blay

Bottenarkivet

Diaspora och sakfrågefinansieringen

View Comments

Diaspora, ett projekt drivet av fyra New York-baserade studenter med målet att skapa en öppen och decentraliserad facebook-dödare, har fått stor uppmärksamhet sedan de sökte tiotusen dollar på kickstarter men på kort tid har fått ihop över hundratusen dollar. Mycket tack vare uppmärksamheten som gavs av en artikel i NY Times.

Kickstarter är en sajt för crowdfunding och har en intressant finansieringsmodell där man kan lägga upp sitt projekt och beskriva hur mycket pengar man behöver till vad och sedan genomförs projektet endast om tillräckligt många användare på siten donerar. Det här skapar intressant data för att analysera vad folk vill ge pengar till och varför. Diaspora till exempel får inte pengar för att de har en halvfärdig kod som verkar lovande eller för att de har en välarbetad uppställning av vad pengarna ska gå till utan för de samlar upp en mängd starka affekter. Diaspora glider på vågen av anti-facebookism senaste tiden, sedan Facebook rullat ut den stora planen för att ta över webben. Och även om det är bra killar efter vad jag har hört så menade de ursprungligen att de ville satsa en sommar på det och det är något helt annat än att sätta upp en startup, söka riskkapital, ro i hamn ett stort projekt.

Kickstarter startades för att stödja estetiska, kreativa projekt som musik och konst. Det verkar dock som om det är moraliska, sakfråge-baserade projekt som drar in de stora pengarna. Diaspora är ett exempel, fönsterodlingar ett annat och ett växande hackerspace ett tredje. Folk ger hellre pengar till några som tydligt uttrycker att de tror på något, som står inför en utmaning ingen stått inför tidigare. Inte till de som har något färdigt de vill göra eller som har en plan. Ironiskt nog skulle det nog vara kontraproduktivt att ha en allt för tydlig plan då det skulle verka som om de bakom projektet för allt för insnöade på sin plan istället för att rikta sig affektivt och passionerat mot världen och sakfrågan. Kanske finns här en undermedveten föreställning om att det enda sättet att navigera dessa turbulenta tider är att börja med en hängiven passion för något samt förmågan att snabbt och smidigt reagera på omständigheter men utöver det absolut ingenting mer. Varje plan, föreställning eller bagage är alltför stelt och kommer bidra till att projektet missförstår komplexiteten i vad de har framför sig.

Sakfråge-projekten skapar en aura av singularitet, av att någon kvalitativt skillnad, en disruption kommer att skapas av just det här projektet. De traditionella kreativa projekten inom konst och musik däremot lägger bara till ännu ett verk. På det stora hela tycker jag det är sympatiskt. Singulära, disruptiva praktiker som använder sig av ny kunskap och teknologi är mycket mer kulturellt intressant än att upprepa gamla massmediebaserade kulturformer från 1900-talet.

Tänkte förövrigt på det när jag såg filmen produkt no3 från Ny Musik för Hållbar Utveckling som är en översikt över DIY-scenen i Sverige 2010. Den mår mycket bra, lever och frodas med ett myller av band och klubbar i de tre svenska städerna. Men är det inte dags att skala upp DIY till mer än musik, film, fanzine och teckningar? Idag kan vi ju ha DIY kring husbyggande, stadsplanering, kryptografi, programmering, biologi, genetik, roboteknik, energi och massa annat. Det känns lite lite trist när unga människor startar ett band och har spelningar eller skriver en bok istället för att odla bakterier eller bygga drones. Tidigare var ju det enda som gick att göra att plocka upp en gitarr, en penna eller använda sin dator till musik och grafik om man ville vara ung och kreativ. Men nu vet jag inte om det finns så många ursäkter längre. Jag vill inte nedvärdera musik eller litteratur men det finns tusentals nya sätt att skapa, uttrycka, vara och göra idag (kanske är det avloppstanken som spökar…).

Kickstarter står för en finansiell modell där projektet, den tidsbegränsade praktiken, är det som finansieras och som i varje fall inte på förhand rutar in vilka typer av projekt som kan ingå i detta. Som det är nu används kickstarter nästan enbart av amerikanska projekt. Vad tror ni om det här i Sverige? Är vi för små för att satsa på en inhemsk variant av crowdfunding? Behövs andra strategier här?


$

No related posts.

Written by admin

May 14th, 2010 at 3:57 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

  • Peter K

    I sverige har vi något liknande, http://fundme.se
    Att de är helt svenskspråkiga och använder ett engelskt namn för sin sajt känns därför lite konstigt. De är väldigt seriösa, registrerade som ett finansiellt institut och allt. Jag tror detta är en växande trend på grund av den urholkning som skett av publika stödsystem som de klassiska fonderna och stipendierna.

  • blay

    “Den demokratiska finansieringstjänsten”. Så svenskt! :)

    Ja, visst. Dels urholkning av dem och dels att den nya typen av projekt som dyker upp ny inte riktigt passar in. Ett företag kan få hjälp, likaså en konstförening, men ett hackerspace passar inte in. Att man kan göra massa saker på egen hand idag, utan vinstintresse, men som inte tillhör en separat estetisk sfär utan är direkta ingrepp i samhällen, det är något nytt. Flattr är ju också ett sätt att fånga det som inte passar i traditionella finansieringsmodeller.

    Det är kul om det blir en större grej. Framförallt om det är smidigt kopplat till sociala nätverk. Helst inte bara facebook :)

  • blay

    Förövrigt vore det kul med en liknande tjänst fast där pengar bara var en sak man kunde specifiera att projektet behövde. Det skulle gå lika bra att be om en lokal, pythonprogrammerare eller gamla faxar.

  • http://christopherkullenberg.se chrisk

    Väl rutet angående de traditionella konstformerna! Frågan är om det inte till och med så att konst, litteratur och musik alltid har varit DIY och saknat tröskel att komma över. (att däremot spela in en “skiva” före 90-talet kan ju var DIY).

    För att DIY ska bli meningsfull som singularitetspunkt måste det ju finnas denna tröskel att överstiga. Kanske behöver man en artefakt som inte är gratis, en möjlighet att ta ledigt från jobbet etc.

    Sen tror jag lite på the commons oxå. Diaspora är öppen källkod, och det finns en direkt koppling till att deras demokratiska innovation (bra begrepp) så att säga faller i the common good. Lite som vi tänker oss akademisk forskning, och en viktig distinktion mot corporate innovations.

  • http://www.simple-mechanisms.com Geraldine

    back in 2008 before kickstarted, a little DIY crowdfunding movement was on the way. more into food and picnics and soup to collect funds. it wasn’t as popular as the corporate model (with fees) of KS of course, but lots of projects that do not need 100K but do need a kick were supported.

    here some of this crowdfunding projects:

    Feast:
    http://feastinbklyn.org/

    Sunday soup:
    http://www.incubate-chicago.org/soupgrants.html

    Tanda: (took over spam now)
    http://www.tandatanda.org/beta/no.php

    Joanna Spitzner Foundation:
    http://www.jsfoundation.org/

    i think kickstarter is great but also i think we dont need kickstarter to fund DIY communities, we just need to chip in together!

    Also worth checking:
    Mike Merrill:
    http://www.kmikeym.com

  • blay

    I don’t really mind that someone making a website that people can use to get money take a fee of 5% on it. Of course it’s up to anyone to make a competing website and maintain it without making a fee, but for all to run smoothly in the scale that kickstarter operates on I think it is necessary to get some money of your own. At least to be able to spend full time on it.

    But like you say, on a smaller scale there are more options available and there is much to be done on the scale of projects needing say less than 1000 euros and how that can be achieved in a super fast way. On the larger scale I think the problem might be the “we” that need to chip in. Often crowd-funding projects keep within one community, like an art community or an activist community (like the classic support party beer/soup). But at a certain scale, money need to flow from other communities as well.

    And that’s the other point of the post, that maybe it’s time to re-think this DIY-thing and how it can be scaled up to have more impact than small scale art and music projects, even though they are important too. But how about houses, medical research, projects a group needs to live off for several years.

    Just like facebook is no problem to get out off on an individual basis if you don’t mind hanging out with nerds and geeks or your friends on other communities. But one thing I noticed for example when facebook got big and I was living in Malmö was that it had an immediate effect on how many people came to independent galleries or black clubs or temporary gigs. This scene managed to scale up because of facebook, new practices became available because of how facebook could be used to support them. Now I see that this is partly because facebook was an event and much new things were exposed with it and it probably don’t have this effect today but could be taken over by something else.

  • http://perherngren.blogspot.com/ Per Herngren

    Intressant, tack!
    Här är en farhåga dock:
    “Sakfråge-projekten skapar en aura av singularitet, av att någon kvalitativt skillnad, en disruption kommer att skapas av just det här projektet. De traditionella kreativa”

    Nu är jag inte alls insatt i just detta, men jag ser en anti-singularitets tendens i satsandet på projekt, events och kampanjer. Dessa är själv-dödande genom att de har ett avslutningsdatum. Jag tror singularitet bygger mycket på pulsen i att skapa det ‘traditionella’. Siungularitet som självskapande skillnad blir då något helt annat än det som är fast i att hela tiden skapa nytt. Inne-Trend-Nyhets-jakten är idag det mest traditionella, genom att det inte får förnya sin egen form av att ligga på topp i trendflödet.

    Singularitet är då möjligheten för det särskiljande och självskapande att bli bestående genom att bryta sig ur “det senaste”.

  • blay

    Per: Jag förstår hur du tänker. Världen kommer ju inte bli bättre av bara nya korta projekt. Det som får en kvalitativ skillnad att uppstå är som du säger när upprepningar och spridandet av nya praktiker sker. Att skapa det som blir vardagligt.

    Jag ser själv de stora möjligheterna idag i att det finns så mycket mer som är möjligt att göra vardagligt eftersom massa trösklar har försvunnit. Det kan vara sådant som blivit billigare, mer lättillgängligt, lättare att förstå osv.

    En annan företeelse som jag gillar är den av spridandet av kunskap om hur sakers görs/utförs. Den representeras kanske främst av instructables.com. Här handlar det inte om att någon ska utföra ETT projekt utan saker som har gjorts eller utförts bryts ner i enkla instruktioner så att de kan kopieras av andra. Då handlar det inte om att vara först med att skapa något helt nytt.

  • http://perherngren.blogspot.com/ Per Herngren

    Den där instructables.com var ju kul. Det skulle behöva finnas något sådant för motstånd, organisationstekniker etc. Om det inte redan finns??

    Hur tänker du kring Deleuzes diskussion om repetition som repetition av skillnad snarare än kopiering. Det finns ju en massa spännande filosofi kring kopimi och jag vill inte klampa omkring där, men finns det någon diskussion kring repetitions-begrepp?

  • blay

    Det har funnits planer inom Telecomix att göra en enkel guide till nätbaserad klusteraktivism men det har inte riktigt blivit av. Ett framgångsrikt exempel, om än diskuterbart, är “Hackerspace design Patterns” som har försökt samla olika vägar för att starta ett hackerspace så att nystartade inte ska behöva återuppfinna hjulet.
    http://hackerspaces.org/wiki/Design_Patterns

    När det gäller repetition av skillnad så kommer vi in på hela den post-digitala svängen. Alltså att även om kunskap, kultur m.m. som digital information kan kopieras utan skillnad så måste de även äga rum, och det gör dem på många olika sätt. Där översätts informationen till kroppslig handling. Ljudet vibrerar i ett rum som berör kroppar och ytor, den explicita kunskapen hos informationen omsätts i handling och där finns alltid ett glapp som skapar skillnader.

    I det postdigitala finns en kritik av ett perspektiv som ser den här översättningen mellan digital information och uttrycket som oproblematisk.

    Nigel Thrift skriver också mycket intressant just om hur kunskapen i “kunskapssamhället” är taktil och förkroppsligad snarare än at den finns i informationen i sig.

  • http://christopherkullenberg.se Christopher Kullenberg

    Per: Instämmer. Både tanken om “det nya” och “avslutningsdatum” är anti-singulära. Varje singularitet bygger på en skillnad och en repetition, därför är _allt_ nytt, samtidigt som det är gammalt. Något som är avslutat eller fulländat kan inte finnas, eftersom det då upphör att existera.

    Monki: Japp, tror att det skulle bli great success om aktivistgrupper som Telecomix gjorde fler manualer, men det gäller alla grupper egentligen. Aktivism är repetitioner, men för att inspireras och göra dem möjliga, så underlättar alla instruktioner.

    Ex. Anledningen till att jag kör Ubuntu Linux är att det finns hundratusetals personer som har löst problem tidigare, och de har skrivit på internet hur man löser dem. På så sätt är det det enklaste operativsystemet som har funnits. Gör man samma sak med aktivism, får man världens enklaste aktivitet.

  • http://www.flickr.com/photos/jhannestad/ Jonas

    Finns det några bra exempel på DIY inom biologi/genetik? Det är ju rätt stor skillnad i vilka resurser som krävs för biovetenskaplig forskning jämfört med DIY-programmering (för att inte tala om materialvetenskap). 10000 dollar räcker inte så långt, utan jag tror att det krävs andra strategier. Det mesta som jag sett inom t.ex. biokonst har varit i samarbete med etablerade labb, och då är det väl inte riktigt DIY.

  • blay

    Jonas: DIYBion är nog i sin linda än så länge. Det handlar inte om att forksningens framkant ligger där, men det finns en växande scen för att hålla på med biologi/kemi ur ett hackersperspektiv. Och som annan hacking handlar det inte om att ta över från stora företag utan vad som kan göras när skapandet sker i utkanterna, på samma ställe som problemen finns. Att skapande och användande sker på samma plats.

    NYC Resistor har det DIYBio regelbundet:
    http://www.nycresistor.com/2009/11/13/diybio-at-nyc-resistor/

    Det finns entusiasm i en google grupp:
    http://groups.google.com/group/diybio

    Sen finns det hype om att det här kommer på samma inverkan som open-source fick för mjukvara, men sådana rätt ogrundade jämförelser är ju standard nuförtiden.
    http://www.smartmobs.com/2010/01/26/diybiology-a-growing-movement/

    Här är en annan artikel:
    http://www.genomicon.com/2009/01/here-comes-the-flood-diy-bio/

  • blay

    Chrisk: Ja det där med instruktioner, manualer och design patterns tål att tänkas vidare på. Det post-digitala glappet och svårigheten med att göra kunskapen explicit i informationsform måste överbryggas.

    När det gäller linux funkar det ju för att din dator och andras datorer är konfigurerade på samma sätt.

    Redan i hårdvaruprojekten på instructables visar sig glappet, trots att det är standardiserade komponenter som används. Man måste alltid lista ut något på egen hand när instruktionen hoppar ett steg som inte gjorts explicit. Det är inte bara att köra copypaste som med kod.

    När det kommer till aktivism så är miljöerna där instruktionerna ska implementeras ännu mer skiftande, så kanske behövs det en annan typ av instruktion här, andra typer av koncept än “gör såhär”. En typ av instruktion som också kan förändras och omformas efter den miljö den implementeras i. Något nnat kräver ju standardisering av omgivnignar så att instruktionerna kan utföras felfritt och det är väl sånt som partier sysslar med :)

    Jag jobbar med en post som handlar lite om det här, så det vore kul att diskutera mera. Det är väl här som det abstrakta begreppet kan komma in (till skillnad mot det generaliserande).

  • http://christopherkullenberg.se Christopher Kullenberg

    Monki: Instämmer. Linux-exemplet är både faktiskt och även ett proof of concept när det gäller manualer. Det är inte samma sak att copypasta kod som det är att instruera någon i hur man trimmar en moped eller planterar en blomma i en kruka.

    Det är här vi måste återvända till 1890 och studera den predatoriserade (ordvits) imitationen och kopieringen via Gabriel de Tarde.

    På ett sätt är det en jävla logistik. Hur _flyttar_ man kunskap? Rent materiellt, från en kropp till en annan. Experimentet bör fortsätta!

  • blay

    “Hur _flyttar_ man kunskap?”
    Ja, verkligen! Hur flyttas praktiker? Hur fan kan man göra samma sak fast ändå inte på en annan plats? Språket och informationen har en roll att spela, men det är inte allt. Latour, hjälp oss!

    Handlar det om imitation? På sätt och vis inte eftersom det då blir generiska praktiker. Deleuze säger någonstans att vi inte bör läsa gamla filosofer för att upptäcka eviga sanningar att imitera utan för att förstå exakt hur de skapade skillnad mot sin samtid för att själva kunna skapa skillnad mot vår egen på vårt sätt.

    Om man ser till vetenskap så har ju enorma apparater installerats enbart för att lösa det här problemet och det är ju inte på något sätt färdigt.

  • http://perherngren.blogspot.com/ Per Herngren

    Christopher och Blay: “Hur _flyttar_ man kunskap? Rent materiellt, från en kropp till en annan.”

    Ickevåldsrörelsen, som jag är aktiv i, har sedan Gandhis tid lanserat flera brytningar med opinionsbildning, upplysning, och andra former av informations- och överförings-perspektiv på kunskap.

    Kunskap handlar mer om träning än överföring. Det hjälpte mig när jag en gång i tiden började läsa akademiskt. Jag försöker att inte komma ihåg det jag läser, istället ser jag läsandet som träning. Jag övar och prövar teorier, beskrivningar, under tiden jag läser; på exempel i texten eller på helt andra sammanhang. Ungefär som att öva musik för att nöta in en stil eller rytm utan att lära sig låten utantill.

    Tänk vilken skola och vilket universitet vi skulle fått om man såg historia, samhällsvetenskap, genusvetenskap, som övningsämnen istället för inlärning (överföringspedagogik).

    Intressant är att det mest kroppsliga och det mest andliga i grundskola och gymnasium ses som övningsämnen: gymnastik och matte.Men de andra ämnena har åtminstone tidigare fastnat i överföring och inlärning.

    Om ickevåldsrörelsen tänker träning istället för opinion, information eller upplysning, så skulle man väl kunna se resonans som närliggande begrepp fast vidare. Och då mer användbart på järn, molekyler, trä, maktcentra, storföretags samverkan med varandra. Eller finns det intressantare ‘översättnings’-begrepp?

    Vardagsspråket har faktiskt lite av dessa tankar i skillnaden mellan att kunna och att veta. Min kompis vet ‘allt’ om italiensk fotboll, men han kan inte spela italiensk fotboll.

  • blay

    Mycket bra perspektiv. Om jag ska försöka översätta det till telecomix tankar kring manualer så bör det inte ses som att innehar en kunskap som om den kunde överföras till andra med precision skulle kunna ge samma effekter där. Istället borde man bjuda in andra att träna med telecomix och lära andra grupper att själva börja öva på att använda verktygen, men efter helt andra förutsättningar. Det som överförs då blir istället en slags icke-kunskap, en öppen metod för prövande.

    Resonans kan funka. Imitation associerar jag till att någon skapar sig en bild av vad en annan gör och sedan översätter det till sin egen kropp. Resonans å andra sidan börjar först av att man kommer i kontakt och drabbas av en annan kropp för att sedan försöka anpassa sig till den gemensamma rytmen. Och det behöver inte innebära att man gör samma sak. Inom dans blir det ju i varje fall spegelvänt. Man kan inte hamna i resonans genom att ta upp samma utrymme som en annan kropp utan skapa och ta utrymme kring den kroppen.

    Med Telecomix Summer of Cipher finns ett träningsperspektiv. En linuxdistribution färdig med cipherspace-mjukvara distribueras och efter en kort introduktion om hur det funkar så får deltagarna öva sig i cipherspacing.

  • http://perherngren.blogspot.com/ Per Herngren

    Kul, vi bygger. Eller jag menar vi tränar oss på att bygga genom att bygga.

    Ifall man ser förändring av samhällen mycket som en träningsfråga snarare än information, upplysning eller opinion, så blir det (telecomix eller motstånds) manualer, kurser och testande/användande som blir de viktiga verktygen för förändring.

    Vi hade en intressant diskussion här i Hammarkullen för någon vecka sedan om skillnaden mellan föredrag och ickevåldskurser. På föredrag tränar man sig i att sitta tyst, på rader i panoptikon-sättning. Jag hade aldrig lärt mig salsa ifall kurserna hade byggt på föredrag. Och jag hade aldrig lärt mig motstånd eller mötestekniker på föredrag.

    I USA finns begreppet semniar junkie, föredrag kan bli en drog där man får kickar vilka man blir beroende av. “Ja, just så är det.”

    Inom ickevåldsrörelsen har vi experimenterat med (långa eller korta) inledningar till smågruppsdiskussioner istället för rena föredrag. Ibland varvar vi istället mellan föredrag och bikupor: 2-5 personer kvar på plats i bänkarna, 20 min föredrag 20 min bikupor 20 min föredrag …

    Tanken är att samtalet, konspirerandet kan stärkas genom att avbrytas (Ricoeur). Dialogen kan genom att avbrytas av teater, musik, föredrag, högläsning stärkas.

    Föredragsformen utvecklas dock lätt till en ersättning till samtal och dialog där alla har möjlighet att delta i byggandet.Den tystar och producerar publik istället för att stärka samtalet.

    Viktigt här är att storgruppsdiskussioner ser vi som ytterligare ett verktyg att tysta folk eller att stoppa konspirerandet. I en storgruppsdiskussion tar en självutvald panel över och gör majoriteten till åhörare. Av komplexitetsskäl måste de flesta hålla tyst eller ignoreras i storgrupper. Antalet möjliga relationer, konflikter, missförstånd som behöver hanteras i en grupp: n(n-1)/2 (5 personer=10, 7=21, 9=36)

    Tja, varför tar jag upp det här? Jo, föredrag brukar legitimeras med just föreställningen om överföring av kunskap och information.

  • http://blay.se monki

    Motsatsen till träningsapproachen torde vara “TED – Ideas Worth Spreading”. Där det ju handlar om att “brilliant people” håller 15 minuters superförberedda föredrag men bländande grafik, snabba bullet points och karismatisk inlevelse. Känslan man får direkt efteråt är att man har lärt sig något djupt om världen, något som beskriver vad det är som händer just nu.

    TED talks har blivit lite av parodin på internet som medium för att snabbt överföra kunskap. Jag har själv alltid varit skeptisk på att se internet som kuskapsöverföring snarare än kontaktskapande, att internet länkar samman människor, datorer, platser, information, medier, som sedan ofta måste ta andra vägar än genom skärmen.

    Samtidigt är det ju kul att vi kan se på dokumentärer, söka information, hitta små filmer på youtube, läsa bloggar osv. Så hur kan man tänka relationen mellan överföring av information och träning? Det borde finnas en länk där.

    Att bero på bloggar förresten så är ju kommenteringen verkligen en form av träning. Att alltid ge sig in i en dialog med blogginlägget och inte bara läsa och memorera. Den här tråden är ett bra exempel på att vi behandlar inlägget som ett råmaterial vi använder för träning, snarare än som ett kunskapspaket som tanken är att vi ska acceptera eller förkasta.

  • http://perherngren.blogspot.com/ Per Herngren

    Det är verkligen bra att se bloggar som träning och praktiserande snarare än informationsöverföring, tack för det! Information som råmaterial är genialiskt, tack även där!

    Kan vi inte tänka oss överföring av information till arkiv, inte till medvetande eller folk? Information är något vi behöver få bort. Det stör tänkandet och byggandet. Det är som att i verkstaden bära omkring på alla verktyg och råmaterial samtidigt, inget skulle då bli byggt.

    Vi behöver en spik och hammare nu kanske, sedan hämtar vi en färgpensel och en färgburk.
    Information ska inte ses som verktyg utan som råmaterialet här, spik och färg.

    Ibland behöver vi ha tillgång till information och då ska det finnas där lättillgängligt. Vi behöver slippa ha infon i huvudet, filtrera bort den, arkivera den så vi istället kan ägna oss åt att berätta, samtala och organisera.

    Jag tror det finns en poäng att skapa en sorts motsatställning här mellan info och berättande, samtalande, läsande. Även om information används även i dessa sammanhang. Information har setts som en linjär kausalitet till förändring (pedagogisk, politisk). Ifall vi vänder på linjens riktning och gör information tillgängligt för olika saker, då blir information bara en beståndsdel i komplexiteterna kring politisk förändring och pedagogisk/akademisk utbildning. Det hamnar inte i linjaritetföreställningen: xx skapar politisk förändring/personlig bildning.

  • http://blay.se monki

    Strålande! Information är till för arkiv, inte att samlas i medvetanden.
    Två saker känner jag igen här:
    1) Informationen måste bort. Den försvinner bort genom att det utförs någon handling med den så att den hamnar nånstans där medvetandet är nöjt med placeringen. Typiskt exempel är då att man skriver informationen på en blogg.
    2) Att information lagras och sen hämtas när den behövs istället för att den sänds ut (massmediatänk). Många bloggverktyg – kronologisk sortering, RSS – utgår från en utsändande logik. Därför gillar jag wikin (i princip i varje fall). Där _lägger_ man information på ett sätt som gör den lätt att återfå, men som inte bygger på att den senaste uppdateringen ska sändas ut eller vara mest aktuell och nyskapande.

    Jag håller på med ett projekt för arkivskapande kring “mejkerkultur”, från engelskans “make”, alltså hacking, pyssling, skapande, utforskande osv. Som nu i efterhand framstår som väldigt baserat på just en träningslogik. Att tränas att tänka och handla på mejkervis. Materialet ska vara tillgängligt när man stiger in i arkivet och det finns flera vägar att gå. (Till skillnad mot blay.se som nästan enbart framhäver senaste inlägget)

  • http://twitter.com/_ludens Victor A

    Snacka om bygge! Verkligen ett fängslande samtal.

    Det är grymt sant som Per säger att information är något som vi behöver få bort. Jag upplever ofta att information mest hamnar i vägen för aktion när vi först tillgodogör oss den. Information kan ha en förlamande effekt om man tänker sig själv som en “mottagare” – och ja, TED är verkligen ett praktexempel här! Jag tänker att man alltid behöver hitta olika sätt att liksom bygga in informationen i sin kropp eller i sina praktiker innan den börjar göra någon skillnad. Jag skiljer på nåt sätt mellan kunskap som ligger utanpå och kunskap som man har byggt in i sin kropp. Tror att språket orsakar en hel del problem här, men strunt i det.

    Denna process att bygga in information eller kunskap i sin tillvaro, att omvandla den till icke-symbolisk skillnad, har alltid tett sig ytterst mystisk för mig, och jag finner att jag gör alla möjliga konstiga påhitt och utspel för att se var man kan så att säga materialisera en viss bit information, hur man kan omvandla lärdom till praxis.

    Träning är grejen! Alla former av träning är minst lika viktigt som tillgodogörandet av information, annars blir det bara textism (eller ja… informationism). Det är verkligen primitivt att försöka proppa in information i huvudet när det finns arkiv.

    Vi får väl hoppas att den allmänna skolan lyckas anpassa sina metoder efter våra lagringsmöjligheter.

  • http://perherngren.blogspot.com/ Per Herngren

    Jo, Victor, den här dialogen har verkligen varit byggande för mig! Och jag blir verkligen inspirerad när folk hakar på och bygger vidare på varandras funderingar. Annars blir det som att skrika för sig själv i informations-överflödet. Tack Blay för att du satte igång detta!

    Här är en liten detalj man kunde fundera vidare på:
    Victor: “kan så att säga materialisera en viss bit information”: Jag undrar om vi inte skulle kunna se information som en viss typ av materialisering.

    Det finns ickereducerbara, kvalitativa skillnader mellan information och färdigheter, information och dikter, information och berättelser. Precis som det finns kvalitativa skillnader mellan hus och tegelsten.

    Det är möjligt att hitta information i en träning (Ex: “Vi börjar kl 10:00 med första övningen.”) Och i en berättelse (Ex Tomten bodde i det gröna uthuset.) Men det innebär inte att träning eller berättelser består av information. Information är främst en genre, ett sätt att organisera – helst då till arkiv eller scheman etc, snarare än till medvetandet.

    Men vi fastnar lätt i informations-genren, organisationssättet information, istället för att göra ett kvalitativt hopp över till andra sätt att handla och leva: berättelser, repetera eller repa (som med musik), färdigheter, traditioner, karneval, byggande …

    Det här är bara ett försök att värja sig från förståelsen av information som andlig och träning som materiell, vilket jag självklart förstår att du Victor inte syftar till.

  • http://perherngren.blogspot.com/ Per Herngren

    Förresten det är karneval i Hammarkullen där jag bor 28-30 maj. Ring mej 070 88 77 211 ifall ni vill förkroppsliga hellre än informera ..

  • http://blay.se monki

    Så, information är en form av materialisering. Kroppslig “kunskap”, erfarenhet, kunnande en annan. De har någon slags relation. En viss information kan vara relaterad till ett visst kroppsligt kunnande. Kan hjälpa till att utveckla det kroppsliga kunnandet. Men relationen är inte linjär. Det går inte att överföra informationen till kroppen. Så vad är det som händer? Det går att tala om översättning, från en form till en annan. Men översättning är ett språkbaserat begrepp som kanske inte riktigt passar. Smitta och imitation är två kroppsliga begrepp. Imitation tyder på en direkt överföring. Smitta är rätt bra, eftersom två kroppar kan reagera olika på samma smitta. Det är reproduktion men med skillnad. Förslag på andra sätt att tänka relationen mellan information och kroppsligt kunnande?

    Attans, jag är bortrest på karnevalen :(

  • http://perherngren.blogspot.com/ Per Herngren

    Monki: Det är en miss att vara bortrest på karnevalen. Boka alltid sista helgen i maj för karnevalen i Hammarkullen!

    –Här är lite om kropp och information som inte är något svar på vad ni andra skrivit utan bara fri kontemplation –

    Kroppen använder väl information som budbärare. “Aj, jag slog mig på armbågen.” Denna mening är en översättning av samma information från kroppen. Sedan lämnas informations-formen och man blir irriterad eller ledsen. Värken blir mer obestämd, inte informativ. Ifall kroppen fortsätter med information så blir det svårt att tänka på något annat. Man blir fixerad vid en speciell punkt på kroppen. När en kroppsdel fortsätter att informera så stör den oss.

    Information i kroppen kan också bli ghosts, man känner av sensationer eller kroppsdelar som inte längre finns.

    Kroppens information behöver vara tillfällig så den kan stoppas undan, annars fastnar kroppen i loopar, som när värk genererar värk.

    Smekning och beröring har inte formen av information, precis som dikten inte har formen av information.

    Man kan dock analytiskt lämna en genre (smekning eller dikt) och vaska fram information ur en smekning eller ur en dikt. Men då förlorar man det som är smekning eller poesi.

    Det är lite det Heidegger menar med att hamrande, målande, cyklande kräver att man blir omedveten om vad man gör. Blir man medveten fungerar det inte längre. Försök dansa och titta vad fötterna gör samtidigt så blir det tydligt att informationen från fötterna gör dansen omöjlig.

    (En sann historia från min salsa värld: Jag sa åt en som hade svårt att komma in i salsa-takten att ifall hon tittade en gång till på sina fötter fick hon bjuda mig på dricka från baren. Hon förlorade två omgångar innan hon lärde sig undvika information från fötterna.)

    Medvetande och information behövs när dikten, det sensuella, dansen, berättelsen, smekningen inte riktigt fungerar. “Du håller hammaren snett.” Kroppen behöver sedan återigen av-medvetandegöra, av-informera, sig.

    Tja, jag bara öste på. Inte mycket systematik i mina funderingar ikväll inte.

  • http://blay.se monki

    Klassisk vetenskapsuppfattning, t.ex. hos Merton, handlar ju om att vetenskapen innebär att kunna överföra kunskap via text istället för mästare/lärling-förhållande. Men här får man då säga att de missuppfattade och att vetenskapen inte är överföring av kunskap i text utan av ett redskap som kan användas för att skapa kunskap. Den uppfattningen leder också till anra kriterier för vetenskap.

  • http://perherngren.blogspot.com/ Per Herngren

    Monki, jo jag håller med dig!

    Men jag undrar om det inte är möjligt att släppa överförings-föreställningen även av redskap!?

    Imitationsbegreppet som du ifrågasätter har ändå en poäng, den vänder på riktningen. Mona Lisa överförs inte till den som sitter där på Louvren och målar av.

    När jag härmar en annan dansare så använder jag den andres kunskap för att träna mig. Subjekt-objekt förhållandet (inte det filosofiska utan det grammatiska) blir omvänt. Jag testar något jag sett någon annan göra.

    När kemister gör tester i laboratorir tänker vi ju oss inte att den kemiska kunskapen överförs från de kemiska ämnena till forskaren. Forskaren testar vad som fungerar och inte fungerar. Forskaren precis som studenten använder sig av repetitioner hos materia eller i texter för att lära sig/oss något nytt.

  • http://mediaevolution.se/2010/07/01/anvandarfinansiering-ett-urval-av-tjanster/ Användarfinansiering, ett urval av tjänster « Media Evolution

    [...] – Martin Thörnkvist om det kloka i att engagera sina användare innan ens produkt är klar Diaspora och sakfragefinansieringen – Magnus Eriksson om Diaspora « Moving Images i [...]

blog comments powered by Disqus