostar 0.05% av medelinkomsten i Danmark och 12500 % av medelinkomsten i Tanzania. Även i absolut tal är är uppkoppling i Tanzania många gånger dyrare än i Danmark.

  • Elektricitet
  • Tillgången till elektricitet och täckandet av kostnaden av den är i Tanzania ett problem som måste lösas jämte utbyggdnaden av nätverk. Lika smarta hacks som meshnätverket måste skapas för att producera el. Sebastian är också involverad i re:bike, en cykel som laddar upp batteri med hjälp av solceller när man cyklar runt med den och nämner även “playground power” att utnyttja den mekaniska energin som barn skapar på lekplatser för att generera ström (tänk gungor och karuseller)

  • Reglering
  • Frånvaro av reglering kan både vara en för- och en nackdel såklart.

//

Ett exempel på meshnätverk är Sengerema Telecenter som täcker ett stort område av Sengeremadistriktet med trådlöst nät (minns inga siffror på rak arm). Sengerema Telecenter försöker hitta affärsmöjligheter för att bli självförsörjande och bidragsoberoende och helt ägt av den lokala gemenskapen (det nämndes olika affärsmodeller som jag inte minns nu).

Nätverksbyggandet är en integrerad det av den övriga sociala utvecklingen och integreras med annat community-byggande och utvecklingsprojekt. Att bygga användarägda trådlösa nätverk till låg kostnad gör också att man kan skala upp nätverket utan att behöva stora fasta investeringar. Det kan helt enkelt växa i takt med att efterfrågan ökar.

//

Sebastian menar att “european and african networks constitute edges of different kinds”. Här i utkanterna finns massvis med utrymme för nytänk! Vi måste utforska de här kanterna på nätverket. Omformulera dem, utvidga dem, väva in dem i andra utvecklingar och relationer, experimentera med dem och öppna upp dem – omdefinierna var internet börjar och slutar. Nätverkets utkanter där mötet sker med InternetNoll!

Written by admin

July 21st, 2009 at 2:01 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Trassel och flykt: medier i Ghana

View Comments

Från Don Slater och Janet Kwami kommer studien “Embeddedness and escape: Internet and mobile use as poverty reduction strategies in Ghana“. Studien handlar om medieanvändande bland unga i huvudstaden Accra i Ghana och jämför intenretanvändande med mobiltelefonanvändande och vilka relationer som skapas och upprätthålls med dem samt hur medierna används som fattigdomsreducerande strategier.

Det studien kommer fram till är att internet nästan uteslutande används för att skapa nya relationer med européer eller amerikaner, medan mobilanvändandet används för att odla redan existerande relationer med släkt och vänner i Ghana. Dessa två motsatta strategier är fortsättningar på historiskt etablerade strategier för att reducera fattigdom – antingen skapa nära gemenskaper och använda det utökade släktskapet som en resurs (strong ties) eller drömmen om att fly till andra, rikare områden och idealiserandet av möjligheterna “abroad” (weak ties).

Huvudpoängen är att jämföra med hur biståndsprogrammen i Ghana föreställer sig användandet. Vi kan också se en slagsida mot projekt som OLPC som likaställer “empowerment” med tillgång till teknik och kunskap i form av information som är skiljd från existerande sociala relationer och etablerade användningar av internet.

// Internet
Två saker är dominerande när det gäller internetanvändande. (1) Internet används på internetcaféer där unga spenderar en betydande del av sina pengar på att köpa tid på nätet och (2) alla chattar. Chatt är det helt och hållet dominerande sättet att använda internet, till den grad att flera ungdomar som Slater och Kwami pratar med har använt nätet i flera år utan att någonsin hört talas om eller besökt webbsidor. Chattandet sker med okända människor “abroad” och rör sig kring ytliga, slumpmässiga kontakter med dussintals chattfönster öppna på en gång. Syftet kan vara allt från romantiska, business-motiverade, kontaktskapande eller bara göra “abroad” mer påtagligt. Det handlar om strategier för att få tillgång till nords sociala, ekonomiska eller kulturella kapital. Som sagt är föreställningen om “abroad” något som är historiskt rotat i livet i Ghana och som Slater/Kwami skriver kan man antingen se det som att denna kontakt med “abroad” nu är medierad genom internet eller se det som att internetanvändandet är medierat genom kontakten med “abroad” eftersom det är endast på det sättet som en kontakt med internet upprättas. Internet som informationskälla som som lagring och hämtning av information är helt frånvarande.

Vi ser här att “the digital divide” inte i första hand handlar om tillgång till teknologi eftersom internetanvändandet snarare reproducerar nord/syd-relationer. Tillgång till internet måste också följas av strategier för hur det bäst används för fattigdomsreducering. Digital tillgång måste knytas till övriga sociala utvecklingar och är inget som utjämnar villkoren i sig. Frånvaron av sådana strategier har också att göra med tillgångens materiella sammansättning. Om alla bara använder internet några timmar på ett café kan man inte räkna med folks tillgänglighet, samtidighet och snabba svar utan måste se till att använda sig av de resurser som finns tillgängliga den timmen då man är uppkopplad, oftast ett antal random nordbor. Internet används som vi sett som ett realtidsmedium, men de lokala fördelarna med det försvinner om inte alla är uppkopplade lokalt samtidigt. Då existerar internet i ett socialt vakuum. Internet blir en bubbla av slumpad realtidskontakt och det finns varken något som kopplar internetanvändandet till lokala utvecklingar eller några lokala ramverk som öppnar upp till ett bredare internetanvändande.

//Mobil

Det första Slater/Kwami uppmärksammar om Ghanas ungdomars mobilanvändare är ett hack. De överväldigande majoriteten av samtal är ofullständiga, så kallad “flashing” eller “ringa-en-signal”. Givetvis för att det inte kostar något. Släkt och vänner pingas dagligen av dessa flashningar. Därmed används telefonen för att bekräfta och stärka redan existerande, varaktiga relationer som föregår mobilanvändandet. I vissa fall även som en form av övervakning (“jag har koll på dig…”). Genom att flasha så reproduceras dessa relationer som direkt, förkroppsligat och geografiskt närvarande, trots eventuellt fysiska avstånd. Det behövs ingen kommunikation eller informativt utbyte; ett blinkande, en signal och ett namn från adressboken gör relationen påtaglig. Ett väldigt minimalistiskt och informationssnålt sätt att stärka relationer.

Precis som med internet handlar det här om tillgång till både socialt och ekonomiskt kapital. En flashning kan både innebära “glöm inte att jag tycker om dig” och “glöm inte att skicka tillbaks pengar till din familj i byn nu när du flyttat till storstaden”. Gränserna däremellan är såklart aldrig enkla att dra.

//Hybrid

Uppdelningen mellan internet och mobiltelefonen (där internet uteslutande syftar på stationära datorer) fungerar i en studie gjort i Ghana 2005, men är såklart ingen given uppdelning utan något som skapas i en viss medial situation. I andra situationer skapas olika hybrider av mobilitet och internetanvändande. Inte enbart av internet-kapabla mobila enheter och internetnärvaro, exempelvis mobiltelefonens sms-funktion kan också användas för att kommunicera med internet. Hybridiseringen mellan mobilitet, eller närhet, och internet för att även nätet kan användas för att vårda existerande relationer. Möjligheter till fysisk rörlighet innebär också att den flykt som internet i Ghana står för, en slags drömsk, abstrakt flykt, också kan realiseras genom urbanisering eller utomlandsresande. Därmed får vi inte den tydliga uppdelnignen mellan flykt från sociala relationer och vårdande av sociala relationer.

Kanske representerar den här hybridiseringen också en föränring i effektiviteten i olika fattigdomsstrategier. Från ett samhälle där strategin handlade om att bygga starka gemenskaper med det utökade släktskapet för att hjälpa varandra och dela resurser, via ett samhälle där moderniseringen skapade drömmen om storstaden, flytten till nord och andra möjligheter i fjärran, till dagens hybrida nätverkssamhälle med flytande och snabbt skiftande gråzoner mellan starka och svaga band, mellan när och fjärran, mellan inbäddning och flykt, mellan virtuellt och fysiskt.

Ibland samverkar de olika strategierna, ibland motarbetar de varandra, men medier som existerar i denna hybrid måste kunna förhandla med denna ambivalens.

The very idea of convergence between the two media – on this basis – would require the closing of a gap that is not between two technologies, or two uses, or two institutional structures, but rather a gap between practice and fantasy, between embeddedness and escape, between long term, complex obligations and a fantasy world of ‘something for nothing’, of gain without enduring obligation, of a kind of freedom by which non-African modernity is often understood.

Written by admin

July 20th, 2009 at 2:14 pm

Posted in LARGE

Tagged with

There is no society

View Comments

Igår kväll satt jag hemma hos Simon Klose och kollade på BBC:s Louis Therouxs inslag om Johannesburg (också streamat på Daily Motion). En stad som framstår som väldigt kaos-latouriansk – There is no society. Society is what we assemble.

Programmet är bitvis sensationellt skildrat men man får uppfattningen av hur oerhört svårt det är att bygga ett samhälle och hur normaltillståndet är kaos, våld och brist på tillit. Vad händer när en hel innerstad överges av den vita befolkningen och lämnar tomma skyskrapor dit människor från hela Afrika kommer, som inte känner varandra, inte har någon gemensam bakgrund, som inte pratar samma språk?

Med Latour kan vi säga att “there is no society”. Här finns inget samhälle, men ur kaoset uppstår sammansättningar, aktörs-nätverk för att prata Latouriska. Beväpnade high-jackers tar över höghus och tar ut hyror i innerstaden. Walter i nyuppväxta kåkstaden Diepsloot har en träningsjacka från regeringen och blir därmed den lokala polismannen. “The Community” är namnet på den spontant formade mobb som brutalt skipar rättvisa i frånvaron av all institutionell närvaro. Det lilla fragment av samhälle som existerar är oerhört sårbart och måste hela tiden, dag för dag, återskapas. Samhällen byggs inte för att sedan stå stadigt utan är en fråga om daglig upprepning av samhällsskapande rutiner, vissa som kan lagras i arkitektur, vanor och symboler, men som för det mesta kräver arbete om och om igen. En ägare av ett höghus vill ha bort squattande familjer och hyr in en privat vaktstyrka för att kasta ut dem. Nästa dag när vaktstyrkan är borta kommer en ny highjacker och tar över byggdnaden och nya familjer kan flytta in till ockerhyror. En vecka senare upprepas processen igen. Ordning skapas brutalt i mobila tillfälliga zoner runt privata vaktstyrkor, poliser och mobben. I frånvaron av dem blåser nya stormar upp. Det är den eviga återkomsten av det bräckliga samhället i Johannesburgs virrvarr.

Written by admin

July 19th, 2009 at 1:13 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Black Square

View Comments

20:11:04 @   manetkurva | något som inte har gått upp för mig tidigare
20:11:20 @      marcink |  ja?
20:11:29 @   manetkurva | när IRWIN (vars konst ställs ut i kalmar just nu) gör
Black Square on the Red Square
20:11:44 @   manetkurva | och lägger ut en svart skynke i en fyrkant på röda
torget

20:11:55 @   manetkurva | så syftar det (delvis) på hitlers mustasch
20:12:04 @   manetkurva | det var den här bilden som gjorde att det gick upp
för mig
20:12:05 @   manetkurva | http://www.culturgest.pt/arquivo/2007/ims/irwin.jpg

Written by admin

July 2nd, 2009 at 8:15 pm

Posted in LARGE

Tagged with