blay

Bottenarkivet

Archive for the ‘ontologi’ tag

YAHP (Yet Another Heidegger Post)

View Comments

Graham Harman är amerikansk filosof verksam vid universitetet i Kairo som är en del av filosofi- och bloggnätverket som går under namnet speculative realism eller object-oriented philosophy. Han skrev sin avhandling om Heideggers syn på teknologi i “Tool-being” och driver en mycket sympatisk blogg. Det här inlägget behandlar en artikel om Heidegger som han skrev tidigare i år som heter “Technology, Objects and Things in Heidegger” och summerar hans tidigare Heidegger-reflektioner som också ligger till grund för de aktuella betraktelserna av Latour. Om man vill brygga Heidegger och Latour kan därför Graham Harman vara en bra mediator.

Heideggers analyser som är aktuella här är dels den tidiga reflektionen om verktyg och den senare reflektionen om teknologi, mest känt från “Varat och tiden” (som just nu avhandlas borta hos intensifier) respektive “Teknologins väsen”. Man skulle kunna se det som att han började med enkla verktyg som hammaren och slutade med avancerade vattenkraftverk, men så enkelt är det inte eftersom ingen av Heideggers analyser handlar om specifika sorts entiteter. Snarare är det ontologin som är intressant.

Nu ska det här inlägget inte vara en generell introduktion till Heidegger, men låt oss gå igenom de två analyserna lite snabbt så fokuserar vi på Grahams kommentarer och relationen till Latour lite senare.

//

Okej. Heideggers mentor var Husserl som sysslade med fenomenologi vilket innebar att man studerade fenomen som de uppträder för människan, inte fenomenen i sig. När vi hör en explosion, hör vi en explosion, inte ljudvågor som träffar trumhinnan som skickar signaler till hjärnan. Så må ske, en fenomenologen intresserar sig för fenomenet så som det uppträder för oss, vilket alltid är mer än summan av en uppsättning mätbara kvalitéer.

Detta bryter Heidegger med eftersom han menar att det mest förekommande sättet vi relaterar till ting är inte genom att ha dem i medvetandet som fenomen utan genom att ta dem för givet, existerande i en bakgrund. Om vi har ett ting i medvetandet innebär det samtidigt att världen av ting som samtidigt är närvarande drar sig tillbaka och sjunker in i  bakgrunden. Så länge hammaren fungerar så finns den inte ens i hantverkarens medvetande utan uppenbarar sig först när den går sönder, är för tung eller på annat sätt avbryts. Hammaren som sjunker in i bakgrunden är zuhanden/ready-to-hand och den närvarande icke-fungerande hammaren är zuhanden/present-at-hand

Graham menar att uttolkare av Heidegger misstar present-at-hand och ready-to-hand på två sätt. För det första att tro att present-at-hand till skillnad mot ready-to-hand innebär att objektet är oberoende av människan. Men i själva verket är det tvärtom. Objekt som är present-at-hand är närvarande i vårt medvetande (och därför fjärran) medan objekt som är ready-to-hand är frånvarande och därför närmare. Det andra sättet att misförstå är att se ready-to-hand som objekt osm är helt relationella. Men ready-to-hand är inte helt relationell menar Harman, eftersom  verktyg också bryts ned. Hammaren kan sluta fungera. Det menar han innebär att de måste ha något slags överflöd som inte uttrycks i den relationella positionen, för hur skulle de annars kunna gå sönder. Detta skulle innebära att hammaren förutom en hamringsfunktion också innehåller en potentiell gå-sönder-funktion som ibland realiseras. Men Latour, och Deleuze för den delen, skulle istället mena att avbrytnings-funktionen var en virtualitet som inte finns INNE i hammaren utan som aktualiserades genom en viss sammansättning av tryck, motstånd och hållbarhet. Hammaren sätts i nya relationer till nya krafter och går därför av. En entitet är därför aldrig mer än vad man kan utläsa av den i en viss situation men det är möjligt att sätta den i andra relationer som då skapar nya förmågor. För Harman dock så får vi alltid bara tillgång till vissa av en entitets kvalitéer men att det alltid finns ett överflöd. Frågan är då var gränserna för en entitets potential går. Med tillräckligt mycket energi går det väl ändå att förvandla vad som helst till vad som helst? Det är bara en fråga om tröghet egentligen. Att vissa entiteter lånar sig bättre till vissa relationer.

Vi kan skymta kritiken mot Latour som Graham presenterar i sin bok Prince of Networks och direkt till Latour på numera klassiskt seminarium från LSE. Det handlar om tings överflöd i varje situation. Harmans läsning av Latour är att Latour reducerar entiteters existens till deras nuvarande relationer i ett aktörsnätverk. Entiteter är bara den skillnad de gör. Det menar Graham skulle innebära att så fort minsta lilla förändring sker hos en enitet så blir det en annan entitet. Att världen består av snapshots utan relation. Graham menar istället att varje entitet innehåller ett överflöd av kvalitetér som aldrig visas på en gång i en viss relation. Man kan aldrig få tillgång till alla kvalitéer hos ett objekt utan vissa drar sig undan. Jag menar att Latour löser detta på ett klurigt och sociologiskt sätt, nämligen genom att säga att vi visst kan säga att en entitet är samma entitet i två onlika situationer, men att det kräver en tredje aktör – filosofen, sociologen eller aktörer som benämner dem som samma. Detta verkar dock inte tillfredställa Graham och hans ontologiska perspektiv.

Ifall denna skillnad är en skillnad i perspektiv och vilken nivå analysen läggs på eller om det finns en analytisk skillnad här är jag inte säker på. Men det klingar onekligen annorlunda att säga att en människa alltid är mer än vad som framkommer i en viss relation (och därför har ett större värde än vad som tillskrivs denne) eller att en människa aldrig är mer än de nuvarande manifestationerna av sig, men genom att ingå i nya relationer kan bli annat (hur värdesätts detta i så fall?).

//

Teknologi då. Teknologi reducerar världen till mätbara, ytliga fenomen. Husserl kritiserade vetenskapen för att försöka nå för långt, till världen oberoende av människan. Heidegger menar att vetenskapen inte går tillräckligt långt utan reducerar allt till det närvarande och mätbara. Teknologin ställer allting till förfogande. Fysiska avstånd reduceras av flygmaskiner, information blir omedelbar med kommunikationsteknologi, det tidigare mystiska växandet hos plantor blottläggs av stop-motion. Men Heidegger låter sig inte imponerad. Avsaknad av distans ger inte närhet, säger han. Närhet består inte i en liten kvantitet avstånd utan har snarare att göra med närhet eller distans i fråga om berördhet(?). Berördhet är dock inte samma sak som att ha i medvetandet. Det är också presence-at-hand. Att vi medvetet tänker på något, kanske även känner medlidande. Detta är inte verklig närhet enligt Heidegger. Den uppstår bara först när vi verkligen engagerar oss i tinget. Verklig närhet kräver distans, menar Heidegger. Verklig närhet uppnås inte av att något är närvarande fysiskt eller mentalt utan att det sjunker in i bakgrunden.

Heidegger såg en fara i hur tekniken gjorde att inget längre var på avstånd i den här bemärkelsen. das Abstandlose, allting på en alltid närvarande yta. Det handlar alltså inte om att det blir bättre ju närmare människan kommer tingen.

Här kan vi jämföra med vad Latour skriver i We Have Never Been Modern. Det finns en modern uppfattning av vetenskapen som skapar objektiv distans, men en icke-modern vetenskap som snarare skapar närhet och engagemang. Den som skapar matters-of-concern snarare än matters-of-fact. Så Heidegger har rätt i att det finns en vetenskap som minskar fysiska avstånd i tid och rum men som skiljer oss från tingen, men en annan som för in tingen i mitten av det mänskliga Tinget och låter dem tala. Närheten upptäcks först vid en viss distans, ett visst låta-vara. Inte det direkt frmbringandet av världen som resurs. ‘Wo aber Gefahr ist, wächst / Das Rettende auch’ [‘Men där faran råder, där växer / också det som räddar’], som Heidegger citerar Hölderlin.

Written by admin

August 10th, 2009 at 11:16 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Kvasi-objekten

View Comments

Från boken The Parasite av Michel Serres kommer ett avsnitt om kvasi-objekten. Serres frågar sig vad det innebär att leva tillsammans, vad som skapar gemenskapen. Är gemenskapen; en grupp, klass och liknande, ett eget vara eller ett kluster av relationer. Det visar sig vara just detta kvasi-objekt, som på en gång är vara och relation, precis som parasiten.

Kvasi-objektet är också ett kvasi-subjekt. Det som markerar ett subjekt som utan kvasi-objektet inte längre skulle vara subjekt. Serres tar exemplet bollsport (del av de gamla sporterna enligt Deleuze) där bollen fungerar som kvasi-objekt. Bollen är inte kroppens objekt utan kroppen är bollens subjekt. Den skicklige spelaren rör sig runt bollen, det är inte bollen som rör sig runt kroppen. Bollen är ett kvasi-subjekt i cirkulation och spelarna är reläer. Den som har bollen blir till subjekt, blir vittnet.  Gemenskapen skapas av kvasi-objektets cirkulation, ju mer intensiv, desto mer vävs gemenskapen samman, desto mer existens får kvasi-objektet. Den skapar relationerna i ett aktörs-nätverk. Bollen väver samman kollektivet, alla som deltar exponeras.

“Vi” skapas av cirkulerandet av kvasi-objektet som skapar “Jag”. Att ge upp “Jag” till andra är vad som bildar “Vi”. Cirkulerandet av både ett vara och en relation. Att skjuta? Det är att ge upp jaget till ödet, till slumpen, till gud.

Vi:et är inte summan av Jag:en utan något nytt som skapas av arv, eftergifter, tillbakadraganden och resigneringar av Jag:et. Ett vi är inte att ge upp “Jag” utan att cirkulera det, att ett jag ger upp Jaget till förmån för andras Jag. Visst skrivande innebär att ge upp jaget och överlåta det till andra genom att ge ut en text till andras granskning och kommentering. Annat skrivande vägrar att ge upp jaget och fortsätter att tala. Att cirkulera är något annat än att dela som innebär en helhet som alla tar del av samtidigt. En kopiering är närmare en cirkulering än en delning. Den intensifierar närvaro, inte samsas om den.

Kvasi-objektets cirkulation skapar något mer än bara ett emergent fenomen som uppstår mellan utbyte av enskilda eniteter. Förutom detta så cirkulerar den emergenta enheten inom sig själv som ett föreställande kvasi-objekt. Helheten existerar också som en av de delarna som bygger upp helheten genom kvasi-objektet. Det är så att säga fraktalt.

Kvasi-objektet är dock en joker. Den är egentligen ingenting, även om den måste ha en specifik existens i en viss situation för att fungera som ett sådant (bollen måste vara rund). Men alla kvasi-objekt kan i stort sett byggas av vad som helst. Så gemenskapen kan skapas och förstöras av i det närmaste vad som helst. En ring, en knapp, ett ting, en bit, en signal, luft med ett omslutande skinn.

Kvasi-objekten. Dessa spöklika fenomen som är både relation och vara. De som försvinner, men bara nästan, genom vilkas relationer gemenskaper hålls samman. Relationen mellan människor och människor, mellan människor och objekt, de relationer mellan människor som objekt möjliggör och de relationer mellan objekt som människorna skapar.

Written by admin

August 10th, 2009 at 5:30 pm

Posted in LARGE

Tagged with

STS 101

View Comments

Vad har vi här då? Jo, en överblick över Science and Technology Studies (STS) och hur det har utvecklats i Storbritannien sedan 1960-talet efter en artikel av John Law. Det här är en liten disciplin som har fått stort inflytande och varit väldigt produktiv de senaste tjugo-trettio åren. Om den har karaktäriserats av något är det en mängd förgreningar och problematisering av sin egen disciplin och dess riktning, så detta är John Laws version. Jag ska ändå följa den en bit på vägen och kommentera. Mer insatta läsare får gärna påpeka historiska felaktigheter. (Artikeln är On Sociology and STS, hittar den inte online…)

I en bred bemärkelse kan STS sägas vara en sub-disciplin till sociologi, men John Law vill instället kontrastera det mot sociologin. Inte på grund av objektet för undersökningen; teknologins utveckling och ägande har varit central för sociologi influerad av Marx eller Weber och från och med Merton har vetenskapen varit ett sociologiskt studieobjekt. Sociologin har också alltid varit upptagen med sin status som vetenskap och sin relation till “de hårda vetenskaperna”. Law vill snarare separera STS och sociologi på grund av metod och antaganden och menar att de bara delvis överlappar varandra.

STS kan säger uppstå på grund av den tätare sammanflätningen av vetenskap och samhälle under andra världskriget, inte minst manhattanprojektet och vetenskapsbaserad industri som biomedicin, militärteknologi, agrikultur och IT. Detta skapade ett behov av att på ett mycket närmare sätt förstå relationen vetenskap/samhälle. Law nämner speciellt C.P. Snow:s föreläsningar om “två kulturer”, att vetenskapens blindhet inför sin påverkan på samhället matchades av samhällsvetenskapernas vetenskapliga analfabetism. Som en direkt konsekvens av detta startas avdelningar för vetenskapsstudier i Sussex, Manchester och Edinburgh. De här avdelningarna tog sig sedan olika uttryck. Det kunde röra sig om studier av innovation eller studiet av politiska beslut kring vetenskap, men mest inflytelserik blev dels en kritik av vetenskap som ideologi från ett marxistiskt håll och dels ett utforskande av hur vetenskap bedrevs i praktiken, en slags vetenskapsantropologi. Den fortsatta historien om Storbritanniens STS-historia från 1968 till 1980 handlar till stor del om interaktionen mellan den marxistinfluerade kritiken å ena sidan och vetenskapsantropologin å andra sidan.

Tidig STS av båda typerna lånade mycket från vetenskapsfilosofin, inte minst Kuhn, som tillät dem att (1) studera vetenskapen som en form av kultur, alltså ett mobiliserande av resurser för att göra världen begriplig, (2) att uppmärksamma de praktiska sidorna av vetenskap och (3) att bygga det på fallstudier. Studiet av vetenskap kunde inte ske på ett abstrakt, ahistoriskt plan utan var tvunget att studeras inbäddat i sina speciella omständigheter som gav upphov till en speciell typ av rationalitet. Med hjälp av Kuhn kunde man nu skapa vad som tidigare inte hade varit tänkbart – en sociologi om vetenskaplig kunskap.

//
Det här skapade dock ett visst problematiskt förhållande till vetenskapens sanningsanspråk. Latour skriver i “Re-assembling the social” hur detta var första gången en samhällsvetenskaplig disciplin intresserade sig för ett område som har högre sanningsanspråk än dem själva och därför krävde en omvärdering både av teorier, metoder och STS egen status som vetenskap.

Till en början löstes problemet genom att helt enkelt studera den vetenskapliga kunskapsproduktionen utan att ge kommentarer på validiteten i det vetenskapliga  resultatet i sig, även om mycket handlade om vilka sociala intressen som styrde vetenskapsproduktionen.   Kunskap kunde användas för att legitimera makt, men inget uttalades om kunskapen i sig.

Kretsen kring journalen Radical Science Journal (RSJ) ville dock utvidga kritiken och visa på hur vetenskaplig kunskap i sig förvreds av samhälleliga intressen. De hamnade istället med andra problem på halsen; om vetenskap, inklusive samhällsvetenskap, inte garanterar sanning, vad kan vara basen för en politisk och analytisk kritik av ideologi. Hur undviker man relativism? Typisk “sign of the times” i en era där epistemologiska fundament drogs bort under fötterna inom en mängd områden.
(Latours kritik av detta i re-assembling)

//
Detta var vetenskap som kultur. Vetenskap som praktik var det andra man tog från Kuhn. Tidigare hade vetenskapen setts som en uppsättning formella lagar och teorier, men här sattes vetenskapens laboratoriepraktik och förkroppsligade kunskap som dess grund. Lagar och teorier är viktiga, men de är en del av en bredare, levande, konfliktfylld praktik som tillsammans utgör det vi kallar vetenskap. Vetenskapen är förkroppsligad, kreativ och materiell. Detta leder bland annat till Latours slutsats att vetenskap bara är giltig i laboratorier. Ska giltigheten transporteras måste platsen den ska till också konfigureras som ett laboratorium (med de instrument, verktyg och kunskaper det innebär). Det finns ingen abstrakt natur utanför laboratoriet som skulle vara vetenskapens ultimata referent. Världen är ett utökat laboratorium där rätt förhållanden måste upprättas för att kunskapen ska vara giltig.

//
Den tredje aspekten från Kuhn var fallstudien. Det här är en metod som STS har föredragit genom hela sin historia. Man presenterar inga enkelt sammanfattade teorier som kan appliceras på område efter område utan kunskapsproduktionen är alltid inbäddad i STS-forskarens praktik. Något annat sätt att presentera kunskap vore egentligen märkligt med tanke på de teoretiska utgångspunkterna om att kunskap inte kan skiljas från sin materiella inbäddning (som inte alls är teorier man utgår ifrån utan som uppstår i studien…). STS kan därför beskrivas som en viss typ av sensibilitet eller ett visst förhållande till metod och kunskap snarare än en uppsättning teoretiska konklusioner. STS-forskaren tänker _genom_ sitt material.

Det här har lett till en skepsis inför sociologins “grand narratives” (Nätverkssamhället, risksamhället), men man ska inte missta det för en slags mikrosociologi. Med Latour kan man snarare säga att materialet och de aktörer tillsammans med vilka forskaren gör världen begriplig alla skalar upp och skalar ner hela tiden och Latour menar att forskaren bör “follow the actors”. STS-forskare brukar också undvika att separera teori/data, något som sociologin annars har en tendens att göra. Viss data leder till en teoretisk slutsats, eller att en viss teori kan appliceras på en annan data. Teori och data konstrueras tillsammans och återverkar på varandra. Det här är också en konsekvens av att STS undersöker ett område där allting givetvis redan är teoretiserat. Vilket enligt Latour gäller hela samhället idag (i vad en sociolog skulle kalla den reflexiva moderniteten…). Hursomhelst skapar detta en viss frustration hos läsaren.

//
Vad har hänt sedan 1980 då? Fallstudien fortsätter med blir under 80-talet mer samtida än historisk och mer teknisk, större fokus på de faktiska teknologier som används. Även fokus på nya ämnen dyker upp. Framförallt teknologi istället för vetenskap. Exempelvis Thomas P. Hughes som studerade Edison. Vetenskap, teknologi, ekonomi, juridik och politik ingår i samma sammansättning när de elektriska nätverken växer fram. Tyngdpunkten ligger på den relationella logiken mellan dessa system, de får sin karaktär och möjliggörs enbart genom sin relation till varandra och ingen tjänar som ursprunglig drivkraft. Den här studien tjänar också som exempel på att de nya teoretiska insikterna hos STS uppkommer i fallstudien. Hughes menar nämligen att Edison var en ny typ av entreprenör som själv såg världen i de här systemtermerna och inte skiljde mellan de olika domänerna. Studieobjekten skapar alltså de teoretiska förutsättningarna för studien av denne själv.

I en sådan här studie kan heller inte “sociala faktorer” användas som en förklaring, något som är vanligt att göra inom sociologin. Alla områden är delaktiga i utvecklingen och påverkas av sin relation till varandra. Då finns det inga sociala förklaringsfaktorer som skulle ligga utanför den här situationen, opåverkade av den och kunna ge en förklaring. Det sociala måste förklaras, inte tjäna som förklaring, som Latour påpekar. För att återknyta till skepsisen inför ‘grand narratives’ så är det man vänder sig mot att de här teorierna används som strukturer som redan skulle vara på plats när en utveckling sker snarare än att vara en integrerad del av dem. Det betyder inte att STS drar sig för att bygga storartade teoretiska konstruktioner.

Under 80-talet uppstår också det märkliga fenomen som kallas ‘actor-network theory’ (ANT) som spårar hur nätverk av relationer framträder mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer (inklusive forskaren) i interaktion med varandra. Eller mer korrekt är att säga att alla aktörer också är nätverk. Det är alltså något av en oxymoron. Ett nätverk bildas av aktörer som i sig är nätverk av aktörer som är nätverk av aktörer osv osv. Tänker ni på nätverk som punkter med sträck emellan har ni alltså fel bild i huvudet.

Om Hughes Edisonstudie studerade hur sociala områden (vetenskap, politik, juridik) uppstod i relation till varandra vill aktörsnätverksteorin också befolka den här bilden med icke-mänskliga objekt som teknologi, fakta, atomer, naturen, kosmos och allt möjligt som kan tänkas forma och formas av nätverket av relationer. Världen görs helt platt och inga distinktioner tillåts från början utan konstrueras genom studien. Aktörsnätverksteorin kan närmast ses som en metafysik (Vilket också görs av Graham Harman i hans nyutgivna bok om Latour: “Prince of Networks”. Nedladdningsbar här). Man kan också sätta det i relation till längre utvecklingar kring att förstå naturen, det sociala och det tekniska relationellt. ANT är kollisionen mellan post-humanistisk och post-strukturell sensibilitet och den materiellt och fallstudie-baserade STS-traditionen.

//
Så vad har vi att jobba med nu? John Law nämner tre ledmotiv som tjänar som näringsrika källor inom STS nu: (1) Performativitet, (2) Multiplicitet, (3) Ontopolitik.

(1) Performativitet
Tidig STS talade ofta om social konstruktion av vetenskap. För det första ska man inte beblanda detta med den allmänna uppfattningen om att socialt konstruerat betyder en fiktion, en mental projektion eller liknande. Ett hus kan sägas vara en social konstruktion i den här bemärkelsen; det är något som skapas genom ett nätverk av relationer mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Men begreppet social konstruktion har tynat bort inom STS. Dels på grund av att det sociala inte används som förklaringskategori som jag tog upp innan, och dels på grund av att termen konstruktion också har eroderat. Bilden av en byggnadsplats där människor, objekt och kunskaper ingår relationer är korrekt, men begreppet anses antyda att när något väl är konstruerat så står det på egen hand utan att kräva massa underhåll. Istället tänker man sig en kontinuerlig process som hela tiden måste fås att framträda, återskapas, ombesörjas, ageras och uträttas (Jämför inlägget om  Johannesburg). STS gillar generellt arbete och ogillar fusk. Man får inte låtsas att saker och ting står för sig själv eller kan transporteras hur som helt utan arbetet som krävs för att upprätthålla, transportera och översätta. Det här ska inte blandas ihop med Goffmans teori som roller. Goffmans teori är dels humanistisk, endast människor agerar roller, och dels bygger på att det redan finns en scen (frontstage, backstage) där rollerna utspelas.

(2) Multiplicitet
Även här lånar STS från större intellektuella tendenser; den samhällsvetenskapliga tendensen att erodera grundläggande kategorier samtidigt som man återskapar en kritik i denna världs av situerade och lokala materialiteter och diskurser. Ok, så vi har en verklighet skapad relationer mellan nätverk av människor, kunskaper, objekt och praktiker som hela tiden ageras och upprätthålls. Det innebär att om vi förändrar relationerna mellan de här aktörsnätverken så förändrar vi världen. Simpelt! Problemet från vilken position man kan få fotfäste nog att knuffa ett aktörsnätverk i en annan riktning. Foucault talade om detta. Varje epistem, som han kallade de kunskapsmateriella system vi befinner oss i, sätter villkoren för vilket möjlighetsfält vi har. Sen menar Foucault att det finns heterotopiska utrymmen bortom epistemets gränser. Var finns detta heterotopier? Här kan man läsa Foucault på olika sätt, men någonannanstans är ett rätt bra svar – utanför epistemet vi befinner oss i. Annemarie Mol menar däremot att STS inte håller med. Istället finns heterotopierna överallt.

Här kommer vi på sätt och vis tillbaka till skepsisen mot ‘grand narratives’. STS gillar arbete som sagt. Därför är man skeptisk till ett episteme som skulle gälla generellt för en epok. Man skulle tveka inför att påstå att vi ‘lever under kapitalismen’(Världen är ju platt!) eller i informationseran eller liknande. Alla dessa eror och samhällssystem får finna sig i att trängas i världen med helt andra praktiker och relationer. Om de gäller i en viss situation måste det arbete till för att visa vilket arbete som utfördes för att de skulle gälla just där. Det finns ingen default-inställning. Ofta vill STS också visa att de system vi på avstånd ansåg som väldigt stabila vid en närmare (fall-)studie framstår som tillfälliga, illa koordinerade, godtyckliga och rostiga. Detta skiljer sig mot tidigare STS-studier som undersökte hur stabilitet uppstod. Idag handlar det ofta om hur bräcklig den lilla stabilitet som finns egentligen är och vilket enormt arbete som krävs för att den ska upprätthållas.

(3) Ontopolitik

Den post-humana performativiteten innebär att multipliciteten också gäller ontologin. Det skiljer sig från många sociologiska teorier som menar att det finns en multiplicitet av perspektiv men att de ändå betraktar samma verklighet. STS skiljer dock inte människans betraktande från en oberoende värld. Ett annat perspektiv är helt enkelt en annan konfiguration av världen. De två skapar varandra. Ett perspektiv är inte en mental föreställning utan ett sätt att organisera sin relation till världen och därmed också ett sätt att omorganisera världen i sig.

Detta tillsammans med att heterotopierna finns här och nu öppnar för nya strategier kring politik och intervention. Det är här ontopolitiken kommer in. Politik handlar här inte om att kritisera system utifrån utan om instabiliteten och de multipla verkligheterna som existerar inom varje konfiguration. Man kan t.ex. hacka EU-lagen, göra egna statliga utredningar, konfigurera om flöden inom musikindustrin, bygga nätverk eller göra interventioner inom sjukvården, vilket är exemplet John Law nämner. Att ställa sig utanför och kritisera är enligt STS en genväg, fusk och byggt på lathet och dessutom en överskattning av stabiliteten hos makt. STS gillar arbete!

//
Vi har alltså sett hur STS egen utveckling har följt deras metod för fallstudier. Utvecklingen av disciplinen har inte resonerats fram i en fåtölj utan framträtt genom de prövningar man gått igenom och att undersökningsobjektet genom fallstudien har tillåtits protestera mot etablerade föreställningar. Detta är Latours definition av objektivitet; att objekten tillåts protestera (is allowed to object) och inte påförs förklaringar hämtade utifrån. Genom att just studera vetenskap som har ett hårdare sanningsanspråk kunde inte samhällsvetarna påföra sina egna teorier hur som helst. Detta fungerade som ett stålbad som gav STS en välutvecklad sensibilitet när man sedan utvidgade sig till andra områden och som nu även fått konsekvenser för ontologin och dess relation till politik.

//
Det kan vara värt att avsluta som John Law gör med en reflektion över vad metod innebär för STS och vad det har för implikationer för samhällsvetenskapens plats. STS gör som bekant ingen skillnad på verksamheten som studeras och deras egen verksamhet; båda sysslar med mer eller mindre rutinmässiga praktiker som representerar och skapar verkligheten. Vetenskapen skapar verkligheter som passar sina metoder. Ska världen mätas måste den också göras mätbar. Se till exempel Christopher Kullenbergs arbete om de svenska samhällsvetenskapernas roll i att både mäta och forma Sverige i efterkrigstiden. Det här ska inte tolkas som att vetenskaperna är något slags lurendrejeri som hur som helst kan presentera och omforma världen, utan att varje vetenskap och sitt studieobjekt är ett dubbelt infångande och måste studeras på fallstudiebasis.

Om vi då förstår samhällsvetenskap (och annan vetenskap) som verktyg för att göra verklighet så kan vi undra om verklighetsteknikerna är subtila och nyanserade nog för samtiden eller snarare reflekterar och återskapar dåtida verkligheter. Vi kan också undra om det är så att samhällsvetenskapens metoder håller jämna steg med en allt mer teknologisk, snabb och reflekterande informationsbaserad verklighet hos studieobjekt som organisationer, företag och stater. Vi kan ytterligare undra, om nu samhällsvetenskaperna producerar verklighet, ifall vi är för upptagna med metodernas formella ”hygien” och ägnar oss för lite åt att förstå hur de redan nu och potentiellt griper in i skeenden utanför samhällsvetenskapen. Om samhällsvetenskaperna också producerar verklighet och därför inte är neutrala bör vi slutligen undra hur relationen ser ut mellan dem och de olika delarna av staten och näringslivet som sponsrar den.

Jag avslutar med att citera Law:s avslutning:

[T]here is a theory of domination hiding here, a sensibility to inequality that we have not yet quite managed to articulate. This is that domination is often not a system effect, the consequence of a coherent order. Rather it is a result of non-coherence. Of elements of structuring, ordering, that only partially hang together. Of relations of subordination that are relatively invulnerable precisely because they are not tightly connected. Invulnerable because when one is undone the others are not pulled down with it.
How to think this well? How to interfere in the non-coherent structures of domination? For me this is the great challenge for sociology in the 21st century. I have no answers. But of this I am certain. Research methods that describe and try to enact coherence by imagining domination as a structured whole count as part of the problem rather than as part of the solution.

Written by admin

July 22nd, 2009 at 2:41 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Self-contained objectnetwork

View Comments

23:02:17 @   klangboten | !addtarget take-over on facebok-event function
23:02:46 @   klangboten | .make self-contained objectnetworks
23:03:42 @   klangboten | an objectnetwork is an object containing information
and a social network
3:04:12 @   klangboten | it could be information about an event, but just as
well information about a project to be done
23:04:40 @   klangboten | this can roll around the net like a snowball and
gather people objects and information
23:04:57 @   klangboten | like that game…hmmm…
23:05:34 @   klangboten | beutiful katamari!
23:05:37 @   klangboten | that’s it
23:06:23 @   klangboten | http://www.youtube.com/watch?v=r2-5oM5bE4I

Written by admin

July 21st, 2009 at 11:11 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

There is no society

View Comments

Igår kväll satt jag hemma hos Simon Klose och kollade på BBC:s Louis Therouxs inslag om Johannesburg (också streamat på Daily Motion). En stad som framstår som väldigt kaos-latouriansk – There is no society. Society is what we assemble.

Programmet är bitvis sensationellt skildrat men man får uppfattningen av hur oerhört svårt det är att bygga ett samhälle och hur normaltillståndet är kaos, våld och brist på tillit. Vad händer när en hel innerstad överges av den vita befolkningen och lämnar tomma skyskrapor dit människor från hela Afrika kommer, som inte känner varandra, inte har någon gemensam bakgrund, som inte pratar samma språk?

Med Latour kan vi säga att “there is no society”. Här finns inget samhälle, men ur kaoset uppstår sammansättningar, aktörs-nätverk för att prata Latouriska. Beväpnade high-jackers tar över höghus och tar ut hyror i innerstaden. Walter i nyuppväxta kåkstaden Diepsloot har en träningsjacka från regeringen och blir därmed den lokala polismannen. “The Community” är namnet på den spontant formade mobb som brutalt skipar rättvisa i frånvaron av all institutionell närvaro. Det lilla fragment av samhälle som existerar är oerhört sårbart och måste hela tiden, dag för dag, återskapas. Samhällen byggs inte för att sedan stå stadigt utan är en fråga om daglig upprepning av samhällsskapande rutiner, vissa som kan lagras i arkitektur, vanor och symboler, men som för det mesta kräver arbete om och om igen. En ägare av ett höghus vill ha bort squattande familjer och hyr in en privat vaktstyrka för att kasta ut dem. Nästa dag när vaktstyrkan är borta kommer en ny highjacker och tar över byggdnaden och nya familjer kan flytta in till ockerhyror. En vecka senare upprepas processen igen. Ordning skapas brutalt i mobila tillfälliga zoner runt privata vaktstyrkor, poliser och mobben. I frånvaron av dem blåser nya stormar upp. Det är den eviga återkomsten av det bräckliga samhället i Johannesburgs virrvarr.

Written by admin

July 19th, 2009 at 1:13 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Presentation in Milano: My view of Chaos and Randomness

View Comments

After the last presentation I was asked a very good question. Having noticed that the Persian Bay was a collaboration with anonymous and that I despite of this had talked about the madness of the shuffle button, I was asked what my opinion was about chaos and randomness. It took me a bit by suprise and I asked to delay the answer to after the session. I eventually came up with one and (something like) this is what I replied:

Chaos and randomness, glitches and the loss of control has always been a part of our project, but they are always anchored to, or are interfering with, an ordered structure, never existing in a nothingness. The chaos news agency Telecomix for example is interfering with the rigid system of politics.

Another great example is the music featured on the s23m trip to Bolzano. Mp3 was banned because with mp3-archives you really only have two choices (given the current programming of digital music players) either full control – you select the precise song you want to here – or total randomness – you hit the shuffle button. What we instead did was to bring an old tape recorder and collecting 100 mix tapes. This gives a completely different kind of randomness. We don’t know what music will play when we enter a cassette, but we still know that it will be something that we, or friends of ours, used to love and experience about ten to twenty years ago. We also cannot skip between the different kinds of music too easily but are instead forced to obey the slow movements of the tape. So this is randomness and openess but within a limited space of exploration.

Florian Cramer writes very well about this in Words Made flesh. He compares two different kinds of chance. One is the ontological chance that anonymous in their worst times can be accused of, that the shuffle button stands for and that Cramer accuses John Cage of mystifying and confusing with the other form av chance. This other form is the stochastic chance based on probabilities and marchov chains. This quote from Words Made Flesh explains it:

[Such] random operations create stochastic chance, not philosophical-ontological chance. Throwing a die is a stochastic chance operation with the possible outcome of 1, 2, 3, 4, 5, 6. Since these results are foreseeable as the set of potential results, they represent not an ontological, but a deterministic chance. [...] Ontological chance, and therefore true indeterminacy, would occur if the die would crack, vanish, or show the number seven.

Written by admin

June 20th, 2009 at 11:00 am

Posted in LARGE

Tagged with , ,

maskinfilosofi

View Comments

m a s k i n f i l o s o f i
-efter Fredrika Spindlers föreläsning på seminariet igår.

//
Kroppen är skapad i skärningspunkten mellan natur och teknik. Idén om kroppen som maskin har funnit sedan La Mettrie, men maskinen har blivit mer komplex. Jämför med Latour som menar att filosofin har bara intresserat sig för enkla verktyg som hammare och undvikit att drabbas av avancerad vetenskap och teknologi.

Maskinen kan vara rationell, programmerad, mekanisk och ändlig, men den kan också överskrida sig själv och koppla samman med andra maskiner. En dator är uppöppnad mjukvarumässigt, men instängd i sin hårdvara. En dator som inte skulle göra skillnad på min beräkningskraft och sin form, utan skillnad mellan hård- och mjukvara skulle vara än mer öppen (mer om detta i ett senare inlägg…). Leibniz monader är i oändlighet uppöppnade maskiner, oändligt maskinell, andlig rakt igenom.

Kroppen överskrider människan. Den är affekterad och distribuerad. En mer produktiv maskin. En yta för våldsamma drabbningar med omgivningen. Internet är ett kroppsligt uttryck. Varje subjektivt agerande får med sig en verkande kropp av överflöd. Tänk Raidchan som okontrollerat attackerar de entiteter som förekommer i debatten kring The Pirate Bay eller det översvämmande galleriet på Embassy of Piracy som överträffar produktionen hos det ursprungliga projektet vars främsta bidrag var sin förmåga att affekteras och assimilera allt detta överflöd. I en nätverkad miljö resonerar varje agerande genom nätverket och bildar en kropp.

Nietzsche talar om att inte skilja agerandet och den agerande. Han vänder sig mot utryck som ”blixten blixtrar”. Vad är blixten förutom detta blixtrande och från vilken position kan den som subjekt blixtra? Jämför med Argoba-fallet. Det var ingen som bar det slutgiltiga ansvaret utan det var sammansättningen som agerade sig själv. En sammansättning av kroppar som skapade effekter i omgivningen som inte går att reducera till egenskaper eller agerande hos de individuella kropparna. Det handlar om smittsamma miljöer och att verka för att skapa eller förhindra dem.

Smittbarhet och förmåga till affekt är förmågan hos en kropp att ingå i nya sammansättningar. Förmåga att slå gnistor, resonera, laddas och urladda.

//
Kroppen är ett bräckligt ekvilibrium. Krafter disorganiserar kroppen, som antingen förstör den eller kombineras med kroppen och hakar i den. Kroppen utan organ är den disorganiserade kroppen, genomkorsad av krafter. Alltid skör, alltid nära dysfunktionalitet, men balanserande på en destabiliserad plattform mellan de två tillstånden organisering och kollaps. Kroppen utan organ är ett ekvilibrium som destabiliserats. Krafter drabbar kroppen, organ flyttas om, vissa blir hypersensitiva och retade, andra blir lakoniska och bedövade.

Kroppen utan organ är ett motstånd mot kroppens linjära ändlighet men samtidigt med en dragning mot explosionen. Den vänder sig mot organismen, den formaliserade helheten. Morbida former av kroppen utan organ tömmer kroppen på intensitet. Men det finns ett annat sätt; att ta isär och bryta upp organismen, öppna upp den för affekter, men att spara tillräckligt för att den ska kunna återhämta sig i ett annat tillstånd.

Written by admin

May 16th, 2009 at 12:24 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Epidemiska beteenden

View Comments

Det här inlägget tangerar både tidigare inlägg om svinfluensan och det förra inlägget om nätpolitiken. De smittontologiska tankarna inom nätpolitiken sätts ju  verkligen på prov nu när en RIKTIG smitta sprids. Professor Björn Olsen och infektionsläkare Christian Ehrenborg jobbar bra smittontologi i en debattartikel i DN.

Vi måste kunna hantera den panik smittan utlöser. Domen kommer att bli hård om vi inte satsar på vaccintillverkning. Vaccin ger inte hundraprocentigt skydd, men har en viktig psykologisk effekt.

Nyckelordet är procent. Direkt är vi inne i den probabilitetspolitik som förra inlägget behandlade. Viruspolitiken handlar om att arbeta med risker, både masspsykologiska som virologiska.

I backspegeln kan man förstå att det var ett riskvirus med pandemisk potential eftersom det presenterades sig vid fel årstid och infekterade unga tidigare friska personer.

Detta fenomen, ”the tipping point”, är en situation där även beteenden blir vad som närmast kan beskrivas som epidemiska. Det räcker med några slumpmässiga dödsfall för att samhället skall utsättas för extrema påfrestningar.

Tipping point är just svängningen i ett komplext system där små saker (till exempel att ansiktsmasker som inte ens hjälper tar slut) kan skapa “epidemiska” beteenden.  Detta just på grund riskbedömningen som krävs i ett komplext samhälle (kom ihåg, komplext innebär här inte en linjär ökning från något enkelt utan är ett tillstånd där stora, betydelsefulla förändringar kommer hastigt och överraskande och därför kräver att man redan innan rör sig över ett helt möjlighetsfält). Användandet av ansiktsmasker är typiskt beteende för att öka fältets areal. Även om myndigheterna säger att de inte hjälper skulle det kunna vara så att de har fel eller sprider desinformation för att undvika panik osv, varför många med det enkla greppet att skaffa en mask ökar sin utrymme.

Som det skrivs i DN-artikel kan några slumpmässiga dödsfall göra att samhället utsätts för extrema påfrestningar. Den här osäkerheten kring slumpen är den värsta. I ett stickspår kan det vara värt att nämna att även IPRED-lagen bör behandlas som ett slumpartat virus vars största effekt är de “epidemiska beteenden” den kan ge upphov till. Det kan båda vara panikartade beteenden som att sluta ladda ner något överhuvudtaget eller konstruktiva epidemiska beteenden som att ny kunskap sprids för att skydda sig mot den. Datorkunskapen som sprids kring internetregleringar, om VPN, DNS och så vidare är inte lika känslig för desinformation som den mer osäkra och mindre formaliserade kunskap som sprids krings svinfluensan.

Det finns flera orsaker till den snabba ökningen, men ett viktigt skäl är att vi skapat stora monokulturer av husdjur. Det finns 25 miljarder höns, vår vanligaste fågel. Man räknar med att det finns minst en miljard grisar. Storleken på dessa populationer är i ett evolutionärt perspektiv, historiskt höga. Dessa faktorer är viktiga för uppkomsten av nya infektionssjukdomar och i värsta fall pandemier. Vi kommer att få se mer av det i framtiden.

Här skulle jag kunna ironisera över ipred och säga att de som är mest i riskzonen är de som har skapat en monokultur av de grisar som är antipiraternas främsta allierade. Det ligger nämligen någonting i det. IPREDs direkta effekter kan vara rent positiva genom att attackera den här monokulturen och få folk att söka sig bort från IPRED-kultur. De som har en bredare kulturell smak har ju också lättare att anpassa sig till förändringar i informationsflöden. Intressant att veta men svårt att mäta om IPRED har dessa effekter.

Därför är det viktigt med övervakningssystem på olika nivåer, bland de vilda fåglarna, bland tamdjuren och slutligen hos människan. Det är nödvändigt att världssamfundet aktivt stöder och främjar en sådan övervakning i både i- och u-länder. Övervakningen kan fungera som tidiga varningssystem och förhoppningsvis identifiera vilka virus som kan ge upphov till nästa pandemi.

Panspectrisk övervakning som tidiga varningssystem. Inte mycket att säga om det annat än att panspektrisk övervakning riktad mot civilbefolkningen också fungerar så. Till skillnad mot panoptisk övervakning, exempelvis övervakningskameror, som syftar till att i övervakningens öga upptäcka ett brott som kan straffas eller förhindras (eller få subjektet att tro att det finns ett öga), syftar den panspektriska övervakningen till att just identifiera virus. Dessa händelser som i det aktualiserade är mindre än panopticismens brott, men som virtuellt riskerar att spridas till pandemier, d.v.s. skapa extrema påfrestningar på samhället och därför måste ageras på innan de har så att säga brutit ut.

Written by admin

April 29th, 2009 at 12:58 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

Smitta, geometri, information – om svinfluensan

View Comments

Har för tillfället Manuel Delandas “A Thousand Years of Non-linear History” på nattduksbordet. Boken beskriver människans icke-mänskliga historia de senaste tusen åren i tre kapitel; flöden och försteningar av materia och energi, kött och gener samt språk och memer.

Idag kan jag inte låta bli att tänka på hur väl en sådan analys passar  på vad som händer i Mexico City med svinfluensan där alla dessa flöden och försteningar samverkar. Det är inte bara ett virologiskt problem utan lika mycket ett landskaps- och informationsproblem.

Kopimisten Geraldine sitter mer eller mindre i husarrest i en stad som lamslagits lika mycket av virusets okontrollerade spridning som av informationens.

Från hennes twitter:

EPIMEDIA viral collective hysteria produced & fed by media whores and irresponsible citizens with “private” “reliable” sources.

Twitters förmåga till desinformation i realtidshändelser som denna har redan dokumenterats. Detta är något annat än Twitters roll i terrorattackerna i Mumbai där det egentligen handlade om att trejsa en koncentrerad händelse. I Mexico City involveras allt från uppgifter om smittade, rekommendationer för åtgärder och rörelsemönster. Myndigheterna får svårt att nå ut i den realtid som krävs för att inte bara informera i efterhand utan styra flödena av kroppar och mikroorganismer. Här finns artikel om hur internet används för officiell information.

Uppdatering: Guardian samlar rådata.

//

På IRC sent inatt…

04:05:35      Geraldine |  i know it sounds exagerated
04:05:52      Geraldine |  but is really weird in here.. and not. some places
are desserted others packed.

Virusets flöden och informationens flöden är båda katalysatorer för dessa förflyttningar av populationer och ommöbleringen av den urbana syntaxen. Vilka beteendemönster, smittor och sorteringar skapas av makroåtgärder som att stänga skolor och biografer, men ha köpcentra öppna eller mikroåtgärder som när WHO rekommenderar att man ska hålla sig minst en meter ifrån andra människor? Spridningen och begränsningen av viruset är också lika beroende av de förflyttningar, isoleringar eller koncentreringar som en mutering av informationslandskapet kan åstadkomma som någon egenskap hos själva virussmittan.

Jag citerar i helhet punkt ett från BLDBLOG:s tio tankar om svinfluensan och medicinska utopier:

1) In his under-appreciated novel Super-Cannes, easily amongst his best, J.G. Ballard explored the psychological, sexual, and even epidemiological implications of landscape design. This is “the secret life of the business park,” Ballard writes.
At one point the book’s narrator is speaking with the corporate director of Eden-Olympia, a planned live/work community in southern France. The director somewhat off-handedly refers to medical research that the narrator’s own wife, a doctor, has been performing: “She’s running a new computer model,” the director says, “tracing the spread of nasal viruses across Eden-Olympia. She has a hunch that if people moved their chairs a further eighteen inches apart they’d stop the infectious vectors in their tracks.”
Perfectly calibrated down to the inch – or perhaps the millimeter – modern space itself becomes a kind of medical regime, its bare white rooms an antiviral treatment that we mistake for interior design.
Just as our city streets are wide enough to accommodate the turning radius of a specific class of passenger vehicle, our office cubicles, kindergarten playrooms, courts of law, and university lecture halls could be measured against the infectious vectors of specific pathogens.
In the geometry of objects around us are the outer infectious edges of diseases we no longer suffer from; we have literally designed them out of modern space, denying their ability to spread.

Alltså, vilka arkitektoriska och informationella landskap formas av smittor och ett smittologiskt tänkande? Vad är relationen mellan en stad där ingen blir sjuk (eller en gräns vilken ingen smitta korsar) och en stad där inga tankesmittor sprids?

Ps. För mer smittologi rekommenderas Steven Johnsons Ghost map om kolerasociogram. Här i föredrag på TED. Ds.

Written by admin

April 27th, 2009 at 10:14 am

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Lundblad om Heidegger II

View Comments

Här fortsätter parasiteringen på Lundblands inlägg om Heidegger. Vi börjar med att följa informationsteknologins avslöjande ända in i människan. Biologin och genetiken avslöjar inte bara vad människan gör utan vad människan utgör som information.

I diskussionen om den personliga integriteten blir det självklart att teknikens avslöjande rörelse förvandlas när det den avslöjar är inte bara att vi kan representeras som nollor och ettor, utan också att det mänskliga ytterst kan ställas till förfogande. Grunden för vad det innebär att vara en människa – den natur vi är – kan också ställas till förfogande för att förvandlas till en resurs. Människan blir, som vi kan konstatera, teknikens ultimata avslöjande.

Människans dilemma blir ett estetiskt dilemma i en Nietscheansk bemärkelse. Ifall inte bara omvärlden utan även människans uppbyggdnad är ställd till forfogande blir livet artificiellt och därmed en konstform. Livet är inte på förhand givet utan måste skapas och affirmeras.

I stället för att fråga hur vi kan försvara den personliga integriteten borde vi kanske försöka fråga efter hur vi kan återupprätta det mystiska i en värld som ställts till förfogande.

Här sätter Lundblad fingret på något viktigt. Den personliga integriteten är inget som ska försvaras från teknikens framfart utan något vi måste skapa ovanpå avslöjandet. Det talas om rätten till personlig integritet på ett sätt som tycks nostalgiskt. Som saknaden efter en svunnen tid där vi faktiskt hade en privat sfär.

Själv menade [Heidegger] att det inte finns något vi kan göra för att stoppa teknikens avslöjande – inga regeringsdirektiv, inga kommitteer och inga näringslivsorganisation kan stoppa teknikens rörelse, menade han – utan i stället behöver vi strategier för att återinföra det mystiska. Det är inte en slump att Heidegger citerar Hölderin i sin essä om tekniken – och där en del kanske läser teknikdeterminism och pessimism, tror jag – med Hubert Dreyfus analys – att det är klokare att läsa en uppmaning att inte stirra sig blind på tekniken och fastna i dessa syn på världen.

Vad Heidegger faktiskt ser ut att säga här är att om vi tar tekniken på allvar och gör den till det förhärskande sätt på vilket vi förstår värde, mening, tillvaro och oss själva – då förlorar vi. Men om vi bibehåller vår tro på andra sätt att förstå världen så förblir vi fria.

Se det inte som att facebook avslöjar DIG och vad DU är. Facebook innebär inte en övervakning av mig. Det är inte en representation, en digital manifestation av min fysiska uppenbarelse. Facebook skapar vissa data, små små skärvor, vilka sammanlänkas, överensstämmande eller ej, med din person i bemärkelsen att datan skapar vissa kontaktytor för informationsutbyte, men man får inte luras att tro att vad som skrivs där är vad personerna är. Webben består av verb (sociala objekt) Det handlar om att skapa resonanser, få flera att vibrera med samma rytm. Därför håller jag heller inte med analysen från om Facebook i The Economist om att de med fler än 120 vänner bara sänder ut sina liv eftersom de har en liten grupp människor de kommunicerar mycket med. Det handlar om att skicka ut ett ping, ett radareko för att de ifall det studsar mot något. Inte för att plantera information hos andra utan för att få informationen att sätta igång en vibration på annat håll som söker sig tillbaka. Ett sätt att avslöja närhet och avstånd till andra.

Det är när berättelsen om människan blir berättelsen om människan som hon avslöjas av tekniken, och inget annat, som integriteten står hotad. Men om vi i stället struntar i tekniken, ser det som samlas in om oss, den övervakning som byggs upp runt om oss som blott en enkel – och otillräcklig – bild av oss alla, så blir vi fria.

Det här är inte bara en fråga om inställning. Om att se övervakningen på ett visst sätt. Det skulle vara att lura sig själv. Visst skulle man mentalt bli fri från paranoia, men den panspektriska övervakningen jobbar ju inte bara med att skapa paranoia utan också med faktiska ingripanden. Det är därför lika mycket en fråga om beteende, om konstnärlig performativitet som förra inlägget konstaterade.

Men det finns ett annat alternativ, och det är att medborgarna i detta samhälle helt enkelt inte anser att det som någon kan tillgängliggöra om dem via tekniken är särskilt intressant eller viktigt. Att de bygger sin identitet på andra värden som inte kan reduceras till de data som tekniken avslöjar och ställer till förfogande. Dessa medborgare är inte naiva, de struntar inte i integriteten – de anser bara att det som kan uttryckas om dem i teknikens avslöjande är ointressant och representerar inget av det som de verkligen är. Deras identitet är uppbyggd på ett annat sätt, och därmed är deras integritet tryggare än vår egen.

Ett försök att närma sig denna hållning står danska musikerexcentrikern Goodiepal för, som ställer sig kritisk mot den elektroniska musikens avslöjande karaktär, dvs en elektronisk musik som bara är information. Som helt är ställd till förfogande och därmed blir själ och kontextlös. Istället efterfrågar han en elektronisk musik som inte är läsbar av maskiner, som är mer än information, som fortfarande är mystisk. Förstå lite av vad han är ute efter genom att se klippet nedan från när han framträdde i Malmö, men lyssna framförallt på hans helt och hållet genomlysande fantastiska entimmeslektionsframträdande i den här ljudfilen.

Den som vill vara cynisk skulle kunna säga att vi förlorar vår integritet bara för att det vi värderar – att konsumera och kommunicera – kan blottläggas genom tekniken. Vi förlorar vår integritet för att vi byggt vår identitet på en skakig grund, på det moderna konsumtionssamhällets grund, med allt vad det innebär – den identiteten kan verkligen ställas helt till förfogande med den moderna tekniken. Men vad är då alternativen? Heidegger själv menar att alternativen utgår från andra mänskliga värdegrunder: det kan vara att bruka jorden, vörda gudarna eller kanske söka sanningen i andra sammanhang, i poesi, konst, filosofi, litteratur eller musik. Här finns en farlig slutsats: de enda som förlorar sin personliga integritet i informationssamhället är de som byggt sin identitet på intet. De människor som inte förmår konstruera en rik identitet fylld med vad det verkligen innebär att vara människa – diskussionen sjunker ned i en ganska osmaklig elitism.

Här är problemet att panspektrisk övervakning inte bara är en fråga om självdisciplinering utan att den faktiskt ingriper i meningsskapande sammanhang och stoppar den kommunikation och relationsbyggande som är förutsättningen just för byggandet av den rika identiteten. Exemplet med att bruka jorden är väl valt, med tanke på vad som hände de franska anarkister som bestämde sig att flytta ut på landet och leva självförsörjande. Direkt terroristmisstanke.

Written by admin

March 15th, 2009 at 8:58 pm

Posted in LARGE

Tagged with