blay

Bottenarkivet

Archive for May, 2010

Kopimismens sällskap

View Comments

Via Rasmus deliciousflöde upptäckte jag en fantastisk deklaration om kopimi på en dansk webbplats. Läs den på originalspråk här:
http://roedtator.dk/index.php?/kopimi/

Deklarationen menar att sidan tar avstånd från anti-kopieringskrav (copyright), från stärkandet av den kreativa klassen (creative commons) och från rättigheternas negation (copyleft). Istället en uppmaning: Kopimi!

På det följer en utveckling om en kopimistisk ontologi med en tråd som går från evolutionspsykologins selektiva imitationsapparat, via kopieringens konstanta nyskapande – ibland lilla n och ibland stora N, men alltid, alltid kopiering – till den fantastiska slutformuleringen om kopieringen som alltid är närvarande i skapande, tänkande och agerande:

Der findes ingen måde hvorpå, at vi kan filtre os ud af denne sammensværgelse af aktører.

Det finns inget sätt, med vilket vi kan filtrera oss ur denna sammansvärjning av aktörer. Kopieringen är sammanflätad i en gemenskap (fællesskab) av aktörer; mänskliga och teknologiska, som gör sin närvaro kännbar i varje skapelseakt. Det är den här gemenskapen som upphovsrätten försöker gömma.

Det är här jag menar att texten haltar i sin politiska förståelse. Den menar att det är omöjligt att upprätthålla copyright eftersom den är filosofiskt ohållbar. Texten har uppfattningen att man filosofiskt kan dra undan den juridiska grunden för en juridisk konstruktion. Att om man filosofiskt har resonerat sig fram till att en position är ohållbar så faller den juridiska basen. Jag tror inte att det går att tänka så. Istället är juridiken delvis autonom från filosofin. Filosofin kan påverka juridiken. Den kan göra ingrepp i den juridiska diskussionen och praxisen. Men den är inte juridikens grund. Juridikens grund är juridik. Det är ett autonomt system som upprätthålls med egna materiella praktiker, även om de kan ha karaktären av filosofiska argument, såväl som retorik, vänskapsband och dagligt godtycke (Latours La Fabrique Du Droit visar detta på strålande vis). Filosofin producerar filosofi allena. Men därifrån kan den haka i massa andra fenomen. Förutom juridik så exempelvis politik, hacking, vetenskap, cykling och samkväm av olika slag.

Det enda som kan göra en juridisk kontruktion omöjlig är juridiskt trassel; att fenomenet den försöker begräna undandrar sig tillämpningen av juridiken; att lagförändringar förhindrar en viss juridisk praktik. En mer juridiskt påläst person kan säkert lägga till fler omöjliggöranden.

Filosofin, precis som politik, hacking, vetenskap, cykling och sakväm kan dock spela en stor roll i skapandet av detta trassel.


Written by admin

May 24th, 2010 at 6:46 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Kommentar om modulär arkitektur

View Comments

Slår ett slag för temporär, modulär och generisk arkitektur hos maloki som skriver om open-source-arkitektur. Fyll gärna på med fler exempel där borta. Kommentaren citerad:

Det är bra det där föredraget. Jag tror mycket på att hitta simpla, billiga generiska protokoll och standarder för modulbaserat byggande. På en annan skala finns http://www.openstructures.net som villa skapa en standard för objektsbyggande där samma komponenter kan kombineras till nya föremål och expanderas modulärt.
När det gäller arkitektur ska man heller inte underskatta en redan existerande form som är transporterbar, stapelbar och standardiserad, och det är containern.
Här finns lite exempel:

http://www.photopumpkin.com/photo-blog/container-houses/

De här är inne på det också:

http://www.tempohousing.com/

Och för all del det gamla kära cyklopen (R.I.P) som var ett praktexempel

http://interactingarts.org/blogs/index.php?title=attforstorakultur

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/det-kanns-tungt-att-borja-om_2149477.svd

Med risk att framstå som “favela chic” så finns det helt klart ett behov av temporärt, modulärt, omformings- och förflyttningsbart byggande och boende i en omvärld som förändras snabbt och nya kluster och projekt hela tiden uppstår.
Här i Sverige har vi det så svårt bara på grund av vårt extrema klimat. Det kräva med än lite träbitar och ett plastskynke för att klara vintern…

Förövrigt är Buckminister Fullers biodomer extremt icke-modulär på grund av deras konstiga vinklar. Man måste bestämma volymen från början och det är svårt att ändra och lägga till i efterhand. Det kan bland annat ses i Steward Brands “How buildings learn”, framför allt i del två “The Low Road” och del tre, “Built for Change“:


Written by admin

May 16th, 2010 at 10:51 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

Vibrant Matter reading group

View Comments

Eftersom jag ändå nämnde Jane Bennets Vibrant Matter i förra inlägget vill jag passa på att nämna att det komemr ske en läsgrupp bland ett flertal bloggar av den boken. Den har redan blåst upp några småstormar bland engelskspråkiga filosofibloggar. Gissningsvis kommer ooo-lägret att tycka om den men dissa den som alldeles för flödesinriktad. Jag citerar schemat här:

May 23-29
Host blog: Philosophy in a Time of Error (Peter Gratton)
Under discussion: Preface & Chapter 1, “The Force of Things” (and overview/interview).

May 30-June 5
Host blog: Critical Animal (James Stanescu)
Under discussion: Under discussion: Chapters 2 and 3, “The Agency of Assemblages” and “Edible Matter.”

June 6-12
Host blog: Naught Thought (Ben Woodard)
Under discussion: Chapters 4 and 5, “A Life of Matter” and “Neither Vitalism nor Mechanism.”

June 13-19
Host blog: An und für sich (Anthony Paul Smith)
Under discussion: Chapters 6 and 7, “Stem Cells and the Culture of Life” and “Political Ecologies”

June 20-26
Host blog: Immanence (Adrian Ivakhiv)
Under discussion: Chapter 8, “Vitality and Self-interest,” and the book as a whole (final overview).

Written by admin

May 16th, 2010 at 3:42 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

InternetNoll i Mexico: Del två – Motorvägen

View Comments

Mexico är ett bilälskande land. Mexico City är en av världens mest avgasade städer där tiofiliga motorvägar i tre nivåer korsar rakt igenom stadskärnan. Landsbygden är än mer bil- och lastbildsdominerad. En gång i tiden fanns det en järnväg men den slutade fungera så nu används den inte, även om man kör över järnvägsspår lite då och då. Mexico är bilfanatiskt som USA fast helt klart mer low-end.
Detta skapar en hel del hemska upplevelser, så som en nio timmars resa i 35+ värme tillbaks till staden efter ett besök i Catemacos djungel som innefattar skräpiga vägar som skickar metallföremål in i däcket med punka och åtlöje bland mexikanska truckers för att man inte kan byta hjul (tur att de inte fick reda på att jag inte ens kan köra en bil) som följd, två timmars skräckresa genom kurviga dimtäckta berg med max 20 meters sikt och feta lastbilar som blåser förbi i 80 knyck och en fem-filig motorväg mitt i nattens trötta ögon som tvingas avbrytas och som slutar på ett prostitutionsmotell som hyrs ut per timme med enbart porr på TVn, kondom och två halstabletter på nattduksbordet, plastöverkast och en automat med servetter bredvid sängen. Ja, jag är rätt traumatiserad.
Men på grund av Mexicos oerhörda förmåga att skapa superfunktionalitet på den distribuerade mikronivån så ger motorvägen också utrymme till en hel del hacking, informella strukturer och gatuinnovation.

// Motorvägssamhällen
Eftersom mexikanska bilar och vägar är så skruttiga så måste de stanna ofta. Runt stopp eller nedsaktningar växer det fram massvis med samhällen längs motorvägen. Dessa återfinns ofta mellan två väghinder – topes. Jag vet inte vad som kom först. Kanske skapades en mekaniker som gjorde att bilarna stannade där och som fick följden att någon började sälja färskpressad juice, som ledde till etablerandet av en taco-restaurang som till slut ledde till att man tvingades installera topes på vägen eftersom det var för mycket folk som korsade vägen till fots. Eller var det tvärtom? Kanske installerade något först topen med hundra meters mellanrum av oklara anledningar. Någon passade då på att sälja juice och tamales till de långsamt framkrypande bilarna. Eftersom topes ofta är höga så slet de på däcken och det var vanligt att bilar gick sönder, så en rullande mekaniker installerade sig permanent här. På det följde sen försäljningen av falska aztek-souvenirer och samhället var komplett.

Underliga är dem i varje fall. Ofta placerade mitt i ingenstans på en icke-plats som bara definieras av att den här motorvägen drogs precis där.

// Talacheros
En vanlig syn i motorvägssamhällena precis som i storstäderna är ett stort däck där någon målat “Talachas” med vita bokstäver. Talachas är ett slags diversearbete, ett temporärt fix som i en och samma roll kombinerar bilmekaniker, snickare, rörmokare och annat krimskrams. En slags skrotnisse. Talacheros håller till i skjul-turned-skrotupplag och hit kan man gå med alla typer av fixarproblem. Talacheros gör inga certifierade jobb direkt men din bil kommer att hålla till nästa servicestation och din spis fungera tills den nya anländer. Det är billigt, snabbt och väldigt hacker-aktigt. Talacheros får mycket av sitt skrot från tilicheros som är de som går runt i områden med en vagn med en klocka på och ropar ut att de vill ha gamla spisar, elektronikskrot och reservdelar. De användbara fynden sälja sedan till talacheros och jag gissar at det förekommer en del utvinning av råmaterial också, så som koppar. Vissa på nätet översätter det med peddler som väl skulle bli nasare på svenska, men det är ju en inverterad process. De samlar upp skräp, inte säljer det.

Jag gillar talachas väldigt mycket. Deras verkstäder ser fantastiska ut. Som hackerspaces fast mer grov utrustning (knappast mikrokontrollers). Hela ekosystemet med tilicheros och talachas utökar sfären mellan kasserad produkt och skräp. Det finns en hel värld emellan dessa två tillstånd där material, delar och objekt återvänder in i det användbaras kretslopp flera gånger om. En verklighetens sub-domän som inte syns i det raster där bara fungerande objekt och trasigt skrot finns. Jag kommer att tänka på Jane Bennetts bok “vibrant matter” som jag läser just nu. Hon vill skapa en filosofisk förståelse för ting och kraften i ting som hela tiden överskrider människans användning och perspektiv på dem som objekt för instrumentellt användande. Talachas har en speciell förmåga att upptäcka denna “thing-power” som Bennett talar om i vad som för andra enbart skulle vara död materia.

Det är ett hackerperspektiv på materian och tingen. Att se vilka krafter som kan frammanas om ett visst ting kopplas samman med andra ting genom olika metoder. Att se det här tingets nya plats i ett annat livskraftigt system än det som det kasserades ifrån. Att se något som skräp och skrot är att ge upp. Att inte ha förmågan att upptäcka vilka krafter som kan ligga i en ny sammansättning. Att tänka att en ting eller en bit materia omöjligen skulle kunna sammankopplas på nytt.


//

Väggmålningar annonserar sonideros – band/ljudsystem och häxkonster – brujos – från Catemaco.


Written by admin

May 15th, 2010 at 11:50 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Diaspora och sakfrågefinansieringen

View Comments

Diaspora, ett projekt drivet av fyra New York-baserade studenter med målet att skapa en öppen och decentraliserad facebook-dödare, har fått stor uppmärksamhet sedan de sökte tiotusen dollar på kickstarter men på kort tid har fått ihop över hundratusen dollar. Mycket tack vare uppmärksamheten som gavs av en artikel i NY Times.

Kickstarter är en sajt för crowdfunding och har en intressant finansieringsmodell där man kan lägga upp sitt projekt och beskriva hur mycket pengar man behöver till vad och sedan genomförs projektet endast om tillräckligt många användare på siten donerar. Det här skapar intressant data för att analysera vad folk vill ge pengar till och varför. Diaspora till exempel får inte pengar för att de har en halvfärdig kod som verkar lovande eller för att de har en välarbetad uppställning av vad pengarna ska gå till utan för de samlar upp en mängd starka affekter. Diaspora glider på vågen av anti-facebookism senaste tiden, sedan Facebook rullat ut den stora planen för att ta över webben. Och även om det är bra killar efter vad jag har hört så menade de ursprungligen att de ville satsa en sommar på det och det är något helt annat än att sätta upp en startup, söka riskkapital, ro i hamn ett stort projekt.

Kickstarter startades för att stödja estetiska, kreativa projekt som musik och konst. Det verkar dock som om det är moraliska, sakfråge-baserade projekt som drar in de stora pengarna. Diaspora är ett exempel, fönsterodlingar ett annat och ett växande hackerspace ett tredje. Folk ger hellre pengar till några som tydligt uttrycker att de tror på något, som står inför en utmaning ingen stått inför tidigare. Inte till de som har något färdigt de vill göra eller som har en plan. Ironiskt nog skulle det nog vara kontraproduktivt att ha en allt för tydlig plan då det skulle verka som om de bakom projektet för allt för insnöade på sin plan istället för att rikta sig affektivt och passionerat mot världen och sakfrågan. Kanske finns här en undermedveten föreställning om att det enda sättet att navigera dessa turbulenta tider är att börja med en hängiven passion för något samt förmågan att snabbt och smidigt reagera på omständigheter men utöver det absolut ingenting mer. Varje plan, föreställning eller bagage är alltför stelt och kommer bidra till att projektet missförstår komplexiteten i vad de har framför sig.

Sakfråge-projekten skapar en aura av singularitet, av att någon kvalitativt skillnad, en disruption kommer att skapas av just det här projektet. De traditionella kreativa projekten inom konst och musik däremot lägger bara till ännu ett verk. På det stora hela tycker jag det är sympatiskt. Singulära, disruptiva praktiker som använder sig av ny kunskap och teknologi är mycket mer kulturellt intressant än att upprepa gamla massmediebaserade kulturformer från 1900-talet.

Tänkte förövrigt på det när jag såg filmen produkt no3 från Ny Musik för Hållbar Utveckling som är en översikt över DIY-scenen i Sverige 2010. Den mår mycket bra, lever och frodas med ett myller av band och klubbar i de tre svenska städerna. Men är det inte dags att skala upp DIY till mer än musik, film, fanzine och teckningar? Idag kan vi ju ha DIY kring husbyggande, stadsplanering, kryptografi, programmering, biologi, genetik, roboteknik, energi och massa annat. Det känns lite lite trist när unga människor startar ett band och har spelningar eller skriver en bok istället för att odla bakterier eller bygga drones. Tidigare var ju det enda som gick att göra att plocka upp en gitarr, en penna eller använda sin dator till musik och grafik om man ville vara ung och kreativ. Men nu vet jag inte om det finns så många ursäkter längre. Jag vill inte nedvärdera musik eller litteratur men det finns tusentals nya sätt att skapa, uttrycka, vara och göra idag (kanske är det avloppstanken som spökar…).

Kickstarter står för en finansiell modell där projektet, den tidsbegränsade praktiken, är det som finansieras och som i varje fall inte på förhand rutar in vilka typer av projekt som kan ingå i detta. Som det är nu används kickstarter nästan enbart av amerikanska projekt. Vad tror ni om det här i Sverige? Är vi för små för att satsa på en inhemsk variant av crowdfunding? Behövs andra strategier här?


$

Written by admin

May 14th, 2010 at 3:57 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

InternetNoll i Mexico: Del ett – Tepito

View Comments

mexico_5_1

Igår besökte jag den beryktade marknaden Tepito. Den är stor som en mindre stad. Kvarter efter kvarter efter kvarter med marknadsstånd. En del inomhus andra längs gatorna. Vissa kvarter är strukturerade efter tema (som det bisarra lejserbröllopskvarteret) andra väldigt random. Tepito har också tunnlar under marknaden där det ryktas om att VIP-området finns för de riktigt goa grejerna, men det fungerar också som lager och tillflyktsort ifall en polisräd skulle ske. Tydligen kan Tepitos marknad försvinna och återuppstå i förbluffande hastighet. Kolla på den här filmen om hur tomt det ser ut när Google är på besök.


Tepito har varit marknad i flera hundra år, redan innan spanjorerna kom till Mexico. Gissningsvis för att det låg geografiskt bra nära en sjö på den tiden Mexico City såg ut som Venedig med kanaler genom hela staden och därmed blev ett naturligt stopp för varornas flöde in mot staden. Med den långa marknadstraditionen har också en ruffighet kommit och stadsdelen har varit fattig och känd för kriminalitet lika länge som marknaden existerar. Kapade lastbilar med varor körs till Tepito, lastas ur på en halvtimme och försvinner sedan spårlöst. 300 personrån anmäls också i stadsdelen varje år, men det slår mig som en rätt låg siffra för en mer eller mindre laglös stadsdel. Tillsammans med detta kommer dock även en speciell stolt livlighet med musik, barer, skringstrosande och märkliga möten som intresserat konstnärer, musker, filmare, sociologer, antropologer och journalister länge. En vanlig fras bland de boende är “ser mexicano es un privilegio, pero ser de Tepito es un don de Dios” – “Att vara Mexikan är ett privilegium, men att vara från Tepito är en gåva från Gud”. Det är heller inte helt och hållet en gangsterstyrd värld, även om pengarna såklart flyter upp till Narcos i slutändan, om man bara är cool och respekterar Tepitos egna regler så känns det lugnt att vistas där. Eftersom staten inte lägger sig i angelägenheterna så finns en mängd informella, förtroendebaserade sammanslutningar som sköter allt istället. Den här sociala modellen har tydligen spridits till andra områden också, men jag har inte studerat det tillräckligt för att kunna säga något om det. Det finns mer info på wikipedia om Tepito som faktiskt är riktigt bra.

267207008_ca9e0bde1d
Tepitos skyddshelgon: Santa Muerte med bling-bling.

Utbudet i Tepito var mer strukturerat än jag hade förväntat mig. Det är inte direkt högar med gammalt, använt skräp som säljs (även om det finns också) utan Tepito domineras av nya varor till låga priser; glasögon, skor, musik, film, konsumentelektronik, och kopior på märkesvaror såklart. Ursprunget till detta är en omlokalisering av en annan marknad hit i början av 1900-talet. Innan dess bestod Tepito mest av andrahandsvaror. Piratkopiorna, som nu mest kommer fårn Kina kom på 70-talet. Tepitos historia har fortsatt vara turbulent med inflöde av nya grupper av människor, försök från politiker att rensa upp och inte minst inverkan från 1984 års jordbävning som ödelade de flesta hus från 16- och 1700-tal. Tepito är också storfinansiär av lokal politik. Staden tar ut avgift från säljarna för att ignorera den illegala aktiviteten och när det är dags för valkampanjer ökar den avgiften från ungefär 30 pesos per vecka till hundra pesos (5 euro) per dag. Tänk då att det finns ungefär en halv miljon säljare i Tepito så hajjar ni att det rör sig om en del pengar.

Bland 90% varumärkesskräp finns nischade stånd, inte minst för musik. Det är hit man går för sin senaste Cumbia eller bortglömda Bolero. Till legendariska varor till försäljning i Tepito hör tigrar, myndighetsdatabaser och begagnade begravningskistor. Det sägs att allt utom värdighet går att köpa i Tepito och ett stånd vi passerade hade en väldigt passande slogan: “If we don’t have it, we get it, and if we can’t we invent it”. Tycker det är en passande slogan för internet, eller hur?

För visst finns det många likheter mellan nätet och marknaden. Jag identifierade tre:

  1. Prismodell a’la App-store. 20 pesos är Tepitos 99 cents. En dvd, ett glas juice, underkläder, tamales, diverse krimskrams. Allt är 20 pesos. Det är det standardiserade baspriset som gör den allra minsta handeln väldigt enkel. Vid större kvantiteter och flashigare grejer tillkommer såklart prutningar och blåsningar (som “guerito” höll jag knäpptyst medan min Mexicanska flickvän förhandlade priset)
  2. Avsaknad av index. Samma känsla som på internet. Det finns så mycket, så även om allt verkar vara skräp så ger det känslan av att den perfekta grejen finns lite längre bort. Och hittas den inte beror det på att man letat för dåligt, inte att den inte finns. Det finns ingen överblick över Tepito, inget index, ingen sökmotor. Samtidigt är det just den här browsing-känslan som gör Tepito så speciellt. Att vada genom all den här aktiviteten och upptäcka bisarra prylar man inte visste existerade. Mitt google var min flickvän som hade bra koll på området, men såklart inte heltäckande.
  3. Rickrolling. Jo, vi blev rickrollade i Tepito. Någon började blasta Never Gonna Give You Up precis när vi passerade :) Men generellt så kändes känslan av random lulz som bara uppkommer i oorganiserade, distribuerade nätverk väldigt bekant.


$

Written by admin

May 9th, 2010 at 1:42 am

Posted in LARGE

Tagged with , ,