Archive for March, 2010

Fighting the 3D Reptiles

View Comments


This post will be an english summary and extension of my talk at festa dei pirati in Rome, Italy on the 20th of March. It was called “Fighting the 3D Reptiles” and was about the media industry vision of the future internet.

Festa dei Pirati is a weekend of seminars, performances and discussions organized by a broad coalition of Italian groups interested in things from free culture to law. I spoke at last summers Festa dei Pirati too, that time about the history of Swedish file-sharing movement, the Pirate Bay trial and the activism that followed that trial dealing with EU law. Because the last year, a lot of internet activism, actually most internet activism, has come to be about fighting nasty laws on national, EU and global levels. This has been done in the name of concepts like democracy, freedom of speech and citizens rights.

This is great activism, but it also feels like in the middle of this it is easy to loose track of what you are doing and why. Its easy that the law sets the framework for the activity. Beyond fighting for these values, democracy, freedom – we also need to update our conception of how we think the internet can rearrange social relations, spaces and culture.

There used to be a time when being for the internet was enough, because everyone else was so far behind. That our opposition was against the internet, stuck in analog ways of thinking and so on. Your own position could just be one of “pro-internet” and that was fine. No need to think more about what that meant.

My talk argued that this kind of futurism is not a good position anymore and that we should look for something else.

Because the media industry is fighting a two front war today. On the one hand there is the lobbying for laws that have come to define internet activism, but on the other hand there is a lot of resources spent on research into the “future internet” which redefines what internet is about.

This future internet is composed of several components. There is a new kind of content, “immersive experiences” composed of high quality, streaming, sometimes 3D,  content on your HD-TV coupled with simple services, that is supposed to be better than the poor media experiences of internet today. There is also a new legal framework that has to be in place to support this, hence the laws. And finally there is a new kind of network that have to be implemented to carry these heavy streams, which involves new cooperation between network provider, hardware manufacturer and “content provider” where this data will be prioritized to ensure the quality of service.

This future internet has several functions. It is a way to battle piracy by providing something that can’t be pirated (only if you have deals with the network provider you can transmit this), it creates a business model (you stream it so you can charge for it) and it creates desire (people will want the media industry’s products again).

One consequence of this for the internet activism that is fighting laws is that before it could be argued that the copyright industry wanted laws so they could stop the internet and conserve their old business model. But with this, they can instead argue that the laws have to be implemented to enable the future internet. All of the sudden it is the internet activist who is the reactionary, wanting only to stay with today’s internet and not evolve into the future. Criticism against the copyright industry will sound retro and nostalgic. The media industry now “gets the internet” and can claim that they are the digital future.



So what’s wrong with 3D future internet? If the consumers want internet to be streaming content on their TV, who are we to say that this is wrong? Isn’t this just a version of old cultural critique of the false conciousness of the masses who are being fooled just because they don’t do as the avant-garde wants? No, it’s not. The reason is that it is not only about creating the subjectivity of the 3D-desiring user. The whole system of laws, networks and desire has to be put in place. It is not so much the service itself that is the problem, but all that have to be put in place in order for it so function. Also no matter if this future internet will be realized or not, it can already as a vision have damaging consequences for how decision makers imagine the future of the net. So, we need to bring forth another vision of what the future internet can be, which of course, on contrary to the coordinated vision from the media industry won’t be one single vision. I’m not going to give that vision here, but I have some points that I believe will be crucial components. Things that are not covered by the 3D-vision of the internet. Yes, I will also explain why I have this aversion against 3D…

These three points are:

  • Disruptive development
  • Post-digital circulation
  • Artworks/Networks

Which constrasts three characteristics of the Future Internet:

  • Linear
  • Digital services
  • Content

Let’s go through them as pairs:
Disruptive vs. linear

The Future Internet vision is a linear vision that has to create new desires by increasing the quality of transmission every 18 month or so (when the shock and awe of the last format is gone) while still retaining about the same cultural setup. Streaming film or sports will be about the same even though it is with a 3D effect or with the ability to choose angles. The linearity also means that it is possible for them to predict the future by just increasing one variable, and then have every part of the “value chain” working towards the same vision.
Against this we should pose an internet that is fundamentally disruptive. That don’t progress by linear increment but disrupting of entire ways of doing culture. It is also a perspective that acknowledges that a number of external factors can change the state of the entire cultural system. This means that it is a more risky version that can’t predict the future and that suggest that resources into developing the internet should be devoted to covering a number of different scenarios. The disruptive perspective is not about the quality of an expression that remain the same but fundamentally change and invent cultural expressions.


The linear progress also invites one to wonder what will be next. When they have gone from HD to 3D. What is next? There is not another dimension to add and more quality won’t really be perceived by humans. One suggestion that came up during a wine lunch in Rome was the bubblenets. The idea was that you would mount a bubble helmet on your head, which locks around your neck for the period of your subscription (minimum 18 months). This helmet would then augment and manipulate your reality with various special effects. Make it more beautiful, exciting, informative and so on. On the downside, the helmet woudl also only let air in if your paid for the premium service. A joke of course, but the bubblenet would have components that should be taken seriously. The locked-in, subscription-based format and the idea of takning something that used to be free (air) and charge for it. This process has been dubbed “Spotification“.

Post-digital / digital
The digital vs. analog debate is played out. The media industry is heavily pushing its “legal services” and Future Internet technology. Today it is them who has taken over the role as digital advocates while the internauts are now comfortably circulating in and out of networks. The digital services of the Future Internet wants the consumer to satisfy all possible need within the system. In the post-digital perspective on the other hand, the system always creates a surplus that must get an outlet outside of the system. Simple example is of course the relation between downloading music and music festivals/clubs/concerts. The post-digital perspective also has the advantage of regaining a perspective on the city and how the intenrets ability to form communities effect the city and creates demands for a new kind of city life.

This is a perspective that challenges the idea that culture equals content and delivery of content. That the meaning of culture is stored in the content which is retain across several relations. Instead, what makes culture meaningful is it being performed, and this performance happen in every point across its circulation and is performed by a number of different actors. The Artwork/Network perspective is an ecological perspective that focuses of where and how culture circulates.

This list of features of a different future of the internet than the one presented by the media industry is definitely not final, but points out the need for having one, or at least attacking the problem, and shows that there is a lot missing in the vision they present. Apart from the vision of the media industry, there is also a lot of future internet visions outside of the cultural field that should be thought of. For example everything that now gets the prefic “smart”. Smart cities, smart education, smart transport, smart healthcare. For a glimpse of that, check out this video by IBM.


The important thing to remember when dealing with this is that there is no evil plan and there is no use of being against this. Rather it is about knowing that what is presented, simply because it is presented by companies with certain momentums, competences, demands and traditions, will be a very limited view of what the internet can be. It is not that they have considered the ideas we have and discarded them. They simply are ignorant (which doesn’t mean they would like what they would here). Trust me, I go to their conferences.

We must add to this and make sure it is possible to add to it. And it is possible to catch them completely by surprise, making their visions look completely ridiculous. Problem is that their stuff is all that some people with the cash get to see.

Written by admin

March 31st, 2010 at 1:30 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Ljud söker hem

View Comments

Detta inlägg hakar i en pågående debatt om ontologi som kan följas t.ex. här hos intensifier, även om vad jag skriver här och ett ontologiskt resonemang inte med nödvändighet bör likställas. Här tänkte jag istället prata om musik. Jag tänker ofta i musik när jag filosoferar på ett abstrakt plan. Det tillåter mig att ha någon slags hållhake på den abstrakt diskussion samtidigt som konkreta exempel inte tillkommer som förvirrar mer än de hjälper. Precis som filosofin kan man också ha musik “i huvudet” utan att för den sakens skull kunna få ner den som ljud eller språk på ett oproblematiskt sätt.

Ontologiduskissionen har i korta ordalag handlat om hur man kan se på objekt. Kan man tala om att världen består av särskilda objekt som integrerar med varandra genom olika former av stimuli eller är världen snarare bestående av ett sammanhängande flöde men med olika intensitet, tröghet och koncentration i vissa punkter?

Nåja, till det musikaliska. Inspirationen till det här inlägget kommer från en intervju med Burial som kan läsas här. Intervjun är läsvärd i sin helhet men det jag vill koncentrera mig på här är när Burial talar om sin metod för musikskapande. Det visar sig att han inte använder ett sequencerprogram, alltså ett program som baseras på att ljud eller noter placeras på en matris med musikaliskt relevant upplösning. Tänk en matris som är 3×16 rutor stor och att du har tre trumljud som vart och ett placeras på några av 16 16-delar i en takt.

I varje fall, Burial använder sig inte av detta utan klipper och klistrar direkt med ljudvågor i en enda ljudfil. Det får dels konsekvensen att han sätter ut rytmer på ställen där det låter bra, snarare än helt i takt. Det kan höras på Broken Home:

Den andra konsekvensen är att det inte går att ändra i låten efter filen har sparats. Ljuden går inte att särskilja som objekt. Jämför detta med att platta till lagren i photoshop.

I intervjun talas det om att mycket musik, och här är det brittisk klubbmusik som menas, har fått ett slags tomrum mellan ljuden på grund av den här objektsorienterade musikprogrammeringen. En konsekvens av objektsinriktade musikprogram, t.ex. Ableton Live, är att dels varje ljud existerar fritt från de andra och inte inverkar på varandra, dels att ljudet kan skiljas från sina effekter, t.ex. sitt eko. Detta går naturligtvis att trixa sig förbi genom att routa ljuden på olika sätt, men gränssnittet inbjuder till, och får ofta som konsekvens, ett musikskapande som består av skiljda ljud. Jag känner att det är samma problem här som med mashup-kultur överhuvudtaget. Att det är skiljda objekt som kombineras, men aldrig smälter samman och muterar/modulerar varandra. Typisk exempel är ju den hypade Girl Talk som faktiskt suger:

Jag har tidigare skrivit en uppsats om detta med den fyndiga titeln “The sound of war in the noise of music”. Finns att ladda ner här.

I korthet går argumentet i den ut på att tidig elektronmusik använde utrustning som inte var tillverkad för musik, exempelvis magnetbandspelaren som var en militär teknologi. Detta gjorde att varje musikaliskhet som kom ut ur dem var en utsträckning av det ursprungliga användningsområdet. Ett hack helt enkelt. Detta gav en obestämdhet till musiken. Här, tidig musique concrete, pedagogiskt förklarat:

Vad som sedan händer här elektronmusiken populariseras är att vi får standardiserade gränssnitt som jobbar med objekt. Dessa underlättar ljudskapandet, men installerar samtidigt diskreta steg i musikskapandet. Synthezisern är det givna exemplet. vi får saker som tangenter med diskreta steg mellan tonhöjder och funktionsseparering i ljudgenereringen; oscillator, filter, envelope, noisegenerator osv.  Vissa syntar utvecklas för att kunna skapa feedbackloopar mellan dessa funktioner, t.ex. Korg MS-20, men vanligtvis har vi en linjär mekanism från oscillator till utgång.

Slutet av uppsatsen går sedan in på datorgränssnitten. Här finns ju teoretiskt möjligheten till att åstadkomma precis vilka ljud som helst, men överflödet av valmöjligheter samt svårigheten att förstå hur ljudet matematiskt skall konstrueras leder till datorgränssnitt som reproducerar analogsyntarnas funktionsseparering.

En kritik av objektsorienterat musikskapande betyder inte nödvändigtvis att ett utslätande, orytmiskt ambientsound skulle vara att föredra, utan att rytmer kan skapas genom skillnader i intensiteter, snarare än skiljda ljud, att ljuden kan stiga upp ur en sammansmältning, ett gemensamt flöde, och låna karaktärer av detta samtidigt som de skapar skillnad. Detta är vad Burial menar att han försöker åstadkomma, men jag tycker att albumet FFT POP av Mokira visar detta tydligare. Här låten Hässleholm

Denna typ av musik gör att udden av en viss direkthet ersätts av en glidande rörelse som förnimmer om något men skapar distans och vaghet till det, som om det vore ett minne. Denna stil, som ibland benämns som “hauntology” har ofta beskrivit Burials förhållande till den brittiska klubbscenen. Snarare än att vara musik för klubben är det musik som låter som minnet av klubbnatten när du sitter på nattbussen hem. Begreppet hauntology kommer ursprungligen från Derrida och handlar om den spöklika närvaron hos något som varken existerar eller icke-existerar, eller snarare både existerar och icke-existerar. Vi skulle kunna kalla det ett kvasiobjekt. För att det ska få en existens eller en icke-existens krävs det ett skapande av det ena eller det andra tillståndet. Antingen utslätande i brus eller skapande av objekt. Själva kvasiobjektet i hauntology är dock inte bestämt i sig. Ja, det är någon slags kvantgrej på gång här. Derrida syftade på att kommunismen hemsökte Europa efter sovjetunionens fall, men jag tror vi kan tänka samma begrepp i andra sammanhang. Ett kvasiobjekt söker ett hem, men får det inte utan att någon ger det till det. På samma sätt söker ljuden hos Burial och Mokira en självständig existens men når aldrig riktigt fram.

Written by admin

March 15th, 2010 at 10:48 am

Posted in LARGE

Tagged with

chrisk på Resistance studies.

View Comments

Anteckningar från Christopher Kullenbergs föreläsning på Resistance Studies.

Internets historia:
* USA byggde ett paket-switchat distribuerat nätverk. Ett distribuerat nätverk har en hög grad av resiliens eftersom vlken punkt som helst kan slås ut utan att resten av nätverket splittras. Det går också att på generiskt sätt lägga till nya noder.

* I Sovjet byggde man circuit-switchat decentraliserat nätverk. Ett decentraliserat nätverk är sårbart mot attacker på vissa supernoder som kan göra att de mindre noderna inte kan kommunicera.

* Frankrike hade minitel som gick på telefonnätet men hade terminaler som bara kom åt vissa specifika tjänster. Det förekom en strejk delvis organiserad genom minitel 1986.

* Tidig aktivism genom IRC går att spåra till sovjetunionens fall och Israel under gulfkriget.

Dagens internet kan bäst beskrivas som ett mellanting mellan distribuerat och decentraliserat. Uppdelningen i ISP och konsument gör att jag i det aktualiserade läget bara har en uppkoppling mot internet. Går min ISP ner kan jag inte koppla vidare (kanske via grannens nät). Dock är det inte så svårt att söka upp nya uppkopplingar, så man kan säga att det distribuerade nätverket existerar virtuellt även om det aktualiserade nätverket alltid är decentraliserat.

Krypto maskerat innehåll, proxy maskerar destination. Två taktiker för att undvika censur.

* Aktivism:

Att vi använder samma teknologier som den globala kapitalismen räddar oss. Det är anledningen till att den inte är bannlyst. Kina är beroende av att ha utländska företag som Volvo i landet som kommunicerar krypterat via tunnlar. Därför kan de inte stänga ner internet utan att kollapsa. Här kan en strategi vara att alltid använda sig av verktyg som även företagen är beroende av och där de olika formerna av användande är svåra att skilja åt. Denna strategi skiljer sig från den som misstänkliggör användandet av internet eftersom den antas ha en slags affinitet med det militär-industriella komplexet på grund av sitt ursprung. Strategin att lämna den militärindustriella teknologin är en slags exodus-strategi och kan användas till olika grad. Viss användning av öppen mjukvara kan placeras här. Vad ska vi kalla den strategi som klamrar sig fast vid militärindustriell teknologi just eftersom man får en extra skjuts då? Civilsociologens strategi. Varken accelerationism eller eskalationism passar eftersom utvecklingen inte anses snabbas på av detta. Det är snarare nån som av parasitär strategi.

* Iran har kapacitet att störa ut satellittelefoni som annars kan betraktas som en sista utväg ur stängda länder. Den icke-linjära informationsteorin lär oss ju att det ofta räcker med bara en informationsläcka så länge sneakernet kan arbeta för att få informationen till den noden. Att en hel befolkning har möjlighet att få ut information är inte nödvändigt. Det räcker alltså med weak ties mellan två samhällen för att ett informationsutbyte ska fortgå. Strong ties är bara nödvändigt vid hög komplexitetsgrad.

* i2p är vädligt svårt att upptäcka genom deep packet inspection. Skönt att höra! Militärindustiella komplexet använder ju inte i2p och därför skulle den kunna blockas helt. Bittorrent är väl det protokoll som ligger närmast en totalblockering.

Å ena sidan har vi negativ/subtraktiv attack mot internet, alltså censur, blockering och annat borttagande av information. Å andra sidan har vi positiv/additativ attack mot internet, alltså spam, falsk information och annat tillägg av information. Skulle det bara finnas negativa attacker skulle det lätt gå att sprida information och tekniker för kringående av spärrar. Eftersom det också finns positiva attacker (falska budskap om demonstrationsrutter, adresser till falska proxies) så kan information och tekniker för kringående bara spridas i mindre trust-networks. Det gäller att bygga upp en tillit till avsändaren, något som ofta görs på sneakernets, vilka har en begränsad kopierbarhet.

Det är skillnad på kringgående och tunnling. Kringående är att hitta an annan nod, motsvaras av att gå över bergen istället för genom gränsposteringen. Tunnling är att gömma information i annan information, motsvarande att gömma sig i bagageutrymmet när man passerar gränsposteringen.

Darknets är troligen mer användbart för ett trust-nätverk att dela information som sedan kan spridas vidare via sneakernets. Poängen med dem är att internet ska kunna utsättas för oerhört kraftiga attacker och krympa till en bråkdel av sin tidigare energi, men så länge det inte stängs ner helt (vilket det inte gör pga volvo-effekten) så kan ett mikroskopiskt darknet behållas och utifrån det kan nät byggas upp igen via internetNoll (alltså alla möjliga former av ställföreträdande protokoll, digitala som analoga).

Written by admin

March 4th, 2010 at 10:45 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Kvasiobjekt i 2 dimensioner

View Comments


Detta är en relä till kvasidiskussionen som jag nämnde här. Det har talats om att ta diskussionen till whiteboard och face-to-face, men jag kunde inte hålla mig och har här ritat upp två kvaisobjekt i relation till varandra. Förstoring:


Jag ser direkt händerna som reses i protest. “Detta är ju containertänk, Magnus!”. Men lugn bara, vi återkommer till det. Det första vi kan notera är att ritningen är fraktal. Det är två cirklar dragna, men på gränserna till det är det mindre objekt, på deras gränser ännu mindre osv in i en tänkt oändlighet. Jag fick denna idé när jag läst om boundary objects, vilket innebär objekt som befinner sig i två objekt samtidigt, både innanför och utanför. Det är det här som gör att objekt måste betraktas som kvasiobjekt. Det finns inga relationer/processer som med säkerhet kan sägas vara inne i objektet och andra som är utanför objektet.

Menmenmen, nu kommer protesthänderna upp igen! “På ritningen finns det visserligen en oskarp gräns av boundary objects men samtidigt har du ju ritat upp några slags processer som vi definitivt kan säga befinner sig inne i objektet!” Detta är dock bara en effekt av att det är en 2-dimensionell ritning av vad som egentligen är n-dimensionellt. Om vi börjar med att sträcka ut objekten till tre dimensioner så kan vi ju närma oss objektet ovanifrån och i så fall ligger de processer som i den 2-dimensionella representation ligger inuti, helt plötsligt på utsidan. Ok, nu är vi i tre dimensioner och ser ovanstående ritning som ett slags suddigt klot med fraktala gränser mellan sig självt och det andra klotet.

Efter detta är det enkelt att utvidga återigen till flera dimensioner till varje punkt i kvasiobjektet är på utsidan. Detta går inte att representera i tre dimensioner utan om vi vill tänka det bildligt måste vi tänka ett tredimensionellt objekt som hela tiden viks. Här är en film som visar hur vi kan tänka flerdimensionella objekt i tre dimensioner:

Då landar vi slutligen i ett slags blackboxande. Att i varje specifik relation mellan två kvasiobjekt som vi undersöker så måste vi vika dem med en viss utsida ytterst som om de vore ett specifik objekt. I varje given relation kan vi tänka objekt som om det fanns en insida, en hinna där kontakten sker och en utsida.


Written by admin

March 1st, 2010 at 1:59 pm

Posted in LARGE

Tagged with