blay

Bottenarkivet

Prosumerspyan

View Comments

I mitt arbete på Interaktiva Institutet har jag rest på en hel del konferenser ordnade av diverse EU-finansierade forskarcommunities inom det EU kallar “Future Internet Research“. Detta är en mycket ambitiös (i pengar och självgodhet mätt) satsning på att göra EU-baserad forskning och företagande dominerande inom framtiden internet. Jag ska inte gå in på den visionen just här, även om den är väl värd att analysera. Det är ju här som EU kommer bränna miljarder de kommande åren och visionerna som tas fram här kommer dominera debatt och lagstiftning som kommer.

Senast var jag på en konferens om “user-centric media”, som ju låter mycket bättre än motsatsen. Vad nu ickeanvändarcentrerad media skulle vara. Gissningsvis skulle det vara envägsriktad masskommunikation som Spotify och Voddler och allt vad de tjänsterna heter. Låt oss inkludera vad som ingår i “underhållningsspyan“, detta alltigenom vidriga koncept. Men jag undrar samtidigt, efter att ha sett var som forskas på inom den användarcentrerade medieforskningen om inte även kritik av underhållningsspyan, som ju bygger på samma konsumtionsmönster som pre-internet, möjligen mer sökbart och longtailat, är öppen för an annan spyas intåg, nämligen en ännu-icke-namngiven spya baserad på “prosumers” snarare än konsumenter.

Paraplybegreppet “user-centric media” syftar på en mängd olika tekniker där kännetecknet är att användaren är aktiv och interaktiv. Ofta baseras dem på “user generated content” snarare än top-down-innehåll även om fältet inkluderar det märkliga forskningsområdet “social TV”, en slags sista dödsryckning från det utdöende TV-mediet där  TV-tittande ska kombineras med “sociala funktioner” med andra som tittar på samma program. Denna forskning utförs ofta av partnerships mellan gamla producenter av TV-program/-apparater och forskare.

Anyway, det finns bra forskning också, som handlar om interoperabilitet i realtid mellan olika enheter, exempelvis möjligheten att flytta en arbetsyta mellan skärmar, datorer och mobiler. Processer skiljs från hårdvaran de tillfälligt körs på – en abstraktion med flera intressanta konsekvenser. Men många projekt är teknikdrivna projekt som löser problem ingen har och överbefolkar vardagen med massa “smarta” användarcentrerade tjänster. Det är inte underhållningsspyan men samma “osmälta sörja” infinner sig. Skillnaden är att det nu är vi användare själva som bidrar med innehållet i den. Varje tänkbar situation i ens liv fylls med en funktion för att vara “social” genom att dela med sig och vara kommunikativ. Visst kan samma argument framföras här som mot underhållningsspyan; att det bara är att välja bort det man inte vill ha. Detta är dock av mindre betydelse, eftersom spyorna av båda slagen får konsekvenser bortom det individuella valet. För lagstiftning, begär, politiska och ekonomiska och forskningsmässiga prioritering med mera. Se bara hur Spotify som underhållningsspya ritar om relationen mellan internetleverantör och tjänsteleverantör.

Prosumerspyan, som vi tillfälligt kan kalla den, är i mångt och mycket en konsekvens av ett forskningsklimat inom EU där stora pengar satsas på stora projekt med förhoppningen att skapa framtidens internet. Då gäller det att visa upp sitt område som framtidssäkrat för EU-kommissionen vilket leder till märkliga prioriteringar till spektakulära med hopplöst gammalmodiga satsningar på “The Future 3D Media Internet” och liknande galenskaper. Det ser framtid ut för en politiker som inte elvt med internet och skepsis inför forskningsriktningen kan viftas bort med hänvisning till att man bygger för framtiden och inte för nuet. Varför inte motivera byggandet av virtuella 3D-miljöer med att det är bra för miljön om människor träffas mindre.

Jag må låta neggig här, men det tror jag är nödvändigt för att tillfälligt bryta ett helt och hållet bejakande förhållningssätt till prosumer-tänket. Så låt oss pröva den nedbrytande metoden. När jag hör EU-byråkrater med djupa fickor tala om “breaking down barriers between producer and consumer” anar jag att något är lurt och att konceptet är på väg att korrumperas. När de talar om sharing i samma andetag som hårdare lagstiftning kring copyright undrar jag om vi inte bör osäkra revolvern kring det begreppet också. Ok, hur korrumperas det då? Genom tjänster. Genom att tänka internet som “access to services”, vare sig det är envägsdistribution av innehåll som Spotify eller användarcentrerade tjänster som det forskas kring här. I prosumerspyan får vi gärna gå dissa skivbolagen och hollywoodfilmer. Vi användare får gärna bli “empowered” genom att dela med oss av vår “content” hela dagarna via tjänsteleverantörernas tjänster. Tjänstetänket är kvar, contenttänket likaså, men nu är det prosumerslavarnas content som går runt runt i en vakuumförpackad feedbackloop och underhållningsspyr på sig själva. Att producera content centralt är ju både dyrt och en osäkerhet i en komplex omvärld. Prosumerslaven sharear konstant bilder, video och länkar, men inget händer förutom att trafik flyter genom tjänsterna. Det är vad som räknas. User generated content på nätet, frikopplat från tid, plats etc. En prosumer är precis lika underställd mjukvaran som en konsument, men bidrar själv med kräkset och skickar mikrospyor till andra användare. Det får inga post-digitala konsekvenser, eller får folk att faktiskt skapa kod. Nå, det är inte helt sant. Tjänsterna har ju API:er och mobiler kan positionsanpassa tjänsten.

Ok, vi andas ut en smula här och ser var vi har hamnat. Är det så förfärligt verkligen? Nyckeln här verkar vara uppdelningen mellan tjänst och användare av tjänst. Detta leder till uppdelningen mellan tjänsteleverantörer som tillsammans med nätleverantörer (allt oftare samma aktör), två branscher som tillsammans bestämmer internets arkitektur och tillgänglighet. Dessa skapar tillsammans plattformen på vilken användarna rör sig. Måhända har användarna en större rörlighet inom de här tjänsterna än med sin tidigare roll som rena konsumenter, men den rörligheten är något som är helt underställd tjänsteleverantörens godtyckliga nåd. Möjligtvis går det att på egen hand skapa användande inom dessa tjänster som utvecklarna själva inte tänkte på; det finns alltid överflöd och flyktlinjer att upptäcka. Hur denna rörelsefrihet kommer att se ut kommer att variera beroende på ett flertal omständigheter som konkurrens och interoperabilitet.

User-centric media tolkas nu inte som den positivt laddade frasen “sätta användaren i centrum” utan bör utläsas som “till varje pris behålla användaren som just användare”. Här installeras ett klassystem mellan tjänsteleverantörerna och användarna där de som till dags dato lyckats etablera sig och därför har möjlighet att ingå dealar med nätleverantörerna och utöva påtryckningar på politiker som försvårar för användarna att överskrida sin roll som just sådana.

Det kanske mest luriga fenomenet inom det här området är så kallade “living labs”. Ett living lab påminner nästan om ett hackerspace och är byggda för att, som det heter, “involve users in the innovation process”. Men i ett hackerspace så blir usern, spacet och det som skapas där ett och samma assemblade, medan de två rollerna användare och utvecklare i slutändan upprätthålls i ett living lab.

Nå, jag stannar här med ett inlägg som kan sägas ha etablerat en botten. Jag är själv ingen anhängare av puritanism så jag nöjer mig inte med svaret att det går att bygga egna tjänster. Den här frågan måste ses som en fråga om hela internets ekologi och hur tekniska processer även spiller över i politiska och nätakritektoniska och därför har en inverkan som sträcker sig bra mycket längre än till den enskilde användaren.

No related posts.

Written by admin

December 15th, 2009 at 11:27 am

Posted in LARGE

Tagged with

  • http://christopherkullenberg.se chrisk

    Exakt. Om det enda som räknas är vår (hyperbredbandade) tillgång till tjänster hamnar vi helt snett. Dels byggs då näten längs axeln Telia/Spotify, vi får bundlade tjänstepaket som ger något annat än internet, prosumerspyan i syndaflod.

    Istället måste vi tänka tillgång till infrastruktur. Infrastruktur som man kan göra vad som helst med. Nät där man både kan surfa porr, spotify och vara en prosumer. Men viktigast av allt, nät där man kan experimentera och göra subversiva och knasiga saker.

    Prosumern må vara en “skapande” människa, men granskar man villkoret för detta skapande så är nog tanken att man ska befinna sig inom DMCA-Youtopia eller Ipredbook…. dvs. fritt fram att sålla bort det som inte är “legal content”.

  • http://hannes2peer.wordpress.com hannes2peer

    Mycket intressant, tack!

    Är inte ett av de grundläggande problemen att teknikutvecklingen mest syftar till att göra tekniken och protokollen mer avancerade som möjligt. Google Wave, t ex, är så avancerat att tröskeln till deltagande blir så stor att prosumerspyan byggs in i systemet.

    Att göra “subversiva och knasiga saker” på en protokollnivå kommer inte bli möjligt på samma sätt som förut.

    Jag tänker att vägen bort från prosumersamhället inte bara handlar om “öppenhet” i form av “öppna” protokoll och API:er, utan även om enkelhet. Att utveckling kan handla minst lika mycket om att förenkla den bakomliggande tekniken. Förenkling innebär att tekniken blir flyktigare, mer lättspridd och lättmoddad.

  • http://christopherkullenberg.se Christopher Kullenberg

    Hannes: Ja, alltså enkelhet är ju inte så dumt. De mest grundläggande protokollen, ex. ftp, mail, telnet och irc, är ju så “enkla” att de funkar oavsett hur gamla datorerna är eller hur långsamma näten råkar vara (nästan).

    Dessa enkla lösningar bygger vi de mest avancerade systemen av, även om de i grunden är lika enkla. Problemen med de komplicerade (och slutna) lösningarna är att de kräver att man bygger om näten och dess struktur.

    Jag skulle vilja tillägga följande personliga anekdot: Att ex ha en apacheserver hemma är ett sant nöje. Man kan i princip ta vilken dator som helst. När man sedan har den så kan man enkelt överglänsa varje prosumerlösning i ett litet nafs. Ex. jag kan inte bara dela ut mina videofilmer, jag kan dela med mig av dem som redigerbara projekt, inte bara min musik i mp3, utan som Abletonprojekt.

    Prosumern som är slav under tjänsten, är just bara någon som blivit kräkt på. Om man vill experimentera är det bättre att spendera en söndag på att lära sig lite linux så slipper man allt det där och får maCkt över sin /var/www

  • blay

    Hannes: Bra poäng med wave. Jag har själv in kollat in det men jag har också hört samma kritik. Det må vara öppet men så snårigt att inte många kommer bry sig om att sätta upp det. Men å andra sidan räcker det med att det förpackas på ett enkelt sätt en gång så kan det spridas sen.

  • http://hannes2peer.wordpress.com hannes2peer

    chrisk: precis! systemen kommer alltid bli komplicerade när det är människor med i bilden, men om varje ingående del är enkel och fristående möjliggör det massa oväntade saker. Fantasifulla människor hålls då inte tillbaka av brist på kunskap och totalöverblick av systemet, utan kan lätt lära sig en del av det och göra något fantastiskt med den delen. Kombinera den med något annat, oväntat. Ex är IRC tillsammans med en open source Etherpad en mycket mer dynamisk kombo än ett allsmäktigt waveprotokoll som ska inrymma båda.

    blay: En smidig packetering kan säkert förenkla spridnignen. Återstår att se vad som krävs rent server- och nätmässigt för att kunna driva en någorlunda rapp wave-server. Google tjatar om att speed matters, kanske för att det inte går att köra centrala realtidstjänster utan blixtsnabba svarstider, som kanske bara google har möjlighet att erbjuda i och med sina dealar med nätleverantörerna?

    Kan vi inte helt enkelt prata om makt? Att både underhållningsspyan och prosumerspyan bygger maktstrukturer. Att framtidens internet, protokoll och mjukvaror snarare bör bryta ner strukturerna än att bygga dem. Går det att etablera ett ledord för denna användarmakt (i stil med nätneutralitet), något som säger det i ett eller ett par ord som de flesta kan skriva under på, eller vända sig emot? För användardynamik? Mot teknikhierarki?

  • Marcus

    Intressant diskussion, vänner!

    Jag ser en distinktion växa fram, mellan användbarhet (instrumentalitet) – enkelhet i nivå med gränssnittet; och kraftfullhet (potentialitet) – en ratio mellan enkelhet under huven och möjligheten att därmed bygga multipliciteter, oändligt variabla sammansättningar.

    Det här är viktigt i samband med begreppsliggörandet av antinät, tror jag, eftersom instrumentaliteten är det som nät-tjänster konkurrerar med, fram till den punkt då man helt förkroppsligar ett antinät, då man uppnått ett slags dominerande ställning. Bortom denna punkt kan antinätet tvinga användaren att lära sig de mest idiotiska gränssnitt bara för att “alla” använder tjänsten!

  • http://christopherkullenberg.se/?p=1275 Intensifier — Buzzwords del 2; 2009 års nätpolitik.

    [...] Blay.se. En vidareutveckling av underhållningsspyan, som behandlar den “kreativa [...]

  • http://christopherkullenberg.se/?p=1279 Intensifier — Vad är en tjänst på internet?

    [...] 4. Prosumerspyor [...]

blog comments powered by Disqus