blay

Bottenarkivet

Archive for the ‘ontologi’ tag

Accelerationism blev realtidspadda

View Comments

@macdeleuzian skapade en padda som hakade i senaste inlägget om accelerationism. Jag skrev en lång kommentar på den paddan som jag återpublicerar här. Den står sig bara delvis på egen hand så ha gärna paddan till hands också.


Original måste för det första, för att kunna uppfattas som det gör i den här texten, dessutom få en mycket striktare betydelse än det har i den gängse upphovsrättsdiskussionen. Original här måste betyda singularitet, snarare än ett verk som har en tillblivelsehistoria som inte grundar sig i andra verk. Men där är vi säkert alla överens.

Jag undrar om imperativet inte är (det mycket tristare) “reagera på mig!” De flesta reaktioner mellan objekt som kommer i kontakt handlar inte om kopiering väl? Kopiering är, som jag också tycker att resten av texten visar, en rätt osofistikerad relation mellan två objekt som egentligen bara fungerar om de två miljöerna där objekten existerar har standardiserats. Digital kopiering kräver två datorer med standardiserade protokoll. Och kopiering av politiskt tektik t.ex. kräver att två platser har samma förutsättningar för politisk praktik. Därför funkar det bra att kopiera motstånd mot ACTA på olika delar av världen, men sämre att kopiera andra delar av nätpolitik som kan fungera endast i de relationer där den uppstod.

Till exempel är säkert en hel del praktiker den svenska nätpolitiken använt sig av svåra att använda i andra länder. Men här kanske översättning är bättre ord. Eller nja, till och med “reagera på mig!” eller “konfronteras med mig!” funkar bättre. Jag tänker på exempel där svensk nätpolitik har översatts till mexikansk aktivism som i vissa fall rör sig om ren kopiering, i andra om missuppfattning och i ytterligare fall om insikter att det inte alls går att göra samma sak i mexico som i sverige, varför praktikerna har blivit helt andra, men ändå som reaktion på den svenska aktivismen. Så visst lever den svenska nätaktivismen vidare i den mexikanska, men bara i vissa fall kan vi tala om en kopiering. Jag söker ett ord som etablerar en relation men som inte innebär en överföring av ett objekt. Om nu objekt är oberoende av sin tillblivelsehistoria (även om de för den sakens skull såklart inte saknar en) så kan vi väl inte samtidigt hävda att objekt verkar genom ett annat? Kan vi samtidigt säga att en kopia är en singularitet/original och säga att det är förmedlat genom ett medium? Genom hur många led av överföring lever objektet vidare? Hur mycket får det förvanskas för att kunna sägas leva vidare? Jag prövar ett annat medietekniskt begrepp: Den svenska nätpolitiken har _informerat_ den mexikanska. Den svenska nätpolitiken har alltså (endast vissa aspekter av den) ingått som information i tillblivelsen av den mexikanska. Men sedan om det skett som motreaktion eller kopiering är en annan fråga och egentligen inte så noga eftersom den mexikanska nu är autonom. Då behålls det jag gillar med framställningen, nämligen att endast vissa direktiv på ett visst sätt medieras, men relationen är något annat än att objektet överförs (som jag tycker mystifierar det hela).

//
“Det är bara svårt om man ens ontologi tvingar en att inkludera allt, som någonsin har varit kontakt med något som varit i kontakt med något som varit i kontakt med nätet, i det som ÄR nätet”

Jag tror att jag är whiteheadian här (även om jag inte har läst honom). Allt detta är (potentiellt) med i vad som utgör nätet, men i olika grad. Vilket i praktiken innebär att katter i knäna inte behöver inkluderas i de flesta diskussioner om nätet, men att de mycket väl kan komma att göra det i ett specifikt fall. T.ex. frågan “Förändras kabelassemblagen av etablerandet av ett cipherspace?”. Det är naturligtvis en viss tröghet när det gäller dragning av nya kablar. En ny i2p-nod skapar inte en ny kabel, men som chrisk skriver, framväxten av krypton skapar framväxten av superdatorer som knäcker krypton och de behöver nya kablar. Så frågan om sammanblandingen eller isärhållandet av två komponenter bör inte beslutas i förväg. Vi kan vara oöverens så länge hypotetiska fall diskuteras just eftersom objekt är så oberäknerliga!

Jag skrev en grej idag angående det här med teknologiska objekt och deras möjlighet till förändring. Vad jag kom fram till är att det handlar om att hitta förändringar i teknologiska objekt där lite input av energi ger stor effekt. Å ena sidan kan ett teknologiskt objekt inte förändras alls utan någon slags input av energi (som såklart också kan komma från en av dess delar). Å andra sidan kan ett teknologiskt objekt förändras till i stort sett vad som helst med tillräckligt mycket införsel av energi (frågan om när ett objekt är samma eller nytt objekt skiter jag i här). Men med tillräcklig kännedom av det teknologiska objektet (eller med lite tur) går det att hitta möjliga förändringar i objektet där bara lite input av energi får stor effekt. Oftast handlar det om att behålla stora delar av objektets sammansättning men styra om något flöde.

Om vi tar exemplet med att använda antimarknaders infrastrukturer till att bygga cipherspace. Anledningen till att det är en spännande politisk möjlighet är att det krävs väldigt lite energi (en lätt omprogrammering) för att få till det. Det är varken där från början (inga outtömda potentialiteter här) eller något man behöver dra om varenda jävla kabel för att få till. Ett hack helt enkelt.

Allting kan bli allting med tillräckligt mycket jävlar anama. Om det är ett nytt eller samma objekt efter behandlingen är skitsamma (och väl inget vi simpla människor har förmåga att avgöra?). Det viktiga är hur mycket eller lite energi det går åt att få till den där förändringen. Det är därför det ofta är bättre att fulhacka än att bygga från grunden. Nyckeln till politik kring tekniska objekt ligger i att förstå och hitta dessa punkter där minimal energi ger störst utslag för fan vi har inte så himla många händer att bygga med.

Slutsats: Låsta postitioner uppstår när vi försöker diskutera de objekt som vi refererar till med våra ord utan att syfta på en konkret situation där i det här fallet “nätet” gör sig till information för oss. Objekt får ju inte förväxlas med abstrakta arketyper. Nätet är ett ord som refererar med olika styrka till olika fenomen som är i ständig förändring varje gång det används och vi bör ta konsekvensen av teorin och inte tro att vi patetiskt simpla människor kan bestämma ett objekts innehåll med vår svaga tankekraft! Min ontologi är ett helt spektrum mellan kliniskt rena objekt och relationistisk sörja!


Written by admin

September 20th, 2010 at 10:37 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with ,

Accelerationism III: Eskalationism, pirateri och den absoluta horisonten för mänskligheten

View Comments

Det här inlägget bygger vidare på accelerationism-inläggen och seminariet, men utforskar mer fritt möjliga skillnader mellan accelerationism och eskalationism som begrepp och strategier.

Accelerationism är som i tidigare inlägg beskrevs som ett speciellt förhållningssätt till (kapitalistisk) kris eller omställning. Istället för att svara på kris med krav på nedbromsning och återupprättad trygghet svarar accelerationismen med att utveckla och snabba på krisens tendenser. Dock måste det betonas att accelerationismen är ett svar på och ett förstärkande av kriser. Den iscensätter själv inte kriser. En annan strategi, som Copyriot har benämnt ‘escalationism’ och kopplat samman med hacking kan däremot sägas göra det. Låt oss ta två exempel.

Idén med accelerationism, som kommer från Anti-Oedipus, är att kapitalismen frisläpper begär som den sedan fångar in. Accelerationismen tar fasta på de här begären, men försöker löpa ifrån infångningsprocessen och accelerera begären utanför kapitalismens kontroll. Ett välkänt exempel är piratkopiering av Hollywood-filmer. Kapitalistiska processer skapar begär efter filmer, men istället för att arbeta fram tillräckligt med pengar och göra ett begränsat urval utifrån pengabrist så tillskansar sig piratkopieraren allting på en gång. Glappet mellan att begäret uppstår och dess uppfyllande, det glapp som en kapitalistisk process behöver, suddas ut. Accelerationismen skiljer sig därmed från en annan politisk reaktion mot Hollywood i form av den klassiska kulturkritiken som förkastar Hollywood som ideologiskt, passiviserande m.m. i själva innehållet. Man kan säga att den här taktiken, hos Deleuze & Guattari, hos de autonoma och inom piratkopieringen i slutändan inte fungerade. Kanske, som konstaterades av Brassier i förhållande till Nick Land, att den gör sig beroende av att det finns stratifieringar och tröghet som den kan accelerera och gör sig beroende av att de stratifieringarna hela tiden skapar affirmation och begär som den kan utnyttja.

Eskalationismen å andra sidan använder sig av en annan taktik. Den hittar orealiserade, inlåsta begär och möjligheter, men som ändå har gjorts möjliga av kapitalistiska processer, och öppnar upp dem, delvis som ett sätt att, som Copyriot också menar, skapa kris i ett tidigt stadium, så att krisens utspel inte får katastrofala konsekvenser. Från hacking känner vi igen den här strategin i det klassiska utforskandet av säkerhetshål samt i skapandet av cipherspace, som just använder sig av en möjlighet som skapats, men inte realiserats av de kapitalistiska processer som gett upphov till internet.

Så i fallet med accelerationism handlar det om begär som skapas av kapitalism, men som realiseras på ett sätt som inte är kapitalistiskt. I det andra fallet om begär som kapitalismen inte “vill” skapa, men som den inte kan undvika att göra möjligt i sin strävan efter att skapa ett annat. Genom att skapa cyberspace så möjliggörs också skapandet av cipherspace eftersom den använder sig av samma maskiniska konfiguration.

Det går att hävda att accelerationismen har döden som sin horizont. Den tar ett begär, ett mänskligt begär på många sätt, och drar det bortom gränsen där begärets cirkulation kan upprätthållas cybernetiskt (eller organiskt). Cybernetiska system (precis som människan) kan ju varken ha för svaga och långsamma eller för starka och snabba flöden flytande genom sig. Eskalationismen å andra sidan tenderar inte mot döden utan mot nya former av liv och skapande. Men till skillnad från accelerationismens mänskliga begär skapar den former av liv som är posthumana. Att bygga cipherspace skapar ju nya former som inte är överblickbara av ett mänskligt subjekt. Det är grunden i ciphernetics. Man vet inte vad cipherspace möjliggör och det finns ingen punkt från vilken det går att registrera vad som pågår där.

Där accelerationism raderar politisk agens till förmån för att bara intensifiera flöden så finns det agens inom eskalationismen just eftersom den bygger på att upptäcka och realisera outnyttjade möjligheter. Den föregår alltså de kapitalistiska processernas skapande av begär och flöden istället för att som accelerationismen bara vänta på dem. Att förstå denna agens behöver dock ytterligare studier i ciphernetik.

Eskalationism är därför en probabilitetspolitik som innebär att man agerar där en konflikt/kris skulle kunna uppstå senare. När krisen väl är där fungerar inte eskalationism i just det fältet. Paranoian som kan följa med en sån taktik är välkänd inom hacker-världen och illustreras dessutom bra av Terminator. Sarah Connor måste förstöra Skynet innan det byggts för när det väl är sammanställt är det för starkt för att motstå. Men är det verkligen killen som bygger schackdatorn som kommer att bygga skynet i framtiden? Måste han dödas, måste hans maskin förstöras? En möjlig icke-paranoid eskalationism skulle inte gå ut på att försöka förstöra Skynet innan det uppstått utan på att i förhand rusta för den dagen Skynet byggs, i vilken form det nu uppstår. En outforskad möjlighet i Terminator-universumet är också att skynet har redundant kausalitet och därför kan uppstå genom ett flertal olika processer (det är nog något Nick Land skulle skriva under på). TV-dramatiken förutsätter att Sarah Connor måste leta efter _just den_ personen som bygger skynet, men i faktisk teknologiutveckling uppstår teknik snarare av ett helt aktörsnätverk som till viss del är oberoende av enskilda personers insatser. Det är något för nätpolitiken att tänka på också. Vad innebär det t.ex. att möjligtvis kunna stoppa ett avtal som ACTA när krafterna som gav upphov till det fortfarande verkar? Vad är det som gör ett avtal som ACTA möjligt att framträda? Och hur kan enskilda segrar användas för att dämpa den kraften istället för att vänta på att nästa grej kommer.

Som synes så fortsätter det här resonemanget det som startade på Copyriot om att det svenska internätet har ändrat sitt förhållande till accelerationism från fildelningstiden till dagens nätpolitik. Förändringen kan antingen ses som ett svar på de attacker på internet som kommit den senaste tiden med ACTA som det stora flaggskeppet och en brådskande nödvändighet att växla över till försvarandet av vissa nätprinciper. Men det finns också andra tendenser som baseras på andra insikter. Kanske kan de beskrivas som en förståelse av att accelererandet slutligen leder till nollintensitetens död. Att processen inte bara kan accelereras linjärt utan också måste veckas. Två av konsekvenserna av denna insikt kan sägas vara den post-digitala utvecklingen och ciphernetiken.

Den post-digitala utvecklingen vilar på föreställningen att det finns en slags fallande avkastning på accelererad tillgång till information och att den abstrakta digitala sfären av information, innehåll och kunskap inte kan existera utan ett materiellt korrelat (som idag i allt högre grad kan varieras). Även de kroppsligt orienterade cyberteoretikerna på 90-talet, som Nick Land och Sadie Plant, missade den här poängen. De föreställde sig ett virtuellt cyberspace, bara att det hos dem var augmenterat av kött-baserade gränssnitt till det reala “där ute”. Den här förestälnlingen om att det reala finns “där ute” och att datorteknologin finns någon annanstans i sin egen värld har på senare tid definitivt krossats av den översvämmande närvaron av sensorteknologi och utgångspunkten för ett post-digitalt perspektiv är att de tidsligt och rumsligt inte kan separeras.

Ciphernetiken och byggandet av anonyma och kryptobaserade cipherspace ska inte bara ses som ett säkerhetsmässigt svar på övervakning utan också som ett experiment i nya former av konnektivitet. Vad som är möjligt att åstadkomma med de här nya formerna av konnektivitet måste fortfarande utforskas. Cipherspace är inte bara en kryptografisk spegling av cyberspace utan kommer med sina egna möjligheter och begränsningar som skapar sina egna beteenden. Ciphernetiken ska förstår som teorin för utforskandet av möjligheter i cipherspace till att koppla maskiner, människor, information och matematik på nya sätt.

Utvecklingen har också att göra med att accelerationismen missförstod vad den samtida kapitalismen handlade om. Det var inte alls ett evigt avstratifierande av hierarkier till förmån för opersonliga flöden. Tvärtom har framväxten av finanskapitalismen koncentrerat kapital i ännu färre händer och frammanat sammanslagningar av företag till jättekorporationer med interna kommandoekonomier där cybernetiska kontrollsignaler ersätter marknadens osynliga hand. Detta är ju DeLandas/Braudels argument, att kapitalism är monopoltendens och antimarknad snarare än marknadsekonomi. Nick Srnicek tog upp detta i sitt föredrag på seminariet.

Det här blir något av ett problem för accelerationismen som ju bygger på att accelerera existerande destratifierande flöden. Det finns två möjliga accelerationistiska svar på den här typen av kapitalism. Det ena är en relativ (strategisk) accelerationism som försöker realisera den framtid som kapitalismen säger sig sträva mot. Alltså att nedmontera anti-marknader till förmån för marknadsflöden (och nedmontera välfärdsinstitutioner till förmån för verklig förändring). Det andra är en slags absolut accelerationism som istället för att ha kapitalismen som horisont tar sig an mänsklighetens villkor direkt. Som inte bara är emot kapitalets stratifieringar utan ALLA, även de som upprätthåller människan och mänskligheten (så som den är konfigurerad idag). Den absoluta accelerationismen handlar alltså om ett spekulativt och radikalt om-organiserande av mänsklighet. Det drar starkt mot post-/trans-humanism här. Den absoluta accelerationismen vill inte accelerera kapitalismen till dess kollaps för att något underliggande mänskligt ska komma fram, utan för att radikalt mutera vad mänsklighet innebär. Den relativa accelerationismen är fortfarande antropomorf i det att den vill frisläppa mänskliga begär som antas finnas där bakom nånstans, även om det så att säga är begär mer mänskliga än människan själv. Manuel Delandas vitalism och emergens skulle definitivt kunna beskrivas som en sådan. I varje fall när han är som mest polemisk mellan meshwork och hierarchy. Hit skulle också Ayn Rand kunna räknas som tänker sig att människans moral frisläpps av marknadskrafter. Att marknaden släpper ut och belönar det mest moraliska i människan.

Nick Land var den som öppnade för den absoluta accelerationismen eftersom han inte erkände den antropomorfa eller vitalistiska begäret. De spekulativa realisterna och framförallt Reza Negerastrani kan sägas vara de som plockat upp den tråden idag. Alex Williams menar i sitt föredrag att frågan om politisk strategi kan ställas inom den absoluta accelerationismen men inte utifrån mänskliga premisser, inte utifrån korrelationismen. Dagens politiska nätverk kan inte konceptualiseras utifrån ett mänskligt subjekt utan de kan, med Graham Harmans ord, övermineras och undermineras. Å ena sidan handlar det om att det mänskliga subjektet undermineras av sub-humana processer och sammankopplingar. Å andra sidan om en överminering från komplexitethållet och nätverksteorin. Så en fråga om politisk strategi utifrån spekulativ realism skulle i så fall ställas som så: Kan vi ens tänka politiska strategi i dagens klimat utifrån ett perspektiv som är begripligt för människor? Eller missar vi alltid då de politiska processer och allianser som de facto pågår?


Written by admin

September 17th, 2010 at 3:28 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with

Accelerationism II: Resan mot den kosmiska schizofrenin

View Comments

Vi befinner oss fortfarande på Goldsmiths. Nästa talare är Ray Brassier. Om Mark Fisher lugnt läste en strukturerad text innantill gör Brassier motsatsen. Han freestylar, blir exalterad och avbryter sig ofta med att kasta huvudet i händerna i långa tankepauser för att sedan komma med ett nytt teoriutbrott. Här gäller det att lyssna oerhört koncentrerat. Det här kan också vara en bra bild att ha i huvudet när man läser hans böcker. Jag tror att han skriver med precis samma stil.

Han börjar med att berätta att han haft en konversation med Nick Land där Land anklagade honom för att alltid översätta vad Land såg som praktik till filosofiska påståenden. Brassier menar istället att det är just Lands oförmåga att göra om hans pragmatik till teori, att han ville gå bortom all representation, som i slutändan gjorde hans projekt impotent.
Brassier ställer istället upp Lands agenda som tre dialektiska spänningsfält.

  • Det mellan kritik och materialism
  • Det mellan teleologi och eskalationism
  • Någonting jag inte hörde (säkert om att följa flöden) och voluntarism Practicism/Pragmatism

Det Brassier gillar med Land är att han använder negativitet och ilska, hat till och med, för att föra sitt projekt framåt. Brassiers egen agenda beskriver han som ett försök att rädda kraften hos negativiteten från vad han ser som ett överdrivet betonande av affirmation inom dagens filosofi. Land försöker detta, men når inte fram, för att i slutändan underordnas hans negativitet en affirmation. Det blir klarare snart… (men brassier är MYCKET snårig…)

Ok, det första spänningsfältet är mellan kritik och materialism. Det är tydligt när man läser Land att han genomför en materialisering av kritik, snarare än att hålla sig till en representationell kritik. Den finns i sättet att skriva, att intensifiera, snarare än i argument. Materia är för Lands “svarta deleuzianism” ren process. Produktion av produktion. Alla former av dialektik, av skapande av koncept har de-potentialiserande konsekvenser för den materiella kritiken. Kritik intensifieras av ytterligare deterritorialisering, av att upplösa fasta former och identiteter, och har därmed som sin horizont den nollintensitet där ingenting mer finns att intensifiera ytterligare. Materian genererar på så vis hos Land sin egen kritik, snarare än att den upprättas av Nick Land som en reflektion på dess processer. Brassier är dock kritisk till detta. Land reproducerar bara samma problem mellan tanke och materiell verklighet som han försöker upplösa. Det går inte att bara kringskära problemet och skriva de primära materiella processerna direkt.

Problemet uppkommer av att den rena deterritorialiserande processen måste upplevas, erfaras och kännas…av någon. Hos Bergson t.ex. så finns detta i intuitionen. Vi kan intuitivt uppleva tidsflödet och tillblivandet, även om vi sedan konceptuellt styckar upp det. Bergsons vitalism går ut på att den primära intensiteten upplevs, men kan inte mätas. Nick Land kan såklart inte förlita sig på något sådant som mänsklig intuition. Han byter ut detta mot ett maskiniskt omedvetet som inte är mänskligt givet utan måste produceras. Han bryr sig inte om upplevelsen hos ett subjekt, en identitet eller en organism. Allt det måste destratifieras. Tänkande hos Land är inte längre representation som kommer ur en mänsklig upplevelse av ett primärt flöde utan tänkandet är produktion. Tänkandet kan antingen intensifiera eller hindrar denna primära produktion. Det är vad den maskiniska accelerationisten är intresserad av. Intensifierar tänkandet flöden eller hindrar det dem? Detta flöde går inte att registrera hos en affirmation (av en viss subjektivitet t.ex.).

Men detta slutar ändå i något väldigt problematiskt. På omvägar gör sig ändå accelerationism beroende av en viss stratifiering. Accelererande kan per definition inte vara något som sker omedelbart utan måste ske inom ett förlopp av tid. Det finns alltså en materiell restriktion i formen av en tidslig tröghet. Dessutom finns det en absolut hastighetsgräns för accelerationen och det är döden, intensitet=0 eller “kosmisk schizofreni”, som Brassier kallar det. Alltså, Nick Lands intensifiering är beroende av att det finns stratifieringar och tröghet som den kan accelerera och destratifiera. Bara i själva destratifieringsprocessen så kan en intensifiering ske.

Men, frågar sig Brassier, vilket fordon ska då vara bärare av den här accelerationen. Någonting måste accelerera, alltså måste någonting upprätthållas. För Land kan detta inte vara det mänskliga subjektet. Intensifieringsprocesserna behöver nämligen inte människan. De är starkare och snabbare än människan. De arbetar snarare genom människan. Därmed finns det heller inget rum för politik eftersom all politik bygger på att en identitet kan bli stark nog att ingripa i ett flöde. Människan för Land är inte ens kraftfull nog att accelerera destratifieringsprocesserna ytterligare. Det är därför han vänder sig till det inhumana och det maskiniska. Datorns informationsbehandling, samplerna uppstyckande av rytmer, marknader, cybernetiska kontrollsystem. De kan accelerera snabbare än människan hinner med. Land bygger här en farlig politisk allians med det posthumana. Hans fiendes fiende blir hans vän. Han allierar sig med allt som avstratifierar (btw så blir även Delanda anklagad för detta under seminariet…) Kvar finns bara politisk taktik och tillfälliga allianser. Inget subjekt är starkt nog att upprätta en strategi.

Vad vill Brassier då? Well, han menar att två positioner blir impotenta som politiska strategier. Den ena är “teoretisism” som ju Nick Land attackerade. Att människan kan skapa koncept som representerar de processer som pågår och ingripa i dem med någon slags agens. Den andra är “hyperpragmatism”, som Nick Land praktiserade. Viljan att bara “göra något”. Brassier själv kallar sig idealist och vill inte smälta samman tänkande och verklighet. Han försvarar skapandet av koncept, men menar att konceptets styrka inte är som en representation av verkligheten, utan han söker en mer sofistikerad relation där subjektivitet blir ett “prisma” för införsel av en transformativ praktik i ett flöde. Det är inte helt lätt att förstå vad han syftar på, men i slutdiskussionen ställer han en fråga som kan ge en ledtråd. Efter att flera föredrag har skissat framväxten av den cybernetiska kapitalismen och problemet med politisk agens i samtiden på grund av den, så kommenterar Brassier något ironiskt att det är just i framväxten av den cybernetiska tankemodellen som vi har en fullgod teori för politisk agens. Cybernetikens framväxt, trots att det teoretiska innehållet inte öppnar mycket för politisk agens, var i sin egen framväxt ett exempel på en teoretisk praktik med oerhörda politiska konsekvenser. Här någonstans förstår man vad han menar med att teorin måste vara ett verktyg för transformativ praktik. Den behöver egentligen inte vara sann. Den behöver inte reflektera de primära materiella processerna så som Land försökte få den att göra. Det teoretiska konceptet har delvis en autonom ställning till den verklighet som den svarar mot. Konceptet kan bli produktivt.

Jag förstår vad han vill åt här, men all kredd kan inte då till cybernetiken som teori. Cybernetik fungerar, eller började först fungera, genom en oerhörd insats för att göra världen cybernetisk genom en enorm datainsamling, genom utplacerande av sensorer, genom mätningar och undersökningar samt kontollinstrument för att kunna styra om världens flöden cybernetiskt. Likväl är det en teori som inte reflekterade en färdig verklighet men lyckades skapa sig en affinitet med pågående teknologiska, politiska och vetenskapliga processer och därmed omforma världen i sin avbild.


Written by admin

September 17th, 2010 at 7:43 am

Posted in Uncategorized

Tagged with

Accelerationism I: Nick Land, Skynet och den cybernetiska intensifieringen.

View Comments

I tisdags var jag på ett seminarium om accelerationism på Goldsmiths. Accelerationism kan i en mening beskrivas som en filosofisk och politisk strategi som istället för att försöka begränsa kapitalismens flöden, t.ex. genom att försvara en välfärdsstat eller rätten till arbete, försöker accelerera dem bortom kapitalismens egen kontroll.

Machinic revolution must therefore go in the opposite direction to socialistic regulation; pressing towards ever more uninhibited marketization of the processes that are tearing down the social field, “still further” with “the movement of the market, of decoding and deterritorialization” and “one can never go far enough in the direction of deterritorialization: you haven’t seen anything yet”.

– Nick Land, “Machinic Desire”

Två böcker i ämnet som snart kommer ut utgjorde grunden för seminariet. Den ena är Benjamin NoysThe Persistence of the Negative som sammanfattar accelerationism som filosofisk och politisk strömmning och för första gången behandlar den utförligt och seriöst. Accelerationismen associeras i boken till flera tänkare och fenomen så som Deleuze och Guattari:s Anti-Oedipus (läs citatet på seminariesidan), Lyotards Libidinal Economy och Manuel Delandas distinktion mellan marknad och antimarknad, men det är framförallt två händerlser som utgör accelerationismen. Den ena är de autonoma i Italien på 70-talet som accelererade rörelsen ut från fabriken och som fortsatt främst genom Negri:s verk som ser kommunistiska tendenser i accelereringen av kapitalismens kommunikativa aspekter. Den kan sägas utgöras en affirmativ eller positiv accelerationism. Den andra händelsen är Nick Land och Cybernetic Culture Research Unit i Storbrittanien på 90-talet. Nick Lands samlade skrifter kommer ut senare i år och utgjorde det andra underlaget för seminariet.

Land är en mytomspunnen figur. Han ledde forskningsgruppen CCRU på Warwick University efter att han tog över den från Sadie Plant 1995-1997 och med sin accelererade, hyperintensiva cyberfilosofi drev sig själv, Warwicks universitetsledning och en hel generation unga brittiska tänkare till vansinnets brant. Själv gick han över gränsen och störtade ner i en självförvållad schizofreni och försvann sedan från scenen strax efter att CCRU upplöstes. Vad han gör idag vet jag inte och under seminariet refereras han till med en kuslig imperfekt-form.
Nick Lands accelerationism har nästan helt fallit i glömska och inte fått en gedigen filosofisk behandling trots att den på något plan varit väldigt inflytelserik. Intresset för den var det i varje fall inget fel på. Det varma seminarierummet på Goldsmiths var överfullt. En anledning kan förstås vara att deltagarna utgör de heta namnen i bloggosfären och scenen kring den spekulativa realismen, så som Mark Fisher och Ray Brassier. Kul att få ett ansikte och röst på dem.

Vilka lockas då till ett seminarium om accelerationism? Jag roade mig med att göra ett karaktärsindex över de typer som strömmade in (ja, jag var bland de första på plats. Ville inte missa detta…). Följande typer förekom:

  • Brittiska glasögonprydda filosofistudenter av klassiskt snitt (men de var långt ifrån dominerande)
  • Stirrande mörkermän
  • Svarthipsters
  • Cybergoter
  • Grekiska anarkister i långt hår
  • Stammande f.d. rollspelare
  • 2 agenter i kostym
  • 2 svenska konststudenter
  • Äldre posthumanister med grå tinningar
  • En kvinna i röd klänning och hatt
  • Underjordiskt teaterfolk
  • Småfifflande tjackisar i kavaj
  • (Inte Reza Negestrani, vilket ytterligare stärker antagandet att han inte finns)

Första presentationen gör Mark Fisher, a.k.a. K-punk, som ska prata om Nick Land, Avatar och Terminator. Fisher har varit med i kretsen kring CCRU sedan 90-talet. På brittiskt manér läses innantill. Han börjar med att konstatera att vänsterintellektuella ofta vill rädda proletariatet från att äta kapitalismens flöden och den njutning de ger. Att de vänsterintellektuella vill upplysa proletariatet om att de lider när de gör så. När de konsumerar dess medier, köper dess produkter och äter dess mat, att de förstör sin revolutionära potential. Som om lidande och njutning inte kunde samexistera eller till och med vara samma sak. Någon som vände på detta antagande var Lyotard som i ett ödesdigert stycke i Libidinal Economy hävdar att arbetarna njöt av att få sina kroppar utslitna i gruvan och sina identiteter upplösta i stadens anonyma flöden. Lyotard refererade senare till Libidinal Economy som hans “evil book” som gjorde att han förlorade alla sina marxistiska vänner.

The English unemployed did not have to become workers to survive, they – hang on tight and spit on me – enjoyed the hysterical, masochistic, whatever exhaustion it was of hanging on in the mines, in the foundries, in the factories, in hell, they enjoyed it, enjoyed the mad destruction of their organic body which was indeed imposed upon them, they enjoyed the decomposition of their personal identity, the identity that the peasant tradition had constructed for them, enjoyed the dissolutions of their families and villages, and enjoyed the new monstrous anonymity of the suburbs and the pubs in morning and evening.

– Jean-Francois Lyotard Libidinal Economy

Men Mark Fisher undrar om det inte ligger något i detta. Vem vill egentligen återvända till den stela gemensakapen som fanns före kapitalismen? Vem gillar inte storstadens anonyma flöden? Vem känner inte hastighetens intensiva flöden? Har inte våra begär fundamentalt förändrats av kapitalismen?

I filmen Avatar är det inte så. Där är vi bara teknikberoende på ytan, men våra sanna Jag söker fortfarande en primitiv och mänsklig, organisk, gemenskap som vi kan återvända till om vi kastar av oss den förtryckande tekniken. Terminator däremot målas en helt annan bild där Skynet, den framtida robothärskaren, alltid redan finns närvarande. Skynet är en injektion från framtiden som hela tiden försöker skapa sig i nuet. Det finns ingen ursprunglig tid innan Skynet att återskapa, för de kan alltid skicka tillbaka en ny Terminator som kan plantera fröet till det framtida Skynet. Jobbigt! Framtiden har redan hänt, även om den inte blivit realiserad ännu.

Mark vill föra fram tre påståenden.
1) Alla är på något sätt en accelerationist.
2) Accelerationism har aldrig realiserats fullt ut som politiskt program.
3) Marx är en accelerationist.

För Fisher är då frågan inte om kapitalistiskt skapade begär ska affirmeras eller förkastas utan vilken slags affirmering av vilka slags begär leder till vilka slags politiska mål.

Över till Nick Land. Till skillnad mot Lyotard hade Land inga marxistiska vänner att förlora. Fisher menar att han på det sättet är vår tids Nietzsche. Utan allianser, driven av sin egen intensitet och hastighet (Läs: “speed”, både den abstrakta och den kemiska varianten). Mer hastighet leder till mer tanke hos Land. Tänkandet är inte en representation av en yttre verklighet utan produktion och intensifiering. Ren accelerering som inte slutar i rationella argument och logiska slutsatser utan bara upphör när dess materiella substrat tar slut. I Nick Lands fall troligen när han kollapsade av brist på sömn (Nina Power kritiserar efteråt accelerationismen för att vara anti-sömn och anti-kroppslig). På det sättet är Nick Lands projekt också en attack på det representationella tänkandet (under en period pratade han tydligen bara i sifferserier..). Den cybernetiska kapitalismen är ett inhumant deterritorialiserande maskineri som inte bryr sig ett dugg om “tänkande”, politisk teori eller andra futtigt mänskliga försök till ingrepp (och därmed lägger han grunden till den mörka delen av den spekulativa realismen). Nick Lands produktion karaktäriseras av Mark Fisher som Deleuze & Guattari, minus den Bergsonska vitalismen plus en stark koppling till en freudiansk dödsdrift. Dessutom finns en AI-attraktor med i spelet. En slags kapprustning mot en fullständigt cybernetisk teknokapitalism där kognition blivit helt maskinell. Det ska också sägas att Nick Land verkar samtidigt som den brittiska ravescenen kastar sig in i sin egen vansinnesloop av allt intensivare jungle och breakbeat. Faktum är att de båda till och med samplar samma källor, t.ex. Terminator (och tar samma droger). Båda fenomen måste överskrida människan för att kunna accelerera vidare. Även junglescenen präglades ju av en deterritorialiserande kapprustning mellan olika soundsystems och producenter där till slut en icke-accelererad människa var oförmögen att hänga med i rytmerna.

Nåväl, Nick Land hade ju fel på ett sätt. Technokapitalismen gjorde sig inte av med människorna och blev inte den fruktansvärda stålklädda maskinen som Temrinator förutspådde. Tvärtom har människorna i ännu högre grad integrerats i den cybernetiska loopen genom pastisch, mänskliga gränssnitt och söta datorer från Apple. Land såg bara kapitalismens deterritorialiserande krafter. De som upplöste mänskliga identiteter och sociala band. Han märkte inte att den samtidigt gjorde det motsatta. Att skapa nya identiteter, knytna till nya former av integrerande av människor.

Ändå kan vi lära mycket av Nick Land, menar Fisher. För det första måste Nick Land ges en eloge för att han verkligen försökte tänka politiska strategier inifrån pågående materiella processer och ta de absoluta konsekvenserna av dem, snarare än att förlita sig på teoretiska abstraktioner. På så vis är han i varje fall bättre än nästan all annan politisk teori. För det andra är attacken mot moralisk kritik av kapitalismen baserat på ett pre-kapitalistiskt ursprung fortfarande väldigt värdefull. Kapitalismens problem är snarare att den inte kan leverera den framtid som den säger sig sträva mot. Till exempel har internet växt fram genom (militär-)kapitalistiska villkor, men potentialen hos internet går inte att realisera fullt ut genom kapitalistiska processer. För Mark Fisher handlar accelerationism alltså om att kapitalismen skapar en mängd orealiserade och instängda möjligheter och begär som måste släppas ut av politisk praktik. Återigen handlar det då om att förstå vilka frisläppta flöden som får vilka politiska konsekvenser. Det finns ju också många dödslinjer man kan råka slå sig in på.


Written by admin

September 16th, 2010 at 9:52 am

Posted in Uncategorized

Tagged with

Vibrant Matter reading group

View Comments

Eftersom jag ändå nämnde Jane Bennets Vibrant Matter i förra inlägget vill jag passa på att nämna att det komemr ske en läsgrupp bland ett flertal bloggar av den boken. Den har redan blåst upp några småstormar bland engelskspråkiga filosofibloggar. Gissningsvis kommer ooo-lägret att tycka om den men dissa den som alldeles för flödesinriktad. Jag citerar schemat här:

May 23-29
Host blog: Philosophy in a Time of Error (Peter Gratton)
Under discussion: Preface & Chapter 1, “The Force of Things” (and overview/interview).

May 30-June 5
Host blog: Critical Animal (James Stanescu)
Under discussion: Under discussion: Chapters 2 and 3, “The Agency of Assemblages” and “Edible Matter.”

June 6-12
Host blog: Naught Thought (Ben Woodard)
Under discussion: Chapters 4 and 5, “A Life of Matter” and “Neither Vitalism nor Mechanism.”

June 13-19
Host blog: An und für sich (Anthony Paul Smith)
Under discussion: Chapters 6 and 7, “Stem Cells and the Culture of Life” and “Political Ecologies”

June 20-26
Host blog: Immanence (Adrian Ivakhiv)
Under discussion: Chapter 8, “Vitality and Self-interest,” and the book as a whole (final overview).

Written by admin

May 16th, 2010 at 3:42 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

Ljud söker hem

View Comments

Detta inlägg hakar i en pågående debatt om ontologi som kan följas t.ex. här hos intensifier, även om vad jag skriver här och ett ontologiskt resonemang inte med nödvändighet bör likställas. Här tänkte jag istället prata om musik. Jag tänker ofta i musik när jag filosoferar på ett abstrakt plan. Det tillåter mig att ha någon slags hållhake på den abstrakt diskussion samtidigt som konkreta exempel inte tillkommer som förvirrar mer än de hjälper. Precis som filosofin kan man också ha musik “i huvudet” utan att för den sakens skull kunna få ner den som ljud eller språk på ett oproblematiskt sätt.

Ontologiduskissionen har i korta ordalag handlat om hur man kan se på objekt. Kan man tala om att världen består av särskilda objekt som integrerar med varandra genom olika former av stimuli eller är världen snarare bestående av ett sammanhängande flöde men med olika intensitet, tröghet och koncentration i vissa punkter?

Nåja, till det musikaliska. Inspirationen till det här inlägget kommer från en intervju med Burial som kan läsas här. Intervjun är läsvärd i sin helhet men det jag vill koncentrera mig på här är när Burial talar om sin metod för musikskapande. Det visar sig att han inte använder ett sequencerprogram, alltså ett program som baseras på att ljud eller noter placeras på en matris med musikaliskt relevant upplösning. Tänk en matris som är 3×16 rutor stor och att du har tre trumljud som vart och ett placeras på några av 16 16-delar i en takt.

I varje fall, Burial använder sig inte av detta utan klipper och klistrar direkt med ljudvågor i en enda ljudfil. Det får dels konsekvensen att han sätter ut rytmer på ställen där det låter bra, snarare än helt i takt. Det kan höras på Broken Home:

Den andra konsekvensen är att det inte går att ändra i låten efter filen har sparats. Ljuden går inte att särskilja som objekt. Jämför detta med att platta till lagren i photoshop.

I intervjun talas det om att mycket musik, och här är det brittisk klubbmusik som menas, har fått ett slags tomrum mellan ljuden på grund av den här objektsorienterade musikprogrammeringen. En konsekvens av objektsinriktade musikprogram, t.ex. Ableton Live, är att dels varje ljud existerar fritt från de andra och inte inverkar på varandra, dels att ljudet kan skiljas från sina effekter, t.ex. sitt eko. Detta går naturligtvis att trixa sig förbi genom att routa ljuden på olika sätt, men gränssnittet inbjuder till, och får ofta som konsekvens, ett musikskapande som består av skiljda ljud. Jag känner att det är samma problem här som med mashup-kultur överhuvudtaget. Att det är skiljda objekt som kombineras, men aldrig smälter samman och muterar/modulerar varandra. Typisk exempel är ju den hypade Girl Talk som faktiskt suger:

Jag har tidigare skrivit en uppsats om detta med den fyndiga titeln “The sound of war in the noise of music”. Finns att ladda ner här.

I korthet går argumentet i den ut på att tidig elektronmusik använde utrustning som inte var tillverkad för musik, exempelvis magnetbandspelaren som var en militär teknologi. Detta gjorde att varje musikaliskhet som kom ut ur dem var en utsträckning av det ursprungliga användningsområdet. Ett hack helt enkelt. Detta gav en obestämdhet till musiken. Här, tidig musique concrete, pedagogiskt förklarat:

Vad som sedan händer här elektronmusiken populariseras är att vi får standardiserade gränssnitt som jobbar med objekt. Dessa underlättar ljudskapandet, men installerar samtidigt diskreta steg i musikskapandet. Synthezisern är det givna exemplet. vi får saker som tangenter med diskreta steg mellan tonhöjder och funktionsseparering i ljudgenereringen; oscillator, filter, envelope, noisegenerator osv.  Vissa syntar utvecklas för att kunna skapa feedbackloopar mellan dessa funktioner, t.ex. Korg MS-20, men vanligtvis har vi en linjär mekanism från oscillator till utgång.

Slutet av uppsatsen går sedan in på datorgränssnitten. Här finns ju teoretiskt möjligheten till att åstadkomma precis vilka ljud som helst, men överflödet av valmöjligheter samt svårigheten att förstå hur ljudet matematiskt skall konstrueras leder till datorgränssnitt som reproducerar analogsyntarnas funktionsseparering.

En kritik av objektsorienterat musikskapande betyder inte nödvändigtvis att ett utslätande, orytmiskt ambientsound skulle vara att föredra, utan att rytmer kan skapas genom skillnader i intensiteter, snarare än skiljda ljud, att ljuden kan stiga upp ur en sammansmältning, ett gemensamt flöde, och låna karaktärer av detta samtidigt som de skapar skillnad. Detta är vad Burial menar att han försöker åstadkomma, men jag tycker att albumet FFT POP av Mokira visar detta tydligare. Här låten Hässleholm

Denna typ av musik gör att udden av en viss direkthet ersätts av en glidande rörelse som förnimmer om något men skapar distans och vaghet till det, som om det vore ett minne. Denna stil, som ibland benämns som “hauntology” har ofta beskrivit Burials förhållande till den brittiska klubbscenen. Snarare än att vara musik för klubben är det musik som låter som minnet av klubbnatten när du sitter på nattbussen hem. Begreppet hauntology kommer ursprungligen från Derrida och handlar om den spöklika närvaron hos något som varken existerar eller icke-existerar, eller snarare både existerar och icke-existerar. Vi skulle kunna kalla det ett kvasiobjekt. För att det ska få en existens eller en icke-existens krävs det ett skapande av det ena eller det andra tillståndet. Antingen utslätande i brus eller skapande av objekt. Själva kvasiobjektet i hauntology är dock inte bestämt i sig. Ja, det är någon slags kvantgrej på gång här. Derrida syftade på att kommunismen hemsökte Europa efter sovjetunionens fall, men jag tror vi kan tänka samma begrepp i andra sammanhang. Ett kvasiobjekt söker ett hem, men får det inte utan att någon ger det till det. På samma sätt söker ljuden hos Burial och Mokira en självständig existens men når aldrig riktigt fram.

Written by admin

March 15th, 2010 at 10:48 am

Posted in LARGE

Tagged with

Kvasiobjekt i 2 dimensioner

View Comments

img_0947

Detta är en relä till kvasidiskussionen som jag nämnde här. Det har talats om att ta diskussionen till whiteboard och face-to-face, men jag kunde inte hålla mig och har här ritat upp två kvaisobjekt i relation till varandra. Förstoring:

img_09481

Jag ser direkt händerna som reses i protest. “Detta är ju containertänk, Magnus!”. Men lugn bara, vi återkommer till det. Det första vi kan notera är att ritningen är fraktal. Det är två cirklar dragna, men på gränserna till det är det mindre objekt, på deras gränser ännu mindre osv in i en tänkt oändlighet. Jag fick denna idé när jag läst om boundary objects, vilket innebär objekt som befinner sig i två objekt samtidigt, både innanför och utanför. Det är det här som gör att objekt måste betraktas som kvasiobjekt. Det finns inga relationer/processer som med säkerhet kan sägas vara inne i objektet och andra som är utanför objektet.

Menmenmen, nu kommer protesthänderna upp igen! “På ritningen finns det visserligen en oskarp gräns av boundary objects men samtidigt har du ju ritat upp några slags processer som vi definitivt kan säga befinner sig inne i objektet!” Detta är dock bara en effekt av att det är en 2-dimensionell ritning av vad som egentligen är n-dimensionellt. Om vi börjar med att sträcka ut objekten till tre dimensioner så kan vi ju närma oss objektet ovanifrån och i så fall ligger de processer som i den 2-dimensionella representation ligger inuti, helt plötsligt på utsidan. Ok, nu är vi i tre dimensioner och ser ovanstående ritning som ett slags suddigt klot med fraktala gränser mellan sig självt och det andra klotet.

Efter detta är det enkelt att utvidga återigen till flera dimensioner till varje punkt i kvasiobjektet är på utsidan. Detta går inte att representera i tre dimensioner utan om vi vill tänka det bildligt måste vi tänka ett tredimensionellt objekt som hela tiden viks. Här är en film som visar hur vi kan tänka flerdimensionella objekt i tre dimensioner:

Då landar vi slutligen i ett slags blackboxande. Att i varje specifik relation mellan två kvasiobjekt som vi undersöker så måste vi vika dem med en viss utsida ytterst som om de vore ett specifik objekt. I varje given relation kan vi tänka objekt som om det fanns en insida, en hinna där kontakten sker och en utsida.

bild-366

Written by admin

March 1st, 2010 at 1:59 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Icke-auktoriserat gästbloggande hos Intensifier

View Comments

Har skrivit flera blogginläggs mängd text i kommentarerna på det här inlägget hos Intensifier:

http://christopherkullenberg.se/?p=1389

Diskussionen föregås kommentarer hos Copyriot:

http://copyriot.se/2010/02/22/for-kvasiradikalismen/

Och i en padda:

http://piratepad.net/ontologi

Written by admin

February 26th, 2010 at 4:20 pm

Posted in LARGE

Tagged with

re: Lazzaratos Puissances de l’invention

View Comments

Eftersom Karl Palmås har problem med kommenteringsfunktionen på sin blogg får jag svara med ett eget inlägg här. Läs alltså först 99 our 68: Lazzaratos Puissances de l’invention och betrakta detta som en kommentar.

Jag har lämnat liknande kommentarer tidigare om Tardes begreppsapparat som i sitt uttryck ter sig lite klumpig och daterad ibland, men som lätt kan hackas samtidigt som filosofin hålls intakt. Exempelvis citerar Palmås:

Tarde vände på den debatt som utvecklades i slutet av artonhundratalet kring begreppet samarbete, och beskrev samhället som en kollektiv hjärna, vars synapser utgörs av individers enskilda hjärnor.

Jag ser främst två problem med den här meningen som också återkommer i andra delar av Tardes begreppsapparat, t.ex. “imitative rays”.

1) Fokus på hjärna. En av Tardes stora poänger är att han betonar samarbetet, kunskapen och andra “lätta”, föränderliga delar av ekonomin. Dock är likställandet med kunskap och samarbete som en hjärna en aning naivt. Det verkar som att Lazzarato följer detta väl mycket när han talar om att den kollektiva hjärnan sammankopplas av associativa begär.För Lazzarato är detta ett sätt att peka mot ett överskridande av kapitalismen, och det kan ju verka muntert, men samtidigt är ju den immateriella produktionen helt beroende på en infrastruktur som i dagsläget inte känns helt stabil. Samarbete är (bara) inte utbyte av information, sker inte bara mellan hjärnor, utan är även samarbete mellan och (re-)lokalisering av kroppar, genom medlingen av icke-mänskliga objekt. Latour är ju såklart den som tydligast visat att kunskapsproduktion också förutsätter ett laboratorium med all dess apparatur.

2)  Fokus på helhet. Att samhället är EN hjärna fördunklar mer än det ger klarhet. Är varje nation en hjärna, eller finns det en enda global hjärna? Är inte vissa delar av “samhället” i det närmaste helt frikopplade från varandra? Kanske är “hjärna” i det här sammanhanget en allt för rigid helhet. Vi kan nöja oss med att beskriva samhället som synapser i blivande-hjärna. Synapser som kopplar samman sig i nätverk och uppnår tillfälliga hjärn-liknande tillstånd (som under intensivt pad-skrivande, eller musicerande).

När Tarde måste tweakas på det här sättet för att funka undrar jag hur stabil han är att bygga på egentligen. Det är kul att upptäcka en bastardlinje inom sociologin så tidigt som Tarde verkade, men har inte hittat vad det går att göra med honom som inte täcks av t.ex. Deluxe & Atari. En grundläggande bastard-tolkning av Tarde, monografin som Deleuze aldrig skrev, skulle kanske vara något…

Written by admin

January 21st, 2010 at 11:33 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

Att ockupera tid

View Comments

Jag borde blogga mer om design av flera anledningar. Inte minst händer det en hel del inom fältet. Senaste tiden har jag ägnat en hel del tid åt att komma ikapp utvecklingarna. Vissa kan spåras borta på klangbotens tumblr, men annat kräver lite längre uppmärksamhet. Något jag inte har fått chansen att läsa är Ramia Mazé:s avhandling “Occupying Time” men abstracten lovar gott.

Utgångspunkten är att nya utmaningar och möjligheter ställs på designen då (digital) teknologi genomsyrar allt större del av vardagslivet. Samtida  designdiskurs tar sig “bortom objektet” och istället designar för processer och upplevelser. Det digitala objektet drar sig tillbaka och integreras i välkända material och vardagliga objekt vilket gör att digital utveckling kan konvergera med andra material och omgivningar, vilket i sin tur åberopar en återvändning till ett mer traditionellt designtänk.

Så, för att hänvisa till titeln: design handlar mer och mer om att formge det som tar plats – och ockuperar tid – i relationen till objekt. Angeläget för design bör då vara objektets tidsliga form, vilket kräver ett tänkande som tänker bortom ett objekts funktion eller perfekta form.

Tre skalor introduceras. Design handlar oftast om mellannivån som är användande. Därifrån skalas det ner till material som behandlar grundläggande rumslig och tidslig komposition och skalas upp till förändring som undersöker långsiktiga effekter i stor skala.

*Lägger i läslistan*

Written by admin

August 11th, 2009 at 10:52 am

Posted in LARGE

Tagged with