blay

Bottenarkivet

Archive for July, 2010

Det ytliga nätet

View Comments

Vi snuddade vid det i diskussionen på KAPITAL.IDENTITÄT.MACKT.DOS och igår dök det upp på irc. Det handlar om en växande kritik mot internets effekter på våra hjärnor. Det hela tog fart med Nihcolas Carr:s artikel “Is Google Making Us Stupid” som publicerades i The Atlantic 2008. Artikeln fick stor uppmärksamhet och en bok som utvecklar argumenten; “The Shallows: What the Internet Is Doing to Our Brains“, har just släppts. Argumentet går kortfattat ut på att våra hjärnor är plastiska och därför influeras av de teknologier vi använder. Forskare har upptäckt att folk som använder internet mycket får hjärnor med försämrat korttidsminne och sämre koncentrationsförmåga. Detta ställer Carr mot en hjärna som är kapabel till långa tankebanor, kreativt tänkande och – framförallt – bokläsande.

Clay Shirky svarade med en kritisk artikel där han läxar upp Carr om hur elitkulturen har fallit. “Internet gör inte att folk slutar läsa krig och fred”, säger han (den enda bok som Carr explicit nämner tydligen), det har folk gjort för länge sedan (väldigt få har faktiskt läst den). Vad internet gör är att folk slutar “knäböja inför idén att läsa krig och fred”, alltså inför idén att det finns en högre kultur som enbart folk mer disciplinerade än de själva har tillgång till. Tryckpressen raderade den europeiska elitkulturen och hittade till slut en form som passade tryckpressmediet. Internet handlar inte om att göra samma sak som tryckpressen fast bättre, utan att hitta helt nya mediaformer som står i resonans till internet, menar Shirky.

Om den europeiska handskriften premierade en konformism under kyrkans ok och tryckpressen skapade individuellt skrivande och läsande, handlar internet om att återupptäcka kollektiva former av uttryck. Men Clay Shirky misstar vad Carr är ute efter när han menar att nätets deltagarkultur frigör sig från elitkulturen som Carr förespråkar. Carr vill inte valla in fåren i den korrekta kulturens fålla igen. Tvärtom menar han att internet skapar en ny typ av konformism när användarna bara flyter med flödet. Boken odlar istället självständigt, avancerat tänkande. Carr är inte alls intresserad av den kollektiva intelligensen och svärmbeteenden.

What’s interesting about our minds, I believe, is what’s least bee-like about them. I’m not sure what “collective intelligence” means, but if I were to define it I’d say it’s synonymous with “culture.” And culture emanates from many individual minds, working alone or in concert.

Inte helt oväntat anser jag att Carr har fel här. Han baserar sig på ett idealiserande av tryckpressens nedskrivningssystem som ignorerar att den också innebar ett tänkande som vände sig från världen och praktiken, att det är från samma tradition som vi får dagens kontextlösa content. Samtidigt tror jag att Shirky’s “here comes everybody”/svärmintelligens som lösning också är en för hastigt reaktion på internets möjligheter. Det var nödvändigt att utforska gränserna för det, men andra kollektiva former än det helt öppna nätverket kan skapa djupare skillnader. (Kanske en av anledningarna till uppsvinget för hacklabb)

När diskussionen dök upp på IRC här om dagen menade jag att frågan inte längre handlar om individ vs. kollektiv, om nätets konformism mot en tillbakagång till individen. Istället handlar det om olika former av gemenskaper. Vissa former av gemenskap skapar konformism och till dem hör sannerligen surfandet på informationsvågens yttersta kant och det konstanta nuet som produceras där. Men andra former av kollektiv kan istället fördjupa skillnader, förhoppningsvis inte till priset av sekterism. I IRC-diskussionen började vi prata om mailinglistans storhetstid och flera verkade ha minnen av både de goda och dåliga sidorna av dem, från långa utvecklande diskussionstrådar till interna bråk och vi/dem-tänk. Bokcirklar och bussresor var andra former av gemenskap som nämndes. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!

//
Frågan dök också upp om det är en slump att en slags “kulturell backlash” mot nätet sker samtidigt som ökade krav på censur och reglering av nätet. Min uppfattning är att det hör samman med en förmodan om att internet nu har blivit moget och hittat sin form. Då kommer kraven på att den formen ska passa in med massa andra former i samhället och sluta vara så uppstudsig. Men jag tror inte på detta. Internet har inte hittat sin form. Internets genombrott är mer radikalt än så, mer radikalt än bara ännu en medieform. Internet är den universella maskinen som går att programmera för att bli bärare till evigt nya former av media. Internet kommer alltså inte att stelna annat än tillfälligt och det finns fortfarande utrymme för nya internetrevolutioner. Vi måste bara hitta de former de kommer att ta och vilka situationer de kommer att ingripa i.

Vi måste skapa internet på nytt hela tiden. Det var lite vad jag var ute efter när jag talade i Italien tidigare i år. Ingen tidigare teknologi har varit så konfigurerbar som denna. Internet kan göra hur lugnt och hur stressigt som helst. Hur fritt och hur kontrollerat som helst. Återigen. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!


Written by admin

July 28th, 2010 at 12:31 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Pentagon lär ut samtida informationshantering

View Comments

I något obskyrt skyffe inne på Pentagon sitter den pensionerade brigadgeneralen Huba Wass de Czege och skriver en text om historisk och samtida militär användning av information som han kallar “”Netwar – Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of “Full Spectrum Operations””(PDF). Jag tror att vi kan lära oss något från den och hur information betraktas på nätet.

//
Den börjar med en svepande historisk redogörelse:
En gång I tiden sammanföll informationssystem med den mänskliga kroppens uttryckskapacitet och sinnesintryck. Du sa det du ville ha sagt och hörde det som var inom hörbart avstånd. Vad som hände sen var inte, som McLuhan menar, att dessa förmågor förstärktes av teknologi, utan istället att kroppen blev en del i ett teknologiskt informationssystem. Beroende på olika historiska informationssystems konstruktion har människan varit mer eller mindre betydelsefull i dessa och har haft mer eller mindre inflytande. Ofta gav en person input vartefter systemet vecklade ut sig i enlighet med dess tolkning av denna input och först långt senare vecklade det sig tillbaka för att ge info om resultatet. Under systemets långa utvecklande fas kunde det kraftigt förändras, manipuleras och förvrängas. Instruktionen låg också ofta blottlagd och okrypterad. För att konkretisera detta lite mer: tänk på Djingis Kahn och att han skickar ut en ryttare med ett meddelande. Meddelandet kan snappas upp längs vägen och kan förvrängas om någon byter ut det. Eller I fallet att meddelandet är lagrat I en mänsklig hjärna så kan minnet spela meddelaren ett spratt. Nåväl.
Telegrafin gjorde punkt-till-punkt-kommunikation direkt och radion möjliggjorde detsamma för rörliga adressater (allra först för pansarvagnar i på slagfält som ju inte direkt kunde sitta fast i telegrafi-tråd). Detta födde en familj med mot-teknologier; radar, kodknäckande, störningsutrustning.
Så kom datorn och beräkningarna själva gjordes teknologiska. Till en början de minsta justeringarna av precisionen för mark-till-luft-vapen för rörliga mål i form av flygplan, slutligen ända in i kommando-centralen. Så blev allting samma maskinkod – den binära. Skillnaderna i media låg istället under, i det fysiska lagret, eller över, med olika former av encoding. Så mycket om teknologier.
Att leda teknologiskt handlar inte om att ha den senaste teknologin, utan om förmågan att bäst kunna anpassa denna till lokala omständigheter. Att förstå problem och lösning. Den militära apparaten har kommit att bli beroende av att förstå och upprätthålla den här informationsteknologin, lika beroende som den någonsin var av industriell produktion. Informationsteknologin möjliggör följande; att hantera osäkerhet, att reagera på förändring, att känna igen och nyttja möjligheter.

A commonly shared situational awareness, more real-time relevant information, automatic situation updating and better planning aids. […] Enabling cooperative engagement tactics, fascilitating high-tempo operations.

Se där ja. Den intressanta frågan är alltså inte mer eller mindre informationsteknologi, som i tanken om “digital divide”. Istället är det en förståelse av hur information kan influera handling. Svaret kommer att variera från situation till situation. Informationen har bara ett värde i den situation där den aktualiseras.

Commanders who assume an informed degree of uncertainty, even when they believe they are well informed, are more likely to absorb and adapt new information.

Till en början trodde man inom den amerikanska militären att informationen skulle erbjuda säkerhet och förståelse av en situation. Att man först skulle samla in information och sen agera efter den. Men det funkade inte riktigt. Information kan inte tillintetgöra överraskningar och osäkerhet, utan är istället till för att påskynda övergången från ett överraskat, reaktivt svar till ett överlagt, aktivt. Det kräver att informationsflödet är kontinuerligt och i real-tid. Ofta krävs en närkontakt för att information ska skapas. Probe-heads blir alltså viktiga. Det gäller att kunna handla även när informationen inte är perfekt eller helt tillförlitlig. Det låter som något som verkligen präglas dagens nätaktivism. Hur kan man handla trots att det är svårt att avgöra informationens tillförlitlighet?

//
Texten skiljer mellan komplicerade system och komplexa system. Det funkar såhär:
Komplicerade system är skilda från sin omgivning. De kan vara avancerade och svårupptäckta, men modern analys kan upptäcka och förstå dem.
Komplexa system å andra sidan utgörs av dynamiska, interaktiva och adaptiva element som inte kan skiljas från sin omgivning. För dessa går det att skapa konceptuella kartografier, men dessa får inte misstas för verkligheten. På grund av de komplexa systemen kan inte information användas till att skapa säkerhet.
Militära uppdrag idag inkluderar gömda komplikationer och obskyr komplexitet. Det går att skilja dem åt. Komplikationer kan hittas, isoleras och förstås. Komplexiteter är däremot är integrerade i sin omgivning och måste därför närmas genom att lära medan man handlar. All teorier om komplexa system är bara hypoteser eftersom de kan förändras så snabbt och kan innehålla okända, ännu inte manifesterade tillstånd. Vi vet inte vad de förmår. Paradoxen i handhavandet med komplexa system, och det här gäller i allra högsta grad nätpolitiken, är att ett skeptiskt prövande av logiken för hur problemformuleringen är uppställd måste samsas med beslutsam handling för att lösa det. Känns det igen?

//
Brigadgeneralen avslutar med en diskussion mellan plattformscentrerade och nätverkscentrerade organisationer som också kan ha relevans för nätet. Plattformscentrerade modeller har valts tidigare eftersom kommunikationen brukar förloras i kaoset som uppstår i situationerna. Det leder till utvecklandet av självförsörjande enheter, varje enhet innehållet all kunskap för att den ska kunna operera utan kontakt med andra. Att skapa självförsörjande enheter skapar redundans i organisationen som helhet. Samma kunskap och resurser finns och tar upp uppmärksamhet och plats i flera enheter, vilket i sin tur leder till att varje plattform är tyngre än nödvändigt. Det gäller även enheter som är tyngda av information och kunskap.
En nätverkscentrerad model å andra sidan ser till att isolationen aldrig bryts mellan enheter. De är alltid uppkopplade. Det innebär att enheter kan dela förmågor och resurser. Resultatet är mer lättviktiga enheter, men ingen redundans i organisationen. Konsekvensen är att hela organisationen riskerar att fall om uppkopplingen mellan enheterna tappas.
Vad som föreslås är då en modell som kombinerar det bästa av båda världarna. De skulle kunna ha flera namn;

Platforms with enhancements, beyond-the-platform-assistance, objects with self-sustained familiar and networked foreign relations.

Den sista var mitt eget påhitt faktiskt. En kärnfunktion för att up
prätthålla minimala operationer är självförsörjd medan tillägg är nätverkade. Låter som en modell för nätpolitik.


Written by admin

July 26th, 2010 at 4:57 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,