blay

Bottenarkivet

Archive for the ‘mejk’ tag

Accelerationism blev realtidspadda

View Comments

@macdeleuzian skapade en padda som hakade i senaste inlägget om accelerationism. Jag skrev en lång kommentar på den paddan som jag återpublicerar här. Den står sig bara delvis på egen hand så ha gärna paddan till hands också.


Original måste för det första, för att kunna uppfattas som det gör i den här texten, dessutom få en mycket striktare betydelse än det har i den gängse upphovsrättsdiskussionen. Original här måste betyda singularitet, snarare än ett verk som har en tillblivelsehistoria som inte grundar sig i andra verk. Men där är vi säkert alla överens.

Jag undrar om imperativet inte är (det mycket tristare) “reagera på mig!” De flesta reaktioner mellan objekt som kommer i kontakt handlar inte om kopiering väl? Kopiering är, som jag också tycker att resten av texten visar, en rätt osofistikerad relation mellan två objekt som egentligen bara fungerar om de två miljöerna där objekten existerar har standardiserats. Digital kopiering kräver två datorer med standardiserade protokoll. Och kopiering av politiskt tektik t.ex. kräver att två platser har samma förutsättningar för politisk praktik. Därför funkar det bra att kopiera motstånd mot ACTA på olika delar av världen, men sämre att kopiera andra delar av nätpolitik som kan fungera endast i de relationer där den uppstod.

Till exempel är säkert en hel del praktiker den svenska nätpolitiken använt sig av svåra att använda i andra länder. Men här kanske översättning är bättre ord. Eller nja, till och med “reagera på mig!” eller “konfronteras med mig!” funkar bättre. Jag tänker på exempel där svensk nätpolitik har översatts till mexikansk aktivism som i vissa fall rör sig om ren kopiering, i andra om missuppfattning och i ytterligare fall om insikter att det inte alls går att göra samma sak i mexico som i sverige, varför praktikerna har blivit helt andra, men ändå som reaktion på den svenska aktivismen. Så visst lever den svenska nätaktivismen vidare i den mexikanska, men bara i vissa fall kan vi tala om en kopiering. Jag söker ett ord som etablerar en relation men som inte innebär en överföring av ett objekt. Om nu objekt är oberoende av sin tillblivelsehistoria (även om de för den sakens skull såklart inte saknar en) så kan vi väl inte samtidigt hävda att objekt verkar genom ett annat? Kan vi samtidigt säga att en kopia är en singularitet/original och säga att det är förmedlat genom ett medium? Genom hur många led av överföring lever objektet vidare? Hur mycket får det förvanskas för att kunna sägas leva vidare? Jag prövar ett annat medietekniskt begrepp: Den svenska nätpolitiken har _informerat_ den mexikanska. Den svenska nätpolitiken har alltså (endast vissa aspekter av den) ingått som information i tillblivelsen av den mexikanska. Men sedan om det skett som motreaktion eller kopiering är en annan fråga och egentligen inte så noga eftersom den mexikanska nu är autonom. Då behålls det jag gillar med framställningen, nämligen att endast vissa direktiv på ett visst sätt medieras, men relationen är något annat än att objektet överförs (som jag tycker mystifierar det hela).

//
“Det är bara svårt om man ens ontologi tvingar en att inkludera allt, som någonsin har varit kontakt med något som varit i kontakt med något som varit i kontakt med nätet, i det som ÄR nätet”

Jag tror att jag är whiteheadian här (även om jag inte har läst honom). Allt detta är (potentiellt) med i vad som utgör nätet, men i olika grad. Vilket i praktiken innebär att katter i knäna inte behöver inkluderas i de flesta diskussioner om nätet, men att de mycket väl kan komma att göra det i ett specifikt fall. T.ex. frågan “Förändras kabelassemblagen av etablerandet av ett cipherspace?”. Det är naturligtvis en viss tröghet när det gäller dragning av nya kablar. En ny i2p-nod skapar inte en ny kabel, men som chrisk skriver, framväxten av krypton skapar framväxten av superdatorer som knäcker krypton och de behöver nya kablar. Så frågan om sammanblandingen eller isärhållandet av två komponenter bör inte beslutas i förväg. Vi kan vara oöverens så länge hypotetiska fall diskuteras just eftersom objekt är så oberäknerliga!

Jag skrev en grej idag angående det här med teknologiska objekt och deras möjlighet till förändring. Vad jag kom fram till är att det handlar om att hitta förändringar i teknologiska objekt där lite input av energi ger stor effekt. Å ena sidan kan ett teknologiskt objekt inte förändras alls utan någon slags input av energi (som såklart också kan komma från en av dess delar). Å andra sidan kan ett teknologiskt objekt förändras till i stort sett vad som helst med tillräckligt mycket införsel av energi (frågan om när ett objekt är samma eller nytt objekt skiter jag i här). Men med tillräcklig kännedom av det teknologiska objektet (eller med lite tur) går det att hitta möjliga förändringar i objektet där bara lite input av energi får stor effekt. Oftast handlar det om att behålla stora delar av objektets sammansättning men styra om något flöde.

Om vi tar exemplet med att använda antimarknaders infrastrukturer till att bygga cipherspace. Anledningen till att det är en spännande politisk möjlighet är att det krävs väldigt lite energi (en lätt omprogrammering) för att få till det. Det är varken där från början (inga outtömda potentialiteter här) eller något man behöver dra om varenda jävla kabel för att få till. Ett hack helt enkelt.

Allting kan bli allting med tillräckligt mycket jävlar anama. Om det är ett nytt eller samma objekt efter behandlingen är skitsamma (och väl inget vi simpla människor har förmåga att avgöra?). Det viktiga är hur mycket eller lite energi det går åt att få till den där förändringen. Det är därför det ofta är bättre att fulhacka än att bygga från grunden. Nyckeln till politik kring tekniska objekt ligger i att förstå och hitta dessa punkter där minimal energi ger störst utslag för fan vi har inte så himla många händer att bygga med.

Slutsats: Låsta postitioner uppstår när vi försöker diskutera de objekt som vi refererar till med våra ord utan att syfta på en konkret situation där i det här fallet “nätet” gör sig till information för oss. Objekt får ju inte förväxlas med abstrakta arketyper. Nätet är ett ord som refererar med olika styrka till olika fenomen som är i ständig förändring varje gång det används och vi bör ta konsekvensen av teorin och inte tro att vi patetiskt simpla människor kan bestämma ett objekts innehåll med vår svaga tankekraft! Min ontologi är ett helt spektrum mellan kliniskt rena objekt och relationistisk sörja!


Written by admin

September 20th, 2010 at 10:37 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with ,

Kommentar om modulär arkitektur

View Comments

Slår ett slag för temporär, modulär och generisk arkitektur hos maloki som skriver om open-source-arkitektur. Fyll gärna på med fler exempel där borta. Kommentaren citerad:

Det är bra det där föredraget. Jag tror mycket på att hitta simpla, billiga generiska protokoll och standarder för modulbaserat byggande. På en annan skala finns http://www.openstructures.net som villa skapa en standard för objektsbyggande där samma komponenter kan kombineras till nya föremål och expanderas modulärt.
När det gäller arkitektur ska man heller inte underskatta en redan existerande form som är transporterbar, stapelbar och standardiserad, och det är containern.
Här finns lite exempel:

http://www.photopumpkin.com/photo-blog/container-houses/

De här är inne på det också:

http://www.tempohousing.com/

Och för all del det gamla kära cyklopen (R.I.P) som var ett praktexempel

http://interactingarts.org/blogs/index.php?title=attforstorakultur

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/det-kanns-tungt-att-borja-om_2149477.svd

Med risk att framstå som “favela chic” så finns det helt klart ett behov av temporärt, modulärt, omformings- och förflyttningsbart byggande och boende i en omvärld som förändras snabbt och nya kluster och projekt hela tiden uppstår.
Här i Sverige har vi det så svårt bara på grund av vårt extrema klimat. Det kräva med än lite träbitar och ett plastskynke för att klara vintern…

Förövrigt är Buckminister Fullers biodomer extremt icke-modulär på grund av deras konstiga vinklar. Man måste bestämma volymen från början och det är svårt att ändra och lägga till i efterhand. Det kan bland annat ses i Steward Brands “How buildings learn”, framför allt i del två “The Low Road” och del tre, “Built for Change“:


Written by admin

May 16th, 2010 at 10:51 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

InternetNoll i Mexico: Del två – Motorvägen

View Comments

Mexico är ett bilälskande land. Mexico City är en av världens mest avgasade städer där tiofiliga motorvägar i tre nivåer korsar rakt igenom stadskärnan. Landsbygden är än mer bil- och lastbildsdominerad. En gång i tiden fanns det en järnväg men den slutade fungera så nu används den inte, även om man kör över järnvägsspår lite då och då. Mexico är bilfanatiskt som USA fast helt klart mer low-end.
Detta skapar en hel del hemska upplevelser, så som en nio timmars resa i 35+ värme tillbaks till staden efter ett besök i Catemacos djungel som innefattar skräpiga vägar som skickar metallföremål in i däcket med punka och åtlöje bland mexikanska truckers för att man inte kan byta hjul (tur att de inte fick reda på att jag inte ens kan köra en bil) som följd, två timmars skräckresa genom kurviga dimtäckta berg med max 20 meters sikt och feta lastbilar som blåser förbi i 80 knyck och en fem-filig motorväg mitt i nattens trötta ögon som tvingas avbrytas och som slutar på ett prostitutionsmotell som hyrs ut per timme med enbart porr på TVn, kondom och två halstabletter på nattduksbordet, plastöverkast och en automat med servetter bredvid sängen. Ja, jag är rätt traumatiserad.
Men på grund av Mexicos oerhörda förmåga att skapa superfunktionalitet på den distribuerade mikronivån så ger motorvägen också utrymme till en hel del hacking, informella strukturer och gatuinnovation.

// Motorvägssamhällen
Eftersom mexikanska bilar och vägar är så skruttiga så måste de stanna ofta. Runt stopp eller nedsaktningar växer det fram massvis med samhällen längs motorvägen. Dessa återfinns ofta mellan två väghinder – topes. Jag vet inte vad som kom först. Kanske skapades en mekaniker som gjorde att bilarna stannade där och som fick följden att någon började sälja färskpressad juice, som ledde till etablerandet av en taco-restaurang som till slut ledde till att man tvingades installera topes på vägen eftersom det var för mycket folk som korsade vägen till fots. Eller var det tvärtom? Kanske installerade något först topen med hundra meters mellanrum av oklara anledningar. Någon passade då på att sälja juice och tamales till de långsamt framkrypande bilarna. Eftersom topes ofta är höga så slet de på däcken och det var vanligt att bilar gick sönder, så en rullande mekaniker installerade sig permanent här. På det följde sen försäljningen av falska aztek-souvenirer och samhället var komplett.

Underliga är dem i varje fall. Ofta placerade mitt i ingenstans på en icke-plats som bara definieras av att den här motorvägen drogs precis där.

// Talacheros
En vanlig syn i motorvägssamhällena precis som i storstäderna är ett stort däck där någon målat “Talachas” med vita bokstäver. Talachas är ett slags diversearbete, ett temporärt fix som i en och samma roll kombinerar bilmekaniker, snickare, rörmokare och annat krimskrams. En slags skrotnisse. Talacheros håller till i skjul-turned-skrotupplag och hit kan man gå med alla typer av fixarproblem. Talacheros gör inga certifierade jobb direkt men din bil kommer att hålla till nästa servicestation och din spis fungera tills den nya anländer. Det är billigt, snabbt och väldigt hacker-aktigt. Talacheros får mycket av sitt skrot från tilicheros som är de som går runt i områden med en vagn med en klocka på och ropar ut att de vill ha gamla spisar, elektronikskrot och reservdelar. De användbara fynden sälja sedan till talacheros och jag gissar at det förekommer en del utvinning av råmaterial också, så som koppar. Vissa på nätet översätter det med peddler som väl skulle bli nasare på svenska, men det är ju en inverterad process. De samlar upp skräp, inte säljer det.

Jag gillar talachas väldigt mycket. Deras verkstäder ser fantastiska ut. Som hackerspaces fast mer grov utrustning (knappast mikrokontrollers). Hela ekosystemet med tilicheros och talachas utökar sfären mellan kasserad produkt och skräp. Det finns en hel värld emellan dessa två tillstånd där material, delar och objekt återvänder in i det användbaras kretslopp flera gånger om. En verklighetens sub-domän som inte syns i det raster där bara fungerande objekt och trasigt skrot finns. Jag kommer att tänka på Jane Bennetts bok “vibrant matter” som jag läser just nu. Hon vill skapa en filosofisk förståelse för ting och kraften i ting som hela tiden överskrider människans användning och perspektiv på dem som objekt för instrumentellt användande. Talachas har en speciell förmåga att upptäcka denna “thing-power” som Bennett talar om i vad som för andra enbart skulle vara död materia.

Det är ett hackerperspektiv på materian och tingen. Att se vilka krafter som kan frammanas om ett visst ting kopplas samman med andra ting genom olika metoder. Att se det här tingets nya plats i ett annat livskraftigt system än det som det kasserades ifrån. Att se något som skräp och skrot är att ge upp. Att inte ha förmågan att upptäcka vilka krafter som kan ligga i en ny sammansättning. Att tänka att en ting eller en bit materia omöjligen skulle kunna sammankopplas på nytt.


//

Väggmålningar annonserar sonideros – band/ljudsystem och häxkonster – brujos – från Catemaco.


Written by admin

May 15th, 2010 at 11:50 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Diaspora och sakfrågefinansieringen

View Comments

Diaspora, ett projekt drivet av fyra New York-baserade studenter med målet att skapa en öppen och decentraliserad facebook-dödare, har fått stor uppmärksamhet sedan de sökte tiotusen dollar på kickstarter men på kort tid har fått ihop över hundratusen dollar. Mycket tack vare uppmärksamheten som gavs av en artikel i NY Times.

Kickstarter är en sajt för crowdfunding och har en intressant finansieringsmodell där man kan lägga upp sitt projekt och beskriva hur mycket pengar man behöver till vad och sedan genomförs projektet endast om tillräckligt många användare på siten donerar. Det här skapar intressant data för att analysera vad folk vill ge pengar till och varför. Diaspora till exempel får inte pengar för att de har en halvfärdig kod som verkar lovande eller för att de har en välarbetad uppställning av vad pengarna ska gå till utan för de samlar upp en mängd starka affekter. Diaspora glider på vågen av anti-facebookism senaste tiden, sedan Facebook rullat ut den stora planen för att ta över webben. Och även om det är bra killar efter vad jag har hört så menade de ursprungligen att de ville satsa en sommar på det och det är något helt annat än att sätta upp en startup, söka riskkapital, ro i hamn ett stort projekt.

Kickstarter startades för att stödja estetiska, kreativa projekt som musik och konst. Det verkar dock som om det är moraliska, sakfråge-baserade projekt som drar in de stora pengarna. Diaspora är ett exempel, fönsterodlingar ett annat och ett växande hackerspace ett tredje. Folk ger hellre pengar till några som tydligt uttrycker att de tror på något, som står inför en utmaning ingen stått inför tidigare. Inte till de som har något färdigt de vill göra eller som har en plan. Ironiskt nog skulle det nog vara kontraproduktivt att ha en allt för tydlig plan då det skulle verka som om de bakom projektet för allt för insnöade på sin plan istället för att rikta sig affektivt och passionerat mot världen och sakfrågan. Kanske finns här en undermedveten föreställning om att det enda sättet att navigera dessa turbulenta tider är att börja med en hängiven passion för något samt förmågan att snabbt och smidigt reagera på omständigheter men utöver det absolut ingenting mer. Varje plan, föreställning eller bagage är alltför stelt och kommer bidra till att projektet missförstår komplexiteten i vad de har framför sig.

Sakfråge-projekten skapar en aura av singularitet, av att någon kvalitativt skillnad, en disruption kommer att skapas av just det här projektet. De traditionella kreativa projekten inom konst och musik däremot lägger bara till ännu ett verk. På det stora hela tycker jag det är sympatiskt. Singulära, disruptiva praktiker som använder sig av ny kunskap och teknologi är mycket mer kulturellt intressant än att upprepa gamla massmediebaserade kulturformer från 1900-talet.

Tänkte förövrigt på det när jag såg filmen produkt no3 från Ny Musik för Hållbar Utveckling som är en översikt över DIY-scenen i Sverige 2010. Den mår mycket bra, lever och frodas med ett myller av band och klubbar i de tre svenska städerna. Men är det inte dags att skala upp DIY till mer än musik, film, fanzine och teckningar? Idag kan vi ju ha DIY kring husbyggande, stadsplanering, kryptografi, programmering, biologi, genetik, roboteknik, energi och massa annat. Det känns lite lite trist när unga människor startar ett band och har spelningar eller skriver en bok istället för att odla bakterier eller bygga drones. Tidigare var ju det enda som gick att göra att plocka upp en gitarr, en penna eller använda sin dator till musik och grafik om man ville vara ung och kreativ. Men nu vet jag inte om det finns så många ursäkter längre. Jag vill inte nedvärdera musik eller litteratur men det finns tusentals nya sätt att skapa, uttrycka, vara och göra idag (kanske är det avloppstanken som spökar…).

Kickstarter står för en finansiell modell där projektet, den tidsbegränsade praktiken, är det som finansieras och som i varje fall inte på förhand rutar in vilka typer av projekt som kan ingå i detta. Som det är nu används kickstarter nästan enbart av amerikanska projekt. Vad tror ni om det här i Sverige? Är vi för små för att satsa på en inhemsk variant av crowdfunding? Behövs andra strategier här?


$

Written by admin

May 14th, 2010 at 3:57 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Slemlabbet

View Comments

Nu kommer mer spatialfilosofi kring temat hackerspace/labb.

När jag letar igenom bilderna (nästan som att läsa tidningen) från LabtoLab och ett möte i Budapest mellan ett gäng medialab/hackerspaces uppkommer frågan “why do we share ?”, “why do we want to learn?” och “why do we organize” på en tavla.

Frågor om sammanblandning, kommunikation, utvidgning, blivande. Men frågorna är fel ställda. Frågan som egentligen borde ställas är snarare den motsatta; why do we sometime do otherwise? Varför vill vi ibland inte lära, inte dela och inte organisera (dvs forma sammansättningar)?

Det hela handlar om ontologi. Ser vi oss själva (kroppar, labb) som isolerade enheter som ibland delar med sig till andra, ibland öppnar sig för andra, ja då blir problemet just delandets problem. Hur skapas delande och hur uppmuntras delande? Detta är i grunden en cartesiansk ontologi med problemställningen om hur en entitet kan kommunicera med en annan, t.ex. sinnet med kroppen.

En Deleuzisk ontologi skulle å andra sidan vända på steken. I grunden finns begärsmaskiner som hela tiden producerar, hela tiden sammankopplar. Det vi ska fråga oss, det som behöver förklaras, är varför begärsmaskinens flöde ibland hindras. Varför flyter inte mina tankar och mitt blod direkt in i ditt system? Jo, för att jag har blivit med kropp (“jag” går ju inte direkt att använda här, men ändå), en kropp som riktar mina tankar runt i min hjärna och mitt blod i mitt blodomlopp, avskiljt från ditt. På samma sätt måste det förklaras hur ett labb blir en kropp, en enhet, avskiljt från andra. Hur kommer det sig att vi stöter på hinder i begärsproduktionen? Hur kanaliseras flödena? Någonstans blir labbet till. Får ett namn, en organisation, en kanal för kommunikation och produktion.

En mer användbar ontologi tar inte några av dessa ytterligheter med isolerade enheter och absoluta flöden som utgångspunkt. Slemmet är nog en bättre bild; flytande tröghet, klumpbildning med klibbigt ytskikt. Detta är vad jag tror försöks formuleras borta hos de spekulativa realisterna, bland annat med Grahan Harmansobject-oriented philosophy“. Nåväl, i frågan om labbet är det lätt att tänka sig att dess gränser följer ungefär samma figur som lokalen det huseras i, med väggar som avskiljare, fönster att se in igenom och dörren där det då och då passerar människor och objekt. Men jag gissar att det hellre bör föreställas som ett aktivt slem, eller slembildning, som delvis har en utsträckning genom lokalen men som både når längre än så och som inte helt upptar lokalens rymd.

Written by admin

December 17th, 2009 at 7:13 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Hackerspacets utsträckning

View Comments

Namnet hackerspace kan diskuteras en annan gång. Nu handlar det om dessa hackerspaces och deras utsida och om det behöver överföras något till en utsida, t.ex. en slutprodukt, ett resultat, en kommunikation. Behöver hackerspaces producera något som sedan uppvisas för en utsida?

Nej, egentligen inte. Hackerspaces får en effekt även om detta inte sker. Inom werebuild.eu har vi arbetat på liknande sätt t.ex. med öppnehetsutredningen som skedde som en svar på utlysningen för PTS att skapa en utredning om öppenhetsbegreppet. En vanlig utredning sker först i ett slutet rum för att sedan presenteras för en utsida, en mottagare eller allmänheten, så som slutprodukt. Viktigt är då att arbetet som skedde i det slutna rummet går att avläsa i slutprodukten.

Öppenhetsutredningen är inte av den här sorten. Eftersom den skedde öppet, och PTS med flera var inne och läste dokumentet innan det var färdigskrivet, så fick den effekt redan som process. En slutprodukt är inte nödvändig, inte ens möjlig att tala om, även om något kan skickas in till näringsdepartementet. Det här skapar operationer som har effekter redan från första början. Ett hackerspace kan ses på liknande sätt och behöver inte ha ett enda färdigställt projekt att visa upp för utsidan. Redan genom att arbeta öppet och involvera människor och objekt i den processen har något åstadkommits. Kanske kan till och med misslyckandet vara det som gör att processen fortgår. Detta hävdar Henry Petroski i boken “Success through failure: The Paradox of Design“. Misslyckandet öppnar perspektiv, skapar multipla vägar, ger upphov till oväntade effekter och nytänkande. Detta till skillnad mot den lyckade designen som enbart inbjuder till att imiteras. Eftersom kraften hos hackerspace inte (enbart) ligger i en alternativ metod för att producera objekt (mer om detta en annan gång) kan misslyckandet vara det finaste som kan uppstå.

Frågan är om det ens är meningsfullt att tala om en utsida hos ett hackerspace om det nu inte kommuniceras något till den. I öppenhetsutredningen bibehölls ett minimum av utsida, att en rapport skulle in till näringsdepartementet var ändå den platå på vilken produktionen av utredningen fortlöpte. Sfärer skapas på olika sätt, som så endast genom rummets väggar, men kanske är det rimligare att tänka sig en hackerspace som ett ingrepp snarare än en organisation vilket i så fall har en utsträckning snarare än en utsida. Det finns en utsträckning, fysis, dit hackerspaces har inverkan coh andra platser och territorier dit hackerspacet inte når. Denna utsträckning är en dynamisk utsträckning som kan expandera och kontrahera. Alltså har vi en fråga om hur hackerspaces äger rum (om begreppet äga rum och vilka andra sätt det skulle kunna gå att vara rumslig kan vi också återkomma till en annan gång).

Utsträckningen innebär att det finns en utsida (ett utanför), men ingen insida, eftersom spacet är vänt ut-och-in. Ta öppenhetsutredningen som exempel, den är vänd helt ut-och-in, det slutna rum i vilket utredningar annars äger rum är nu helt och hållet öppet och exponerat. Hur vänds en sfär ut-och-in? Det skapas ett hål och sedan veckas den. Insidan måste arbeta sig ut ur hålet. Aktiviteten kanske uppstår innanför en sfär, men genom viss ansträngning kan den vändas ut-och-in.

Written by admin

December 15th, 2009 at 11:28 am

Posted in LARGE

Tagged with

Making things talk

View Comments

Text på webben börjar nå perfektion. I det närmaste helt strömmande, förflyttnings- och modifierbart. Den kan existera var som helst i vilken form som helst. Hindren är snart borta.

Men musik är skiljt från dessa revolution i text. Musik har marginaliserats på dagens webb, i dagens digitala liv. Musiken har skiljts från presentationen av självet, från sammankopplandet med andra, från skapandet av gemenskaper. Musikbiblioteket ligger fortfarande inlåst på den egna datorn. När du möter något i sociala medier möter du aldrig deras musik.

Videoklipp har däremot följt med texten på webben och därmed dragit med musiken i andra hand. Det är långt mycket vanligare att se videoklipp inbäddade på bloggar och sociala nätverk än musik. Musik får dåliga centraliserade, städade tillhåll som Spotify medan video blir det kaotiska, punkiga mediet.

Varför är då musiken så skiljd?
En anledning är den rädsla som skapats kring musik. Rädsla för att skaffa, lyssna på, tala om, dela ut. Men det har också att göra med att musik inte kan reduceras till information lika enkelt som text och rörlig bild (även om de också kan vara mycket annat). Musik representerar inte något annat vilket texten och bilden tenderar att göra utan är bara sig själv. Musiken representerar inte eller annorlunda uttryckt – musiken länkar inte.

När det digitala användandet idag går mer över till att handla om annat än effektivt överförande av information (inte minst för att det problemet är i det närmaste perfekt ordnat), när vi inte bara använder digitala medier utan lever med dem, när de används för affektiva sammankopplingar med människor, kultur och omvärld – då finns det en möjlighet att musik eller de lärdomar man kan dra av musik åter blir ytterst relevanta.

//

Mobilerna skulle kunna bli en väg ut för musiken. En väg för den att komma ut i de sociala nätverken. Mobilen är både en kontaktyta och ett musikbibliotek och mobiler (med deras bärare) skulle kunna presentera sig för varandra med hjälp av musik och få sin karaktär från den.

Hittills kan vi bara tänka enklare handlingar kring musik när dessa mobiler möts; dela, mixa, spela, leka med musik. Spel och applikationer med musik i fokus, men det går att tänja på gränserna.

Loopen är det närmaste musiken kommer ett videoklipp. Loopen är musikens snapshot. Loopen gör allt till musik; tal, oljud, bakgrundsbrus. Eftersom musik inte länkar som text och video måste dock musiken omgärdas av en situation. Möte mellan mobiler är en sådan situation. Här följer en konceptuell skiss på hur en applikation för musikmöte kring loopar skulle kunna se ut för mobiler.
Tänk att applikationen har behållare för fem loopar. Dessa går att fylla upp genom att spela in via mikrofon, ta från mp3a eller liknande så länge någon annan med samma program är ihopkopplad. Fungerar som andra loopare som korg kaosspad. Looparna spelas samtidigt och kan taktsynkas. Man kan också få loopar från andra mobiler som använder samma program. När de fem behållarna är uppfyllda måste man dock byta loopar med andra, offra en för att få en annan, eller spela in en ny loop som hamnar på båda mobilerna. Detta är en begränsning som gör att situationen där applikaitonen används ger sin prägel på loopandet. Genom att ha fem behållare så är det inte bara mötet mellan mobilerna som gör musiken utan även en historia av tidigare mobilmöten. Man kan återvända till andra man tidigare delat loopar med och se hur de har förändrats. Man kan spela in en loop från en viss situation som ett snapshot av just den situationen.

Detta är en konceptskiss men den innehåller vissa “design patterns” som skulle kunna prägla musik i mobiler. Det är musik som är beroende av kontexten, musik som delas med andra, som får en härstamning genom att den lagrar loopar från situationer, musik som skapar repetition och skillnad på samma gång osv.

//

Mobila teknologier som den som skissades ovan kan placeras under paraplyet Urban Social Technologies (UST), ett forsknings- och designfält som känns väldigt attraktivt och verkar ha mycket som talar för sig men som dras med vissa problem. Anna Vallgårda och Jens Pedersen skriver om fältet i artikeln “Viability of Urban Social Technologies“. Det attraktiva är att fältet verkar vara en konvergens av flera starka tendenser. Två av dessa är ubiquitous computing (UbiComp) och sociala medier. UbiComp innebär att datorer migrerar bort från skrivbord, hem och kontor och bäddas in i vardagsliga föremål samt urbana miljöer. Neil Gershenfeld satte igång detta i “When things start to think“. Den andra tendensen är såklart sociala medier via internet och behöver ingen närmare presentation.

Sammansmältningen av dessa kan sammanfattas med “Making Things Talk” (efter titeln på en utmärkt bok om att få fysiska enheter att kommunicera). Så UST hämtar färskhet från dessa två utvecklingar. Till det kan vi lägga en tendens till ökat intresse för spatiala och plats-specifika frågor inom samhällsvetenskaperna. Stadsplaneringens uppsving, musikens återfunna platsberoende, det postdigitala, kulturgeografi osv. Alla dessa är på stark frammarch. På så vis skapas en stor lockelse för att ta den informationsteknologiska revolutionen och dess komplexa hantering av relationer ut i stadsrummet där en mängd andra interaktioner redan pågår. Det skapar möjligheten för informationsteknologin att integrera med, omtolka och omforma existerande platser och relationer.

UST är dock en teknologi-i-blivande och har ännu ingen given form och trots det stora löftet finns det problem. Som Vallgårda och Pedersen skriver så är UST:s framgångar beroende på att en teknologisk innovation som också skapar en social innovation. Användaren för dessa teknologier finns ännu inte utan måste skapas samtidigt som tekniken. UST är en lösning som väntar på ett problem. Det är alltså inte frågan om att delegera sociala aktiviteter som idag utförs av människor till maskiner utan att skapa nya sociala aktiviteter. Mycket lärdom kan därför dras av (misstag från) stadsplanering som också har haft ambitionen att skapa ett nytt liv i staden.

Så även om målet för UST är socio-tekniskt, så är metoden ofta endast teknisk. Vallgårda/Pedersen refererar Latour som påpekar att teknologier sällan förökar sig själva utan måste bäras fram av människor (eller andra teknologier). UST måste första hitta eller skapa denna bärare. Ett sådant ambitiöst försök är iPhone som genom det massiva utvecklarcommunityt sonderar terrängen för vad själva hårdvaran faktiskt kan användas till. Smart av Apple att inte försöka komma på detta själva utan skapa ett “design space” som sedan utvecklare och användare får utforska. Helt klart är att internet och stadsmiljön sammanflätats på ett nytt sätt av bärarna av denna teknologi och kanske har en kritisk massa av användare skapats som blir den sociala utvecklingen som UST:s teknologi behöver.

UST kan sägas vara radikalare än många andra teknologier som tydligare passar in i en existerande social situation och delegerar funktioner från människor till maskiner. UST innebär kulturell innovation men kan samtidigt inte existera i ett vakuum. I värsta fall innebär det att genom tekniska medel försöka skapa sociala situationer, vilket övervaknings, kontroll och identifieringsteknologier i mångt och mycket gör. I bästa fall ligger utvecklingen av UST tätt inpå pågående utvecklingar och förstärker dem och underlättar för dem genom att röja de tekniska hinder som var i deras väg. Ett aktörsnätverk måste bildas som inkluderar allt från teknik, till människa och diskurs. Då gäller det att design inte bara handlar om att skapa nya gadgets utan även se till den sociala situation som redan existerar och till och med vara en negativ disciplin i bemärkelsen ta bort trösklar snarare än lägga till fler objekt.

Written by admin

August 13th, 2009 at 4:28 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Presentation in Milan: Hackmeeting 2009

View Comments

This is a re-write of the presentation I held at the Hackmeeting in Milan last Saturday. As I had already published the other two presentations I decided to build on them.

Some things were added to the themes I talked about there because of questions and comments I had gotten during the days. For example, several people expressed sceptisism over the narrow political program of the Pirate Party and asked why they did not include other importat social issues. I realized that we had developed a view of the former political process that is very different from what the italians thought. Maybe it can be described as us viewing a political party as a tactical intervention in a particular process while them viewing it as a strategy to gain political influence for all their issues. So I began to describe the LA Quadrature method of looking at the EU law as code as a way demystifying parliaments, political processes or political parties.

PP is not a future governing party with a complete political solution, but a narrow focusparty. You have to look at it more as an event within a broader more chaotic constellaton than a political solution. One way of translating discourses for the specific situation of the EU parliament. Or perhaps one piece of hard rock within a flow of lava that eventually might dissolve, crack or incorporate in other entities. Maybe the Pirate Party can reorganize itself to open up for a multitude of political issues, but you have to see them as constituted in the same way as this volcanic rock. They are a heterogenous collection of materials that has cooled down and hardened into one form that would not have formed a coherent entity in other situations. Only the protocol, which is the specific issues they deal with, could assemble this collection. So it might not be a strong fundament but it works very well right now and will perform a crucial function when it comes to keeping the network open. But this is all good as long as you don’t go all in with the pirate party.

//
In the second presentation I traced the relations between opening up politics in this way, open networks and open culture.

I ended up with something of a call to view the creation of artworks and networks at the same time. That you can’t consider artworks as content – and prioritize access to information – seperate from the context they are experienced in. And this context is built as networks. Computer networks for sure, but also by connecting these computer networks to people, spaces, discourses and so on. And this is from where I departed in the hackmeeting presentation.

//
I began with the ocean and the superabundance that has to be anchored in specific contexts that is always non-digital. Because there is no music on the net, music is always vibrations in the air in a very specific context.

And it is only the new media that allows us to see that old media featured an overflow of value-creating practicies apart from the pure transfer of information. Only when we have the digital access without context that we can see how other ways of transfering information always came together with these other activities. Compare discovering a new style of music through a file-sharing netwok jut by browsing, clicking and listening to in on your stereo with discovering a new style of music in, say the 80′s. Something that involved or required becoming part of particular social relations and getting access to certain spaces that exposed you to stories, surroundings, emotional states, stimulants, world views, machines and time spent.

Together with mexican artist Geraldine Juarez I have proposed “The Slow Download Movement” as an answer to this situation. A movement that affirms the time between desiring something and getting access to it as a duration in which to weave realations and emotions around this object of desire. Given a good enough broadband connection, today there’s to delay between desire and access, no time for weaving contexts. But in a future with heavy internet monitoring we might once again be exposed to the slow downloads of the old analog world.

This is not a nostalgia for old times, but a way of acknowleding that cultural developments does not happen on the net, but through new configurations of people, relations, places, sensations, stimulants, objects, vibrations, devices, machines, symbols, knowledge, conversations, moments and durations – only made possible because of the net. The form of network is not final, not yet decided. It can go way beyond the current configuration of licensed ISP:s selling internet access to consumer subscriptions. As an example, look at the latest logo on the Pirate Bay – The persian bay – leading to a forum encouranging us to re-configure the internet by setting up proxies that allow people in Iran to access blocked websites. A computer that previously was an end station of the internet all of the sudden becomes an intermediary – an internet service provider (in a broad definition). More about Iran later…

//
So the internet is not a geography, but more about connecting people, places and objects in new ways. It’s about hacking the reality.

The internet is not like a book. You are immersed in a book while reading, noticing nothing of the world around you, until you get an insight from the book and then  close the book and go out and change the world. The internet is constantly interfering in the world, connecting to other entities. (Maybe a book can be like that to actually under the right conditions…)

Networks will always be a part of, and yet not contained by, other collective arrangments or networks. Networks enter into entities and displace earlier ways of managing relationships.

//
These kinds of displacements are of course scary and I think we can see the emergence of a networked paranoia that’s different from the individual paranoia. So if I may and we have time, I would like to be a bit theoretical:

Foucault wrote about panopticon as a method of self-discipline. In a prison, an office or a square with CCTV, the surveillor can always, potentially, see you, while you can not see them, or know if you are being under surveillence in that very moment. Thus there need not to be a surveillor, only the internalized belief that you are under surveillence. The panoptic diagram surveills, and creates, individuals and are focused on action, on getting individuals to perform or not perform a certain action.

A new kind of surveillence on the rise, that we can call panspectric, deals instead with patterns. Both in Sweden and Great Britian, most certainly other countries as well, large programs for storing and monitoring data has been motivated by claiming that the will not monitor the content of the data transfers, only the communication patterns, the traffic data, who connects to whom. The panspectric surveillence is interested in relations, networks and connections, not individual actions.

This way of thinking in networks and relations creates a new kind of disciplin and a new kind of paranoia. It’s no longer about controlling what you do, but who you connect with, what networks are being build. Police today arrest people who are part of terrorist networks, not because they have performed an act of terror (since this would leave them dead) but that they, according to the police, not yet have performed this act. Their future behavior is considered predictable because of the network (of people, information and objects) they are part of. The same kind of paranoia about networks can be seen in everyday life regarding social networks. A lot of people believe or are taught that you need the right social network in order to get connections, work or other benefits. The wrong social network on the other hand leads to a path of criminality and drug abuse. It doesn’t matter so much who you are or what you do, only who and what you associate with. This is the kind of paranoia that replaces social life and friends with networking and contacts.

Paranoia only happens when freedom and control exist in the same space. If you don’t have the freedom perform a certain act, there’s nothing to be paranoid of. But paranoia happens when you are able to excercise freedom, but run the risk of bumping into control. When there is nothing material preventing you from doing something, only this symbolic resistance.

So the networked paranoia is here because we have all the resources to be able to create open networks and form relations. As an example we can look at opening up wifi-networks. After a new file-sharing law in Sweden, the IPRED law, there was a lot of panoptic paranoia about continuing with file-sharing. A classic case of individual freedom (to be able to down- and upload) coupled with the risk of control (of being monitored by anti-piracy organisations). This paranoia could be overcome by de-individualizing, that is – opening your wireless network, since this would not hold you responsible for what others didi on your network. However this opening needed to overcome the networked paranoia – the fear of associating (your network) with unknown people. The most common reason people give to why they have a password protection on their wireless is that otherwise a pedophile nearby may use the connection to download child porn. this risk is of course highly exagurated. But this paranoia was collectively overcome by a stronger affect of social needs. A successful initiative called ipredia.se encouraged people to open their networks and name them ipredia.se as a way of showing that you would not be intimidated by this paranoia.

Because the networked paranoia only exist when there is both freedom and control, it leads to unused network overcapacity, both unused computer capacity and relational overcapacity.

This paranoia is not a subjective state, not something that you have within, but a post-human paranoia that transverses humans and non-humans. We shouldn’t look for the panspectric human subject but instead talk about paranoid networks and non-paranoid networks of humans and non-humans, techniques and environments. Overcoming this is not only about convincing people with arguments, but building non-paranoid networks.

This de-individualization of the data source can be developed much further. A commentator after the presentation mentioned distributed webserver systems where all the data are moved between peoples computers. The idea of one individual, with one internet connection and one personal computer containing personal data is really something that can and should be challanged.

//
So as I said before the network is never separate but neither contained within other entities. Let’s apply this to the protests in Iran and the Persian Bay project. The communicative networks made possible by circumventing the censorship are neither separate, nor contained by the opposition and mousavi. So helping iranian internet connections like the Persian Bay does is not a way of taking a stand for the opposition, rather the effects are to increase the ratio of that which is not contained within a political program. By this, you are helping…well…something else. And we should discuss what this something else is. Some people would call it chaos, and there are of course those claiming that the internet has created a world of chaos where nothing is certain anymore – no morals, no truths, no standards – from which the only result will be angst, depression and panic attacks. I don’t believe this is necessarily true, but equally wrong would be to claim that open communication automatically lead to democracy, freedom and happiness for all. What’s needed is to investigate what political and cultural spaces and configurations communication technologies opens up and what forces have the ability to dominate these spaces.

Today this might seem like an easy equation to solve; more internet means less power to politics building on domination over the inherently nationalistic TV-medium, such as Berlusconi or the american republicans. But remember that the US now has not, or is claimed not to have, a TV president but a social media president. We can ask ourselves what this will mean for the future.

Written by admin

June 22nd, 2009 at 2:41 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Rapid Prototyping III – RepRap

View Comments

I toppen av pyramiden av spännande projekt inom rapid prototyping finner vi RepRap. Målet med RepRap är att skapa en självreplikerande maskin i den bemärkelsen att den ska vara kapabel att printa alla de delar som behövs för att bygga en klon av sig själv. Det skulle innebära att antalet RepRaps kan spridas decentraliserat och därmed exponentiellt. RepRap är också väldigt tillgänglig med en materialkostnad i dagsläget på $500 och materialet den printar är biologiskt nedbrytbar plast extraherad från majs. Tanken med detta är att en RepRap ska kunna skeppas till individer eller gemenskaper utan stor kapitalinvestering för att sedan på plats kunna skapa nya RepRaps och därigenom kunna tillverka många de artefakter som behövs i det vardagliga livet utan stora investeringar. Reservdelar kan också tillverkas på plats utan frakt var man än befinner sig med hjälp av ritningar som laddas ner digitalt. En OLPC för personlig tillverkning.

Potentialen finns alltså hos RepRap och liknande projekt att via viral spridning skifta tillverkningen från en baserad på patenterade, stänga produkter till en med opatenterad, distribuerad tillverkning med öppna specifikationer. Skoj! Dessutom skulle det innebära att presentproblem blir för evigt lösta då det går att tillverka eller modifiera objekt så de är individuellt estetiskt tilltalande, situationsanpassat funktionella och innehåller en lagrad personlig relation till mottagaren. Värt att fundera på vilka relationer vi kommer att få till reprapade objekt, köpta objekt och äldre objekt från pre-repraptiden.

Genom att flytta ut delar av tillverkningsprocessen till utkanterna av produktionsnätverket skapas samma “World of Ends” som internet har beskrivits som där smartheten och flexibiliteten ligger i utkanterna av nätverket och där flexibilitet och beräkningsbarhet blir mycket kraftigare än en centraliserad produktionsapparat någonsin kan stödja. Givetvis kommer vi få se hybrider av öppna och stängda, centraliserade och decentraliserade produktionssätt. Här ligger det intressanta att undersöka.

Objekt ihoppysslade av RepRap

darwin-small

Written by admin

March 20th, 2009 at 6:06 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Forsk på Etech09

View Comments

Rose White – sociolog och medlem i hackerspacet NYC Resistor – höll föredrag om uppsvinget för hackerspaces de senaste åren på ETech09, en O’reilley-organiserad konferens om “emerging technology”. Årets tema var starkt influerat av finans-, klimat-, och energikris och flera föredrag behandlade diverse tillvägagångssätt för att effektivisera resursutnyttjandet.

Jag lägger helt enkelt in hennes slajds nedan och ber er uppmärksamma slajd #13  – en vacker bild på Forskningsavdelningens “logga” laserutskuren hos 1scale1 på K3 i Malmö.

Missa heller inte PDF:en Building a Hacker Space som det refereras till på slajd #10.

Collaborative Play

Written by admin

March 20th, 2009 at 1:08 pm

Posted in LARGE

Tagged with