blay

Bottenarkivet

Archive for the ‘internet’ tag

Free Culture Forum presentation on Information Fetishism

View Comments

This post treats the conceptual role of information in discussions at the Free Culture Forum and problems associated with equating cultural expressions with their representations as digital information.

This was sort of my talk but the 9 min we had been delegated didn’t even last a third of it.

We were asked to answer two questions in the presentation:
What do you think of Flatrate?
Who are the creative communities?

// Piracy

My way into the “free culture” discussions is from Piratbyrån, the organisation that kickstarted the debate regarding the effects of internet and copying on culture and society in Sweden. Our aim when we founded in 2003 was to destroy an economy based on intellectual property and replace it with the internet. True story…

Since it was technology that had enabled this opportunity, the initial focus was mostly on more technology as the solution. Better access, more broadband, more copying would presumedly linearly increase the effects that internet brought about. That is; better, more diverse, culture, more freedom, political change.

After a while we got the sense that this no longer was sufficient or a good way of framing the situation. This change was both internally and externally motivated. Internally, acceleration of the same didn’t give the desired effect. Selection became more problematic than distribution, what makes culture meaningful became more important than access.

Externally, computing moved out from the home PC to mobile and ubiquitous technologies, especially outside of the western world and its telecommunications infrastructure. Music economy turned towards live music. Social media connected to physical social networks and places. Information politics didn’t turn to political change.

All culture moved to the internet, but did not leave the analog anchor behind. On the contrary, digital information circulate in and influence physical spaces and communities more than ever. The way these spaces and activities are conducted is what is fundamentally changed by digital information, with new abilities to coordinate social and cultural forms non-institutionally being opened up. But this is an opportunity to engage more concretely in these spaces and activities — making them more relevant — not escape from them and making them redundant because they also exist as digital representations.

/// Post-digitality

Ironically, what came out of this engagement with piracy and copying was less of a focus on digital content, rather than more. Instead it was a focus on all those things that made sharing information meaningful. More access and more information and more digitalisation was definitely not the solution in itself.

The question of digital information is no longer about how to increase the production of it, but:

This presents the question of participation as a serial issue on the systemic level rather than the content level. An act that on the content level is pure “non-participatory” consumption may on the systemic level be a part of simply more accumulation of information, but may as well be a tool for action and creativity. Does the accumulation of information on a political issue enable political actions or does it simply produce passive “understanding”? Does downloading music make people get together and dance or make individuals in front of their laptops press the skip button more often?

This critique is a form of information overload critique, but not information overload in the sense of one being passively bombarded with information, which is a broadcast/consuming perspective. Instead; it is an overload of the active will of accessing more information and believing that simply more information gives a better understanding, clues to how to act or a better cultural experience. If this result is not achieved the information addict believes that the only thing missing is more or better filtered information.

//// Abstract Space

All media experiences are post-digital. Sound and light takes place off the internet when digital information is transformed into analog signals. For a long time the post-digital output of digital information was only an individual in front of a home PC, but no longer. Equally, all culture exist in one way or another as digital representation.

That is why any framing of the problem and opportunities of culture must leave the abstract space of the internet. This space is abstract and a fetish in the sense that, in this space, culture becomes content without regard to the concrete situations in which it is experienced and digitalized. The framing have to include the constantly ongoing circulations of materialisation and de-materializations and conversions between analog and digital.

The most enthusiastic advocates of the digitalization of culture today is the copyright industry. Gone are the days when “we” were digital pioneers faced with analog industries. As Eva Lichtenberger said at FC Forum, their key question today is: How to make money on digital information?

The copyright industry is convinced that, in the future, all culture will be digital and they want to be the ones providing the digital services in the future media internet. Cultural production, experiences, business models, services and relations will all be digital. Producing better cultural experiences in their view is about producing better digital media experiences, from their point of view often involving bandwidth-intensive media experiences with linearly improving quality of image, sound and selection. Nothing radical for sure, but as a consequence they would have to re-write the architecture of the Internet as to ensure quality of service. Note that in this model, file-sharing is not really a problem, since the idea is that the consumer would prefer the high-quality media experiences that is impossible to replicate on the regular internet, without the network management of the ISPs

As a consequence, when the copyright industry form lobby groups to speak for culture with one voice, as though all culture would have common interests, they constantly exclude culture whose main expressions are not digitalizable but are about performative, physical and/or collective experiences.

So any framing that makes a distinction between “new”, “digital” and “old”, “analog” culture feeds directly into the division of culture that the copyright industry want to enforce.

///// Flatrate

The critique against flatrate from this perspective should by now be evident. It remains in the abstract digital space, ignoring the concrete post-digital spaces. This abstract conception of culture gets severe consequences.

A reward situation like flatrate can never be a neutral measurement of culture existing outside of the reward system. As soon as the system is being enacted it is also an incentive for culture to move in the direction where the reward is maximised. In the case of a flatrate that would somehow measure popularity of digital content, that would be culture based on more and more production of digital content which, disregarding what context and what emotions it creates, would be consumed as many times as possible. That is a culture that searches for the lowest common denominator in order to scale as fast as possible, that constantly creates new buzz and that does little more than inject quick cultural fixes.

It can be argued over what culture should be, but all intervention is the ecosystem where culture operates — including for example policy on urban development and social security — is a valuation of one form of culture over another. Flatrate is an institutionalisation of one specific form of culture for an unforeseeable future. That choice can be very difficult to reverse.

There is yet one more critique implied by this perspective. If digital technology allows for infinite non-institutional reconfiguration of social, cultural and material relations and the emergence of the cultural industries with their internal and external separations grew out of older media situations and today are retained simply as institutional ghosts of that situation — then there is no reason for naturalizing this division and not also opening up the black box of how creative industries are distinguished from non-creative and not pre-determine the set of possible cultural expressions these reconfigurations may end up having.

Accepting those divisions would not allow for anything more than local optimization within pre-defined systems. This will have several consequences:

////// Creative Communities

First, the creative communities today will not necessarily come from the internet, it will not be the ones that beginning with digital information, but that define the problem and opportunity elsewhere. Beginning with the internet gives overwhelming possibilities of choice and nowhere to anchor them. That’s where you get things like slacktivism, information accumulation and the shuffle button.

Second, new cultural works in themselves does not make culture and the increased rate of their production is not the problem at hand. What is lacking is rather ways to receive new cultural expressions and nurture them — how to make culture excite bodies and brains. The impact of emerging cultural forms today is not felt on the level of the individual work (a relatively new idea in the history of culture) but on the level of the aggregate of digital culture or creative communities over an extended period of time. When pointing out what has provoked cultural change the last decade it is a mistake to try to find fixed points where that change happened. Rather it is in the everyday reconfiguration of flows and circulations.

This creativity does not come in leaps in the form of works by artists but through a continuum of creativity exercised between analog and digital, between amateur/ semi-professional/professional, between specialization of a cultural industry and all kinds of work and between individual/network/collective. Or, put more ontologically correctly: the leaps from which culture happens is today so infinitely small that only their aggregation over an extended period of time is registered by our senses.

/////// Information Politics

Information politics is one of the key political issues today, but not because access to and accumulation of that information is an end in itself but because of what it is able to accomplish and transform. Precisely because in itself, information is almost nothing, it is so important, since with its help it is possible to reconfigure the things that really matter.


Written by admin

November 4th, 2010 at 9:24 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with

Lager av klarhet

View Comments

Inlägget här från Far McKon om komplexa och komplicerade system är så bra att jag citerar det i sin helhet. Det baseras delvis på The Collapse of Complex Business Models, som också är väldigt bra läsning.

Use Layers of simplicity:
Good complex systems are not really complex, they are layers of simplicity. One way I’ve heard that described is as “Simple, Complex vs Complicated”. Simple systems are simple. Complex systems are layers of simple systems, that can be abstracted and used separately, and unwoven. Complicated systems are, rather than a collection of simple parts, are a single complicated system, and are hard to unwind, or reuse just part of.

Koppla gärna detta till diskussionen om Unit Operations (bok) och System Operations. Själv behåller jag gärna begreppet system, men talar om komplexa och komplicerade istället (Till exempel här).

Complexity often has diminishing returns:
Complexity (and complication) has diminishing returns. Layers if management, interaction, and checking takes more and more resources away from the main goal. While each new layer may be useful, and add to overall quality and stability of the system, it get to a point where adding more takes so much time and energy, the new capabilities are not worth the cost.

Här är faran med att bygga komplicerade organisationer. I det omedelbara situationen kan varje nytt lager verka vettigt och bidrar till att utföra en uppgift mer effektivt. Men till slut, framförallt när det som mest behövs förändring kommer den stabiliteten och effektiviteten som de tillagda lagren utgjorde att vara organisationens största hinder.

Creeping Featurism:
No matter how simple you want a system, complexity or complication will creep in.

Alla som engagerat sig i skapandet några slags organisationer känner säkert igen detta. Organisationen börjar kraftfullt enkelt, självständiga delar hakar i varandra och skapar något produktivt, men ändock med externa relationer, men efter ett tag kommer vanor, diskurser och stigberoenden krypande.

Simplifying is hard:
In a lot of cases, removing complexity (or complication) from human systems is difficult. Often systems will rather collapse, than simplify. I think this is more a ‘human nature’ than ‘all of nature’ issue. People see cutting back a budget as a failure, rather than a success. They often see doing fewer things better as second to doing a lot poorly (I know I’m in that category). Simplifying something is harder than making it more complicated. I think all of these are as true for human systems, as they are for computer systems. I hope in the future to write a bit about how to manage these issues for people, and code.

Alla citat från: Layers of Simplicity « Far McKon


Written by admin

October 2nd, 2010 at 1:37 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with ,

Magiska fönster och ytor

View Comments

Den moderna datorn används för det mesta som ett svart hål som suger uppmärksamhet från omgivning och in till datorn. Den stationära datorn låser till och med användaren vid en bestämd plats, ofta borta från solljus och frisk luft.

Utifrån mobila kommunikationsteknologier kan den här utvecklingen anses ha gått åt två håll. Antingen kan den sägas ha flyttat ut datoranvändandet i friska luften, ut bland människor, ut i staden. Eller så kan datoranvändandet sägas ta ännu mer tid och uppmärksamhet i anspråk så att inte ens en promenad på stan, en väntan på en buss eller en fikastund ägnas åt den kroppsliga upplevelsen i nuet.

Sett som ett designproblem kan mobila teknologier, och framförallt touch-baserade skärmar, ses på två sätt som korresponderar mot de här utvecklingarna – antingen som fönster eller som ytor.

Matt Jones gör den distinktionen i ett inlägg om ipad. Ofta används och designas ipad, iphones och liknande som fönster och skapar därmed en interaktiv splittring mellan vad som pågår på skärmen och vad som pågår runt omkring. Visserligen färdas data mellan de här två världarna – automatiskt genom positioneringsdata och av användaren genom delandet av bilder och statusuppdateringar – men det rör sig om två fundamentalt skilda sfärer till den grad att det blir rent livsfarligt att kombinera dem. Jag vill inte rekommendera någon att irca på telefonen samtidigt som ni cyklar…

iPhone is a beautiful, seductive but jealous mistress that craves your attention, and enslaves you to its jaw-dropping gorgeousness at the expense of the world around you.

Men det finns en annan väg att gå. Och det är vägen där mobil teknologi blir förhöjande ytor som skapar närvaro. Föreställ er brädspel och fotoalbum. Föreställ er vad musik gör i ett rum och hur märkligt det vore att påstå att musiken riktar uppmärksamheten bort från det som pågår i rummet. Musiken tar inte uppmärksamhet från annat utan förhöjer närvaron och tillåter en deltagande, absorberande kroppslig upplevelse av omgivningen.

För att förstå möjligheterna för kommunikationsteknologi att fungera på det här sättet måste vi se till annat än mjukvaran. En laptop med sin uppböjda skärm och enmansinmatning har svårt att fungera på det här sättet. Det är helt enkelt svårt att samlas runt en laptop på ett sätt som både visar skärmen och tillåter uppmärksamhet på de runt omkring. En enhet som har inmatning och uppvisning på samma yta, t.ex. en touchskärm har inte det här problemet. Är den multi-touch kan den till och med användas av flera personer samtidigt. Flytet i interaktionen förblir inte inuti enheten utan i ett öppet system där enheten endast är en komponent.

För att förstå varför ipad har blivit en sån framgång måste man också förstå vad den möjliggör kroppsligt, som yta. Inte bara som fönster in till en app.

Dessa ytor är ändå bara ett litet steg bort från laptopen. Idag finns möjligheten för datande att aktualiseras på helt andra sätt än genom skärmar och blinkande lampor. Mekanik, såpbubblor och färgskiftningar i tyg går precis lika bra.


Written by admin

October 2nd, 2010 at 1:04 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with ,

Det ytliga nätet

View Comments

Vi snuddade vid det i diskussionen på KAPITAL.IDENTITÄT.MACKT.DOS och igår dök det upp på irc. Det handlar om en växande kritik mot internets effekter på våra hjärnor. Det hela tog fart med Nihcolas Carr:s artikel “Is Google Making Us Stupid” som publicerades i The Atlantic 2008. Artikeln fick stor uppmärksamhet och en bok som utvecklar argumenten; “The Shallows: What the Internet Is Doing to Our Brains“, har just släppts. Argumentet går kortfattat ut på att våra hjärnor är plastiska och därför influeras av de teknologier vi använder. Forskare har upptäckt att folk som använder internet mycket får hjärnor med försämrat korttidsminne och sämre koncentrationsförmåga. Detta ställer Carr mot en hjärna som är kapabel till långa tankebanor, kreativt tänkande och – framförallt – bokläsande.

Clay Shirky svarade med en kritisk artikel där han läxar upp Carr om hur elitkulturen har fallit. “Internet gör inte att folk slutar läsa krig och fred”, säger han (den enda bok som Carr explicit nämner tydligen), det har folk gjort för länge sedan (väldigt få har faktiskt läst den). Vad internet gör är att folk slutar “knäböja inför idén att läsa krig och fred”, alltså inför idén att det finns en högre kultur som enbart folk mer disciplinerade än de själva har tillgång till. Tryckpressen raderade den europeiska elitkulturen och hittade till slut en form som passade tryckpressmediet. Internet handlar inte om att göra samma sak som tryckpressen fast bättre, utan att hitta helt nya mediaformer som står i resonans till internet, menar Shirky.

Om den europeiska handskriften premierade en konformism under kyrkans ok och tryckpressen skapade individuellt skrivande och läsande, handlar internet om att återupptäcka kollektiva former av uttryck. Men Clay Shirky misstar vad Carr är ute efter när han menar att nätets deltagarkultur frigör sig från elitkulturen som Carr förespråkar. Carr vill inte valla in fåren i den korrekta kulturens fålla igen. Tvärtom menar han att internet skapar en ny typ av konformism när användarna bara flyter med flödet. Boken odlar istället självständigt, avancerat tänkande. Carr är inte alls intresserad av den kollektiva intelligensen och svärmbeteenden.

What’s interesting about our minds, I believe, is what’s least bee-like about them. I’m not sure what “collective intelligence” means, but if I were to define it I’d say it’s synonymous with “culture.” And culture emanates from many individual minds, working alone or in concert.

Inte helt oväntat anser jag att Carr har fel här. Han baserar sig på ett idealiserande av tryckpressens nedskrivningssystem som ignorerar att den också innebar ett tänkande som vände sig från världen och praktiken, att det är från samma tradition som vi får dagens kontextlösa content. Samtidigt tror jag att Shirky’s “here comes everybody”/svärmintelligens som lösning också är en för hastigt reaktion på internets möjligheter. Det var nödvändigt att utforska gränserna för det, men andra kollektiva former än det helt öppna nätverket kan skapa djupare skillnader. (Kanske en av anledningarna till uppsvinget för hacklabb)

När diskussionen dök upp på IRC här om dagen menade jag att frågan inte längre handlar om individ vs. kollektiv, om nätets konformism mot en tillbakagång till individen. Istället handlar det om olika former av gemenskaper. Vissa former av gemenskap skapar konformism och till dem hör sannerligen surfandet på informationsvågens yttersta kant och det konstanta nuet som produceras där. Men andra former av kollektiv kan istället fördjupa skillnader, förhoppningsvis inte till priset av sekterism. I IRC-diskussionen började vi prata om mailinglistans storhetstid och flera verkade ha minnen av både de goda och dåliga sidorna av dem, från långa utvecklande diskussionstrådar till interna bråk och vi/dem-tänk. Bokcirklar och bussresor var andra former av gemenskap som nämndes. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!

//
Frågan dök också upp om det är en slump att en slags “kulturell backlash” mot nätet sker samtidigt som ökade krav på censur och reglering av nätet. Min uppfattning är att det hör samman med en förmodan om att internet nu har blivit moget och hittat sin form. Då kommer kraven på att den formen ska passa in med massa andra former i samhället och sluta vara så uppstudsig. Men jag tror inte på detta. Internet har inte hittat sin form. Internets genombrott är mer radikalt än så, mer radikalt än bara ännu en medieform. Internet är den universella maskinen som går att programmera för att bli bärare till evigt nya former av media. Internet kommer alltså inte att stelna annat än tillfälligt och det finns fortfarande utrymme för nya internetrevolutioner. Vi måste bara hitta de former de kommer att ta och vilka situationer de kommer att ingripa i.

Vi måste skapa internet på nytt hela tiden. Det var lite vad jag var ute efter när jag talade i Italien tidigare i år. Ingen tidigare teknologi har varit så konfigurerbar som denna. Internet kan göra hur lugnt och hur stressigt som helst. Hur fritt och hur kontrollerat som helst. Återigen. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!


Written by admin

July 28th, 2010 at 12:31 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Pentagon lär ut samtida informationshantering

View Comments

I något obskyrt skyffe inne på Pentagon sitter den pensionerade brigadgeneralen Huba Wass de Czege och skriver en text om historisk och samtida militär användning av information som han kallar “”Netwar – Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of “Full Spectrum Operations””(PDF). Jag tror att vi kan lära oss något från den och hur information betraktas på nätet.

//
Den börjar med en svepande historisk redogörelse:
En gång I tiden sammanföll informationssystem med den mänskliga kroppens uttryckskapacitet och sinnesintryck. Du sa det du ville ha sagt och hörde det som var inom hörbart avstånd. Vad som hände sen var inte, som McLuhan menar, att dessa förmågor förstärktes av teknologi, utan istället att kroppen blev en del i ett teknologiskt informationssystem. Beroende på olika historiska informationssystems konstruktion har människan varit mer eller mindre betydelsefull i dessa och har haft mer eller mindre inflytande. Ofta gav en person input vartefter systemet vecklade ut sig i enlighet med dess tolkning av denna input och först långt senare vecklade det sig tillbaka för att ge info om resultatet. Under systemets långa utvecklande fas kunde det kraftigt förändras, manipuleras och förvrängas. Instruktionen låg också ofta blottlagd och okrypterad. För att konkretisera detta lite mer: tänk på Djingis Kahn och att han skickar ut en ryttare med ett meddelande. Meddelandet kan snappas upp längs vägen och kan förvrängas om någon byter ut det. Eller I fallet att meddelandet är lagrat I en mänsklig hjärna så kan minnet spela meddelaren ett spratt. Nåväl.
Telegrafin gjorde punkt-till-punkt-kommunikation direkt och radion möjliggjorde detsamma för rörliga adressater (allra först för pansarvagnar i på slagfält som ju inte direkt kunde sitta fast i telegrafi-tråd). Detta födde en familj med mot-teknologier; radar, kodknäckande, störningsutrustning.
Så kom datorn och beräkningarna själva gjordes teknologiska. Till en början de minsta justeringarna av precisionen för mark-till-luft-vapen för rörliga mål i form av flygplan, slutligen ända in i kommando-centralen. Så blev allting samma maskinkod – den binära. Skillnaderna i media låg istället under, i det fysiska lagret, eller över, med olika former av encoding. Så mycket om teknologier.
Att leda teknologiskt handlar inte om att ha den senaste teknologin, utan om förmågan att bäst kunna anpassa denna till lokala omständigheter. Att förstå problem och lösning. Den militära apparaten har kommit att bli beroende av att förstå och upprätthålla den här informationsteknologin, lika beroende som den någonsin var av industriell produktion. Informationsteknologin möjliggör följande; att hantera osäkerhet, att reagera på förändring, att känna igen och nyttja möjligheter.

A commonly shared situational awareness, more real-time relevant information, automatic situation updating and better planning aids. […] Enabling cooperative engagement tactics, fascilitating high-tempo operations.

Se där ja. Den intressanta frågan är alltså inte mer eller mindre informationsteknologi, som i tanken om “digital divide”. Istället är det en förståelse av hur information kan influera handling. Svaret kommer att variera från situation till situation. Informationen har bara ett värde i den situation där den aktualiseras.

Commanders who assume an informed degree of uncertainty, even when they believe they are well informed, are more likely to absorb and adapt new information.

Till en början trodde man inom den amerikanska militären att informationen skulle erbjuda säkerhet och förståelse av en situation. Att man först skulle samla in information och sen agera efter den. Men det funkade inte riktigt. Information kan inte tillintetgöra överraskningar och osäkerhet, utan är istället till för att påskynda övergången från ett överraskat, reaktivt svar till ett överlagt, aktivt. Det kräver att informationsflödet är kontinuerligt och i real-tid. Ofta krävs en närkontakt för att information ska skapas. Probe-heads blir alltså viktiga. Det gäller att kunna handla även när informationen inte är perfekt eller helt tillförlitlig. Det låter som något som verkligen präglas dagens nätaktivism. Hur kan man handla trots att det är svårt att avgöra informationens tillförlitlighet?

//
Texten skiljer mellan komplicerade system och komplexa system. Det funkar såhär:
Komplicerade system är skilda från sin omgivning. De kan vara avancerade och svårupptäckta, men modern analys kan upptäcka och förstå dem.
Komplexa system å andra sidan utgörs av dynamiska, interaktiva och adaptiva element som inte kan skiljas från sin omgivning. För dessa går det att skapa konceptuella kartografier, men dessa får inte misstas för verkligheten. På grund av de komplexa systemen kan inte information användas till att skapa säkerhet.
Militära uppdrag idag inkluderar gömda komplikationer och obskyr komplexitet. Det går att skilja dem åt. Komplikationer kan hittas, isoleras och förstås. Komplexiteter är däremot är integrerade i sin omgivning och måste därför närmas genom att lära medan man handlar. All teorier om komplexa system är bara hypoteser eftersom de kan förändras så snabbt och kan innehålla okända, ännu inte manifesterade tillstånd. Vi vet inte vad de förmår. Paradoxen i handhavandet med komplexa system, och det här gäller i allra högsta grad nätpolitiken, är att ett skeptiskt prövande av logiken för hur problemformuleringen är uppställd måste samsas med beslutsam handling för att lösa det. Känns det igen?

//
Brigadgeneralen avslutar med en diskussion mellan plattformscentrerade och nätverkscentrerade organisationer som också kan ha relevans för nätet. Plattformscentrerade modeller har valts tidigare eftersom kommunikationen brukar förloras i kaoset som uppstår i situationerna. Det leder till utvecklandet av självförsörjande enheter, varje enhet innehållet all kunskap för att den ska kunna operera utan kontakt med andra. Att skapa självförsörjande enheter skapar redundans i organisationen som helhet. Samma kunskap och resurser finns och tar upp uppmärksamhet och plats i flera enheter, vilket i sin tur leder till att varje plattform är tyngre än nödvändigt. Det gäller även enheter som är tyngda av information och kunskap.
En nätverkscentrerad model å andra sidan ser till att isolationen aldrig bryts mellan enheter. De är alltid uppkopplade. Det innebär att enheter kan dela förmågor och resurser. Resultatet är mer lättviktiga enheter, men ingen redundans i organisationen. Konsekvensen är att hela organisationen riskerar att fall om uppkopplingen mellan enheterna tappas.
Vad som föreslås är då en modell som kombinerar det bästa av båda världarna. De skulle kunna ha flera namn;

Platforms with enhancements, beyond-the-platform-assistance, objects with self-sustained familiar and networked foreign relations.

Den sista var mitt eget påhitt faktiskt. En kärnfunktion för att up
prätthålla minimala operationer är självförsörjd medan tillägg är nätverkade. Låter som en modell för nätpolitik.


Written by admin

July 26th, 2010 at 4:57 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Kopimismens sällskap

View Comments

Via Rasmus deliciousflöde upptäckte jag en fantastisk deklaration om kopimi på en dansk webbplats. Läs den på originalspråk här:
http://roedtator.dk/index.php?/kopimi/

Deklarationen menar att sidan tar avstånd från anti-kopieringskrav (copyright), från stärkandet av den kreativa klassen (creative commons) och från rättigheternas negation (copyleft). Istället en uppmaning: Kopimi!

På det följer en utveckling om en kopimistisk ontologi med en tråd som går från evolutionspsykologins selektiva imitationsapparat, via kopieringens konstanta nyskapande – ibland lilla n och ibland stora N, men alltid, alltid kopiering – till den fantastiska slutformuleringen om kopieringen som alltid är närvarande i skapande, tänkande och agerande:

Der findes ingen måde hvorpå, at vi kan filtre os ud af denne sammensværgelse af aktører.

Det finns inget sätt, med vilket vi kan filtrera oss ur denna sammansvärjning av aktörer. Kopieringen är sammanflätad i en gemenskap (fællesskab) av aktörer; mänskliga och teknologiska, som gör sin närvaro kännbar i varje skapelseakt. Det är den här gemenskapen som upphovsrätten försöker gömma.

Det är här jag menar att texten haltar i sin politiska förståelse. Den menar att det är omöjligt att upprätthålla copyright eftersom den är filosofiskt ohållbar. Texten har uppfattningen att man filosofiskt kan dra undan den juridiska grunden för en juridisk konstruktion. Att om man filosofiskt har resonerat sig fram till att en position är ohållbar så faller den juridiska basen. Jag tror inte att det går att tänka så. Istället är juridiken delvis autonom från filosofin. Filosofin kan påverka juridiken. Den kan göra ingrepp i den juridiska diskussionen och praxisen. Men den är inte juridikens grund. Juridikens grund är juridik. Det är ett autonomt system som upprätthålls med egna materiella praktiker, även om de kan ha karaktären av filosofiska argument, såväl som retorik, vänskapsband och dagligt godtycke (Latours La Fabrique Du Droit visar detta på strålande vis). Filosofin producerar filosofi allena. Men därifrån kan den haka i massa andra fenomen. Förutom juridik så exempelvis politik, hacking, vetenskap, cykling och samkväm av olika slag.

Det enda som kan göra en juridisk kontruktion omöjlig är juridiskt trassel; att fenomenet den försöker begräna undandrar sig tillämpningen av juridiken; att lagförändringar förhindrar en viss juridisk praktik. En mer juridiskt påläst person kan säkert lägga till fler omöjliggöranden.

Filosofin, precis som politik, hacking, vetenskap, cykling och sakväm kan dock spela en stor roll i skapandet av detta trassel.


Written by admin

May 24th, 2010 at 6:46 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Diaspora och sakfrågefinansieringen

View Comments

Diaspora, ett projekt drivet av fyra New York-baserade studenter med målet att skapa en öppen och decentraliserad facebook-dödare, har fått stor uppmärksamhet sedan de sökte tiotusen dollar på kickstarter men på kort tid har fått ihop över hundratusen dollar. Mycket tack vare uppmärksamheten som gavs av en artikel i NY Times.

Kickstarter är en sajt för crowdfunding och har en intressant finansieringsmodell där man kan lägga upp sitt projekt och beskriva hur mycket pengar man behöver till vad och sedan genomförs projektet endast om tillräckligt många användare på siten donerar. Det här skapar intressant data för att analysera vad folk vill ge pengar till och varför. Diaspora till exempel får inte pengar för att de har en halvfärdig kod som verkar lovande eller för att de har en välarbetad uppställning av vad pengarna ska gå till utan för de samlar upp en mängd starka affekter. Diaspora glider på vågen av anti-facebookism senaste tiden, sedan Facebook rullat ut den stora planen för att ta över webben. Och även om det är bra killar efter vad jag har hört så menade de ursprungligen att de ville satsa en sommar på det och det är något helt annat än att sätta upp en startup, söka riskkapital, ro i hamn ett stort projekt.

Kickstarter startades för att stödja estetiska, kreativa projekt som musik och konst. Det verkar dock som om det är moraliska, sakfråge-baserade projekt som drar in de stora pengarna. Diaspora är ett exempel, fönsterodlingar ett annat och ett växande hackerspace ett tredje. Folk ger hellre pengar till några som tydligt uttrycker att de tror på något, som står inför en utmaning ingen stått inför tidigare. Inte till de som har något färdigt de vill göra eller som har en plan. Ironiskt nog skulle det nog vara kontraproduktivt att ha en allt för tydlig plan då det skulle verka som om de bakom projektet för allt för insnöade på sin plan istället för att rikta sig affektivt och passionerat mot världen och sakfrågan. Kanske finns här en undermedveten föreställning om att det enda sättet att navigera dessa turbulenta tider är att börja med en hängiven passion för något samt förmågan att snabbt och smidigt reagera på omständigheter men utöver det absolut ingenting mer. Varje plan, föreställning eller bagage är alltför stelt och kommer bidra till att projektet missförstår komplexiteten i vad de har framför sig.

Sakfråge-projekten skapar en aura av singularitet, av att någon kvalitativt skillnad, en disruption kommer att skapas av just det här projektet. De traditionella kreativa projekten inom konst och musik däremot lägger bara till ännu ett verk. På det stora hela tycker jag det är sympatiskt. Singulära, disruptiva praktiker som använder sig av ny kunskap och teknologi är mycket mer kulturellt intressant än att upprepa gamla massmediebaserade kulturformer från 1900-talet.

Tänkte förövrigt på det när jag såg filmen produkt no3 från Ny Musik för Hållbar Utveckling som är en översikt över DIY-scenen i Sverige 2010. Den mår mycket bra, lever och frodas med ett myller av band och klubbar i de tre svenska städerna. Men är det inte dags att skala upp DIY till mer än musik, film, fanzine och teckningar? Idag kan vi ju ha DIY kring husbyggande, stadsplanering, kryptografi, programmering, biologi, genetik, roboteknik, energi och massa annat. Det känns lite lite trist när unga människor startar ett band och har spelningar eller skriver en bok istället för att odla bakterier eller bygga drones. Tidigare var ju det enda som gick att göra att plocka upp en gitarr, en penna eller använda sin dator till musik och grafik om man ville vara ung och kreativ. Men nu vet jag inte om det finns så många ursäkter längre. Jag vill inte nedvärdera musik eller litteratur men det finns tusentals nya sätt att skapa, uttrycka, vara och göra idag (kanske är det avloppstanken som spökar…).

Kickstarter står för en finansiell modell där projektet, den tidsbegränsade praktiken, är det som finansieras och som i varje fall inte på förhand rutar in vilka typer av projekt som kan ingå i detta. Som det är nu används kickstarter nästan enbart av amerikanska projekt. Vad tror ni om det här i Sverige? Är vi för små för att satsa på en inhemsk variant av crowdfunding? Behövs andra strategier här?


$

Written by admin

May 14th, 2010 at 3:57 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

InternetNoll i Mexico: Del ett – Tepito

View Comments

mexico_5_1

Igår besökte jag den beryktade marknaden Tepito. Den är stor som en mindre stad. Kvarter efter kvarter efter kvarter med marknadsstånd. En del inomhus andra längs gatorna. Vissa kvarter är strukturerade efter tema (som det bisarra lejserbröllopskvarteret) andra väldigt random. Tepito har också tunnlar under marknaden där det ryktas om att VIP-området finns för de riktigt goa grejerna, men det fungerar också som lager och tillflyktsort ifall en polisräd skulle ske. Tydligen kan Tepitos marknad försvinna och återuppstå i förbluffande hastighet. Kolla på den här filmen om hur tomt det ser ut när Google är på besök.


Tepito har varit marknad i flera hundra år, redan innan spanjorerna kom till Mexico. Gissningsvis för att det låg geografiskt bra nära en sjö på den tiden Mexico City såg ut som Venedig med kanaler genom hela staden och därmed blev ett naturligt stopp för varornas flöde in mot staden. Med den långa marknadstraditionen har också en ruffighet kommit och stadsdelen har varit fattig och känd för kriminalitet lika länge som marknaden existerar. Kapade lastbilar med varor körs till Tepito, lastas ur på en halvtimme och försvinner sedan spårlöst. 300 personrån anmäls också i stadsdelen varje år, men det slår mig som en rätt låg siffra för en mer eller mindre laglös stadsdel. Tillsammans med detta kommer dock även en speciell stolt livlighet med musik, barer, skringstrosande och märkliga möten som intresserat konstnärer, musker, filmare, sociologer, antropologer och journalister länge. En vanlig fras bland de boende är “ser mexicano es un privilegio, pero ser de Tepito es un don de Dios” – “Att vara Mexikan är ett privilegium, men att vara från Tepito är en gåva från Gud”. Det är heller inte helt och hållet en gangsterstyrd värld, även om pengarna såklart flyter upp till Narcos i slutändan, om man bara är cool och respekterar Tepitos egna regler så känns det lugnt att vistas där. Eftersom staten inte lägger sig i angelägenheterna så finns en mängd informella, förtroendebaserade sammanslutningar som sköter allt istället. Den här sociala modellen har tydligen spridits till andra områden också, men jag har inte studerat det tillräckligt för att kunna säga något om det. Det finns mer info på wikipedia om Tepito som faktiskt är riktigt bra.

267207008_ca9e0bde1d
Tepitos skyddshelgon: Santa Muerte med bling-bling.

Utbudet i Tepito var mer strukturerat än jag hade förväntat mig. Det är inte direkt högar med gammalt, använt skräp som säljs (även om det finns också) utan Tepito domineras av nya varor till låga priser; glasögon, skor, musik, film, konsumentelektronik, och kopior på märkesvaror såklart. Ursprunget till detta är en omlokalisering av en annan marknad hit i början av 1900-talet. Innan dess bestod Tepito mest av andrahandsvaror. Piratkopiorna, som nu mest kommer fårn Kina kom på 70-talet. Tepitos historia har fortsatt vara turbulent med inflöde av nya grupper av människor, försök från politiker att rensa upp och inte minst inverkan från 1984 års jordbävning som ödelade de flesta hus från 16- och 1700-tal. Tepito är också storfinansiär av lokal politik. Staden tar ut avgift från säljarna för att ignorera den illegala aktiviteten och när det är dags för valkampanjer ökar den avgiften från ungefär 30 pesos per vecka till hundra pesos (5 euro) per dag. Tänk då att det finns ungefär en halv miljon säljare i Tepito så hajjar ni att det rör sig om en del pengar.

Bland 90% varumärkesskräp finns nischade stånd, inte minst för musik. Det är hit man går för sin senaste Cumbia eller bortglömda Bolero. Till legendariska varor till försäljning i Tepito hör tigrar, myndighetsdatabaser och begagnade begravningskistor. Det sägs att allt utom värdighet går att köpa i Tepito och ett stånd vi passerade hade en väldigt passande slogan: “If we don’t have it, we get it, and if we can’t we invent it”. Tycker det är en passande slogan för internet, eller hur?

För visst finns det många likheter mellan nätet och marknaden. Jag identifierade tre:

  1. Prismodell a’la App-store. 20 pesos är Tepitos 99 cents. En dvd, ett glas juice, underkläder, tamales, diverse krimskrams. Allt är 20 pesos. Det är det standardiserade baspriset som gör den allra minsta handeln väldigt enkel. Vid större kvantiteter och flashigare grejer tillkommer såklart prutningar och blåsningar (som “guerito” höll jag knäpptyst medan min Mexicanska flickvän förhandlade priset)
  2. Avsaknad av index. Samma känsla som på internet. Det finns så mycket, så även om allt verkar vara skräp så ger det känslan av att den perfekta grejen finns lite längre bort. Och hittas den inte beror det på att man letat för dåligt, inte att den inte finns. Det finns ingen överblick över Tepito, inget index, ingen sökmotor. Samtidigt är det just den här browsing-känslan som gör Tepito så speciellt. Att vada genom all den här aktiviteten och upptäcka bisarra prylar man inte visste existerade. Mitt google var min flickvän som hade bra koll på området, men såklart inte heltäckande.
  3. Rickrolling. Jo, vi blev rickrollade i Tepito. Någon började blasta Never Gonna Give You Up precis när vi passerade :) Men generellt så kändes känslan av random lulz som bara uppkommer i oorganiserade, distribuerade nätverk väldigt bekant.


$

Written by admin

May 9th, 2010 at 1:42 am

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Mexikansk datalagring gone wrong

View Comments

När riksdagsvalet närmar sig och datalagringsdirektivet (förhoppningsvis) kommer att bli en het fråga kan det vara värt att bli påmind om hur jävla illa det kan gå med datalagringar. För att få ett färskt exempel på det kan vi vända oss till Mexico och deras regerings senaste hastigt införda lag.

Lagen RENAUT, som är ett led i kriget mot droghandeln, föreskriver att alla som har ett mobilnummer, kontaktkort eller abonnemang, ska registrera sig på det med (häng med nu); namn, adress, personnummer, fingeravtryck och retinascan. Gör man inte det kommer mobilnumret att stängas av. Tanken var att komma åt narcos som gör affärer via mobiltelefonerna, men allvarligt talat, i ett land där narkotikakungarna är rikare än staten och hälften lever under fattigdomsgränsen måste man vara korkad för att inte förstå att de kan betala någon hungrig stackare för att registera sig på deras kontaktkort. Mycket riktigt gick det att köpa falskregistrerade kontantkort i piratmarknaden Tepito redan innan dealinen på registeringen var klar. Så gick det med den lagen.

Men vänta. Det blir ännu bättre…

30 miljoner (!) mobilinnehavare registerade sig inte. Deras telefoner stängdes av i ett svep. Mobiltelefoner som framförallt för den fattiga delen av befolkningen är den enda formen av konnektivitet som existerar. En förutsättning för att kunna sköta vardagen och affärer. Men här protesterade telekombolaget och drog lagen inför domstol. Det återstår ännu att se vad som händer med den. Så vitt jag förstår det är de påkopplade igen.

Databasen då? Den som ändå lyckades samla 50 miljoner namn, personnummer och fingeravtryck. Jo, den gick att köpa i Tepito en vecka efter lagen trätt i kraft. (UPPDATERING: Den länkade artikeln handlar om andra myndighetsdatabaser till salu. Se kommentar nedan). För 12000 dollar. Hela databasen. På tre externa hårddiskar á 160 gb. Vilka som köpte den? Den här artikeln berättar den otroliga historien om att ett antal polisdistrikt gått ihop och skramlat fram pengar till att själva köpa regeringens databas.
- Det blir så mycket enklare att kolla uppgifter om man inte måste gå via den officiella byråkratin, kommenterade en anonm polisman. Man storknar!

Kritik som vi har mot datalagring här i Sverige har redan hänt i Mexico på ett sätt som verkligen tydliggör vilka skador de kan göra. Det som exponeras tydligt hela tiden i en misslyckad stat som Mexico riskerar att dyka upp även inom Sverige om så bara som undantag. Databaser som läcker är dock en irreversibel handling. Det går inte att stoppa tillbaka dem sen.

Kritiken mot datalagring består inte bara av hypotetiska scenarion utan verklighet i andra länder!

Nog för att vi inte har en piratmarknad av det här slaget i Sverige, men samma händelser som sker i Mexico kan hända här fast på ett annat sätt. Att målvakter och andra sätt att kringå datalagringen används av de som den verkligen är till för att sätta dit är ju inte svårt att tänka sig. Och hur osannolokt är det egentligen att uppgifter från databaser med personuppgifter slinker ut genom personliga kontakter till någon som egentligen inte skulle ha tillgång till dem snarare än den officiella vägen med insyn?

Det händer mycket med Mexikos informationsinfrastruktur just nu. Det är monopol som bryts och förstärks, ACTA-samtal som blivit heta politiska potatisar och allting hamnar mitt i det fruktansvärda kriget mot droger som skördar dödsoffer varje dag (fler dör i det än i kriget i irak). Jag åker själv till Mexico imorgon och hoppas kunna rapportera vidare, bland annat från besöket i Tepito.

$

Written by admin

April 29th, 2010 at 12:39 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Svarar brittiskt galleri

View Comments

Visst, jag är en kass bloggare som återanvänder intervjusvar och inte skriver kontinuerligt. Jag känner skammen! Här kommer i varje fall ett svar till ett brittiskt galleri som undrar om piratbyrån är oroliga för att våra idéer ska kuppas av “the mainstream” och urholkas. Det kommer nog med i en antologi.

//

We have always followed the way of Kopimi, the will to be copied, which flips the question of recuperation around. It is “we” that recuperate “them”. If you think like a hacker, the more advanced the media industry makes things, the better the hacks will be. The iPhone is super advanced, which means a jailbreak of the iPhone gives you a great device. Same thing with Despotify, the software that made it possible to save tracks from Spotify, the music industry straming service.

Really, I dont think recuperation is such a big problem. It’s good if it happens, because then you can advance one more step. The worst that can happen is if you are stuck in the same problem, repeating the same conflicts. And given that the innovation happen at the edges of the network, the more the complex hierarchical organisations of the industry tries to move in the direction of the network, the better it is. Because the internet will always be faster and further than what they do. If they try to recuperate what we do it only means that we have a better plattform to work on and that the problem becomes more advanced, that is filled with more potentiality.

I am also simplyfiying things here by talking about us and them, systems and mainstreams. Lately we have instead been thinking in terms of tunnels. Large and small, temporary or reinforced, with connections to each other. This is what the internet is, a system of tunnels, there is no surface or center. And you can extend this logic to things outside the net as well. For example the last years we stopped consider the EU to be a system which sends out laws and instead a system of bureucratic, legal, communication systems and discursive tunnels that is suprisingly open. Sometimes you have to dig a bit, but it is completely possible to enter into these processes and start working on them instead of seeing it as an abstraction that you can only be for or against. By whoever has the means and time, this should be done with the cultural industries as well to discover that they are in fact assembled as societies with different parts that can be disconnected and modulated. In relation to what we do, some amplfy the effect of it, some neutralize it, some straight try to attack it, but they can also be turned against one another.

We don’t feel that we have to protect our ideas and activities from recuperation because the essence of what we are is not a position but a movement. A way of moving and transversing different political issues. All projects are events and movement. So the question is how these event interact with different parts of activist, capitalist and cultural logics. This can only be answered by experimentation.


Written by admin

April 20th, 2010 at 7:55 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,