blay

Bottenarkivet

Archive for the ‘design’ tag

Magiska fönster och ytor

View Comments

Den moderna datorn används för det mesta som ett svart hål som suger uppmärksamhet från omgivning och in till datorn. Den stationära datorn låser till och med användaren vid en bestämd plats, ofta borta från solljus och frisk luft.

Utifrån mobila kommunikationsteknologier kan den här utvecklingen anses ha gått åt två håll. Antingen kan den sägas ha flyttat ut datoranvändandet i friska luften, ut bland människor, ut i staden. Eller så kan datoranvändandet sägas ta ännu mer tid och uppmärksamhet i anspråk så att inte ens en promenad på stan, en väntan på en buss eller en fikastund ägnas åt den kroppsliga upplevelsen i nuet.

Sett som ett designproblem kan mobila teknologier, och framförallt touch-baserade skärmar, ses på två sätt som korresponderar mot de här utvecklingarna – antingen som fönster eller som ytor.

Matt Jones gör den distinktionen i ett inlägg om ipad. Ofta används och designas ipad, iphones och liknande som fönster och skapar därmed en interaktiv splittring mellan vad som pågår på skärmen och vad som pågår runt omkring. Visserligen färdas data mellan de här två världarna – automatiskt genom positioneringsdata och av användaren genom delandet av bilder och statusuppdateringar – men det rör sig om två fundamentalt skilda sfärer till den grad att det blir rent livsfarligt att kombinera dem. Jag vill inte rekommendera någon att irca på telefonen samtidigt som ni cyklar…

iPhone is a beautiful, seductive but jealous mistress that craves your attention, and enslaves you to its jaw-dropping gorgeousness at the expense of the world around you.

Men det finns en annan väg att gå. Och det är vägen där mobil teknologi blir förhöjande ytor som skapar närvaro. Föreställ er brädspel och fotoalbum. Föreställ er vad musik gör i ett rum och hur märkligt det vore att påstå att musiken riktar uppmärksamheten bort från det som pågår i rummet. Musiken tar inte uppmärksamhet från annat utan förhöjer närvaron och tillåter en deltagande, absorberande kroppslig upplevelse av omgivningen.

För att förstå möjligheterna för kommunikationsteknologi att fungera på det här sättet måste vi se till annat än mjukvaran. En laptop med sin uppböjda skärm och enmansinmatning har svårt att fungera på det här sättet. Det är helt enkelt svårt att samlas runt en laptop på ett sätt som både visar skärmen och tillåter uppmärksamhet på de runt omkring. En enhet som har inmatning och uppvisning på samma yta, t.ex. en touchskärm har inte det här problemet. Är den multi-touch kan den till och med användas av flera personer samtidigt. Flytet i interaktionen förblir inte inuti enheten utan i ett öppet system där enheten endast är en komponent.

För att förstå varför ipad har blivit en sån framgång måste man också förstå vad den möjliggör kroppsligt, som yta. Inte bara som fönster in till en app.

Dessa ytor är ändå bara ett litet steg bort från laptopen. Idag finns möjligheten för datande att aktualiseras på helt andra sätt än genom skärmar och blinkande lampor. Mekanik, såpbubblor och färgskiftningar i tyg går precis lika bra.


Written by admin

October 2nd, 2010 at 1:04 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with ,

Pentagon lär ut samtida informationshantering

View Comments

I något obskyrt skyffe inne på Pentagon sitter den pensionerade brigadgeneralen Huba Wass de Czege och skriver en text om historisk och samtida militär användning av information som han kallar “”Netwar – Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of “Full Spectrum Operations””(PDF). Jag tror att vi kan lära oss något från den och hur information betraktas på nätet.

//
Den börjar med en svepande historisk redogörelse:
En gång I tiden sammanföll informationssystem med den mänskliga kroppens uttryckskapacitet och sinnesintryck. Du sa det du ville ha sagt och hörde det som var inom hörbart avstånd. Vad som hände sen var inte, som McLuhan menar, att dessa förmågor förstärktes av teknologi, utan istället att kroppen blev en del i ett teknologiskt informationssystem. Beroende på olika historiska informationssystems konstruktion har människan varit mer eller mindre betydelsefull i dessa och har haft mer eller mindre inflytande. Ofta gav en person input vartefter systemet vecklade ut sig i enlighet med dess tolkning av denna input och först långt senare vecklade det sig tillbaka för att ge info om resultatet. Under systemets långa utvecklande fas kunde det kraftigt förändras, manipuleras och förvrängas. Instruktionen låg också ofta blottlagd och okrypterad. För att konkretisera detta lite mer: tänk på Djingis Kahn och att han skickar ut en ryttare med ett meddelande. Meddelandet kan snappas upp längs vägen och kan förvrängas om någon byter ut det. Eller I fallet att meddelandet är lagrat I en mänsklig hjärna så kan minnet spela meddelaren ett spratt. Nåväl.
Telegrafin gjorde punkt-till-punkt-kommunikation direkt och radion möjliggjorde detsamma för rörliga adressater (allra först för pansarvagnar i på slagfält som ju inte direkt kunde sitta fast i telegrafi-tråd). Detta födde en familj med mot-teknologier; radar, kodknäckande, störningsutrustning.
Så kom datorn och beräkningarna själva gjordes teknologiska. Till en början de minsta justeringarna av precisionen för mark-till-luft-vapen för rörliga mål i form av flygplan, slutligen ända in i kommando-centralen. Så blev allting samma maskinkod – den binära. Skillnaderna i media låg istället under, i det fysiska lagret, eller över, med olika former av encoding. Så mycket om teknologier.
Att leda teknologiskt handlar inte om att ha den senaste teknologin, utan om förmågan att bäst kunna anpassa denna till lokala omständigheter. Att förstå problem och lösning. Den militära apparaten har kommit att bli beroende av att förstå och upprätthålla den här informationsteknologin, lika beroende som den någonsin var av industriell produktion. Informationsteknologin möjliggör följande; att hantera osäkerhet, att reagera på förändring, att känna igen och nyttja möjligheter.

A commonly shared situational awareness, more real-time relevant information, automatic situation updating and better planning aids. […] Enabling cooperative engagement tactics, fascilitating high-tempo operations.

Se där ja. Den intressanta frågan är alltså inte mer eller mindre informationsteknologi, som i tanken om “digital divide”. Istället är det en förståelse av hur information kan influera handling. Svaret kommer att variera från situation till situation. Informationen har bara ett värde i den situation där den aktualiseras.

Commanders who assume an informed degree of uncertainty, even when they believe they are well informed, are more likely to absorb and adapt new information.

Till en början trodde man inom den amerikanska militären att informationen skulle erbjuda säkerhet och förståelse av en situation. Att man först skulle samla in information och sen agera efter den. Men det funkade inte riktigt. Information kan inte tillintetgöra överraskningar och osäkerhet, utan är istället till för att påskynda övergången från ett överraskat, reaktivt svar till ett överlagt, aktivt. Det kräver att informationsflödet är kontinuerligt och i real-tid. Ofta krävs en närkontakt för att information ska skapas. Probe-heads blir alltså viktiga. Det gäller att kunna handla även när informationen inte är perfekt eller helt tillförlitlig. Det låter som något som verkligen präglas dagens nätaktivism. Hur kan man handla trots att det är svårt att avgöra informationens tillförlitlighet?

//
Texten skiljer mellan komplicerade system och komplexa system. Det funkar såhär:
Komplicerade system är skilda från sin omgivning. De kan vara avancerade och svårupptäckta, men modern analys kan upptäcka och förstå dem.
Komplexa system å andra sidan utgörs av dynamiska, interaktiva och adaptiva element som inte kan skiljas från sin omgivning. För dessa går det att skapa konceptuella kartografier, men dessa får inte misstas för verkligheten. På grund av de komplexa systemen kan inte information användas till att skapa säkerhet.
Militära uppdrag idag inkluderar gömda komplikationer och obskyr komplexitet. Det går att skilja dem åt. Komplikationer kan hittas, isoleras och förstås. Komplexiteter är däremot är integrerade i sin omgivning och måste därför närmas genom att lära medan man handlar. All teorier om komplexa system är bara hypoteser eftersom de kan förändras så snabbt och kan innehålla okända, ännu inte manifesterade tillstånd. Vi vet inte vad de förmår. Paradoxen i handhavandet med komplexa system, och det här gäller i allra högsta grad nätpolitiken, är att ett skeptiskt prövande av logiken för hur problemformuleringen är uppställd måste samsas med beslutsam handling för att lösa det. Känns det igen?

//
Brigadgeneralen avslutar med en diskussion mellan plattformscentrerade och nätverkscentrerade organisationer som också kan ha relevans för nätet. Plattformscentrerade modeller har valts tidigare eftersom kommunikationen brukar förloras i kaoset som uppstår i situationerna. Det leder till utvecklandet av självförsörjande enheter, varje enhet innehållet all kunskap för att den ska kunna operera utan kontakt med andra. Att skapa självförsörjande enheter skapar redundans i organisationen som helhet. Samma kunskap och resurser finns och tar upp uppmärksamhet och plats i flera enheter, vilket i sin tur leder till att varje plattform är tyngre än nödvändigt. Det gäller även enheter som är tyngda av information och kunskap.
En nätverkscentrerad model å andra sidan ser till att isolationen aldrig bryts mellan enheter. De är alltid uppkopplade. Det innebär att enheter kan dela förmågor och resurser. Resultatet är mer lättviktiga enheter, men ingen redundans i organisationen. Konsekvensen är att hela organisationen riskerar att fall om uppkopplingen mellan enheterna tappas.
Vad som föreslås är då en modell som kombinerar det bästa av båda världarna. De skulle kunna ha flera namn;

Platforms with enhancements, beyond-the-platform-assistance, objects with self-sustained familiar and networked foreign relations.

Den sista var mitt eget påhitt faktiskt. En kärnfunktion för att up
prätthålla minimala operationer är självförsörjd medan tillägg är nätverkade. Låter som en modell för nätpolitik.


Written by admin

July 26th, 2010 at 4:57 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Smitta och plattform

View Comments

Det här inlägget är ett utvecklande och invecklande av en kommentar på copyriot. Inlägget handlade om länkning, kollektiv i bloggar och individualitet i bloggosfären. Karl Palmås slängde in en Tarde-influerad kommentar i tio punkter:

1. Ingen är en “självständig röst”. Vårt tänkande, vår subjektivitet, är alltid ett resultat (mer eller mindre emergent) av att vi träffats av olika smittsamma tankar. (Det finns alltså inget förmodat “rent förnuft” utanför eller över “flocken”.)

Detta är ju helt rätt, skillnaden är bara vilken distans, spårbarhet och medvetenhet som finns angående smittans ursprung. Olika blogg-stilar skapar dock olika konfigurationer mellan läsare, den länkande och det länkade, menade jag som ett försök att ändå åtskilja olika relationer på andra plan än individ/kollektiv.

Samtidigt som jag skrev den läste jag också Arena om den svenska narkotikapolitiken, som leder inlägget vidare. Smittotänkandet, att smittor går från person till person, finns ju också hos Nils Bejerot, själva smittohärden till den svenska narkotikapolitiken:

Grundbulten i Nils Bejerots teori är hans idé om narkomani som epidemi. Missbrukare bär på en ”social smitta” och narkomani sprids ”epidemisk” på så sätt att varje ny introduktion sker genom att en ”van” knarkare visar en novis ”hur man gör”.

Vad Nils gör är att lägga skulden på narkomaner själva och frågar sig inte hur det kommer sig att missbruk uppstår. I den svenska narkotikapolitiken uppkom “föreställningen att narkotikaproblemet är möjligt att skilja från andra sociala mekanismer och därmed inte bara kan bearbetas i sin helhet – utan också elimineras.”

Vad jag skulle vilja ha utrönt är relationen mellan smittan och miljön där smittor uppstår. Ser man bara till det redan smittade så finns bara det aktualiserade, som mycket väl enbart kan vara symptom. I själva verket kanske blicken borde riktas mot miljöer som härbärgar potential för att en viss typ av smitta ska uppstå. I andra miljöer passerar smittor obemärkt förbi, men bara vissa frå fäste. Kanske går det rent utav att se att samma typ av smitta uppstår på skiljda håll i liknande miljöer. Det ger en helt annan blick än smittan som uppstår vid en källa och sedan sprider sig individ till individ.

Även Nils Bejerot som smittohärd ger bara en ensidig förklaring. Visserligen kan vi tydligt utröna att tankar som Nils sprider sig från person till person, departement till departement – Carl Persson, rikspolisstyrelsen, den borgerliga regeringen. Det är konkreta händelser som leder fram till den svenska narkotikapolitiken och inte ett “samhällsklimat” som bara uppstår ur tomma intet. Men ändå finns andra förklaringar till varför det först gick väldigt trögt för Nils idéer för att sedan vända och få dem att bli totalt dominerande i svensk narkotikapolitik.

Latours lösning på det hela skulle vara att säga att vissa tankesmittor kämpar om att få fäste i den svenska politiken, men för att vinna den dragkampen så räcker det inte med idéer för smittorna utan de måste också skapa allianser med massa materiella artefakter. För Nils Bejerot var det (enligt Arena-artikeln); de kriminellas livsstil, amfetaminets vandring nedåt i samhällsklasserna, jazzvågen, folkhygienen, blod- och urinprov, tillsammans med en uppsättning språkliga verktyg med hans egna böcker, forskning och slagord så som “löpeld”, “cancer” och “smittohärd”.

//

För att återgå till exemplet med bloggarna så var en del av min poäng om man förutom att se till att tankesmittor sprids genom bloggposter och spåra dem från individ till individ också skulle kunna göra en läsning av olika plattformar för skrivande (eller vilken aktivitet som nu ligger för handen) och kunna säga något om vilka uppkomster av smittor de uppmuntrar eller förhindrar.

Inom design finns begreppet affordance som kan vara till hjälp här. Varje objekt kan användas på i stort sett oändligt antal sätt, men de inbjuder eller underlättar vissa interaktioner, medan andra försvåras.

I artikeln “Affordances for Interaction: The Social as Material for Design” (PDF) tar Gaver som exempel en advokatfirma på högsta våningen i en byggdnad och en bokhandel på bottenvåningen. Det är prestige för advikatfirman att ligga längst upp medan det skulel vara katastrof för en bokhandel. Istället för att se detta som kulturella koder för makt så menar Gaver att de oliak fysiska konfigurationerna har olika affordance, affordans(?). En advokatfirma längst upp har låg affordans för tillgänglighet och förbipasserande. Det går heller inte att se vilka som besöker den, eftersom den som går in i byggdnaden skulle kunna besöka ett stort antal kontor. Något som tillåter att en diskret kontakt hålls med klienterna.
Bokhandeln å andra sidan inbjuder till fönstertittande, spontanbesök och en snabb överblick över innehållet i bokhandeln (människor såväl som böcker…)

Nåväl, allt detta finns egentligen i smittontologin. Smittor har ju lättare och svårare att få fäste i olika kroppar.

Därför håller jag inte med i punkt nummer två i Kalles kommentar:

2. Därmed inte sagt att vi är slavar under en luddig Struktur, smittan går alltid från person till person: “Beneath the indefinite they, however carefully we search, we never find anything but a certain number of he’s and she’s which, as they have increased in number, have become mingled together and confused.”

Vi är inte slavar under en luddig struktur, men väl en konkret plattform och för att förstå hur tankar sprids kan vi inte bara se hur de går från person till person utan också de materiella artefakter som antingen tillåter dem att få utlopp eller begränsar dess framfart. Nej, mer än så till och med. De materiella plattformarna är inte bara en påskyndare eller förhindrare av annars rent sociala, språkliga smittor. Liknande tankar kan också uppkomma på flera håll, genom likartat engagerande med omvärld och i konkreta praktiker. En gemensam kännedom av det materiella kan också skapa gemensamma tankar på olika håll. Att likartade miljöer skapar likartade beteendenhar inte att göra med en social struktur eller med att en smitta har spridits mellan dem utan att de har samma typ av affordans – inbjuder till vissa beteenden men försvårar andra.

Dock måste en sak till finnas för att beteenden ska formas av miljön – nämligen probeheads. Någon typ av undersökande, utforskande mekanism måste finnas som testar gränserna i miljön. En marknad, en genomströmning, desperation, löfte om rikedom, uttråkning, estetiskt utforskand, hacking. Först när flödet stöter emot gränser eller tar hjälp av miljön för att åstadkomma något så uppenbarar sig affordansen.

Ser gärna att diskussionen om tankar och materiell miljö fortsätter nedan!


Written by admin

June 14th, 2010 at 8:51 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Dark Alley? Call for Help

View Comments

Use SafetyNet’s map to select bad neighborhoods. Then, if you end up in a sketchy area, your mobile will switch into watchdog mode. If trouble arises, all you have to do is shake the handset and your phone will set off an alarm, start sending your location to friends and family every 30 seconds via Google Talk, take a picture, turn on its speaker, and dial 911 (or another emergency number) . The app announces each of these steps out loud so a would-be assailant can hear what’s happening and give up.

Från Wired: Inside the GPS Revolution: 10 Applications That Make the Most of Location

Written by admin

January 22nd, 2009 at 9:27 pm

Posted in Medium

Tagged with , ,