blay

Bottenarkivet

Archive for the ‘pop’ tag

Black Square

View Comments

20:11:04 @   manetkurva | något som inte har gått upp för mig tidigare
20:11:20 @      marcink |  ja?
20:11:29 @   manetkurva | när IRWIN (vars konst ställs ut i kalmar just nu) gör
Black Square on the Red Square
20:11:44 @   manetkurva | och lägger ut en svart skynke i en fyrkant på röda
torget

20:11:55 @   manetkurva | så syftar det (delvis) på hitlers mustasch
20:12:04 @   manetkurva | det var den här bilden som gjorde att det gick upp
för mig
20:12:05 @   manetkurva | http://www.culturgest.pt/arquivo/2007/ims/irwin.jpg

Written by admin

July 2nd, 2009 at 8:15 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Overheadfestival del I: Verena Kuni

View Comments

Den senaste veckan och veckan som kommer har det varit och är det overhead-festival i Malmö. Festivalen beskriver sig som ” en internationell mediekonstfestival som hyllar ett medium som nästan glömts bort i den digitala eran” och består av installationer, föreläsningar och perfomance. Pressmeddelandet sammanfattar overheadens spretiga genealogi:

Overheadprojektorn förberedde oss på PowerPoints kognitiva
presentationsstruktur. Den lärde oss vikten av nyckelord, bullet-lists och illustrativa grafer och en noggrann presentationsteknik. Kort sagt är overheaden, som instruktionsinstrument betraktad, en disciplinerande
teknologi. Men det finns också andra aspekter av overheadens historia: från 1940-talet och framåt var den standardutrustning i bowlinghallar och på 1950- och 60-talen approprierades den av beatniks och hippies till att skapa psykedeliska “liquid light shows” som kan ses som föregångare till dagens VJ-kultur.

Det här inlägget kommer att handla om en viss punkt i programmet, men en sammanfattning av hela denna fantastiska festival kommer troligtvis senare när den är över.  Själv fick jag något sent, i söndags, nys om festivalen. Tyvärr innebar det att jag missade lördagens framträdanden som bland annat inkluderade Loud Objects som gjorde elektronisk musik live genom att ovanpå en overhead löda dit komponenter och sladdar på en transparent bit plexiglas (se bild). Denna plexiglasskiva blir sedan en förstelnad artfakt av spenlingen som om man pluggar in hörlurar kan höras loopa musiken i slutet av spelningen för evigt.

Det här inlägget ska istället handla om en föreläsning av tyska mediearkeologen Verena Kuni som skedde på måndagsförmiddagen med titeln “THE SECOND LIFE OF SECOND LIFE and other tales from the DIGITAL DUST DIARIES: HOME MADE MEDIA ARCHAEOLOGY”. Verena är professor i visuell kultur vid Goetheuniversitetet i Frankfurt am Main, men har även jobbat som curator och är känd som (f.d.) cyberfeminist.

Föreläsningen beskrivs såhär:

Living with instable media means to live with loss. For many reasons, even major preservation projects can’t hinder data (be them digital or not) and matter from decay – not to mention those media and apparatuses that are abandoned or actively taken out of service over the time. But what if we feel the need to keep or regain something that’s best-before date has passed?

Overheadappareten kan materiellt beskrivas som en sammansättning av ljus, ljud (fläkten), yta (overheadplattan och träffytan på väggen), spegel, lins, 3d-rymd (mellan ljusplattan och linsen, mellan linsen och träffytan) och det elektromagnetiska fält apparaten skapar. Alla dessa krafter användes på ett mycket imponerande sätt av de delatagande konstnärena i festivalen (mer om dem i ett annat inlägg). Men förutom att de materiella aspekterna av apparaten kan användas konstnärligt finns det också en poäng att bruka äldre, mer eller mindre obsoleta medier (overhead-tillverkarna har i och med finanskrisen börjat skrota sina lager med gamla apparater) för att genom dem se på det samtida medielandskapet. Här finns både likheter och skillnader. Verena Kuni använde en vanlig projektor med powerpoint i hennes presentation. Något som skämtsamt benämndes som kätteri i sammanhanget. Det finns dock en tydlig länk. Den första versionen av powerpoint som kom 1984 var inte utvecklat av Microsoft utan 1984 by Forethought och var ett mac-program gjort för att designa OH-slides. Detta slide-tänk som varje presentatör (som inte har invite till prezi.com) använder sig av har alltså sin härkomst i overheaden.

Det är i liknande genealogier mellan det analoga kontoret och de digitala gränssnitten vi börjar. Verena Kuni berättar om bibliotekets materiella kropp. Bläddrandet bland hyllplan och de kartotek, vilka precis som sliden bygger på en container för ett stycke information. Just det som har emigrerat till datorns filstruktur. Verena fortsätter till föreställningen om printmedians påstådda död. Ska vi sörja eller rädda utdöende medier (vill minnas att boken copy me avslutas med en illustration som garanterar att Piratbyrån ska ge AFK:et en värdig begravning…). Pappermediets räddning spås av dess bransch att bli Kindle, som återinför materialitet och inlåsning till digital information. Mer en produkt för konsumtion än för läsning. Verena Kuni visar en överblick över pappersbaserade arkiv. Privata arkiv som aldrig kommer bli aktuella för konvertering till digitalt format, med sina egensinniga ordningsskapande praktiker. Biblioteken i Köln och Weimar som både nyligen förstörts i ras respektive brand. Centraliseringen gör arkivet sårbart. Arkivfeberns första impuls är rädsla för eldsvåda. Enligt Lawrence Liang var ju Henri Langlois som grundade Cinémathèque Française så rädd för eld att han spred ut filmerna bland sina vänner, grävde ner dem i trädgården och la dem i badkar.

Det här leder in på ett stickspår där vi kan ställa frågan om vad en media-_arkeologi_ kan betyda i den digitala domänen. Arkeologi handlar om att återupptäcka förlorad information eller objekt. Att omvärdera föremål som tidigare inte var av akademiskt intresse. Samma sak nämner Verena Kuni har skett inom konsthistorien som genom åren har uppvärderat och återupptäckt kulturyttringar som i efterhand fått sin plats i konsthistorien. När det gäller digital information får man dock ingen sådan andra chans att uppvärdera information. Den enda som lagras är den som vid konverteringstillfället bedöms värd att spara. Där den inte det försvinner den för alltid och kan inte bil föremål för en andra utvärdering. Jämför kampanjen för att rädda skunk.nu. Skulle inte den ha lyckats skulle vi inte om fem eller tio år kunnat återupptäcka det. Arkivet blir baserat på överföring istället för lagring som Wolfgang Ernst har skrivit om.

Det här är dock ingen anledning till att försöka spara hela internet för evigt. All information behöver inte lagras. Digitala medier måste kunna bli föremål för glömska för att kunna minnas. Det som tidigare försvann till glömska eftersom det var muntligt eller en del av ett framträdande är idag medierat. Tröskeln för vad som blir lagringsmedia är mycket lägre idag. Privata upplevelser filmas och läggs ut på nätet och flyktiga konversationer i sociala medier lagras. Digitala förluster kan också vara mycket uppfriskande. Det vet alla som känt ambivalensen när ett stort musik- eller filmbibliotek har gått förlorat. Känslan av fölust blandas med känslan av en uppfriskande nystart. Så länge ett distribuerat arkiv finns tillgängligt i nätverket med en filtreringsmekanism som underlättar nyupptäckter är det lokala arkivet bara ett temporärt index, möjligt att radera och återskapa eller omforma.

Hemdatorn har länge varit den dominerande apparaten (i bemärkelsen sammansättning av form av innehåll) för informationshantering. Hemdatorn situerar sig både i intimitet och i isolering. Även hemdatorn, som framställer sig  som ingången till information utan kropp är en apparat, något vi märker i skenet av andra apparater. Verena minns första gången hon såg en dator utslängd på datan, redo att skrotas, precis som kassettbandspelarna innan den. Men kan vi göra något av den här maskinen vars funktion påstod sig sakna kropp? Själva datorn klarar sig rätt bra, tror jag. Datorer kan klustras, ingå i och fylla någon marginell funktion i ett nätverk. Värre är det med CRT-skärmarna; svårare att klustra, klumpiga och värre komponenter när det gäller e-waste (jobbade en sommar ifört skyddsmask med att montera ner dem). Besök forskningsavdelningen så får du i en hög se ett överflöd av CRT-skärmar som “generösa” människor skänker (dumpar). Verena frågar sig om samma skimmer kan omge hemdatorerna och cd-skivan som omger kassetterna idag, men ställer sig tveksam. Jo, kassetter har ett annat modus än CD:n. Det går inte att skippa till nästa låt utan den tvingar på sig lyssnaren sin logik. Kassetten degenerar med ett varmt brus till skillnad mot den omedelbara döden hos en rispad CD. Verena talar om inspelandet av ett kassettband som “a labor of love” där A- och B-sida måste passas samman till skillnad mot att bara välja x antal låtar ur ett arkiv med mp3:or när man gör blandskivor.

Det verkar finnas två tendenser idag som tar avstamp från men överger den länge dominerande hemdatorn; mobiliteten och mediearkeologin. Jag får känslan av att de båda har mycket gemensamt och förtjänar en jämförande studie. Den ena vägen pekar mot mobilitet;  mobiler, UbiComp; mindre, mobilare, mer bärbart, medvetet om sin kontext, sensibelt. Den andra vägen pekar mot mediearkeologin. Återupptäckandet av marginaliserad och obsolet media.

Verena kom till mediearkeologin via “philosophical toys”; leksaker för att illustrera filosofiska eller vetenskapliga principer (jmf vad Shapin och Schaffer skriver om luftpumpen och relationen mellan objekt och tänkande/vetenskap). Hon nämner att problemet med obsolet media och lagring inte bara gäller inspelad media så som skivor utan även instrument blir obsoleta eller svåra att nyproducera. En digital emulering av exempelvis en synth eller ett piano är inte nog eftersom det kroppsliga är lika viktigt inom upplevelse av musik som produktion. Att koppla medierna till känslor och sinnen.

Instabil media på väg att degenerera leder till välfinansierade projekt för bevaring av information; välmenade med allt för baserade på att strikt kvantitativt bevara information snarare än minne. Som exempel på instabil media tar Verena upp nätkonst under slutet av 90-talet som finansierades av välställda företag som sedan kollapsade i och med att IT-bubblan sprack.

Hon går vidare till bevarandet och nostalgin kring 80-talets konsumentelektronik. De representerar idag en slags folkkultur, men konsolerna i sig, om de i framtiden skulle grävas fram, berättar inget som kulturen. De bär inte sin kultur på utsidan som arkeologens föremål annars gör. De är, med Latour, svarta lådor. Vi får en konflikt mellan återvinning och arkeologin. Om allt fler saker, exempelvis vardagsföremål av plast (eller för den delen hela det urbana rummet; tekniken gör allt till råmaterial), återvinns kommer allt mindre bevaras till eftervärlden. Datorkulturen är också instabil media som behöver knytas till mer långvariga format eller kopplas till andra sammanhang. Ett bra exempel är kulturen kring Pacman. Verena tar upp fenomenet urban pac-man som går ut på att man klär ut sig till pacman-figurer och leker pacman på stadens gator. Det här visar perfekt varför upphovsrättsindustrins content-tänk är så fel. Här har vi ett spel skapat för “1-player”, som såldes för att upplevas ensam vid hemdatorns, konsolens eller arkadens totala uppslukande av uppmärksamheten. Nu förflyttas det istället till ett meningsskapande socialt sammanhang. Det kan väl kallas remix-kultur om man vill det. Framförallt är det ett tecken på att alla idag inte i första hand förvandlas från konsumenter till producenter (av tradionella popkulturella uttryck) utan till aktiva uttolkare och skapande av meningsfulla kontexter. Vare sig det sker genom fildelning eller den här typen av socialt materialiserande av digital information.

Tidigare har ju kulturer lagrats främst symboliskt genom omskrivningar, berättande i skrifter och målningar, eller fragmenten av föremål som arkeologen hittar. Idag, sedan introduktionen av tekniska medier, finns dessutom drömmen om att lagra kulturen direkt, genom råmaterialet, informationen. Verena är som sagt skeptisk till (det ensidiga fokuset på) det här perspektivet på bevarande. Hon avslutar med att läsa Fahrenheit 451 som en historia om lagringsmedia. När böckerna förstörs skapas “levande böcker”, personer som får i uppdrag att minnas en bok var och överföra den muntligt till nästa generation. Instabil media får alltså sin garant i det levande berättandet. Det är också en väg för oss att föra vidare den digitala kulturen, inte bara att lagra mesta möjliga information.

För er som är i Malmö står utställningen öppen resten av veckan och på lördag är det psykadeliska overperformance med bl.a. Mickey Guitar som spelar med Acid Mothers Temple.

Written by admin

May 25th, 2009 at 11:31 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Tillsammans räddar vi skunk.nu!

View Comments

Knappt hann Copyriot skriva om att Geocities håller på att räddas från undergång tills nyheten når oss om att skunk.nu, förvaltat av Spray, kan komma att läggas ner inom en månad.

Senaste dygnet har kampanjen för att rädda skunk verkligen tagit fart. I skrivande stund är det 552 medlemmar i gruppen och livlig diskussion om hur en gemensam förvaltning av Skunk skulle kunna se ut, om eventuell omkodning, gamla skunkminnen, med mera. För många människor har Skunk varit en betydande del av ungdomsåren och det märks verkligen på känslorna som är involverade här. Entusiaster finns det gott om, några verkar även vara kompetenta i programmering som tur är.

Allt började med Cretins (som själv förvaltade Skunk under en tid) meddelande

» cretin              2009-05-11 17:18
Ok, dagen vi alla fasat är nära förestående – Spray planerar att lägga ner Skunk, förmodligen inom någon månad.

Alla förslag för att rädda Skunk tas varmt emot här. Skall vi gå ihop och köpa Skunk och driva det kollektivt? Finns kompetensen att hålla liv i åbäket? Osv osv…

På torsdag har han möte med Spray och vi får då se hur det går. Under tiden gäller det att bygga tryck så att Spray får reda på att det finns ett levande skunk-community där ute och att en mindre skara fanatiska entusiaster kan vara lika värt att värna om för ett företag som en stor massa ljumna konsumenter. Är Spray smarta ger de Skunk till entusiasterna som goodwill eller säljer till vrakpris. Stänger de ner och raderar databasen har de raserat tusentals människors minnen, dagböcker, kommunikation och ungdomstid och kommer få känna på en kraftig ilska.

Det finns fortfarande ett aktivt community på skunk och med en uppfräschning och ett levandegörande av siten kan det blomstra.

Written by admin

May 12th, 2009 at 2:01 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Om digitala "böcker"

View Comments

Publicerar här en kommentar jag gjorde på bloggen kulturekonomi där ett inlägg som börjar med Unni Drougges bok på Pirate Bay landar i författares inkomstkällor i framtiden när “e-böcker” kopieras digitalt

Som ofta tenderar den här diskussionen att hamna i svårigheten att hitta nya affärsmodeller när den gamla vanliga kulturproduktionen nu ska distribueras digitalt. Men som jag även skrev i samband med debatten på SU så måste man ta ett ännu radikalare perspektiv och inte separera miljön där kulturen skapas från där den distribueras. Det går inte att simulera en analog bokmarknad på internet. Det är detta e-prefix som spökar som vanligt, med andra ord…

Det är i alla fall uppenbart att fildelningsdiskussionen på allvar har nått bokbranschen – och det är uppenbart i ljuset av utvecklingen med läsplattor och mobiler med större skärmar: det är här nästa upphovsrättsfajt kommer stå.

Så avslutas inlägget och konstaterar mycket riktigt att en diskussion av författares levnadsvillkor i en litterär värld som genomsyras av det digitala inte kan undgå att även diskutera kulturpolitiken kring litteratur.

//

Ja, kring bokbranschen kommer en kraftig upphovsrättsstrid stå! Text har den störst ratio mellan kopieringshastighet och läshastighet. En bok kopieras på en bråkdel av en sekund, läses på en vecka eller en månad. Jämför film där kopieringen ofta tar längre tid är vad det tar att “läsa” filmen i fråga. Det innebär också att ett upprätthållande av upphovsrättslagen kring digital text skulle kräva ännu mer långtgående åtgärder än den för andra uttryck.

Gränserna för en digital “bok” är också ännu mer flyktigare än t.ex. en digital film. Den omgärdas av en stor mängd annan textproduktion som inte låser in sig i särskilda filer som skulle ge dem en speciell status som handelsvara. Närheten till datorns eget språk, koden, är mer påtaglig. Det är enklare att göra text i andra format, exempelvis bilder. Bokbranschen flyr därför bort från den universella beräkningsmaskinen till mer låsta plattformar och låsta format som läsplattor och dylikt.

En del av litteraturvärlden som har valt en annan väg än att försöka simulera böcker digitalt är poesin där vi har sett framväxten av välbesökta dikt-communities [Vilket är det som gäller nu för tiden?] där unga (främst tjejer) för stor publik publicerar dikter, kommenterar varandras texter och bildar miljöer där skapande och läsande blir en del av samma gemensamma utvecklingsprocess.

Problem nummer ett är att se internet som bara en ny distributionskanal för samma litterära produktion. Kultur från och med nu växer inte fram på en plats och sedan distribueras på nätet utan växer fram i miljöer som på ett eller annat sätt redan genomsyras av nätet.

//

Inom film finns det en enorm avgrund mellan den institutionaliserade filmproduktionen och alla nya filmuttryck som sker på nätet idag. De erkänns knappt vara del av samma uttrycksform. Inom musik är de istället helt sammanflätade. Frågan är om även litteraturen kommer se en avgrund mellan en toppstyrd “e-boksbransch” och en mängd spännande textexperiment som sker utanför denna struktur.

Written by admin

May 1st, 2009 at 1:14 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Bandet

View Comments

Expressen hade en dålig krönika idag av en känd författare som handlade om ett band som enligt artikelförfattaren drabbades hårt av fildelning och ville ha IPRED-lagen.

  • Situationen är säkert bekant för många musiker idag:
  • Band säljer skivor till få, men fildelar till många.
  • Klagar också på att pressen skriver för lite om deras musik.

Jag ska hålla mig från att kommentera lösningsförslagen eller klagosången över tillståndet hos skivbutiker och musikbevakning i traditionell media. Ej heller att IPRED-lagen skulle lösa allt detta. Däremot kunde jag inte hålla mig från att rita upp situationen på min whiteboard och kommentera den.

whitebandHär ser vi tydligt vad som sker:

  • Ett fyrkantigt band säljer ett fåtal skivor till den lilla gruppen till vänster.
  • En stor grupp människor laddar ner utan att köpa skivan.
  • Pyramidmedia skriver inte om bandet.

Sett så här ter sig bandets strategi – att straffa ut den stora gruppen och hoppas på att de ska bli så skraja att de köper bandets skiva – tämligen absurd. Vad bandet vet är att de har en grupp som är 300 gånger så stor som antalet skivförsäljningar och de vet att de i varje fall har något slags intresse för gruppen eftersom de har fildelat, men mer vet de inte. Bandet kommunicerar också enbart med dem via tidningar, där det inte skrivs något och tv, där de har uppträtt en gång. Utöver detta vet de inget som gruppen som är 300 gånger större än den skivköpande gruppen och som har visat intresse för bandet.

Första steget blir då att ta reda på mer om den stora gruppen. Direktkommunikation är inga problem med dagens kommunikationsteknologi. Låt oss ta en hypotetisk situation där bandet faktiskt skulle kunna kommunicera med hela gruppen. Vad skulle de säga?

Min gissning är följande:

  • Röd grupp:
    Laddade ner, lyssnade, gillade inte, slängde filerna eller spelar dem aldrig. Den här gruppen har bandet inte mycket nytta av, så är det, man kan inte tilltala alla. IPRED skulle aldrig göra skivköpare av dessa heller, för kom ihåg att bandet inte fick så mycket utrymme i (varken digitala eller analoga) medier vilket gör det mindre troligt att de skulle chansat på att köpa en skiva (istället satsa på något de visste att de skulle bli nöjda med).
  • Grön grupp:
    Mja-gruppen. Tyckte bandet var ok, lyssnar ibland, kanske bara på någon enstaka låt, men blev inga större fans. Har troligtvis massvis av band i mp3-arkivet som de lyssnar på ibland men inte ger en spänn till. De läggs istället på ett mindre antal artister som de känner starkt för och har en stark relation till. Dit går alla pengar, resten lyssnar de på, men slänger inga pengar till. Bandet har trots allt nytta av mja-gruppen eftersom de inte innebär någon kostnad, men ändå potentiellt kan sprida musiken till andra. Arrangörer vet också att de kanske kan locka den här gruppen till festivaler och spelningar om de bokar bandet. Producenterna bakom O.C. funderar att ha med den där låten i ett avsnitt av nästa säsong. Kanske laddar mja-gruppen även ner nästa skiva och gillar den ännu mer. IPRED kommer inte göra den här gruppen till skivköpare heller.
  • Blå grupp:
    Så har vi då Ja-gruppen. De laddade ner och tycker nu mycket om. Ändå köpte alla av dem inte skivan. De kanske inte gillar cd-skivor eller lägger hellre pengar på annat än digital information. Den här gruppen är det jätteviktigt att få bra kontakt med och etablera en relation till. Det är det största misstaget bandet gjort hittills när de bara kommunicerat via media och sett fildelning som en förlust. Vad vill de här människorna? Hur vill de fördjupa och bekräfta sin relation till bandet? Det är den här gruppen som går på spelningar, som lockas till festivaler av att bandet ska spela där och som NIN säljer limiterade boxar för 3000 spänn till. Det är här nya spännande relationer och gemenskaper kring musik kan uppstå. IPRED kanske skulle göra en del av den här gruppen till skivköpare, om de ens skulle hört talas om bandet utan fildelning. Men till vilket pris? De är ändå villiga att betala om de bara får rätt erbjudande trots att de har fildelat. Vissa skulle till och med kunna lägga mer än vad en skiva kostar och dessutom kan Ja-gruppen kan bara öka i antal av fildelning.

Så, bandet, vad ska ni med IPRED till egentligen?

Written by admin

March 22nd, 2009 at 6:14 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Papper

View Comments

Written by admin

March 21st, 2009 at 3:58 am

Posted in Medium

Tagged with

Bok/papper

View Comments

Missa inte vad Copyriot skriver om postdigitala böcker. Istället för en linje från analogt till digitalt får vi många olika sätt som digital information och konkreta analoga sammanhang och objekt kan kopplas samman. Mycket spännande händer inom tryckerikonsten idag som förtätar trådarna mellan digitalt och analogt. Se inte minst rapporterna från bookcamp/papercamp. Låt oss hoppas att drömmar om perfekta digitala copyrightekonomier inte står ivägen för utforskandet av dessa möjligheter! Det börjar ärligt talat bli tröttsamt att svenska upphovsrättsindustrier är så intellektuellt isolerade i sitt branschtänk.

Written by admin

March 19th, 2009 at 9:42 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Dagens googlesökning

View Comments

Vad har finanskrisen, windows vista, bonusar, en traditionell utbildning, en alltför kaotisk miljö, en chef som lägger sig i och fria händer gemensamt?

http://www.google.se/search?q=h%C3%A4mmar+kreativiteten

Written by admin

March 15th, 2009 at 11:01 pm

Posted in Medium

Tagged with ,

"Min dikt"

View Comments

“Vi säger “detta är min penna” och menar ett exklusivt ägande, vi säger “detta är min vän” och menar ett förhållande av intimitet som inte blir mindre av att delas med flera. Så om vi säger “detta är min dikt”, vad menar vi då?

Upphovsrättens delirium är när du uppfattar din dikt på samma sätt som din penna, när den i själva verket är din vän.

Written by admin

March 12th, 2009 at 3:38 pm

Posted in Medium

Tagged with , ,

Why is your art made?

View Comments

Written by admin

March 11th, 2009 at 3:29 pm

Posted in Medium

Tagged with ,