blay

Bottenarkivet

Archive for the ‘sociologi’ tag

Lager av klarhet

View Comments

Inlägget här från Far McKon om komplexa och komplicerade system är så bra att jag citerar det i sin helhet. Det baseras delvis på The Collapse of Complex Business Models, som också är väldigt bra läsning.

Use Layers of simplicity:
Good complex systems are not really complex, they are layers of simplicity. One way I’ve heard that described is as “Simple, Complex vs Complicated”. Simple systems are simple. Complex systems are layers of simple systems, that can be abstracted and used separately, and unwoven. Complicated systems are, rather than a collection of simple parts, are a single complicated system, and are hard to unwind, or reuse just part of.

Koppla gärna detta till diskussionen om Unit Operations (bok) och System Operations. Själv behåller jag gärna begreppet system, men talar om komplexa och komplicerade istället (Till exempel här).

Complexity often has diminishing returns:
Complexity (and complication) has diminishing returns. Layers if management, interaction, and checking takes more and more resources away from the main goal. While each new layer may be useful, and add to overall quality and stability of the system, it get to a point where adding more takes so much time and energy, the new capabilities are not worth the cost.

Här är faran med att bygga komplicerade organisationer. I det omedelbara situationen kan varje nytt lager verka vettigt och bidrar till att utföra en uppgift mer effektivt. Men till slut, framförallt när det som mest behövs förändring kommer den stabiliteten och effektiviteten som de tillagda lagren utgjorde att vara organisationens största hinder.

Creeping Featurism:
No matter how simple you want a system, complexity or complication will creep in.

Alla som engagerat sig i skapandet några slags organisationer känner säkert igen detta. Organisationen börjar kraftfullt enkelt, självständiga delar hakar i varandra och skapar något produktivt, men ändock med externa relationer, men efter ett tag kommer vanor, diskurser och stigberoenden krypande.

Simplifying is hard:
In a lot of cases, removing complexity (or complication) from human systems is difficult. Often systems will rather collapse, than simplify. I think this is more a ‘human nature’ than ‘all of nature’ issue. People see cutting back a budget as a failure, rather than a success. They often see doing fewer things better as second to doing a lot poorly (I know I’m in that category). Simplifying something is harder than making it more complicated. I think all of these are as true for human systems, as they are for computer systems. I hope in the future to write a bit about how to manage these issues for people, and code.

Alla citat från: Layers of Simplicity « Far McKon


Written by admin

October 2nd, 2010 at 1:37 pm

Posted in Uncategorized

Tagged with ,

Det ytliga nätet

View Comments

Vi snuddade vid det i diskussionen på KAPITAL.IDENTITÄT.MACKT.DOS och igår dök det upp på irc. Det handlar om en växande kritik mot internets effekter på våra hjärnor. Det hela tog fart med Nihcolas Carr:s artikel “Is Google Making Us Stupid” som publicerades i The Atlantic 2008. Artikeln fick stor uppmärksamhet och en bok som utvecklar argumenten; “The Shallows: What the Internet Is Doing to Our Brains“, har just släppts. Argumentet går kortfattat ut på att våra hjärnor är plastiska och därför influeras av de teknologier vi använder. Forskare har upptäckt att folk som använder internet mycket får hjärnor med försämrat korttidsminne och sämre koncentrationsförmåga. Detta ställer Carr mot en hjärna som är kapabel till långa tankebanor, kreativt tänkande och – framförallt – bokläsande.

Clay Shirky svarade med en kritisk artikel där han läxar upp Carr om hur elitkulturen har fallit. “Internet gör inte att folk slutar läsa krig och fred”, säger han (den enda bok som Carr explicit nämner tydligen), det har folk gjort för länge sedan (väldigt få har faktiskt läst den). Vad internet gör är att folk slutar “knäböja inför idén att läsa krig och fred”, alltså inför idén att det finns en högre kultur som enbart folk mer disciplinerade än de själva har tillgång till. Tryckpressen raderade den europeiska elitkulturen och hittade till slut en form som passade tryckpressmediet. Internet handlar inte om att göra samma sak som tryckpressen fast bättre, utan att hitta helt nya mediaformer som står i resonans till internet, menar Shirky.

Om den europeiska handskriften premierade en konformism under kyrkans ok och tryckpressen skapade individuellt skrivande och läsande, handlar internet om att återupptäcka kollektiva former av uttryck. Men Clay Shirky misstar vad Carr är ute efter när han menar att nätets deltagarkultur frigör sig från elitkulturen som Carr förespråkar. Carr vill inte valla in fåren i den korrekta kulturens fålla igen. Tvärtom menar han att internet skapar en ny typ av konformism när användarna bara flyter med flödet. Boken odlar istället självständigt, avancerat tänkande. Carr är inte alls intresserad av den kollektiva intelligensen och svärmbeteenden.

What’s interesting about our minds, I believe, is what’s least bee-like about them. I’m not sure what “collective intelligence” means, but if I were to define it I’d say it’s synonymous with “culture.” And culture emanates from many individual minds, working alone or in concert.

Inte helt oväntat anser jag att Carr har fel här. Han baserar sig på ett idealiserande av tryckpressens nedskrivningssystem som ignorerar att den också innebar ett tänkande som vände sig från världen och praktiken, att det är från samma tradition som vi får dagens kontextlösa content. Samtidigt tror jag att Shirky’s “here comes everybody”/svärmintelligens som lösning också är en för hastigt reaktion på internets möjligheter. Det var nödvändigt att utforska gränserna för det, men andra kollektiva former än det helt öppna nätverket kan skapa djupare skillnader. (Kanske en av anledningarna till uppsvinget för hacklabb)

När diskussionen dök upp på IRC här om dagen menade jag att frågan inte längre handlar om individ vs. kollektiv, om nätets konformism mot en tillbakagång till individen. Istället handlar det om olika former av gemenskaper. Vissa former av gemenskap skapar konformism och till dem hör sannerligen surfandet på informationsvågens yttersta kant och det konstanta nuet som produceras där. Men andra former av kollektiv kan istället fördjupa skillnader, förhoppningsvis inte till priset av sekterism. I IRC-diskussionen började vi prata om mailinglistans storhetstid och flera verkade ha minnen av både de goda och dåliga sidorna av dem, från långa utvecklande diskussionstrådar till interna bråk och vi/dem-tänk. Bokcirklar och bussresor var andra former av gemenskap som nämndes. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!

//
Frågan dök också upp om det är en slump att en slags “kulturell backlash” mot nätet sker samtidigt som ökade krav på censur och reglering av nätet. Min uppfattning är att det hör samman med en förmodan om att internet nu har blivit moget och hittat sin form. Då kommer kraven på att den formen ska passa in med massa andra former i samhället och sluta vara så uppstudsig. Men jag tror inte på detta. Internet har inte hittat sin form. Internets genombrott är mer radikalt än så, mer radikalt än bara ännu en medieform. Internet är den universella maskinen som går att programmera för att bli bärare till evigt nya former av media. Internet kommer alltså inte att stelna annat än tillfälligt och det finns fortfarande utrymme för nya internetrevolutioner. Vi måste bara hitta de former de kommer att ta och vilka situationer de kommer att ingripa i.

Vi måste skapa internet på nytt hela tiden. Det var lite vad jag var ute efter när jag talade i Italien tidigare i år. Ingen tidigare teknologi har varit så konfigurerbar som denna. Internet kan göra hur lugnt och hur stressigt som helst. Hur fritt och hur kontrollerat som helst. Återigen. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!


Written by admin

July 28th, 2010 at 12:31 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Pentagon lär ut samtida informationshantering

View Comments

I något obskyrt skyffe inne på Pentagon sitter den pensionerade brigadgeneralen Huba Wass de Czege och skriver en text om historisk och samtida militär användning av information som han kallar “”Netwar – Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of “Full Spectrum Operations””(PDF). Jag tror att vi kan lära oss något från den och hur information betraktas på nätet.

//
Den börjar med en svepande historisk redogörelse:
En gång I tiden sammanföll informationssystem med den mänskliga kroppens uttryckskapacitet och sinnesintryck. Du sa det du ville ha sagt och hörde det som var inom hörbart avstånd. Vad som hände sen var inte, som McLuhan menar, att dessa förmågor förstärktes av teknologi, utan istället att kroppen blev en del i ett teknologiskt informationssystem. Beroende på olika historiska informationssystems konstruktion har människan varit mer eller mindre betydelsefull i dessa och har haft mer eller mindre inflytande. Ofta gav en person input vartefter systemet vecklade ut sig i enlighet med dess tolkning av denna input och först långt senare vecklade det sig tillbaka för att ge info om resultatet. Under systemets långa utvecklande fas kunde det kraftigt förändras, manipuleras och förvrängas. Instruktionen låg också ofta blottlagd och okrypterad. För att konkretisera detta lite mer: tänk på Djingis Kahn och att han skickar ut en ryttare med ett meddelande. Meddelandet kan snappas upp längs vägen och kan förvrängas om någon byter ut det. Eller I fallet att meddelandet är lagrat I en mänsklig hjärna så kan minnet spela meddelaren ett spratt. Nåväl.
Telegrafin gjorde punkt-till-punkt-kommunikation direkt och radion möjliggjorde detsamma för rörliga adressater (allra först för pansarvagnar i på slagfält som ju inte direkt kunde sitta fast i telegrafi-tråd). Detta födde en familj med mot-teknologier; radar, kodknäckande, störningsutrustning.
Så kom datorn och beräkningarna själva gjordes teknologiska. Till en början de minsta justeringarna av precisionen för mark-till-luft-vapen för rörliga mål i form av flygplan, slutligen ända in i kommando-centralen. Så blev allting samma maskinkod – den binära. Skillnaderna i media låg istället under, i det fysiska lagret, eller över, med olika former av encoding. Så mycket om teknologier.
Att leda teknologiskt handlar inte om att ha den senaste teknologin, utan om förmågan att bäst kunna anpassa denna till lokala omständigheter. Att förstå problem och lösning. Den militära apparaten har kommit att bli beroende av att förstå och upprätthålla den här informationsteknologin, lika beroende som den någonsin var av industriell produktion. Informationsteknologin möjliggör följande; att hantera osäkerhet, att reagera på förändring, att känna igen och nyttja möjligheter.

A commonly shared situational awareness, more real-time relevant information, automatic situation updating and better planning aids. […] Enabling cooperative engagement tactics, fascilitating high-tempo operations.

Se där ja. Den intressanta frågan är alltså inte mer eller mindre informationsteknologi, som i tanken om “digital divide”. Istället är det en förståelse av hur information kan influera handling. Svaret kommer att variera från situation till situation. Informationen har bara ett värde i den situation där den aktualiseras.

Commanders who assume an informed degree of uncertainty, even when they believe they are well informed, are more likely to absorb and adapt new information.

Till en början trodde man inom den amerikanska militären att informationen skulle erbjuda säkerhet och förståelse av en situation. Att man först skulle samla in information och sen agera efter den. Men det funkade inte riktigt. Information kan inte tillintetgöra överraskningar och osäkerhet, utan är istället till för att påskynda övergången från ett överraskat, reaktivt svar till ett överlagt, aktivt. Det kräver att informationsflödet är kontinuerligt och i real-tid. Ofta krävs en närkontakt för att information ska skapas. Probe-heads blir alltså viktiga. Det gäller att kunna handla även när informationen inte är perfekt eller helt tillförlitlig. Det låter som något som verkligen präglas dagens nätaktivism. Hur kan man handla trots att det är svårt att avgöra informationens tillförlitlighet?

//
Texten skiljer mellan komplicerade system och komplexa system. Det funkar såhär:
Komplicerade system är skilda från sin omgivning. De kan vara avancerade och svårupptäckta, men modern analys kan upptäcka och förstå dem.
Komplexa system å andra sidan utgörs av dynamiska, interaktiva och adaptiva element som inte kan skiljas från sin omgivning. För dessa går det att skapa konceptuella kartografier, men dessa får inte misstas för verkligheten. På grund av de komplexa systemen kan inte information användas till att skapa säkerhet.
Militära uppdrag idag inkluderar gömda komplikationer och obskyr komplexitet. Det går att skilja dem åt. Komplikationer kan hittas, isoleras och förstås. Komplexiteter är däremot är integrerade i sin omgivning och måste därför närmas genom att lära medan man handlar. All teorier om komplexa system är bara hypoteser eftersom de kan förändras så snabbt och kan innehålla okända, ännu inte manifesterade tillstånd. Vi vet inte vad de förmår. Paradoxen i handhavandet med komplexa system, och det här gäller i allra högsta grad nätpolitiken, är att ett skeptiskt prövande av logiken för hur problemformuleringen är uppställd måste samsas med beslutsam handling för att lösa det. Känns det igen?

//
Brigadgeneralen avslutar med en diskussion mellan plattformscentrerade och nätverkscentrerade organisationer som också kan ha relevans för nätet. Plattformscentrerade modeller har valts tidigare eftersom kommunikationen brukar förloras i kaoset som uppstår i situationerna. Det leder till utvecklandet av självförsörjande enheter, varje enhet innehållet all kunskap för att den ska kunna operera utan kontakt med andra. Att skapa självförsörjande enheter skapar redundans i organisationen som helhet. Samma kunskap och resurser finns och tar upp uppmärksamhet och plats i flera enheter, vilket i sin tur leder till att varje plattform är tyngre än nödvändigt. Det gäller även enheter som är tyngda av information och kunskap.
En nätverkscentrerad model å andra sidan ser till att isolationen aldrig bryts mellan enheter. De är alltid uppkopplade. Det innebär att enheter kan dela förmågor och resurser. Resultatet är mer lättviktiga enheter, men ingen redundans i organisationen. Konsekvensen är att hela organisationen riskerar att fall om uppkopplingen mellan enheterna tappas.
Vad som föreslås är då en modell som kombinerar det bästa av båda världarna. De skulle kunna ha flera namn;

Platforms with enhancements, beyond-the-platform-assistance, objects with self-sustained familiar and networked foreign relations.

Den sista var mitt eget påhitt faktiskt. En kärnfunktion för att up
prätthålla minimala operationer är självförsörjd medan tillägg är nätverkade. Låter som en modell för nätpolitik.


Written by admin

July 26th, 2010 at 4:57 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Smitta och plattform

View Comments

Det här inlägget är ett utvecklande och invecklande av en kommentar på copyriot. Inlägget handlade om länkning, kollektiv i bloggar och individualitet i bloggosfären. Karl Palmås slängde in en Tarde-influerad kommentar i tio punkter:

1. Ingen är en “självständig röst”. Vårt tänkande, vår subjektivitet, är alltid ett resultat (mer eller mindre emergent) av att vi träffats av olika smittsamma tankar. (Det finns alltså inget förmodat “rent förnuft” utanför eller över “flocken”.)

Detta är ju helt rätt, skillnaden är bara vilken distans, spårbarhet och medvetenhet som finns angående smittans ursprung. Olika blogg-stilar skapar dock olika konfigurationer mellan läsare, den länkande och det länkade, menade jag som ett försök att ändå åtskilja olika relationer på andra plan än individ/kollektiv.

Samtidigt som jag skrev den läste jag också Arena om den svenska narkotikapolitiken, som leder inlägget vidare. Smittotänkandet, att smittor går från person till person, finns ju också hos Nils Bejerot, själva smittohärden till den svenska narkotikapolitiken:

Grundbulten i Nils Bejerots teori är hans idé om narkomani som epidemi. Missbrukare bär på en ”social smitta” och narkomani sprids ”epidemisk” på så sätt att varje ny introduktion sker genom att en ”van” knarkare visar en novis ”hur man gör”.

Vad Nils gör är att lägga skulden på narkomaner själva och frågar sig inte hur det kommer sig att missbruk uppstår. I den svenska narkotikapolitiken uppkom “föreställningen att narkotikaproblemet är möjligt att skilja från andra sociala mekanismer och därmed inte bara kan bearbetas i sin helhet – utan också elimineras.”

Vad jag skulle vilja ha utrönt är relationen mellan smittan och miljön där smittor uppstår. Ser man bara till det redan smittade så finns bara det aktualiserade, som mycket väl enbart kan vara symptom. I själva verket kanske blicken borde riktas mot miljöer som härbärgar potential för att en viss typ av smitta ska uppstå. I andra miljöer passerar smittor obemärkt förbi, men bara vissa frå fäste. Kanske går det rent utav att se att samma typ av smitta uppstår på skiljda håll i liknande miljöer. Det ger en helt annan blick än smittan som uppstår vid en källa och sedan sprider sig individ till individ.

Även Nils Bejerot som smittohärd ger bara en ensidig förklaring. Visserligen kan vi tydligt utröna att tankar som Nils sprider sig från person till person, departement till departement – Carl Persson, rikspolisstyrelsen, den borgerliga regeringen. Det är konkreta händelser som leder fram till den svenska narkotikapolitiken och inte ett “samhällsklimat” som bara uppstår ur tomma intet. Men ändå finns andra förklaringar till varför det först gick väldigt trögt för Nils idéer för att sedan vända och få dem att bli totalt dominerande i svensk narkotikapolitik.

Latours lösning på det hela skulle vara att säga att vissa tankesmittor kämpar om att få fäste i den svenska politiken, men för att vinna den dragkampen så räcker det inte med idéer för smittorna utan de måste också skapa allianser med massa materiella artefakter. För Nils Bejerot var det (enligt Arena-artikeln); de kriminellas livsstil, amfetaminets vandring nedåt i samhällsklasserna, jazzvågen, folkhygienen, blod- och urinprov, tillsammans med en uppsättning språkliga verktyg med hans egna böcker, forskning och slagord så som “löpeld”, “cancer” och “smittohärd”.

//

För att återgå till exemplet med bloggarna så var en del av min poäng om man förutom att se till att tankesmittor sprids genom bloggposter och spåra dem från individ till individ också skulle kunna göra en läsning av olika plattformar för skrivande (eller vilken aktivitet som nu ligger för handen) och kunna säga något om vilka uppkomster av smittor de uppmuntrar eller förhindrar.

Inom design finns begreppet affordance som kan vara till hjälp här. Varje objekt kan användas på i stort sett oändligt antal sätt, men de inbjuder eller underlättar vissa interaktioner, medan andra försvåras.

I artikeln “Affordances for Interaction: The Social as Material for Design” (PDF) tar Gaver som exempel en advokatfirma på högsta våningen i en byggdnad och en bokhandel på bottenvåningen. Det är prestige för advikatfirman att ligga längst upp medan det skulel vara katastrof för en bokhandel. Istället för att se detta som kulturella koder för makt så menar Gaver att de oliak fysiska konfigurationerna har olika affordance, affordans(?). En advokatfirma längst upp har låg affordans för tillgänglighet och förbipasserande. Det går heller inte att se vilka som besöker den, eftersom den som går in i byggdnaden skulle kunna besöka ett stort antal kontor. Något som tillåter att en diskret kontakt hålls med klienterna.
Bokhandeln å andra sidan inbjuder till fönstertittande, spontanbesök och en snabb överblick över innehållet i bokhandeln (människor såväl som böcker…)

Nåväl, allt detta finns egentligen i smittontologin. Smittor har ju lättare och svårare att få fäste i olika kroppar.

Därför håller jag inte med i punkt nummer två i Kalles kommentar:

2. Därmed inte sagt att vi är slavar under en luddig Struktur, smittan går alltid från person till person: “Beneath the indefinite they, however carefully we search, we never find anything but a certain number of he’s and she’s which, as they have increased in number, have become mingled together and confused.”

Vi är inte slavar under en luddig struktur, men väl en konkret plattform och för att förstå hur tankar sprids kan vi inte bara se hur de går från person till person utan också de materiella artefakter som antingen tillåter dem att få utlopp eller begränsar dess framfart. Nej, mer än så till och med. De materiella plattformarna är inte bara en påskyndare eller förhindrare av annars rent sociala, språkliga smittor. Liknande tankar kan också uppkomma på flera håll, genom likartat engagerande med omvärld och i konkreta praktiker. En gemensam kännedom av det materiella kan också skapa gemensamma tankar på olika håll. Att likartade miljöer skapar likartade beteendenhar inte att göra med en social struktur eller med att en smitta har spridits mellan dem utan att de har samma typ av affordans – inbjuder till vissa beteenden men försvårar andra.

Dock måste en sak till finnas för att beteenden ska formas av miljön – nämligen probeheads. Någon typ av undersökande, utforskande mekanism måste finnas som testar gränserna i miljön. En marknad, en genomströmning, desperation, löfte om rikedom, uttråkning, estetiskt utforskand, hacking. Först när flödet stöter emot gränser eller tar hjälp av miljön för att åstadkomma något så uppenbarar sig affordansen.

Ser gärna att diskussionen om tankar och materiell miljö fortsätter nedan!


Written by admin

June 14th, 2010 at 8:51 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Kopimismens sällskap

View Comments

Via Rasmus deliciousflöde upptäckte jag en fantastisk deklaration om kopimi på en dansk webbplats. Läs den på originalspråk här:
http://roedtator.dk/index.php?/kopimi/

Deklarationen menar att sidan tar avstånd från anti-kopieringskrav (copyright), från stärkandet av den kreativa klassen (creative commons) och från rättigheternas negation (copyleft). Istället en uppmaning: Kopimi!

På det följer en utveckling om en kopimistisk ontologi med en tråd som går från evolutionspsykologins selektiva imitationsapparat, via kopieringens konstanta nyskapande – ibland lilla n och ibland stora N, men alltid, alltid kopiering – till den fantastiska slutformuleringen om kopieringen som alltid är närvarande i skapande, tänkande och agerande:

Der findes ingen måde hvorpå, at vi kan filtre os ud af denne sammensværgelse af aktører.

Det finns inget sätt, med vilket vi kan filtrera oss ur denna sammansvärjning av aktörer. Kopieringen är sammanflätad i en gemenskap (fællesskab) av aktörer; mänskliga och teknologiska, som gör sin närvaro kännbar i varje skapelseakt. Det är den här gemenskapen som upphovsrätten försöker gömma.

Det är här jag menar att texten haltar i sin politiska förståelse. Den menar att det är omöjligt att upprätthålla copyright eftersom den är filosofiskt ohållbar. Texten har uppfattningen att man filosofiskt kan dra undan den juridiska grunden för en juridisk konstruktion. Att om man filosofiskt har resonerat sig fram till att en position är ohållbar så faller den juridiska basen. Jag tror inte att det går att tänka så. Istället är juridiken delvis autonom från filosofin. Filosofin kan påverka juridiken. Den kan göra ingrepp i den juridiska diskussionen och praxisen. Men den är inte juridikens grund. Juridikens grund är juridik. Det är ett autonomt system som upprätthålls med egna materiella praktiker, även om de kan ha karaktären av filosofiska argument, såväl som retorik, vänskapsband och dagligt godtycke (Latours La Fabrique Du Droit visar detta på strålande vis). Filosofin producerar filosofi allena. Men därifrån kan den haka i massa andra fenomen. Förutom juridik så exempelvis politik, hacking, vetenskap, cykling och samkväm av olika slag.

Det enda som kan göra en juridisk kontruktion omöjlig är juridiskt trassel; att fenomenet den försöker begräna undandrar sig tillämpningen av juridiken; att lagförändringar förhindrar en viss juridisk praktik. En mer juridiskt påläst person kan säkert lägga till fler omöjliggöranden.

Filosofin, precis som politik, hacking, vetenskap, cykling och sakväm kan dock spela en stor roll i skapandet av detta trassel.


Written by admin

May 24th, 2010 at 6:46 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Kommentar om modulär arkitektur

View Comments

Slår ett slag för temporär, modulär och generisk arkitektur hos maloki som skriver om open-source-arkitektur. Fyll gärna på med fler exempel där borta. Kommentaren citerad:

Det är bra det där föredraget. Jag tror mycket på att hitta simpla, billiga generiska protokoll och standarder för modulbaserat byggande. På en annan skala finns http://www.openstructures.net som villa skapa en standard för objektsbyggande där samma komponenter kan kombineras till nya föremål och expanderas modulärt.
När det gäller arkitektur ska man heller inte underskatta en redan existerande form som är transporterbar, stapelbar och standardiserad, och det är containern.
Här finns lite exempel:

http://www.photopumpkin.com/photo-blog/container-houses/

De här är inne på det också:

http://www.tempohousing.com/

Och för all del det gamla kära cyklopen (R.I.P) som var ett praktexempel

http://interactingarts.org/blogs/index.php?title=attforstorakultur

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/det-kanns-tungt-att-borja-om_2149477.svd

Med risk att framstå som “favela chic” så finns det helt klart ett behov av temporärt, modulärt, omformings- och förflyttningsbart byggande och boende i en omvärld som förändras snabbt och nya kluster och projekt hela tiden uppstår.
Här i Sverige har vi det så svårt bara på grund av vårt extrema klimat. Det kräva med än lite träbitar och ett plastskynke för att klara vintern…

Förövrigt är Buckminister Fullers biodomer extremt icke-modulär på grund av deras konstiga vinklar. Man måste bestämma volymen från början och det är svårt att ändra och lägga till i efterhand. Det kan bland annat ses i Steward Brands “How buildings learn”, framför allt i del två “The Low Road” och del tre, “Built for Change“:


Written by admin

May 16th, 2010 at 10:51 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

Diaspora och sakfrågefinansieringen

View Comments

Diaspora, ett projekt drivet av fyra New York-baserade studenter med målet att skapa en öppen och decentraliserad facebook-dödare, har fått stor uppmärksamhet sedan de sökte tiotusen dollar på kickstarter men på kort tid har fått ihop över hundratusen dollar. Mycket tack vare uppmärksamheten som gavs av en artikel i NY Times.

Kickstarter är en sajt för crowdfunding och har en intressant finansieringsmodell där man kan lägga upp sitt projekt och beskriva hur mycket pengar man behöver till vad och sedan genomförs projektet endast om tillräckligt många användare på siten donerar. Det här skapar intressant data för att analysera vad folk vill ge pengar till och varför. Diaspora till exempel får inte pengar för att de har en halvfärdig kod som verkar lovande eller för att de har en välarbetad uppställning av vad pengarna ska gå till utan för de samlar upp en mängd starka affekter. Diaspora glider på vågen av anti-facebookism senaste tiden, sedan Facebook rullat ut den stora planen för att ta över webben. Och även om det är bra killar efter vad jag har hört så menade de ursprungligen att de ville satsa en sommar på det och det är något helt annat än att sätta upp en startup, söka riskkapital, ro i hamn ett stort projekt.

Kickstarter startades för att stödja estetiska, kreativa projekt som musik och konst. Det verkar dock som om det är moraliska, sakfråge-baserade projekt som drar in de stora pengarna. Diaspora är ett exempel, fönsterodlingar ett annat och ett växande hackerspace ett tredje. Folk ger hellre pengar till några som tydligt uttrycker att de tror på något, som står inför en utmaning ingen stått inför tidigare. Inte till de som har något färdigt de vill göra eller som har en plan. Ironiskt nog skulle det nog vara kontraproduktivt att ha en allt för tydlig plan då det skulle verka som om de bakom projektet för allt för insnöade på sin plan istället för att rikta sig affektivt och passionerat mot världen och sakfrågan. Kanske finns här en undermedveten föreställning om att det enda sättet att navigera dessa turbulenta tider är att börja med en hängiven passion för något samt förmågan att snabbt och smidigt reagera på omständigheter men utöver det absolut ingenting mer. Varje plan, föreställning eller bagage är alltför stelt och kommer bidra till att projektet missförstår komplexiteten i vad de har framför sig.

Sakfråge-projekten skapar en aura av singularitet, av att någon kvalitativt skillnad, en disruption kommer att skapas av just det här projektet. De traditionella kreativa projekten inom konst och musik däremot lägger bara till ännu ett verk. På det stora hela tycker jag det är sympatiskt. Singulära, disruptiva praktiker som använder sig av ny kunskap och teknologi är mycket mer kulturellt intressant än att upprepa gamla massmediebaserade kulturformer från 1900-talet.

Tänkte förövrigt på det när jag såg filmen produkt no3 från Ny Musik för Hållbar Utveckling som är en översikt över DIY-scenen i Sverige 2010. Den mår mycket bra, lever och frodas med ett myller av band och klubbar i de tre svenska städerna. Men är det inte dags att skala upp DIY till mer än musik, film, fanzine och teckningar? Idag kan vi ju ha DIY kring husbyggande, stadsplanering, kryptografi, programmering, biologi, genetik, roboteknik, energi och massa annat. Det känns lite lite trist när unga människor startar ett band och har spelningar eller skriver en bok istället för att odla bakterier eller bygga drones. Tidigare var ju det enda som gick att göra att plocka upp en gitarr, en penna eller använda sin dator till musik och grafik om man ville vara ung och kreativ. Men nu vet jag inte om det finns så många ursäkter längre. Jag vill inte nedvärdera musik eller litteratur men det finns tusentals nya sätt att skapa, uttrycka, vara och göra idag (kanske är det avloppstanken som spökar…).

Kickstarter står för en finansiell modell där projektet, den tidsbegränsade praktiken, är det som finansieras och som i varje fall inte på förhand rutar in vilka typer av projekt som kan ingå i detta. Som det är nu används kickstarter nästan enbart av amerikanska projekt. Vad tror ni om det här i Sverige? Är vi för små för att satsa på en inhemsk variant av crowdfunding? Behövs andra strategier här?


$

Written by admin

May 14th, 2010 at 3:57 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

InternetNoll i Mexico: Del ett – Tepito

View Comments

mexico_5_1

Igår besökte jag den beryktade marknaden Tepito. Den är stor som en mindre stad. Kvarter efter kvarter efter kvarter med marknadsstånd. En del inomhus andra längs gatorna. Vissa kvarter är strukturerade efter tema (som det bisarra lejserbröllopskvarteret) andra väldigt random. Tepito har också tunnlar under marknaden där det ryktas om att VIP-området finns för de riktigt goa grejerna, men det fungerar också som lager och tillflyktsort ifall en polisräd skulle ske. Tydligen kan Tepitos marknad försvinna och återuppstå i förbluffande hastighet. Kolla på den här filmen om hur tomt det ser ut när Google är på besök.


Tepito har varit marknad i flera hundra år, redan innan spanjorerna kom till Mexico. Gissningsvis för att det låg geografiskt bra nära en sjö på den tiden Mexico City såg ut som Venedig med kanaler genom hela staden och därmed blev ett naturligt stopp för varornas flöde in mot staden. Med den långa marknadstraditionen har också en ruffighet kommit och stadsdelen har varit fattig och känd för kriminalitet lika länge som marknaden existerar. Kapade lastbilar med varor körs till Tepito, lastas ur på en halvtimme och försvinner sedan spårlöst. 300 personrån anmäls också i stadsdelen varje år, men det slår mig som en rätt låg siffra för en mer eller mindre laglös stadsdel. Tillsammans med detta kommer dock även en speciell stolt livlighet med musik, barer, skringstrosande och märkliga möten som intresserat konstnärer, musker, filmare, sociologer, antropologer och journalister länge. En vanlig fras bland de boende är “ser mexicano es un privilegio, pero ser de Tepito es un don de Dios” – “Att vara Mexikan är ett privilegium, men att vara från Tepito är en gåva från Gud”. Det är heller inte helt och hållet en gangsterstyrd värld, även om pengarna såklart flyter upp till Narcos i slutändan, om man bara är cool och respekterar Tepitos egna regler så känns det lugnt att vistas där. Eftersom staten inte lägger sig i angelägenheterna så finns en mängd informella, förtroendebaserade sammanslutningar som sköter allt istället. Den här sociala modellen har tydligen spridits till andra områden också, men jag har inte studerat det tillräckligt för att kunna säga något om det. Det finns mer info på wikipedia om Tepito som faktiskt är riktigt bra.

267207008_ca9e0bde1d
Tepitos skyddshelgon: Santa Muerte med bling-bling.

Utbudet i Tepito var mer strukturerat än jag hade förväntat mig. Det är inte direkt högar med gammalt, använt skräp som säljs (även om det finns också) utan Tepito domineras av nya varor till låga priser; glasögon, skor, musik, film, konsumentelektronik, och kopior på märkesvaror såklart. Ursprunget till detta är en omlokalisering av en annan marknad hit i början av 1900-talet. Innan dess bestod Tepito mest av andrahandsvaror. Piratkopiorna, som nu mest kommer fårn Kina kom på 70-talet. Tepitos historia har fortsatt vara turbulent med inflöde av nya grupper av människor, försök från politiker att rensa upp och inte minst inverkan från 1984 års jordbävning som ödelade de flesta hus från 16- och 1700-tal. Tepito är också storfinansiär av lokal politik. Staden tar ut avgift från säljarna för att ignorera den illegala aktiviteten och när det är dags för valkampanjer ökar den avgiften från ungefär 30 pesos per vecka till hundra pesos (5 euro) per dag. Tänk då att det finns ungefär en halv miljon säljare i Tepito så hajjar ni att det rör sig om en del pengar.

Bland 90% varumärkesskräp finns nischade stånd, inte minst för musik. Det är hit man går för sin senaste Cumbia eller bortglömda Bolero. Till legendariska varor till försäljning i Tepito hör tigrar, myndighetsdatabaser och begagnade begravningskistor. Det sägs att allt utom värdighet går att köpa i Tepito och ett stånd vi passerade hade en väldigt passande slogan: “If we don’t have it, we get it, and if we can’t we invent it”. Tycker det är en passande slogan för internet, eller hur?

För visst finns det många likheter mellan nätet och marknaden. Jag identifierade tre:

  1. Prismodell a’la App-store. 20 pesos är Tepitos 99 cents. En dvd, ett glas juice, underkläder, tamales, diverse krimskrams. Allt är 20 pesos. Det är det standardiserade baspriset som gör den allra minsta handeln väldigt enkel. Vid större kvantiteter och flashigare grejer tillkommer såklart prutningar och blåsningar (som “guerito” höll jag knäpptyst medan min Mexicanska flickvän förhandlade priset)
  2. Avsaknad av index. Samma känsla som på internet. Det finns så mycket, så även om allt verkar vara skräp så ger det känslan av att den perfekta grejen finns lite längre bort. Och hittas den inte beror det på att man letat för dåligt, inte att den inte finns. Det finns ingen överblick över Tepito, inget index, ingen sökmotor. Samtidigt är det just den här browsing-känslan som gör Tepito så speciellt. Att vada genom all den här aktiviteten och upptäcka bisarra prylar man inte visste existerade. Mitt google var min flickvän som hade bra koll på området, men såklart inte heltäckande.
  3. Rickrolling. Jo, vi blev rickrollade i Tepito. Någon började blasta Never Gonna Give You Up precis när vi passerade :) Men generellt så kändes känslan av random lulz som bara uppkommer i oorganiserade, distribuerade nätverk väldigt bekant.


$

Written by admin

May 9th, 2010 at 1:42 am

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Mexikansk datalagring gone wrong

View Comments

När riksdagsvalet närmar sig och datalagringsdirektivet (förhoppningsvis) kommer att bli en het fråga kan det vara värt att bli påmind om hur jävla illa det kan gå med datalagringar. För att få ett färskt exempel på det kan vi vända oss till Mexico och deras regerings senaste hastigt införda lag.

Lagen RENAUT, som är ett led i kriget mot droghandeln, föreskriver att alla som har ett mobilnummer, kontaktkort eller abonnemang, ska registrera sig på det med (häng med nu); namn, adress, personnummer, fingeravtryck och retinascan. Gör man inte det kommer mobilnumret att stängas av. Tanken var att komma åt narcos som gör affärer via mobiltelefonerna, men allvarligt talat, i ett land där narkotikakungarna är rikare än staten och hälften lever under fattigdomsgränsen måste man vara korkad för att inte förstå att de kan betala någon hungrig stackare för att registera sig på deras kontaktkort. Mycket riktigt gick det att köpa falskregistrerade kontantkort i piratmarknaden Tepito redan innan dealinen på registeringen var klar. Så gick det med den lagen.

Men vänta. Det blir ännu bättre…

30 miljoner (!) mobilinnehavare registerade sig inte. Deras telefoner stängdes av i ett svep. Mobiltelefoner som framförallt för den fattiga delen av befolkningen är den enda formen av konnektivitet som existerar. En förutsättning för att kunna sköta vardagen och affärer. Men här protesterade telekombolaget och drog lagen inför domstol. Det återstår ännu att se vad som händer med den. Så vitt jag förstår det är de påkopplade igen.

Databasen då? Den som ändå lyckades samla 50 miljoner namn, personnummer och fingeravtryck. Jo, den gick att köpa i Tepito en vecka efter lagen trätt i kraft. (UPPDATERING: Den länkade artikeln handlar om andra myndighetsdatabaser till salu. Se kommentar nedan). För 12000 dollar. Hela databasen. På tre externa hårddiskar á 160 gb. Vilka som köpte den? Den här artikeln berättar den otroliga historien om att ett antal polisdistrikt gått ihop och skramlat fram pengar till att själva köpa regeringens databas.
- Det blir så mycket enklare att kolla uppgifter om man inte måste gå via den officiella byråkratin, kommenterade en anonm polisman. Man storknar!

Kritik som vi har mot datalagring här i Sverige har redan hänt i Mexico på ett sätt som verkligen tydliggör vilka skador de kan göra. Det som exponeras tydligt hela tiden i en misslyckad stat som Mexico riskerar att dyka upp även inom Sverige om så bara som undantag. Databaser som läcker är dock en irreversibel handling. Det går inte att stoppa tillbaka dem sen.

Kritiken mot datalagring består inte bara av hypotetiska scenarion utan verklighet i andra länder!

Nog för att vi inte har en piratmarknad av det här slaget i Sverige, men samma händelser som sker i Mexico kan hända här fast på ett annat sätt. Att målvakter och andra sätt att kringå datalagringen används av de som den verkligen är till för att sätta dit är ju inte svårt att tänka sig. Och hur osannolokt är det egentligen att uppgifter från databaser med personuppgifter slinker ut genom personliga kontakter till någon som egentligen inte skulle ha tillgång till dem snarare än den officiella vägen med insyn?

Det händer mycket med Mexikos informationsinfrastruktur just nu. Det är monopol som bryts och förstärks, ACTA-samtal som blivit heta politiska potatisar och allting hamnar mitt i det fruktansvärda kriget mot droger som skördar dödsoffer varje dag (fler dör i det än i kriget i irak). Jag åker själv till Mexico imorgon och hoppas kunna rapportera vidare, bland annat från besöket i Tepito.

$

Written by admin

April 29th, 2010 at 12:39 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

re: Lazzaratos Puissances de l’invention

View Comments

Eftersom Karl Palmås har problem med kommenteringsfunktionen på sin blogg får jag svara med ett eget inlägg här. Läs alltså först 99 our 68: Lazzaratos Puissances de l’invention och betrakta detta som en kommentar.

Jag har lämnat liknande kommentarer tidigare om Tardes begreppsapparat som i sitt uttryck ter sig lite klumpig och daterad ibland, men som lätt kan hackas samtidigt som filosofin hålls intakt. Exempelvis citerar Palmås:

Tarde vände på den debatt som utvecklades i slutet av artonhundratalet kring begreppet samarbete, och beskrev samhället som en kollektiv hjärna, vars synapser utgörs av individers enskilda hjärnor.

Jag ser främst två problem med den här meningen som också återkommer i andra delar av Tardes begreppsapparat, t.ex. “imitative rays”.

1) Fokus på hjärna. En av Tardes stora poänger är att han betonar samarbetet, kunskapen och andra “lätta”, föränderliga delar av ekonomin. Dock är likställandet med kunskap och samarbete som en hjärna en aning naivt. Det verkar som att Lazzarato följer detta väl mycket när han talar om att den kollektiva hjärnan sammankopplas av associativa begär.För Lazzarato är detta ett sätt att peka mot ett överskridande av kapitalismen, och det kan ju verka muntert, men samtidigt är ju den immateriella produktionen helt beroende på en infrastruktur som i dagsläget inte känns helt stabil. Samarbete är (bara) inte utbyte av information, sker inte bara mellan hjärnor, utan är även samarbete mellan och (re-)lokalisering av kroppar, genom medlingen av icke-mänskliga objekt. Latour är ju såklart den som tydligast visat att kunskapsproduktion också förutsätter ett laboratorium med all dess apparatur.

2)  Fokus på helhet. Att samhället är EN hjärna fördunklar mer än det ger klarhet. Är varje nation en hjärna, eller finns det en enda global hjärna? Är inte vissa delar av “samhället” i det närmaste helt frikopplade från varandra? Kanske är “hjärna” i det här sammanhanget en allt för rigid helhet. Vi kan nöja oss med att beskriva samhället som synapser i blivande-hjärna. Synapser som kopplar samman sig i nätverk och uppnår tillfälliga hjärn-liknande tillstånd (som under intensivt pad-skrivande, eller musicerande).

När Tarde måste tweakas på det här sättet för att funka undrar jag hur stabil han är att bygga på egentligen. Det är kul att upptäcka en bastardlinje inom sociologin så tidigt som Tarde verkade, men har inte hittat vad det går att göra med honom som inte täcks av t.ex. Deluxe & Atari. En grundläggande bastard-tolkning av Tarde, monografin som Deleuze aldrig skrev, skulle kanske vara något…

Written by admin

January 21st, 2010 at 11:33 am

Posted in LARGE

Tagged with ,