blay

Bottenarkivet

Accelerationism II: Resan mot den kosmiska schizofrenin

View Comments

Vi befinner oss fortfarande på Goldsmiths. Nästa talare är Ray Brassier. Om Mark Fisher lugnt läste en strukturerad text innantill gör Brassier motsatsen. Han freestylar, blir exalterad och avbryter sig ofta med att kasta huvudet i händerna i långa tankepauser för att sedan komma med ett nytt teoriutbrott. Här gäller det att lyssna oerhört koncentrerat. Det här kan också vara en bra bild att ha i huvudet när man läser hans böcker. Jag tror att han skriver med precis samma stil.

Han börjar med att berätta att han haft en konversation med Nick Land där Land anklagade honom för att alltid översätta vad Land såg som praktik till filosofiska påståenden. Brassier menar istället att det är just Lands oförmåga att göra om hans pragmatik till teori, att han ville gå bortom all representation, som i slutändan gjorde hans projekt impotent.
Brassier ställer istället upp Lands agenda som tre dialektiska spänningsfält.

  • Det mellan kritik och materialism
  • Det mellan teleologi och eskalationism
  • Någonting jag inte hörde (säkert om att följa flöden) och voluntarism Practicism/Pragmatism

Det Brassier gillar med Land är att han använder negativitet och ilska, hat till och med, för att föra sitt projekt framåt. Brassiers egen agenda beskriver han som ett försök att rädda kraften hos negativiteten från vad han ser som ett överdrivet betonande av affirmation inom dagens filosofi. Land försöker detta, men når inte fram, för att i slutändan underordnas hans negativitet en affirmation. Det blir klarare snart… (men brassier är MYCKET snårig…)

Ok, det första spänningsfältet är mellan kritik och materialism. Det är tydligt när man läser Land att han genomför en materialisering av kritik, snarare än att hålla sig till en representationell kritik. Den finns i sättet att skriva, att intensifiera, snarare än i argument. Materia är för Lands “svarta deleuzianism” ren process. Produktion av produktion. Alla former av dialektik, av skapande av koncept har de-potentialiserande konsekvenser för den materiella kritiken. Kritik intensifieras av ytterligare deterritorialisering, av att upplösa fasta former och identiteter, och har därmed som sin horizont den nollintensitet där ingenting mer finns att intensifiera ytterligare. Materian genererar på så vis hos Land sin egen kritik, snarare än att den upprättas av Nick Land som en reflektion på dess processer. Brassier är dock kritisk till detta. Land reproducerar bara samma problem mellan tanke och materiell verklighet som han försöker upplösa. Det går inte att bara kringskära problemet och skriva de primära materiella processerna direkt.

Problemet uppkommer av att den rena deterritorialiserande processen måste upplevas, erfaras och kännas…av någon. Hos Bergson t.ex. så finns detta i intuitionen. Vi kan intuitivt uppleva tidsflödet och tillblivandet, även om vi sedan konceptuellt styckar upp det. Bergsons vitalism går ut på att den primära intensiteten upplevs, men kan inte mätas. Nick Land kan såklart inte förlita sig på något sådant som mänsklig intuition. Han byter ut detta mot ett maskiniskt omedvetet som inte är mänskligt givet utan måste produceras. Han bryr sig inte om upplevelsen hos ett subjekt, en identitet eller en organism. Allt det måste destratifieras. Tänkande hos Land är inte längre representation som kommer ur en mänsklig upplevelse av ett primärt flöde utan tänkandet är produktion. Tänkandet kan antingen intensifiera eller hindrar denna primära produktion. Det är vad den maskiniska accelerationisten är intresserad av. Intensifierar tänkandet flöden eller hindrar det dem? Detta flöde går inte att registrera hos en affirmation (av en viss subjektivitet t.ex.).

Men detta slutar ändå i något väldigt problematiskt. På omvägar gör sig ändå accelerationism beroende av en viss stratifiering. Accelererande kan per definition inte vara något som sker omedelbart utan måste ske inom ett förlopp av tid. Det finns alltså en materiell restriktion i formen av en tidslig tröghet. Dessutom finns det en absolut hastighetsgräns för accelerationen och det är döden, intensitet=0 eller “kosmisk schizofreni”, som Brassier kallar det. Alltså, Nick Lands intensifiering är beroende av att det finns stratifieringar och tröghet som den kan accelerera och destratifiera. Bara i själva destratifieringsprocessen så kan en intensifiering ske.

Men, frågar sig Brassier, vilket fordon ska då vara bärare av den här accelerationen. Någonting måste accelerera, alltså måste någonting upprätthållas. För Land kan detta inte vara det mänskliga subjektet. Intensifieringsprocesserna behöver nämligen inte människan. De är starkare och snabbare än människan. De arbetar snarare genom människan. Därmed finns det heller inget rum för politik eftersom all politik bygger på att en identitet kan bli stark nog att ingripa i ett flöde. Människan för Land är inte ens kraftfull nog att accelerera destratifieringsprocesserna ytterligare. Det är därför han vänder sig till det inhumana och det maskiniska. Datorns informationsbehandling, samplerna uppstyckande av rytmer, marknader, cybernetiska kontrollsystem. De kan accelerera snabbare än människan hinner med. Land bygger här en farlig politisk allians med det posthumana. Hans fiendes fiende blir hans vän. Han allierar sig med allt som avstratifierar (btw så blir även Delanda anklagad för detta under seminariet…) Kvar finns bara politisk taktik och tillfälliga allianser. Inget subjekt är starkt nog att upprätta en strategi.

Vad vill Brassier då? Well, han menar att två positioner blir impotenta som politiska strategier. Den ena är “teoretisism” som ju Nick Land attackerade. Att människan kan skapa koncept som representerar de processer som pågår och ingripa i dem med någon slags agens. Den andra är “hyperpragmatism”, som Nick Land praktiserade. Viljan att bara “göra något”. Brassier själv kallar sig idealist och vill inte smälta samman tänkande och verklighet. Han försvarar skapandet av koncept, men menar att konceptets styrka inte är som en representation av verkligheten, utan han söker en mer sofistikerad relation där subjektivitet blir ett “prisma” för införsel av en transformativ praktik i ett flöde. Det är inte helt lätt att förstå vad han syftar på, men i slutdiskussionen ställer han en fråga som kan ge en ledtråd. Efter att flera föredrag har skissat framväxten av den cybernetiska kapitalismen och problemet med politisk agens i samtiden på grund av den, så kommenterar Brassier något ironiskt att det är just i framväxten av den cybernetiska tankemodellen som vi har en fullgod teori för politisk agens. Cybernetikens framväxt, trots att det teoretiska innehållet inte öppnar mycket för politisk agens, var i sin egen framväxt ett exempel på en teoretisk praktik med oerhörda politiska konsekvenser. Här någonstans förstår man vad han menar med att teorin måste vara ett verktyg för transformativ praktik. Den behöver egentligen inte vara sann. Den behöver inte reflektera de primära materiella processerna så som Land försökte få den att göra. Det teoretiska konceptet har delvis en autonom ställning till den verklighet som den svarar mot. Konceptet kan bli produktivt.

Jag förstår vad han vill åt här, men all kredd kan inte då till cybernetiken som teori. Cybernetik fungerar, eller började först fungera, genom en oerhörd insats för att göra världen cybernetisk genom en enorm datainsamling, genom utplacerande av sensorer, genom mätningar och undersökningar samt kontollinstrument för att kunna styra om världens flöden cybernetiskt. Likväl är det en teori som inte reflekterade en färdig verklighet men lyckades skapa sig en affinitet med pågående teknologiska, politiska och vetenskapliga processer och därmed omforma världen i sin avbild.


Related posts:

  1. Accelerationism I: Nick Land, Skynet och den cybernetiska intensifieringen.
  2. Accelerationism III: Eskalationism, pirateri och den absoluta horisonten för mänskligheten

Written by admin

September 17th, 2010 at 7:43 am

Posted in Uncategorized

Tagged with

  • http://brist.wordpress.com/2010/09/17/accelerationism-sjukdom-illosophy/ Accelerationism & sjukdom: illosophy « brist

    [...] poster på blay.se [1, 2] har fått mig att tänka en del. De handlar om ett seminarium om accelerationism, men också om [...]

blog comments powered by Disqus