blay

Bottenarkivet

Archive for August, 2009

Något händer med webben just nu

View Comments

Något händer med webben just nu. I vakuumet innan google waves impact.
Från flera håll dyker det upp tankar och tinkande som försöker knyta ihop webben. Bort från walled gardens som stänger in innehåll, bort från isolerade bloggposter men också bort från kontextlösa write-only-medier som twitter. Hur gör vi webben delbar, realtid men samtidigt med kontext?

De händelser i min närhet som pekar mot detta är del en önskan från irc-klustret kring #telekompaketet som under våren och sommaren fullkomligt exploderat i kaosartad aktivitet, att ha tydligare länk mellan realtidschattandet och ett långsammare lager av information i form av wiki, bloggar och dokument. Detta för att kunna kanalisera all den aktivitet som pågår till fördjupande och långsiktiga projekt samt ge överblick både till nytillkomna och de som fastnat i realtidsfraktalen. Det jobbas just nu på ett webbgränssnitt med arbetsnamnet klusterkom. Vi får se vad som kommer ur det.

Liknande tankar har också uttrycks av macdeleuzian på facebook (vilket fick mig att skriva detta inlägg) som skissar på ett sätt att samla alla konversationer och inlägg och överhuvudtaget relationer till objekt som en person lämnar efter sig och tillåta andra att följa dessa. Efter att ha skrivit inlägget här undrar jag dock om en person nödvändigtvis är den bästa knytpunkten för ett sådan system. Snarare är det #tags i allmänhet varav en person (@monki) eller ett personligt uttryck (#blay) (eller en kombination av båda) kan vara exempel på sådana. Alltså att presentera relevanta objekt baserat på tidsliga och rumsliga nätverk som uppstår i en viss kontext. (Måste förövrigt återkomma till de intressanta tankarna han skriver om kartläggning som den öppna webbens bästa vän och hur det förhåller sig till det trista begreppet integritet…)

Två andra händelser har rört om i webbgrytan. Det ena var att url-förkortaren tr.im la ner vilket gjorde att en mängd länkar förstördes. Detta aktualiserade faran i att webben förlitar sig på enskilda företag och deras förmåga att få in ytterligare kapital. Här var länken, internets själva fundament, hotad. Den andra händelsen är att Facebook har köpt upp Friendfeed och osäkerheterna kring vad som kommer att hända med den tjänsten. Det här har aktualiserat klyftan i intressen mellan webbcommunities och de företag som har hand om kommunikationen.

Detta har gjort att ett stort antal bloggare har börjat tänka hur vi kan återta webben och göra den decentraliserad (ex Anil Dash). I dessa bloggposter tas en mängd mikroinitiativ upp som gör att vi kan ana morgonrodnaden hos en ny webb. Från plugins som Buddypress till tjänster som Disqus och Echo till standarer som OpenID till all den utveckling som sker inom browsers nu.

Och överskuggandes allt ligger google wave som potenitellt uppfyller så många av dessa vagt uttryckta önskningar men som med sin komplexitet dras med sina egna problem. Farhågorna är att wave trots öppenheten inte kommer slå stort eftersom det är alldeles för trixigt att hantera. Det återstår att se. Konceptuellt kommer webben dock aldrig vara sig lik sen den där presentationen i maj. Redan innan tjänsten är lanserad har google wave en mycket påtaglig existens eftersom allas fantasier om den perfekta webben projiceras där. Mycket produktivt!

Jag är själv optimistisk till att webben kan öppna upp sig. Det krävs bara att vi får offra content till facebook-djävulen. Men det är ok ändå. Det ger en möjlighet till att reflektera över värdet av det innehåll som postas där och hur pass det håller en kvar. Dock ska man inte underskatta facebooks enorma genombrott. Inte minst i Sverige. Folk kommer knappast att emigrera därifrån i större skala, däremot kan det mest intressanta (dvs specifika) innehållet och konversationerna mycket väl flytta vidare och samexistera med den massiva närvaron på facebook.

//

En bloggpost som tar upp den här diskussionen på ett bra sätt är den här av Om Malik. Vad han tar upp är en möjlig återuppståndelse hos bloggen som blivit något bortglömd i all realtidshets men som enligt Om med några små hack kan göras social. Bloggens löfte är ju att kunna skapa en konversation kring en kontext. Själva bloggposten är alltså en kontext snarare än ett innehåll.

Till skillnad mot sociala nätverkens statiska vänförhållanden är en bloggpost ett community-i-blivande och skapar kanske den kommunikationsform som är mest givande och fördjupande, dvs få-till-få i en specifik kontext. Detta är mer givande än en-till-många, många-till-många och fri kommunikation utan att hänga upp sig på något, vilket twitter och liknande tjänster står för. Den hastigheten behövs den med, så vad det handlar om är snarare att knyta samman olika lager av hastighet – realtid med konversation med kontext med spår av info med dokument etc. Ett seminarium (som här med Deleuze…) är en bra liknelse för den här webben. En text ligger till grund, något presenterar den, relaterar den till massa andra objekt, närsomhelst kan andra komma med feedback, de närvarande är till viss del bekanta ansikten, men seminariet är öppet för alla som hittar dit – en gemenskap-i-blivande. Som nämns i kommentarerna till Oms post är detta en kommunikationsform som hängt med internet länge men aldrig riktigt blivit optimal – mailinglistor, usenet, forum osv – kanske är det en extremt svår form att få till (även AFK…).

Jag börjar tro att ägandet av den statiska sociala grafen (dina vänner eller followers) inte är något av värde. Dels känner nog de flesta igen sig från Facebook att bara ett fåtal av de vänner som är listade där ingår i någon slags aktiv gemenskap. Dels känns idén om att vi är individ-noder omgivna av ett statiskt nät av vänskaps-noder som en stel uppfattning av mänskliga relationer. Mycket mindre sexig än att vi i varje kontext, kring varje socialt objekt skapar en aktiv gemenskap-i-blivande som både innehåller återkommande element och nya bekantskaper. Det gäller inte bara människor utan kring ett visst objekt cirkulerar gemenskaper-i-blivande av andra människor, objekt, information, relationer osv. Det skapar ett rumsligt relationellt nätverk som på något sätt bör sammankopplas med ett tidsligt relationellt nät (dvs att information från de man tidigare ingått relationer med värderas), men det behöver inte vara den statiska listan med vänner utan kan skapas mycket mer dynamiskt. Vore det inte fint ifall användare på facebook man lagt till men inte har aktiva gemenskaper med sjunker undan och att de man har haft gemensamma objekts-relationer med (ex. kommenterat på samma poster) framträder tydligare. Det fallet man inte vill att det ska vara så är vid stalking då man ju begär närvaron av ett objekt man inte har en aktiv relation till :)

//

När internet blir allt mer närvarande, och de sensorer med vilka vi skapar kontent blir allt fler, inte minst genom uppkopplade mobiler så ökar innehållet att hantera på webben. Just nu är mycket av detta utspritt och svårt att följa. MacDeleuzian tar upp just det här problemet. Och i kommentarerna till Oms post är det någon som lämner just detta. Man lämnar en kommentar på en bloggpost men sedan tappar man bort den fortsatta kommentaren. Samma problem uppkommer när det pågår flera konversationer kring samma innehåll över webben. Att samma bloggpost kan diskuteras i dess egna kommentarer, på facebook, i poster som länkar till ursprungsposten, på twitter etc. Pingback löser detta till viss del men även här kan man göra mindra skillnad på var nånstans konversationen sker och mer fokusera på vilka objekt som står i relation.

Google Wave försöker lösa detta genom att göra poster och kommentarer till waves som går att följa från flera olika håll. En annan lösning som Om verkar ha på sin blogg är att ha en slags url-förkortare för hashtags. Just den här posten han har skrivit har taggen #gigaom_8cz och tweets med den taggen aggregeras som kommentarer. Hashtagen som aggregator är en nyckel här överhuvudtaget. Den kan erbjuda kontext.

//

Avslutar med att fullt ut citera en önskelista som en kommentator till Om-posten bidrar med. Håller med om att konversationen måste upp och in i texten! Bara att bocka av hur många punkter Google Wave potentiellt löser och se vad som återstår:

If I were to create a social commentary platform, here’s my wish list:
1. The post is chunked into discrete ideas and thoughts.
2. Chunks can be ranked and commented on individually; imagine side bar conversations by paragraph.
3. Conversations can be spawned at any point
4. Salient points are highlightable and directly tweetable (we did tweet bites for this). Specific chunks are shareable in their own right.
5. Commentary among the “followed” points to more interesting things I should know about.
6. URL shorteners are rationalized to the point of ‘read this’ vs. ‘don’t need to.’
7. A dynamic body of work or compendium emerges.

Och kom ihåg…webben är bara början. Om vi snart har det här superdynamiska realtidskommunikativa relationsnätverkandet, hur gör vi det verkligt relevant, värdefullt och djupgående, utan att det inte bara blir ripples on the surface.

Written by admin

August 14th, 2009 at 8:34 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Making things talk

View Comments

Text på webben börjar nå perfektion. I det närmaste helt strömmande, förflyttnings- och modifierbart. Den kan existera var som helst i vilken form som helst. Hindren är snart borta.

Men musik är skiljt från dessa revolution i text. Musik har marginaliserats på dagens webb, i dagens digitala liv. Musiken har skiljts från presentationen av självet, från sammankopplandet med andra, från skapandet av gemenskaper. Musikbiblioteket ligger fortfarande inlåst på den egna datorn. När du möter något i sociala medier möter du aldrig deras musik.

Videoklipp har däremot följt med texten på webben och därmed dragit med musiken i andra hand. Det är långt mycket vanligare att se videoklipp inbäddade på bloggar och sociala nätverk än musik. Musik får dåliga centraliserade, städade tillhåll som Spotify medan video blir det kaotiska, punkiga mediet.

Varför är då musiken så skiljd?
En anledning är den rädsla som skapats kring musik. Rädsla för att skaffa, lyssna på, tala om, dela ut. Men det har också att göra med att musik inte kan reduceras till information lika enkelt som text och rörlig bild (även om de också kan vara mycket annat). Musik representerar inte något annat vilket texten och bilden tenderar att göra utan är bara sig själv. Musiken representerar inte eller annorlunda uttryckt – musiken länkar inte.

När det digitala användandet idag går mer över till att handla om annat än effektivt överförande av information (inte minst för att det problemet är i det närmaste perfekt ordnat), när vi inte bara använder digitala medier utan lever med dem, när de används för affektiva sammankopplingar med människor, kultur och omvärld – då finns det en möjlighet att musik eller de lärdomar man kan dra av musik åter blir ytterst relevanta.

//

Mobilerna skulle kunna bli en väg ut för musiken. En väg för den att komma ut i de sociala nätverken. Mobilen är både en kontaktyta och ett musikbibliotek och mobiler (med deras bärare) skulle kunna presentera sig för varandra med hjälp av musik och få sin karaktär från den.

Hittills kan vi bara tänka enklare handlingar kring musik när dessa mobiler möts; dela, mixa, spela, leka med musik. Spel och applikationer med musik i fokus, men det går att tänja på gränserna.

Loopen är det närmaste musiken kommer ett videoklipp. Loopen är musikens snapshot. Loopen gör allt till musik; tal, oljud, bakgrundsbrus. Eftersom musik inte länkar som text och video måste dock musiken omgärdas av en situation. Möte mellan mobiler är en sådan situation. Här följer en konceptuell skiss på hur en applikation för musikmöte kring loopar skulle kunna se ut för mobiler.
Tänk att applikationen har behållare för fem loopar. Dessa går att fylla upp genom att spela in via mikrofon, ta från mp3a eller liknande så länge någon annan med samma program är ihopkopplad. Fungerar som andra loopare som korg kaosspad. Looparna spelas samtidigt och kan taktsynkas. Man kan också få loopar från andra mobiler som använder samma program. När de fem behållarna är uppfyllda måste man dock byta loopar med andra, offra en för att få en annan, eller spela in en ny loop som hamnar på båda mobilerna. Detta är en begränsning som gör att situationen där applikaitonen används ger sin prägel på loopandet. Genom att ha fem behållare så är det inte bara mötet mellan mobilerna som gör musiken utan även en historia av tidigare mobilmöten. Man kan återvända till andra man tidigare delat loopar med och se hur de har förändrats. Man kan spela in en loop från en viss situation som ett snapshot av just den situationen.

Detta är en konceptskiss men den innehåller vissa “design patterns” som skulle kunna prägla musik i mobiler. Det är musik som är beroende av kontexten, musik som delas med andra, som får en härstamning genom att den lagrar loopar från situationer, musik som skapar repetition och skillnad på samma gång osv.

//

Mobila teknologier som den som skissades ovan kan placeras under paraplyet Urban Social Technologies (UST), ett forsknings- och designfält som känns väldigt attraktivt och verkar ha mycket som talar för sig men som dras med vissa problem. Anna Vallgårda och Jens Pedersen skriver om fältet i artikeln “Viability of Urban Social Technologies“. Det attraktiva är att fältet verkar vara en konvergens av flera starka tendenser. Två av dessa är ubiquitous computing (UbiComp) och sociala medier. UbiComp innebär att datorer migrerar bort från skrivbord, hem och kontor och bäddas in i vardagsliga föremål samt urbana miljöer. Neil Gershenfeld satte igång detta i “When things start to think“. Den andra tendensen är såklart sociala medier via internet och behöver ingen närmare presentation.

Sammansmältningen av dessa kan sammanfattas med “Making Things Talk” (efter titeln på en utmärkt bok om att få fysiska enheter att kommunicera). Så UST hämtar färskhet från dessa två utvecklingar. Till det kan vi lägga en tendens till ökat intresse för spatiala och plats-specifika frågor inom samhällsvetenskaperna. Stadsplaneringens uppsving, musikens återfunna platsberoende, det postdigitala, kulturgeografi osv. Alla dessa är på stark frammarch. På så vis skapas en stor lockelse för att ta den informationsteknologiska revolutionen och dess komplexa hantering av relationer ut i stadsrummet där en mängd andra interaktioner redan pågår. Det skapar möjligheten för informationsteknologin att integrera med, omtolka och omforma existerande platser och relationer.

UST är dock en teknologi-i-blivande och har ännu ingen given form och trots det stora löftet finns det problem. Som Vallgårda och Pedersen skriver så är UST:s framgångar beroende på att en teknologisk innovation som också skapar en social innovation. Användaren för dessa teknologier finns ännu inte utan måste skapas samtidigt som tekniken. UST är en lösning som väntar på ett problem. Det är alltså inte frågan om att delegera sociala aktiviteter som idag utförs av människor till maskiner utan att skapa nya sociala aktiviteter. Mycket lärdom kan därför dras av (misstag från) stadsplanering som också har haft ambitionen att skapa ett nytt liv i staden.

Så även om målet för UST är socio-tekniskt, så är metoden ofta endast teknisk. Vallgårda/Pedersen refererar Latour som påpekar att teknologier sällan förökar sig själva utan måste bäras fram av människor (eller andra teknologier). UST måste första hitta eller skapa denna bärare. Ett sådant ambitiöst försök är iPhone som genom det massiva utvecklarcommunityt sonderar terrängen för vad själva hårdvaran faktiskt kan användas till. Smart av Apple att inte försöka komma på detta själva utan skapa ett “design space” som sedan utvecklare och användare får utforska. Helt klart är att internet och stadsmiljön sammanflätats på ett nytt sätt av bärarna av denna teknologi och kanske har en kritisk massa av användare skapats som blir den sociala utvecklingen som UST:s teknologi behöver.

UST kan sägas vara radikalare än många andra teknologier som tydligare passar in i en existerande social situation och delegerar funktioner från människor till maskiner. UST innebär kulturell innovation men kan samtidigt inte existera i ett vakuum. I värsta fall innebär det att genom tekniska medel försöka skapa sociala situationer, vilket övervaknings, kontroll och identifieringsteknologier i mångt och mycket gör. I bästa fall ligger utvecklingen av UST tätt inpå pågående utvecklingar och förstärker dem och underlättar för dem genom att röja de tekniska hinder som var i deras väg. Ett aktörsnätverk måste bildas som inkluderar allt från teknik, till människa och diskurs. Då gäller det att design inte bara handlar om att skapa nya gadgets utan även se till den sociala situation som redan existerar och till och med vara en negativ disciplin i bemärkelsen ta bort trösklar snarare än lägga till fler objekt.

Written by admin

August 13th, 2009 at 4:28 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Att ockupera tid

View Comments

Jag borde blogga mer om design av flera anledningar. Inte minst händer det en hel del inom fältet. Senaste tiden har jag ägnat en hel del tid åt att komma ikapp utvecklingarna. Vissa kan spåras borta på klangbotens tumblr, men annat kräver lite längre uppmärksamhet. Något jag inte har fått chansen att läsa är Ramia Mazé:s avhandling “Occupying Time” men abstracten lovar gott.

Utgångspunkten är att nya utmaningar och möjligheter ställs på designen då (digital) teknologi genomsyrar allt större del av vardagslivet. Samtida  designdiskurs tar sig “bortom objektet” och istället designar för processer och upplevelser. Det digitala objektet drar sig tillbaka och integreras i välkända material och vardagliga objekt vilket gör att digital utveckling kan konvergera med andra material och omgivningar, vilket i sin tur åberopar en återvändning till ett mer traditionellt designtänk.

Så, för att hänvisa till titeln: design handlar mer och mer om att formge det som tar plats – och ockuperar tid – i relationen till objekt. Angeläget för design bör då vara objektets tidsliga form, vilket kräver ett tänkande som tänker bortom ett objekts funktion eller perfekta form.

Tre skalor introduceras. Design handlar oftast om mellannivån som är användande. Därifrån skalas det ner till material som behandlar grundläggande rumslig och tidslig komposition och skalas upp till förändring som undersöker långsiktiga effekter i stor skala.

*Lägger i läslistan*

Written by admin

August 11th, 2009 at 10:52 am

Posted in LARGE

Tagged with

YAHP (Yet Another Heidegger Post)

View Comments

Graham Harman är amerikansk filosof verksam vid universitetet i Kairo som är en del av filosofi- och bloggnätverket som går under namnet speculative realism eller object-oriented philosophy. Han skrev sin avhandling om Heideggers syn på teknologi i “Tool-being” och driver en mycket sympatisk blogg. Det här inlägget behandlar en artikel om Heidegger som han skrev tidigare i år som heter “Technology, Objects and Things in Heidegger” och summerar hans tidigare Heidegger-reflektioner som också ligger till grund för de aktuella betraktelserna av Latour. Om man vill brygga Heidegger och Latour kan därför Graham Harman vara en bra mediator.

Heideggers analyser som är aktuella här är dels den tidiga reflektionen om verktyg och den senare reflektionen om teknologi, mest känt från “Varat och tiden” (som just nu avhandlas borta hos intensifier) respektive “Teknologins väsen”. Man skulle kunna se det som att han började med enkla verktyg som hammaren och slutade med avancerade vattenkraftverk, men så enkelt är det inte eftersom ingen av Heideggers analyser handlar om specifika sorts entiteter. Snarare är det ontologin som är intressant.

Nu ska det här inlägget inte vara en generell introduktion till Heidegger, men låt oss gå igenom de två analyserna lite snabbt så fokuserar vi på Grahams kommentarer och relationen till Latour lite senare.

//

Okej. Heideggers mentor var Husserl som sysslade med fenomenologi vilket innebar att man studerade fenomen som de uppträder för människan, inte fenomenen i sig. När vi hör en explosion, hör vi en explosion, inte ljudvågor som träffar trumhinnan som skickar signaler till hjärnan. Så må ske, en fenomenologen intresserar sig för fenomenet så som det uppträder för oss, vilket alltid är mer än summan av en uppsättning mätbara kvalitéer.

Detta bryter Heidegger med eftersom han menar att det mest förekommande sättet vi relaterar till ting är inte genom att ha dem i medvetandet som fenomen utan genom att ta dem för givet, existerande i en bakgrund. Om vi har ett ting i medvetandet innebär det samtidigt att världen av ting som samtidigt är närvarande drar sig tillbaka och sjunker in i  bakgrunden. Så länge hammaren fungerar så finns den inte ens i hantverkarens medvetande utan uppenbarar sig först när den går sönder, är för tung eller på annat sätt avbryts. Hammaren som sjunker in i bakgrunden är zuhanden/ready-to-hand och den närvarande icke-fungerande hammaren är zuhanden/present-at-hand

Graham menar att uttolkare av Heidegger misstar present-at-hand och ready-to-hand på två sätt. För det första att tro att present-at-hand till skillnad mot ready-to-hand innebär att objektet är oberoende av människan. Men i själva verket är det tvärtom. Objekt som är present-at-hand är närvarande i vårt medvetande (och därför fjärran) medan objekt som är ready-to-hand är frånvarande och därför närmare. Det andra sättet att misförstå är att se ready-to-hand som objekt osm är helt relationella. Men ready-to-hand är inte helt relationell menar Harman, eftersom  verktyg också bryts ned. Hammaren kan sluta fungera. Det menar han innebär att de måste ha något slags överflöd som inte uttrycks i den relationella positionen, för hur skulle de annars kunna gå sönder. Detta skulle innebära att hammaren förutom en hamringsfunktion också innehåller en potentiell gå-sönder-funktion som ibland realiseras. Men Latour, och Deleuze för den delen, skulle istället mena att avbrytnings-funktionen var en virtualitet som inte finns INNE i hammaren utan som aktualiserades genom en viss sammansättning av tryck, motstånd och hållbarhet. Hammaren sätts i nya relationer till nya krafter och går därför av. En entitet är därför aldrig mer än vad man kan utläsa av den i en viss situation men det är möjligt att sätta den i andra relationer som då skapar nya förmågor. För Harman dock så får vi alltid bara tillgång till vissa av en entitets kvalitéer men att det alltid finns ett överflöd. Frågan är då var gränserna för en entitets potential går. Med tillräckligt mycket energi går det väl ändå att förvandla vad som helst till vad som helst? Det är bara en fråga om tröghet egentligen. Att vissa entiteter lånar sig bättre till vissa relationer.

Vi kan skymta kritiken mot Latour som Graham presenterar i sin bok Prince of Networks och direkt till Latour på numera klassiskt seminarium från LSE. Det handlar om tings överflöd i varje situation. Harmans läsning av Latour är att Latour reducerar entiteters existens till deras nuvarande relationer i ett aktörsnätverk. Entiteter är bara den skillnad de gör. Det menar Graham skulle innebära att så fort minsta lilla förändring sker hos en enitet så blir det en annan entitet. Att världen består av snapshots utan relation. Graham menar istället att varje entitet innehåller ett överflöd av kvalitetér som aldrig visas på en gång i en viss relation. Man kan aldrig få tillgång till alla kvalitéer hos ett objekt utan vissa drar sig undan. Jag menar att Latour löser detta på ett klurigt och sociologiskt sätt, nämligen genom att säga att vi visst kan säga att en entitet är samma entitet i två onlika situationer, men att det kräver en tredje aktör – filosofen, sociologen eller aktörer som benämner dem som samma. Detta verkar dock inte tillfredställa Graham och hans ontologiska perspektiv.

Ifall denna skillnad är en skillnad i perspektiv och vilken nivå analysen läggs på eller om det finns en analytisk skillnad här är jag inte säker på. Men det klingar onekligen annorlunda att säga att en människa alltid är mer än vad som framkommer i en viss relation (och därför har ett större värde än vad som tillskrivs denne) eller att en människa aldrig är mer än de nuvarande manifestationerna av sig, men genom att ingå i nya relationer kan bli annat (hur värdesätts detta i så fall?).

//

Teknologi då. Teknologi reducerar världen till mätbara, ytliga fenomen. Husserl kritiserade vetenskapen för att försöka nå för långt, till världen oberoende av människan. Heidegger menar att vetenskapen inte går tillräckligt långt utan reducerar allt till det närvarande och mätbara. Teknologin ställer allting till förfogande. Fysiska avstånd reduceras av flygmaskiner, information blir omedelbar med kommunikationsteknologi, det tidigare mystiska växandet hos plantor blottläggs av stop-motion. Men Heidegger låter sig inte imponerad. Avsaknad av distans ger inte närhet, säger han. Närhet består inte i en liten kvantitet avstånd utan har snarare att göra med närhet eller distans i fråga om berördhet(?). Berördhet är dock inte samma sak som att ha i medvetandet. Det är också presence-at-hand. Att vi medvetet tänker på något, kanske även känner medlidande. Detta är inte verklig närhet enligt Heidegger. Den uppstår bara först när vi verkligen engagerar oss i tinget. Verklig närhet kräver distans, menar Heidegger. Verklig närhet uppnås inte av att något är närvarande fysiskt eller mentalt utan att det sjunker in i bakgrunden.

Heidegger såg en fara i hur tekniken gjorde att inget längre var på avstånd i den här bemärkelsen. das Abstandlose, allting på en alltid närvarande yta. Det handlar alltså inte om att det blir bättre ju närmare människan kommer tingen.

Här kan vi jämföra med vad Latour skriver i We Have Never Been Modern. Det finns en modern uppfattning av vetenskapen som skapar objektiv distans, men en icke-modern vetenskap som snarare skapar närhet och engagemang. Den som skapar matters-of-concern snarare än matters-of-fact. Så Heidegger har rätt i att det finns en vetenskap som minskar fysiska avstånd i tid och rum men som skiljer oss från tingen, men en annan som för in tingen i mitten av det mänskliga Tinget och låter dem tala. Närheten upptäcks först vid en viss distans, ett visst låta-vara. Inte det direkt frmbringandet av världen som resurs. ‘Wo aber Gefahr ist, wächst / Das Rettende auch’ [‘Men där faran råder, där växer / också det som räddar’], som Heidegger citerar Hölderlin.

Written by admin

August 10th, 2009 at 11:16 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Kvasi-objekten

View Comments

Från boken The Parasite av Michel Serres kommer ett avsnitt om kvasi-objekten. Serres frågar sig vad det innebär att leva tillsammans, vad som skapar gemenskapen. Är gemenskapen; en grupp, klass och liknande, ett eget vara eller ett kluster av relationer. Det visar sig vara just detta kvasi-objekt, som på en gång är vara och relation, precis som parasiten.

Kvasi-objektet är också ett kvasi-subjekt. Det som markerar ett subjekt som utan kvasi-objektet inte längre skulle vara subjekt. Serres tar exemplet bollsport (del av de gamla sporterna enligt Deleuze) där bollen fungerar som kvasi-objekt. Bollen är inte kroppens objekt utan kroppen är bollens subjekt. Den skicklige spelaren rör sig runt bollen, det är inte bollen som rör sig runt kroppen. Bollen är ett kvasi-subjekt i cirkulation och spelarna är reläer. Den som har bollen blir till subjekt, blir vittnet.  Gemenskapen skapas av kvasi-objektets cirkulation, ju mer intensiv, desto mer vävs gemenskapen samman, desto mer existens får kvasi-objektet. Den skapar relationerna i ett aktörs-nätverk. Bollen väver samman kollektivet, alla som deltar exponeras.

“Vi” skapas av cirkulerandet av kvasi-objektet som skapar “Jag”. Att ge upp “Jag” till andra är vad som bildar “Vi”. Cirkulerandet av både ett vara och en relation. Att skjuta? Det är att ge upp jaget till ödet, till slumpen, till gud.

Vi:et är inte summan av Jag:en utan något nytt som skapas av arv, eftergifter, tillbakadraganden och resigneringar av Jag:et. Ett vi är inte att ge upp “Jag” utan att cirkulera det, att ett jag ger upp Jaget till förmån för andras Jag. Visst skrivande innebär att ge upp jaget och överlåta det till andra genom att ge ut en text till andras granskning och kommentering. Annat skrivande vägrar att ge upp jaget och fortsätter att tala. Att cirkulera är något annat än att dela som innebär en helhet som alla tar del av samtidigt. En kopiering är närmare en cirkulering än en delning. Den intensifierar närvaro, inte samsas om den.

Kvasi-objektets cirkulation skapar något mer än bara ett emergent fenomen som uppstår mellan utbyte av enskilda eniteter. Förutom detta så cirkulerar den emergenta enheten inom sig själv som ett föreställande kvasi-objekt. Helheten existerar också som en av de delarna som bygger upp helheten genom kvasi-objektet. Det är så att säga fraktalt.

Kvasi-objektet är dock en joker. Den är egentligen ingenting, även om den måste ha en specifik existens i en viss situation för att fungera som ett sådant (bollen måste vara rund). Men alla kvasi-objekt kan i stort sett byggas av vad som helst. Så gemenskapen kan skapas och förstöras av i det närmaste vad som helst. En ring, en knapp, ett ting, en bit, en signal, luft med ett omslutande skinn.

Kvasi-objekten. Dessa spöklika fenomen som är både relation och vara. De som försvinner, men bara nästan, genom vilkas relationer gemenskaper hålls samman. Relationen mellan människor och människor, mellan människor och objekt, de relationer mellan människor som objekt möjliggör och de relationer mellan objekt som människorna skapar.

Written by admin

August 10th, 2009 at 5:30 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Om kritik mot web 2.0

View Comments

I Milano tidigare i sommar träffade jag Ippolita, ett kollektiv som nyligen kommit ut med en liten folder med korta stycken som mynnar ut i en slags kritik av web2.0 och sociala nätverk. Även om texterna innehåller en hel del bra insikter, som jag ska kommentera nedan, så svärtas de ner av en attityd som likställer kritisk genomlysning av ett fenomen med behållandet av en analytisk distans som ska avslöja fenomenets samma karaktär bakom det falska medvetande som alla andra är inbegripna i. Denna metod är mycket främmande för mig och känns inte alls passande för att förstå de sociala nätverken. En analytisk distans i en situation som denna innebär snarare att nyanser och guldkorn förbises till förmån för negativt generaliserande. Passionerad överaffirmation är att föredra!

Texten börjar med att deklarera att web2.0 inte är ett revolutionärt verktyg. Så långt gott, men är detta verkligen en kritik att rikta mot stackars web2.0 istället för mot föreställningen om att en annan konfiguration av social mjukvara på egen hand skulle skapa en revolutionär situation?

Vi fortsätter med en socialpsykologisk kritik av sociala nätverk. De framställs som en social drog för de med behov av den abstrakta Människan som är lokaliserad i en annan tid och plats. Vi exploaterar de sociala nätverkens vaghet för att framställa den här Människans egenskaper och själva fylla i luckorna i presentationerna med våra begär. Sen kommer tyvärr vad jag tror är en konsekvens av att inte involvera sig tillräckligt i nätverken och det är att de framställs som ett narcissistiskt sätt att framställa självet. Jag vet att det här är en utbredd analys men jag är oerhört skeptisk till den. Jag tror att om man går tillräckligt nära så kommer det här självuttrycket att förvandlas till något relationellt. Mycket närmare framställandet av en kontakt den avlägsna Andra som de började med. Det är inte ett Jag som framställs på sociala nätverk. Både användaren och de som besöker en profil förstår ju att det inte är Jaget som visas upp. Istället handlar det om kontaktytsintensifieringar, att presentera kontraktytor och ingångar till relationer, måhända med denna fiktiva Andra.

Web2.0 kritiseras vidare för deras affärsinriktade “trust-doctrin” som har eliminerat de tidigare öppna, smutsiga forumen där konflikter uppstod. I de sociala nätverken kommuniceras det bara med “vänner”. Jag håller bara delvis med. Visst skapas sociala bubblor, men de sociala nätverken är ofta kopplade till annat – tänk för enkelhetens skull på facebooks events och grupper där kontakt med icke-vänner kan uppstå eller twitters @-ningar. Mikrokonfliktytor uppstår överallt och att bara se konsensus är att vara allt för onyanserad. Av samma anledning kritiseras vän-näten för att förhindra uppkomster och mutationer av nya sub-kulturer. I många fall sant, sub-kulturerna uppstår inte PÅ de sociala nätverken, men igen – sociala nätverk kopplar människor till andra platser. Allt sker inte PÅ internet, men möjliggörs genom internet. Kritiken mot konsensus och en instängd gruppidentitet där medlemmarna begränsar varandras utrymmen genom komplementära roller är relevant. Även internets distribuerade hjärna måste kunna vara schizofren och utsträckt, inte olika delar som tillsammans bildar en helhet.

Givetvis kritiseras också användarna på de sociala nätverken att luras till att få sitt beteende datamineat och egentligen bara vara brickor i en affärsmodell. Likaså med så kallade medborgarjournalister som bara utnyttjas som gratisarbetare av medierna. Skulle telecomix vara lurade till att vara gratisarbetare åt DN? Att bara fokusera på ekonomi i bemärkelsen förflyttning av pengar missar verkligen en hel del. Klart det stämmer – det vet väl alla – men paranoian kring detta har jag mycket svårt för. Klart man ska vara medveten om vilken data som inte bör passera genom facebook eller twitter men av etiska skäl avstå från att data-minas känns torftigt. Man får rätt mycket ut i gengäld. Och att ekonomin kring detta är tvunget handla om att man ska få betalt för att göra vad andra tjänar pengar på (medborgarjournalistik t.ex.) och inte få betalt OCH kunna göra detta missar en hel del. Fokuserandet på att folk inte får betalt överskuggar också betydelsen av TID som förvisso berörs i en kort passage. Hur kan vi hantera de sociala nätverkens tid och inte bli ägda av tiden det tar att hantera dem, läsa bloggar och backloggs, sitta och vänta på att en ny, spännande uppdatering ska ske. Tål att tänkas och tinkas vidare på.

Härnäst kritiseras sociala nätverk för att bara vara trender där användarna så fort de installerat den senaste widgeten flyttar vidare till andra. Nej, de sociala nätverken anses knappast vara ett hållbart system för att skapa politisk kontinuitet. Men sen när förväntade sig någon att myspace skulle vara ett leninistiskt massparti för politisk förändring. Ja, folk flyttar snabbt mellan nätverk, men inte som godtyckliga trender. De sociala nätverken utsätts för selektionsprinciper (kommer knappast ta med alla facebookvänner till nästa nätverk) och utvecklingen av sociala nätverk är progressivt. De tar lärdom av varandra, kopierar, muterar och förbättrar. Inte för att nå fram till en perfekt slutpunkt men för att anpassa sig till nya begär och behov som uppstår av nya situationer.

Jag undrar ibland vilket torftigt internet författarna har befunnit sig på där allt bara är en sval kontrollmiljö av konsensus och brist på initiativ. Överhuvudtaget är texterna besatta av massan och hur massorna är lurade, utnyttjade, trendinriktade, narcissistiska och så vidare. Man måste faktiskt släppa den här besattheten kring massan. Intressanta saker händer inte för att massorna reser sig och utför något. De händer när en “kritisk massa” nås. Inte en majoritet, men tillräckligt många. Tänker man så ser man istället en oändlighet av intressanta initiativ som vävs samman. Det finns ingen anledning att samla allting under ett tak utan tillåta flera initiativ ha exterioritetsrelationer. Ett kort stycke tar upp indymedia och vad “indymedia2.0″ skulle kunna vara. Indymedia som ju var ett försök att samla alternativ media under just en identitet. Nätverk som kopplar sig till andra nätverk och smittar varandra tas föredömligt upp som en strategi, men överhuvudtaget känns idén om media ofräsch. Alternativa sätt att skicka ut information är inte på långa vägar lika intressant som nya sätt att skapa gemenskaper och sammanhang med hjälp av information och kommunikation.

En text efterlyser ett “medvetet användande av digitala teknologier”. Här har vi det här ordet igen. Som både innefattar att massorna är omedvetna om de faktiska förhållandena, men också att författarna håller sig “medvetna” i sitt engagemang med sociala nätverk och inte låter sig dras med. Egentligen är de ute efter en mycket bra sak – att vi måste tränas i att utveckla våra begär mot teknologin. Vad vill vi av att sammankopplas med maskinen, hur kan vi njuta av maskinen, vilken plats har maskiniska artefakter i våra liv. Men att för den skull behöva lyfta upp interaktionen med maskiner till en medveten nivå, dvs bort från kroppsliga affekter, är fel väg att gå. Denna träning i att utveckla begär mot maskinen måste gå via en affirmation, via affekt, via absolut närhet och upplösning. För när vi kommer ut genom inzoomandet i maskinfraktalen kan vi sägas ha övats upp i detta begär. Jo, jag säger komma ut, för det finns också en suicidal inzooming mot singularitetspunkten (där en mikroskopisk kopia av mandelbrotsmängden finns) som leder till en evig återkomst.

Written by admin

August 9th, 2009 at 3:52 pm

Posted in LARGE

Tagged with

La till en Tumblr

View Comments

Skapade just en Tumblr-blog på klangboten.tumblr.com. Skönt att ha nåt slaskigare att dumpa det dagliga flödet med kommentarer i samtidigt som den här bloggen kan användas för längre (och tyvärr glest förekommande) poster. Får integrera det hela med twitter på ett stiligt sätt. Visst borde man kunna få RT som tumblr-kommentarer?

Written by admin

August 4th, 2009 at 12:15 am

Posted in LARGE

Tagged with