blay

Bottenarkivet

Archive for the ‘sociologi’ tag

Narcofuturism

View Comments

The nobel prize winner Barack Obama has at least done something during his presidential period. He finanzed a war in Mexico. The war on drugs. American dollars are financing the horrible and pointless battle that the mexican governement and military is waging against “the narcos”.

It’s not an easy task. The narcos are well rooted in the mexican society. They build entire cities in the north. The only cities that can provide its citizens with functioning health care and infrastructure. They build their own super advanced mini-submarines and it wouldn’t be surprising if they already built their own internet.

Actually, narcos seem to be the only ones who can build something stable and functioning in the country. The rest is a series of failed attempts of privitisation therapy. The latest being the mexico city gas company which is now under siege by riot police since the president deemed it too ineffective (also following protests where the union of the electricity company thretened to cut electricity in the city).

//
At a hacklab in Mexico City, a spanish guy from a hacklab in Madrid has arrived to organize a hackmeeting. Chairs are lined up on rows facing a stage in the small occupied basement. The room is too small to have any conversations without interrupting the speaker so everyone is forced to listen to them. The organiser himself is talking for two hours about his owns projects. He reads from a poster of rules for how to make a hackerspace. “…and a hackerspace must always…always be outside of the state”. Rules for how to be an anarchist, rules for how to be radical. On the wall there are notices that everyone is encouraged to help with the dishes and to sleep over since the space values community, democracy and autonomy.

The hackerspace is very careful with who is allowed to enter the space since they want to keep the autonomy. The mötley crew making up the newly formed wikiparty is not allowed since the space want to be independant from parties. Geraldines presentation of F.A.T. is looked upon with sceptisism because it’s not clear weather art is radical enough to be featured. After a while she is allowed to do the presentation with the outspoken reason that they need more female representation.

//
“It’s not a question of _if_ the narcos will win but which of the narcos that will win”, someone said during a conversation. Even the government is of course filled with connections to the drug trade. They only pretend that they can institutionalize this greyzone economy.

No, in mexico city you can’t build formal institutions, not even if you call yourself an anarchist, a hacker, or a government. Mexico can forget about finding a plan to implement all throughout society. 60% of the economy is already an informal  greyzone economy. And despite that, or because of it, the city functions. As Geraldine says “we only have to make these greyzones THE PLAN instead of trying to come up with a new one.” Maybe this requires that the narcos win the war. They have build a huge, advanced economy by living of these greyzones and learned to adapt to the rapidly changing and chaotic environment that is the life in mexico city. We only have to make them stop chopping peoples heads and leaving them outside schools…

Written by admin

October 14th, 2009 at 1:02 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Transmisol

View Comments

Summary of the transmisol workshop with Jamie Allen and Geraldine Juarez. Participants are to build solar powered micro transmitters of FM radio.

Jamie: Interested in doing art involvning electronic power but without pluging in, literary. When you are on-grid you plug into the power structure of war, oil, property, ownership. But if you think about how to take power off-grid, you end up in this world of DIY culture and hacking at the edges of the network.

It is also relates to a term from Ivan Illich called convivigal technologies. The ones that bring people together and the ones that bring us apart. So a water well or a market would be something that brings people together. But during the 20th century we have been connected to the thing and not other users of the thing. It all became infrastructure, the way water and electrcity work today.

The question came up about what new technologies we have today that are convivigal and internet was one example. I don’t think this is necessarily true. But the major impact of internet is instead the ability to make other technologies convivigal. Take movie watching for example which often is a non-convivigal activity. You usually are only connected to the thing, the movie. But internet allows for the creation of communities around things. To make non-convivigal technologies convivigal. Even cars for example, by coordinating carpooling.

So radio is a technology that is always present. You walk through radio, breathe radio. This is why it’s so strange to buy and sell it. And so many technologies are involved in this allocation of the radio spectrum. What bought and sold is not the actual frequencies but just power, the immaterial. The actual waves are always free, just as digital copies are always free no matter what the regulation says. This way of not confusing the regulation with the physical is what hacking is all about! So just as you can get off grid and claim energy from the sun you can claim space with radio frequencies.

This means that compared to internet radio, which goes through all these layers of ownership and control that makes things like filtering possible, radio transmissions are an autonomous technology. The internet doesn’t have to be like this of course, it could also “get off-grid”. You can build internet starting from one computer and expanding. Radio is what makes this possible. It is interesting though to compare radio and internet. What it means for the resilience of the net to always plug in to this system. This whole black box that is disguised by concepts such as “the cloud” but that we are always so dependent on its neutrality and stability. Should we try to get off the internet grid now before it’s too late?

An important inspiration for the project is Tetsuo Kogawa who wrote the “Micro Radio Manifesto”. He’s a japanese artist with an interest in dead or forgotten technology and using them for the appropriation of space. In Japan there is apparently no gaps in the radio spectrum. As you turn your tuner there’s no noise, only one commercial radio station immediately fllowed by another. So Tetsuo has been inserting noise, silence or other information into this spectrum at local places, for example by hanging radio in trees. By doing this he makes radio into a medium that brings people in, since you actually have to go visit this tree, rather than a medium that extends outwards through more and more powerful broadcasting.

Dead technologies also open up regulatory spaces since the authorities are more interesting in the cutting edge technology that can be geared towards economic growth (yes, the internet).

An important aspect of this radio hacking, and all kinds of hacking, is that energy and information is not two separate phenomena but two ends of the same spectrum. And by hacking we can tranform the one into the other. Hacking of course is not only about technology. because through the principle of the energy-information spectrum we can apply the same concept on culture and public space as the same time as technology (anyway it is pointless do separate them any more than on a spectrum). No sphere words here!

Written by admin

October 7th, 2009 at 4:13 am

Posted in LARGE

Tagged with ,

STS 101

View Comments

Vad har vi här då? Jo, en överblick över Science and Technology Studies (STS) och hur det har utvecklats i Storbritannien sedan 1960-talet efter en artikel av John Law. Det här är en liten disciplin som har fått stort inflytande och varit väldigt produktiv de senaste tjugo-trettio åren. Om den har karaktäriserats av något är det en mängd förgreningar och problematisering av sin egen disciplin och dess riktning, så detta är John Laws version. Jag ska ändå följa den en bit på vägen och kommentera. Mer insatta läsare får gärna påpeka historiska felaktigheter. (Artikeln är On Sociology and STS, hittar den inte online…)

I en bred bemärkelse kan STS sägas vara en sub-disciplin till sociologi, men John Law vill instället kontrastera det mot sociologin. Inte på grund av objektet för undersökningen; teknologins utveckling och ägande har varit central för sociologi influerad av Marx eller Weber och från och med Merton har vetenskapen varit ett sociologiskt studieobjekt. Sociologin har också alltid varit upptagen med sin status som vetenskap och sin relation till “de hårda vetenskaperna”. Law vill snarare separera STS och sociologi på grund av metod och antaganden och menar att de bara delvis överlappar varandra.

STS kan säger uppstå på grund av den tätare sammanflätningen av vetenskap och samhälle under andra världskriget, inte minst manhattanprojektet och vetenskapsbaserad industri som biomedicin, militärteknologi, agrikultur och IT. Detta skapade ett behov av att på ett mycket närmare sätt förstå relationen vetenskap/samhälle. Law nämner speciellt C.P. Snow:s föreläsningar om “två kulturer”, att vetenskapens blindhet inför sin påverkan på samhället matchades av samhällsvetenskapernas vetenskapliga analfabetism. Som en direkt konsekvens av detta startas avdelningar för vetenskapsstudier i Sussex, Manchester och Edinburgh. De här avdelningarna tog sig sedan olika uttryck. Det kunde röra sig om studier av innovation eller studiet av politiska beslut kring vetenskap, men mest inflytelserik blev dels en kritik av vetenskap som ideologi från ett marxistiskt håll och dels ett utforskande av hur vetenskap bedrevs i praktiken, en slags vetenskapsantropologi. Den fortsatta historien om Storbritanniens STS-historia från 1968 till 1980 handlar till stor del om interaktionen mellan den marxistinfluerade kritiken å ena sidan och vetenskapsantropologin å andra sidan.

Tidig STS av båda typerna lånade mycket från vetenskapsfilosofin, inte minst Kuhn, som tillät dem att (1) studera vetenskapen som en form av kultur, alltså ett mobiliserande av resurser för att göra världen begriplig, (2) att uppmärksamma de praktiska sidorna av vetenskap och (3) att bygga det på fallstudier. Studiet av vetenskap kunde inte ske på ett abstrakt, ahistoriskt plan utan var tvunget att studeras inbäddat i sina speciella omständigheter som gav upphov till en speciell typ av rationalitet. Med hjälp av Kuhn kunde man nu skapa vad som tidigare inte hade varit tänkbart – en sociologi om vetenskaplig kunskap.

//
Det här skapade dock ett visst problematiskt förhållande till vetenskapens sanningsanspråk. Latour skriver i “Re-assembling the social” hur detta var första gången en samhällsvetenskaplig disciplin intresserade sig för ett område som har högre sanningsanspråk än dem själva och därför krävde en omvärdering både av teorier, metoder och STS egen status som vetenskap.

Till en början löstes problemet genom att helt enkelt studera den vetenskapliga kunskapsproduktionen utan att ge kommentarer på validiteten i det vetenskapliga  resultatet i sig, även om mycket handlade om vilka sociala intressen som styrde vetenskapsproduktionen.   Kunskap kunde användas för att legitimera makt, men inget uttalades om kunskapen i sig.

Kretsen kring journalen Radical Science Journal (RSJ) ville dock utvidga kritiken och visa på hur vetenskaplig kunskap i sig förvreds av samhälleliga intressen. De hamnade istället med andra problem på halsen; om vetenskap, inklusive samhällsvetenskap, inte garanterar sanning, vad kan vara basen för en politisk och analytisk kritik av ideologi. Hur undviker man relativism? Typisk “sign of the times” i en era där epistemologiska fundament drogs bort under fötterna inom en mängd områden.
(Latours kritik av detta i re-assembling)

//
Detta var vetenskap som kultur. Vetenskap som praktik var det andra man tog från Kuhn. Tidigare hade vetenskapen setts som en uppsättning formella lagar och teorier, men här sattes vetenskapens laboratoriepraktik och förkroppsligade kunskap som dess grund. Lagar och teorier är viktiga, men de är en del av en bredare, levande, konfliktfylld praktik som tillsammans utgör det vi kallar vetenskap. Vetenskapen är förkroppsligad, kreativ och materiell. Detta leder bland annat till Latours slutsats att vetenskap bara är giltig i laboratorier. Ska giltigheten transporteras måste platsen den ska till också konfigureras som ett laboratorium (med de instrument, verktyg och kunskaper det innebär). Det finns ingen abstrakt natur utanför laboratoriet som skulle vara vetenskapens ultimata referent. Världen är ett utökat laboratorium där rätt förhållanden måste upprättas för att kunskapen ska vara giltig.

//
Den tredje aspekten från Kuhn var fallstudien. Det här är en metod som STS har föredragit genom hela sin historia. Man presenterar inga enkelt sammanfattade teorier som kan appliceras på område efter område utan kunskapsproduktionen är alltid inbäddad i STS-forskarens praktik. Något annat sätt att presentera kunskap vore egentligen märkligt med tanke på de teoretiska utgångspunkterna om att kunskap inte kan skiljas från sin materiella inbäddning (som inte alls är teorier man utgår ifrån utan som uppstår i studien…). STS kan därför beskrivas som en viss typ av sensibilitet eller ett visst förhållande till metod och kunskap snarare än en uppsättning teoretiska konklusioner. STS-forskaren tänker _genom_ sitt material.

Det här har lett till en skepsis inför sociologins “grand narratives” (Nätverkssamhället, risksamhället), men man ska inte missta det för en slags mikrosociologi. Med Latour kan man snarare säga att materialet och de aktörer tillsammans med vilka forskaren gör världen begriplig alla skalar upp och skalar ner hela tiden och Latour menar att forskaren bör “follow the actors”. STS-forskare brukar också undvika att separera teori/data, något som sociologin annars har en tendens att göra. Viss data leder till en teoretisk slutsats, eller att en viss teori kan appliceras på en annan data. Teori och data konstrueras tillsammans och återverkar på varandra. Det här är också en konsekvens av att STS undersöker ett område där allting givetvis redan är teoretiserat. Vilket enligt Latour gäller hela samhället idag (i vad en sociolog skulle kalla den reflexiva moderniteten…). Hursomhelst skapar detta en viss frustration hos läsaren.

//
Vad har hänt sedan 1980 då? Fallstudien fortsätter med blir under 80-talet mer samtida än historisk och mer teknisk, större fokus på de faktiska teknologier som används. Även fokus på nya ämnen dyker upp. Framförallt teknologi istället för vetenskap. Exempelvis Thomas P. Hughes som studerade Edison. Vetenskap, teknologi, ekonomi, juridik och politik ingår i samma sammansättning när de elektriska nätverken växer fram. Tyngdpunkten ligger på den relationella logiken mellan dessa system, de får sin karaktär och möjliggörs enbart genom sin relation till varandra och ingen tjänar som ursprunglig drivkraft. Den här studien tjänar också som exempel på att de nya teoretiska insikterna hos STS uppkommer i fallstudien. Hughes menar nämligen att Edison var en ny typ av entreprenör som själv såg världen i de här systemtermerna och inte skiljde mellan de olika domänerna. Studieobjekten skapar alltså de teoretiska förutsättningarna för studien av denne själv.

I en sådan här studie kan heller inte “sociala faktorer” användas som en förklaring, något som är vanligt att göra inom sociologin. Alla områden är delaktiga i utvecklingen och påverkas av sin relation till varandra. Då finns det inga sociala förklaringsfaktorer som skulle ligga utanför den här situationen, opåverkade av den och kunna ge en förklaring. Det sociala måste förklaras, inte tjäna som förklaring, som Latour påpekar. För att återknyta till skepsisen inför ‘grand narratives’ så är det man vänder sig mot att de här teorierna används som strukturer som redan skulle vara på plats när en utveckling sker snarare än att vara en integrerad del av dem. Det betyder inte att STS drar sig för att bygga storartade teoretiska konstruktioner.

Under 80-talet uppstår också det märkliga fenomen som kallas ‘actor-network theory’ (ANT) som spårar hur nätverk av relationer framträder mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer (inklusive forskaren) i interaktion med varandra. Eller mer korrekt är att säga att alla aktörer också är nätverk. Det är alltså något av en oxymoron. Ett nätverk bildas av aktörer som i sig är nätverk av aktörer som är nätverk av aktörer osv osv. Tänker ni på nätverk som punkter med sträck emellan har ni alltså fel bild i huvudet.

Om Hughes Edisonstudie studerade hur sociala områden (vetenskap, politik, juridik) uppstod i relation till varandra vill aktörsnätverksteorin också befolka den här bilden med icke-mänskliga objekt som teknologi, fakta, atomer, naturen, kosmos och allt möjligt som kan tänkas forma och formas av nätverket av relationer. Världen görs helt platt och inga distinktioner tillåts från början utan konstrueras genom studien. Aktörsnätverksteorin kan närmast ses som en metafysik (Vilket också görs av Graham Harman i hans nyutgivna bok om Latour: “Prince of Networks”. Nedladdningsbar här). Man kan också sätta det i relation till längre utvecklingar kring att förstå naturen, det sociala och det tekniska relationellt. ANT är kollisionen mellan post-humanistisk och post-strukturell sensibilitet och den materiellt och fallstudie-baserade STS-traditionen.

//
Så vad har vi att jobba med nu? John Law nämner tre ledmotiv som tjänar som näringsrika källor inom STS nu: (1) Performativitet, (2) Multiplicitet, (3) Ontopolitik.

(1) Performativitet
Tidig STS talade ofta om social konstruktion av vetenskap. För det första ska man inte beblanda detta med den allmänna uppfattningen om att socialt konstruerat betyder en fiktion, en mental projektion eller liknande. Ett hus kan sägas vara en social konstruktion i den här bemärkelsen; det är något som skapas genom ett nätverk av relationer mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Men begreppet social konstruktion har tynat bort inom STS. Dels på grund av att det sociala inte används som förklaringskategori som jag tog upp innan, och dels på grund av att termen konstruktion också har eroderat. Bilden av en byggnadsplats där människor, objekt och kunskaper ingår relationer är korrekt, men begreppet anses antyda att när något väl är konstruerat så står det på egen hand utan att kräva massa underhåll. Istället tänker man sig en kontinuerlig process som hela tiden måste fås att framträda, återskapas, ombesörjas, ageras och uträttas (Jämför inlägget om  Johannesburg). STS gillar generellt arbete och ogillar fusk. Man får inte låtsas att saker och ting står för sig själv eller kan transporteras hur som helt utan arbetet som krävs för att upprätthålla, transportera och översätta. Det här ska inte blandas ihop med Goffmans teori som roller. Goffmans teori är dels humanistisk, endast människor agerar roller, och dels bygger på att det redan finns en scen (frontstage, backstage) där rollerna utspelas.

(2) Multiplicitet
Även här lånar STS från större intellektuella tendenser; den samhällsvetenskapliga tendensen att erodera grundläggande kategorier samtidigt som man återskapar en kritik i denna världs av situerade och lokala materialiteter och diskurser. Ok, så vi har en verklighet skapad relationer mellan nätverk av människor, kunskaper, objekt och praktiker som hela tiden ageras och upprätthålls. Det innebär att om vi förändrar relationerna mellan de här aktörsnätverken så förändrar vi världen. Simpelt! Problemet från vilken position man kan få fotfäste nog att knuffa ett aktörsnätverk i en annan riktning. Foucault talade om detta. Varje epistem, som han kallade de kunskapsmateriella system vi befinner oss i, sätter villkoren för vilket möjlighetsfält vi har. Sen menar Foucault att det finns heterotopiska utrymmen bortom epistemets gränser. Var finns detta heterotopier? Här kan man läsa Foucault på olika sätt, men någonannanstans är ett rätt bra svar – utanför epistemet vi befinner oss i. Annemarie Mol menar däremot att STS inte håller med. Istället finns heterotopierna överallt.

Här kommer vi på sätt och vis tillbaka till skepsisen mot ‘grand narratives’. STS gillar arbete som sagt. Därför är man skeptisk till ett episteme som skulle gälla generellt för en epok. Man skulle tveka inför att påstå att vi ‘lever under kapitalismen’(Världen är ju platt!) eller i informationseran eller liknande. Alla dessa eror och samhällssystem får finna sig i att trängas i världen med helt andra praktiker och relationer. Om de gäller i en viss situation måste det arbete till för att visa vilket arbete som utfördes för att de skulle gälla just där. Det finns ingen default-inställning. Ofta vill STS också visa att de system vi på avstånd ansåg som väldigt stabila vid en närmare (fall-)studie framstår som tillfälliga, illa koordinerade, godtyckliga och rostiga. Detta skiljer sig mot tidigare STS-studier som undersökte hur stabilitet uppstod. Idag handlar det ofta om hur bräcklig den lilla stabilitet som finns egentligen är och vilket enormt arbete som krävs för att den ska upprätthållas.

(3) Ontopolitik

Den post-humana performativiteten innebär att multipliciteten också gäller ontologin. Det skiljer sig från många sociologiska teorier som menar att det finns en multiplicitet av perspektiv men att de ändå betraktar samma verklighet. STS skiljer dock inte människans betraktande från en oberoende värld. Ett annat perspektiv är helt enkelt en annan konfiguration av världen. De två skapar varandra. Ett perspektiv är inte en mental föreställning utan ett sätt att organisera sin relation till världen och därmed också ett sätt att omorganisera världen i sig.

Detta tillsammans med att heterotopierna finns här och nu öppnar för nya strategier kring politik och intervention. Det är här ontopolitiken kommer in. Politik handlar här inte om att kritisera system utifrån utan om instabiliteten och de multipla verkligheterna som existerar inom varje konfiguration. Man kan t.ex. hacka EU-lagen, göra egna statliga utredningar, konfigurera om flöden inom musikindustrin, bygga nätverk eller göra interventioner inom sjukvården, vilket är exemplet John Law nämner. Att ställa sig utanför och kritisera är enligt STS en genväg, fusk och byggt på lathet och dessutom en överskattning av stabiliteten hos makt. STS gillar arbete!

//
Vi har alltså sett hur STS egen utveckling har följt deras metod för fallstudier. Utvecklingen av disciplinen har inte resonerats fram i en fåtölj utan framträtt genom de prövningar man gått igenom och att undersökningsobjektet genom fallstudien har tillåtits protestera mot etablerade föreställningar. Detta är Latours definition av objektivitet; att objekten tillåts protestera (is allowed to object) och inte påförs förklaringar hämtade utifrån. Genom att just studera vetenskap som har ett hårdare sanningsanspråk kunde inte samhällsvetarna påföra sina egna teorier hur som helst. Detta fungerade som ett stålbad som gav STS en välutvecklad sensibilitet när man sedan utvidgade sig till andra områden och som nu även fått konsekvenser för ontologin och dess relation till politik.

//
Det kan vara värt att avsluta som John Law gör med en reflektion över vad metod innebär för STS och vad det har för implikationer för samhällsvetenskapens plats. STS gör som bekant ingen skillnad på verksamheten som studeras och deras egen verksamhet; båda sysslar med mer eller mindre rutinmässiga praktiker som representerar och skapar verkligheten. Vetenskapen skapar verkligheter som passar sina metoder. Ska världen mätas måste den också göras mätbar. Se till exempel Christopher Kullenbergs arbete om de svenska samhällsvetenskapernas roll i att både mäta och forma Sverige i efterkrigstiden. Det här ska inte tolkas som att vetenskaperna är något slags lurendrejeri som hur som helst kan presentera och omforma världen, utan att varje vetenskap och sitt studieobjekt är ett dubbelt infångande och måste studeras på fallstudiebasis.

Om vi då förstår samhällsvetenskap (och annan vetenskap) som verktyg för att göra verklighet så kan vi undra om verklighetsteknikerna är subtila och nyanserade nog för samtiden eller snarare reflekterar och återskapar dåtida verkligheter. Vi kan också undra om det är så att samhällsvetenskapens metoder håller jämna steg med en allt mer teknologisk, snabb och reflekterande informationsbaserad verklighet hos studieobjekt som organisationer, företag och stater. Vi kan ytterligare undra, om nu samhällsvetenskaperna producerar verklighet, ifall vi är för upptagna med metodernas formella ”hygien” och ägnar oss för lite åt att förstå hur de redan nu och potentiellt griper in i skeenden utanför samhällsvetenskapen. Om samhällsvetenskaperna också producerar verklighet och därför inte är neutrala bör vi slutligen undra hur relationen ser ut mellan dem och de olika delarna av staten och näringslivet som sponsrar den.

Jag avslutar med att citera Law:s avslutning:

[T]here is a theory of domination hiding here, a sensibility to inequality that we have not yet quite managed to articulate. This is that domination is often not a system effect, the consequence of a coherent order. Rather it is a result of non-coherence. Of elements of structuring, ordering, that only partially hang together. Of relations of subordination that are relatively invulnerable precisely because they are not tightly connected. Invulnerable because when one is undone the others are not pulled down with it.
How to think this well? How to interfere in the non-coherent structures of domination? For me this is the great challenge for sociology in the 21st century. I have no answers. But of this I am certain. Research methods that describe and try to enact coherence by imagining domination as a structured whole count as part of the problem rather than as part of the solution.

Written by admin

July 22nd, 2009 at 2:41 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

There is no society

View Comments

Igår kväll satt jag hemma hos Simon Klose och kollade på BBC:s Louis Therouxs inslag om Johannesburg (också streamat på Daily Motion). En stad som framstår som väldigt kaos-latouriansk – There is no society. Society is what we assemble.

Programmet är bitvis sensationellt skildrat men man får uppfattningen av hur oerhört svårt det är att bygga ett samhälle och hur normaltillståndet är kaos, våld och brist på tillit. Vad händer när en hel innerstad överges av den vita befolkningen och lämnar tomma skyskrapor dit människor från hela Afrika kommer, som inte känner varandra, inte har någon gemensam bakgrund, som inte pratar samma språk?

Med Latour kan vi säga att “there is no society”. Här finns inget samhälle, men ur kaoset uppstår sammansättningar, aktörs-nätverk för att prata Latouriska. Beväpnade high-jackers tar över höghus och tar ut hyror i innerstaden. Walter i nyuppväxta kåkstaden Diepsloot har en träningsjacka från regeringen och blir därmed den lokala polismannen. “The Community” är namnet på den spontant formade mobb som brutalt skipar rättvisa i frånvaron av all institutionell närvaro. Det lilla fragment av samhälle som existerar är oerhört sårbart och måste hela tiden, dag för dag, återskapas. Samhällen byggs inte för att sedan stå stadigt utan är en fråga om daglig upprepning av samhällsskapande rutiner, vissa som kan lagras i arkitektur, vanor och symboler, men som för det mesta kräver arbete om och om igen. En ägare av ett höghus vill ha bort squattande familjer och hyr in en privat vaktstyrka för att kasta ut dem. Nästa dag när vaktstyrkan är borta kommer en ny highjacker och tar över byggdnaden och nya familjer kan flytta in till ockerhyror. En vecka senare upprepas processen igen. Ordning skapas brutalt i mobila tillfälliga zoner runt privata vaktstyrkor, poliser och mobben. I frånvaron av dem blåser nya stormar upp. Det är den eviga återkomsten av det bräckliga samhället i Johannesburgs virrvarr.

Written by admin

July 19th, 2009 at 1:13 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Teorias Del Caos

View Comments

Just did a performance/speech on Bambuser together with the picnic “Teorias Del Caos” in Mexico City. The topic was “The internet is chaos, well so is capital”.

It’s divided in two broadcasts because their power went out in the middle and I had to redo some parts. I skipped some parts because my voice went bad, but I’ll write them up on the blog later together with the rest.

Written by admin

June 27th, 2009 at 9:33 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,

Presentation in Milan: Mansurs presentation

View Comments

Sorry readers of the latests posts, this needs to be in Swedish…

Det här är ett referat och kommentarer till föredraget av Mansur Aziz från Beirut som följde på mitt föredrag på Hackmeeting i Milano. Mansur är involverad i libanons internetaktivism och alternativa media och har stor koll på den arabiska internetvärlden, bloggosfären och den internetcensur som förekommer. Han berättar att Libanon är det enda landet i arabvärlden som inte har någon internetfiltrering. Det har heller inte förekommit några arresteringar i samband med yttrandefrihet på internet.

Eftersom bloggsosfärer ofta kommenterar, kritiserar eller komplementerar massmedia tenderar de att följa nationella gränser. Mansur berättar att den arabiska intenretvärldens gränser är mer komplicerade än så. Folk skriver antingen på klassisk arabiska, som kan förstås av de flesta, eller på dialekt som följer vissa gränser och inte går att förstå av araber utanför dialektens område. Språkgränserna följer också klassuppdelningar där många bloggare är utbildade på elituniversitet utanför arabvärlden och av dem skriver en del kring nordafrika på franska medan saudiaraberna ibland skriver på engelska. Även i Sverige har vi ju den här pendlingen mellan engelska och svenska där engelska ger mer räckvidd men alltid mindre intryck än att skriva på svenska. Arabvärlden har också en mycket stor diaspora (bland annat bor det 8 miljoner libaneser i Brasilien vilket jag inte hade en aning om) som är aktiv på nätet. Ofta behövs det bara några få svaga länkar för att koppla samman två gemenskaper (se the strength of weak ties) och Mansur nämner protesterna i Iran där ett relativt fåtal twittrare står för stor del av kommunikationen.

Hastigheten på nätet är fortfarande en faktor i många länder i arabvärlden. Många privata uppkopplingar ligger under gränsvärdet som gör det lönt att ladda upp video till exempel, även om mobiltelefonerna har den funktionen. Mansur berättar att för inte så länge sen satt och laddade upp videoklipp i 2kb/s. I den här hastigheten blir även sådant som att jobba med shells eller snabba chatlösningar problematiskt. Kan vara värt att tänka på fler sådana gränsvärden för vilken typ av internettande som är möjligt och även vilka icke-digitala vägar man i en given sitution måste ta för att överstiga gränsvärdet. Hur långt måste man till exempel gå med en film på ett usb-minne eller en mobiltelefon för att komma till en person som har en uppkoppling som möjliggör snabb uppladdning. Under vilken hastighet överstiger tiden det tar att ladda upp ansträngingen och risken med att fysiskt gå med datan till en annan uppkoppling. Uppkopplingarnas psykogeografi kanske…

Över till internetcensuren då. Här är Mansur briljant. Censuren sker vid olika punkter i nätverket. Vi känner till de centrala metoderna som DNS-blockering eller blockering efter innehåll som kan läggas på ISP-nivå. Men det finns även mer lokala varianter. Internetcaféer går ofta längre i censuren än nödvändigt för att inte hamna i trubbel. Likaså med de vanligt förekommande individer som skaffar en satellituppkoppling som de sedan under informella omständigheter säljer uppkoppling till åt boende i området. Men det finns även sociala tekniker för internetcensur. Exempelvis på offentliga inrättningar som internetcaféer uppmanas användarna i vissa länder att rapportera allt skumt de ser. Det förekommer även att internetcaféer har kameror inställda på att både fånga användarens ansikte och de webbsidor de besöker. Det mest bisarra måste vara de kinesiska gulligt tecknade poliserna Jingjing och Chacha som ibland dyker upp på skärmen, påminner användaren om att denne är övervakad och uppmanar dem att rapportera misstänkt beteende.

bild-1

Men inte heller den privata sfären är en frizon. I många länder är det familjen som är den största internetcensorn. Något som Mansur lärde sig efter att under flera åt arbeta med att lära barn och ungdomar att använda nätet. Han blev chockad över hur ofta föräldrar eller äldre syskon var de som mest hämmade barnens kreativitet och frihet. Något att tänka på nästa gång privat kommunikation eller öppna nätverk sätts upp som en zon fredad från statlig storebrorsövervakning. Storebror i mer bokstavlig mening kan också vara övervakare.

Lösningarna då? Ja, anonymitet kan vara en lösning såklart, men även det motsatta; bli mer öppen, mer transparent! Antingen som skedde på twitter nyligen; det ryktades om att iranska myndigheter följde alla som hade Teheran som plats på twitter. Istället för att ta bort det så började folk över hela världen sätta Teheran som plats. Vissa verkade tolka detta som nån slags symboliskt stöd, men det var alltså en direkt taktik för desinformation. Men öppenhet kan också vara vad den egyptiske bloggaren Wael Abbas gör. Hans blogg är tredje träffen på google vid sökning på det arabiska ordet för Egypten. Han är mer läst än vissa dagstidningar och givetvis en obekväm röst. Men istället för att vara anonym är han helt transparent. När hans granne som också är polis bryter sig in i hans lägenhet lägger han upp info om det i realtid och publicerar sedan bilder på de skador han fick vid misshandeln. Det viktigaste menar Mansur är ändå att överkomma paranoian. Don’t be intimidated!

Men han är även kritisk mot idén om att öppen kommunikation automatiskt skulle skapa öppna samhällen. Det har man sagt i tio år, menar han, men det har inte hänt. Tvärtom har många av de länder som förutspåddes skulle öppna sig när internet kom blivit mer auktoritära, både för att de använder internetteknologi för att kontrollera mer och djupare in i det sociala men även för att reaktionen på internetteknologin blir hårdare repression. Dessutom används internet ofta för att undkomma den sociala verkligheten snarare än för att förändra den.

För att återknyta till mitt föredrag – intern1 och internet0, det finns så många nätverk och konfigurationer att undersöka utanför konfigurationen licenserad-ISP-och-uppkopplad-persondator. Begreppet öppenhet kan innehålla så mycket mer än neutrala internetleverantörer.

Written by admin

June 22nd, 2009 at 2:54 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Italien tvingar fram kulinarisk monokultur

View Comments

Times hade för några dagar sedan en artikel om att flera Italienska städer i den norra regionen driver en kampanj för att främja den “”Italienska” matkulturen på bekostnad av övrig matkultur. Skälen som anges är flera, från att “etniska” restauranger ska sluta importera icke-italienskt kött till att de jobbar orättvist många timmar om dygnet. Målet som anges är “to protect local specialities from the growing popularity of ethnic cuisines”. “We stand for tradition and the safeguarding of our culture”, säger Luca Zaia, jordbruksminister och Lega Nord representant från Veneto-regionen. Kampanjen synliggör fram flera problematiska aspekter av regional särprägel för främjandet av turism.

I staden Lucca har man fördrivit all icke-italiensk mat från stadskärnan innanför den gamla ringmuren. Detta motiveras med hänsyn till bevarandet av stadsbilden (vilken man får anta är riktad till turister, bostäderna verkar finnas utanför den). Det rör sig alltså något som närmar sig en antimarknad inom ett visst turistområde (som enligt en satellitbild dock verkar utgöra hela innerstaden och definitivt den konsumtionsmässigt starkaste delen av staden), men som snarare kan benämnas en filtrerad marknad. I en antimarknad är aktörerna planerade utifrån en helhet. Här verkar det vara fri etablering så länge restaurangen uppfyller vissa krav.

Italienska stjärnkocken Vittorio Castellani säger: “There is no dish on Earth that does not come from mixing techniques, products and tastes from cultures that have met and mingled over time.”

Så är det förstås, och visst är både pastan och tomaten importerade till Italien från Peru respektiva Kina. Och visst är det så att detta slår hårt mot Luccas immigrantbefolknng. Men rasismen i bevarandet av “Italienska värden” späs också på av konkurrensen om turister mellan Europas regioner och städer, något som florerar kraftigt (om än lika kraftigt kritiserat) inom regionsutvecklingsdiskurser.

För visst är det så att turisterna besöker området inom Luccas forntida stadsmurar för att uppleva en bevarad del av en Italiensk kulturell identitet som inte speglar dagens Italien. Och visst skulle färre turister komma ifall det serverades kebab där (eller för den delen om det fanns ett McDonalds där) istället för pasta. Det kanske kan vara lätt att stå på den regionala sidan när ett McDonalds motas bort till förmån för lokala specialiteter (något man i Lucca poängterar att man också gör), men genast mer problematiskt när det är kebaben som ska fördrivas.

Här ligger den kulturella farligheten i att basera sig på turism. Eftersom turism bygger på att människor åker till platser de inte besökt förut och vet lite om baseras turismen i grunden på förutfattade meningar. Turister åker till norra italien för att uppleva en regionell karaktär och för att äta pasta och tomater som smakar godis, inte för att äta kebab. Detsamma kommer jag göra när jag besöker Milano nästa månad och s23m:s favorithak i Bolzano, Nadamas, var så Italienskt familjemysigt det kan bli. När jag besöker Berlin däremot är det falafeln vid Rosenthaler Platz och Monsieur Vuong som gäller.

Det reaktionära här ligger i idén om regionen. Regionen med en speciell karaktär som skiljer sig från omvärlden. En stad har lättare att komma undan detta eftersom den kan få sin särprägel genom tätheten i dess beblandning. Man åker inte till Berlin för att uppleva tyskhet utan just för stadens heterogenitet. Men problemet blir extra tydligt på regionell nivå. Mer så än på nationell nivå skulle jag säga (inte minst i Italien med dess klyftor mellan norra och södra delen). En region kan man besöka, den kan planeras för en utveckling med en viss monokultur, något som är betydligt svårare att göra i en hel nation (nuförtiden i varje fall). Nationella identitetsprojekt ger vika för regionell utveckling. Regionens reella sammansättning övervinner nationens imaginära?

Problemet uppstår när särprägeln skapas uppifrån genom att filtrera bort allt utom den lokala särprägeln, genom subtraktiv särprägel. En annan väg är att istället skapa utrymme för den lokala heterogeniteten och skapa en särprägel som består av en aggregering av informella processer som redan pågår. Manuel Delanda skriver om två ytterligheter i relationen mellan homogenitet och heterogenitet. I ett av fallen sker sammanvävning av lokaliteter. Då ökar heterogeniteten i varje lokalitet samtidigt som skillnader mellan ensklilda lokaliterer minskar.  I annat fall blir homogeniteten lokalisread, dvs heterogeniteten mellan lokaliteter ökar medan de i sig hålla homogena. Globaliseringens monokultur handlar ofta om en homogenitet på global skala, dvs. London ser likadant ut som Milano och har precis samma affärer som både Hong Kong och Buenos Aires. Sedan kan det diskuteras om denna homogenitet i sig antingen är homogen (alla städer får en monokultur av multinationella kedjor) eller heterogen (alla städer blir smältdeglar av jordens alla kulturer). När det gäller regioners konkurrens sinsemellan spelar det dock ingen roll vad den globala homogeniteten skapar för lokala heterogeniteter, det viktiga är att sticka ut med sin regions varumärke. Detta kan då åstadkommas genom lokal särskiljning. Vilket i fallet med Lucca ökar heterogeniteten mellan lokaliteter medan lokaliteten i sig hålls homogen.

Snarare än att tvingas välja mellan dessa ytterligheter blir det intressanta här att se kombinationer av olika element. Att behålla en särprägel utan att förlita sig på ursprung och essens. Att vara kommunikativ och öppen samtidigt som särskiljande. Detta finner vi kanske i städerna snarare än regionerna, även om det också där är problematiskt. Berlin lockar inte med sin homogena essens av Berlinskhet utan med en speciell heterogenitet skapad inte ur en och samma källa utan genom ett protokoll bestående av vissa speciella lokala (ekonomiska, regulativa, ytmässiga, flödesmässiga) förutsättningar. Ändå kan vi tala om exempelvis en Berlinsk klubbscen som kan hotas av en stadsutveckling som fördriver vissa gråzonsföreteelser och driver upp fastighetspriser. Här gäller det dock att skilja på Berlinsk som en viss essens  eller stil och Berlinsk som ett visst protokoll.

Written by admin

May 22nd, 2009 at 2:02 pm

Posted in LARGE

Tagged with

Nätpolitikens nollpunkt

View Comments

-efter föreläsning av chrisk och kallep efter Fredrika Spindlers. Föreläsningen var upplagd efter ett antal punkter som var ämnat att bidra till en kartografi över samtiden.

Första punkten handlar om sammansättning. Att inte se egenskaper som potentialer som inneboende i en viss enhet utan som uppstår i en viss samansättning. Tekniken har ingen inneboende vilja eller rationalitet. Vad innebär då teknisk rationalitet, att tänka tekniskt? Teknisk rationalitet är något som sätts samman, inte något som finns i tekniken i sig, framförallt inte icke-fungerande, glitchig eller urspårad teknik. Det innebär inte att tekniken är neutral utan lånar sig åt vissa möjlighter och affekteras på vissa specifika sätt.

Intelligenta maskiner är ett obegripligt begrepp om man tänker sammansättning. Kan intelligens vara något som är inneboende i en dator? Kan människan ens vara intelligent eller uppstår intelligensen i ögonblick, händelser, sammansättningar. Mellan människa och en bok exempelvis, eller en människa och en dator. Jämför med Deleuze som relaterar tänkandet till problem och till att kroppen drabbas av omgivningen. Det är i de drabbningarna som intelligens uppstår.

Den tekniska rationaliteten hos datorn är speciell eftersom den hypersnabba beräkningskraften övergår den mänskliga perceptionen och därigenom kan rationalitet på en djupnivå skapa irrationalitet på ytan. På protokollnivå är datorn överrationell och bokstavstrogen; felmarginal noll. Men tack vare dess hastighet kan den kapsla in irrationalitet. Dessa nivåer är helt godtyckliga. Turingmaskinen gör ingen skillnad på instruktion och information. Därför kan högnivåprotokoll som Twitter lika gärna användas för att skicka meddelanden läsbara för människor som att scriptas och interageras med genom botar. Därför kan den främsta kontaktytan mot internet i Indien vara mobiltelefonens sms-funktion. Därför får vi inte förutsätta att minskande av ”the digital divide” innebär att hela världen ska skaffa persondatorer.

Hacktivism är att genom nya sammansättningar öppna upp ändliga maskiner mot oändligheten. Att förväxla information och instruktion, idé och uttryck. Nätpolitiken, menar chrisk genom Dewey, innebär att publics uppstår genom issue, som reaktioner på händelser. Men här måste vi också se att nätpolitiken stundtals är snabbare än nuet. Den skapar publics kring riskscenarier för händelser som ännu inte inträffat. Dess främsta funktion är att förutsäga beteenden och agera på dem innan de har hänt. Ta exemplet EU-politik som i traditionella massmedier rapporteras om först efter beslut har tagits. Här tillåter nätpolitikens horisontella direktlänkar en politik som ingriper innan omröstningarna skett och i det speciella fallet telekompaketet faktiskt försöker sätta in säkerhetsspärrar mot en politik (kabeltv-nätet) som ännu inte har börjat drivas.

Nätpolitiken, sett som en sammansättning mellan människor och maskiner, lider därför inte av guldfiskminne; den kommer ihåg precis allt som skett. Däremot lider den av problem med informationshantering; indexering och närvarogörande av rätt information på rätt plats vid rätt tillfälle.

Detta omkullkastar Pierre Bourdieu:s princip om samhällsvetenskapen som en kampsport; att den bara får användas i självförsvar. Men var placerar man ett självförsvar mot en attack som ännu inte skett?

//

Diskussion efter föreläsningen handlade delvis om ett post-kolonialt perspektiv på nätpolitiken. En stor myt är att internet skulle vara något som berörde bara det globala nord. Delvis på grund av myten att tillgång till internet endast sker genom att ha en persondator i hemmet. Ett helt annat perspektiv erbjuder konceptet InternetNoll där alla redan är på nätet, frågan är bara vilka hinder man har för att kommunicera med det och vilka räläer man måste passera för att få information till nätet. Vissa har en dator men ingen kunskap, vissa har bara mobiltelefon med smsfunktion, vissa kanske måste gå till skolan eller ett företag för att komma till internet och ytterligare vissa länkas dit genom andra som har tillgång eller känner någon som har tillgång. Jonas Andersson tog upp en studie av Ghana utifrån ett ANT-perspektiv där meddelanden kunde först gå via mail för att sedan skrivas ut och tas på en buss till rätt by där en person fick meddelandet (minns inte vilken studie det syftade på). Vi har alla en internet-adress. Internet påverkar hela världen. Som dagens mest avancerade kommunikationssystem kan det genskjuta andra kommunikationssystem genom sin hastighet; från EU:s byråkrati till Burmas militärjunta. Det har inget att göra med individuell tillgång. Som chrisk nämnde som svar på vad nätpolitiken vill ha för värld handlar det inte om att ge internet till alla. Internet ser olika ut på alla platser. Nätpolitiken jobbar på protokollnivå snarare än att sätta upp en lista med värderingar och önskningar för hela världen.

//

Det enda sättet att närma sig nätet är genom att stiga in i immanensbubblan; lägga maskinrastret över allting annat och därifrån hitta flyktlinjerna som bryter upp det. På något annat sätt går det inte att närma sig det. Men detta är inget problem. Flyktlinjer finns i överflöd. Det är kontroll det är brist på. vi befinner oss inte i ett perfekt system med sällsynta fall av glipor utan ett spretigt, distribuerad, förvirrat system med möjligheter överallt. Därför är det heller inget problem, vilket lyftes som kritik, att nätpolitikens organiserings- och begreppsapparat speglar kontrollsamhällets. Förhållandet är inte reaktivt på det sättet. Istället är det kontrollsamhället som försöker spegla irrgångarna på nätet i organiserad och reglerad form. Något som i allt annat än sällsynta fall tenderar att misslyckas fatalt.

//

Frågan om vilka subjekt detta panspektriska kontrollsamhälle skapar lyftes också. Jag tror att vi redan ser dem överallt; föräldrar som väljer dagis till barnen beroende på vilka andra barn som förväntas gå där, de som väljer vänner efter hur väl de kan avancera deras karriärer, folk som undviker att umgås med deprimerade personer eftersom det kan smitta. Helt enkel en medvetenhet och en oro kring att våra subjektiviteter skapas av de sammansättningar vi ingår i och de smittor vi drabbas av.

Written by admin

May 16th, 2009 at 8:08 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Om telekom, motstånd och byggande

View Comments

Telekompaketet gick…sådär. Men för varje drabbning uppdagas undermåliga strukturer, vi blåser in affekt i systemet (som Karl Palmås säger) och vi bygger. Måns på Cybernormer skriver om detta utifrån Castells uppdelning i motståndsidentiteter och projektidentieter där han, likt Castells, menar att nätpolitiken inte får stirra sig förblindad på motstånd utan måste bygga upp ett eget civilsamhälle. Jag kommenterade på inlägget så som följer nedan och la dit extra kommentarer längst ner.

//
Mycket vettig frågeställning och något som diskuteras vitt och brett inom nätpolitiken enligt min erfarenhet. Både tendenserna existerar, men jag ser det inte som den enes kamp mot den andre. För ensidigt åt endera hållet är destruktivt med bitterhet och cynism å ena sidan och marginalisering å den andra.

Nätpolitiken byggs upp av kombinationer av intensiteter och vakuum där telekompaketet var en oerhörd intensitet som nu avtar bitvis, men som byggde upp nya nätverk och kontakter som kan användas för konstruktivt skapande.

Under rättegången mot the pirate bay hade vi i piratbyrån helt klart ett sådant perspektiv. Rättegången ansågs vara en “spectrial”, teaterföreställning, som öppnade upp en mängd scener för oss och andra att träda fram på. Rättegången i sig gick ju åt skogen, men varje sådan förlust skapar bara en ännu starkare känsla att vi samtidigt är med och bygger gemenskaper som i en inte alltför avlägsen förvaltar samhället.

Intresant vore också att analysera olika verktygs skapande av olika slags identiteter. Är t.ex. twitter mer anpassat till ren moståndsidentitet med sitt snabba spridande av uppmaningar. Likaså den kritiserade bloggväggen (http://copyriot.se/2008/10/25/bloggvaggarna-fordummar/). Hur är det med wikis, irc, seminarier, telefoner.

Den historiska förlagan till “de drag av projektidentitet som varit så tydliga under internets första årtionen” är ju också den amerikanska motkulturen som bland annat beskrivs i “from counterculture till cyberculture”. En uppgivenhet med politisk förändring kring vietnam och en brutal repression från den egna staten ledde till motkulturen som flyttade ut till communes på landet och försökte skapa hållbara samhällen. Gänget kring “The Whole Earth Catalog” blev cybererans pionjärer. Den intressanta skillnaden tycker jag är att dagens projektidentitet inte bygger i samhällets utkanter i en slags ren utsida till maktrelationer utan mitt i centrat, mitt bland politiska, mediala och kommersiella krafter. Den hackar och modifierar befintliga system snarare än att förstöra gamla och bygga nya och just därför är det så intressant att den lever nära en motståndsidentitet.

//

Nätpolitiken handlar varken om att förstöra en utsida eller bygga en ny insida. Både skulle separera en viss identitet från övriga samhället och utifrån denna identitet ska det förändras. Istället kan man beskriva nätpolitiken som något som färgar alla områden som den berör. Internet omvandlar affärsverksamheter, politiska förutsättningar och förståelse av kultur, uttryck och deltagande. Rent tekniskt handlar det som att animera döda ting. De ting som tidigare inte kunde kommunicera kan helt plötsligt prata med varandra och anpassa sig till omgivningar. Den elektriskt laddade färgningen bildar nya strukturer som genomkorsar de gamla och till slut, när flödet växt sig tillräckligt starkt  stöter ut de gamla byggstenarna. Till slut kommer även internets flöden stanna av i styrka och bli mer trögflytande, men formbarheten och den elektriska laddnignen kommer ligga kvar.

Written by admin

May 6th, 2009 at 10:13 pm

Posted in LARGE

Tagged with ,

Om digitala "böcker"

View Comments

Publicerar här en kommentar jag gjorde på bloggen kulturekonomi där ett inlägg som börjar med Unni Drougges bok på Pirate Bay landar i författares inkomstkällor i framtiden när “e-böcker” kopieras digitalt

Som ofta tenderar den här diskussionen att hamna i svårigheten att hitta nya affärsmodeller när den gamla vanliga kulturproduktionen nu ska distribueras digitalt. Men som jag även skrev i samband med debatten på SU så måste man ta ett ännu radikalare perspektiv och inte separera miljön där kulturen skapas från där den distribueras. Det går inte att simulera en analog bokmarknad på internet. Det är detta e-prefix som spökar som vanligt, med andra ord…

Det är i alla fall uppenbart att fildelningsdiskussionen på allvar har nått bokbranschen – och det är uppenbart i ljuset av utvecklingen med läsplattor och mobiler med större skärmar: det är här nästa upphovsrättsfajt kommer stå.

Så avslutas inlägget och konstaterar mycket riktigt att en diskussion av författares levnadsvillkor i en litterär värld som genomsyras av det digitala inte kan undgå att även diskutera kulturpolitiken kring litteratur.

//

Ja, kring bokbranschen kommer en kraftig upphovsrättsstrid stå! Text har den störst ratio mellan kopieringshastighet och läshastighet. En bok kopieras på en bråkdel av en sekund, läses på en vecka eller en månad. Jämför film där kopieringen ofta tar längre tid är vad det tar att “läsa” filmen i fråga. Det innebär också att ett upprätthållande av upphovsrättslagen kring digital text skulle kräva ännu mer långtgående åtgärder än den för andra uttryck.

Gränserna för en digital “bok” är också ännu mer flyktigare än t.ex. en digital film. Den omgärdas av en stor mängd annan textproduktion som inte låser in sig i särskilda filer som skulle ge dem en speciell status som handelsvara. Närheten till datorns eget språk, koden, är mer påtaglig. Det är enklare att göra text i andra format, exempelvis bilder. Bokbranschen flyr därför bort från den universella beräkningsmaskinen till mer låsta plattformar och låsta format som läsplattor och dylikt.

En del av litteraturvärlden som har valt en annan väg än att försöka simulera böcker digitalt är poesin där vi har sett framväxten av välbesökta dikt-communities [Vilket är det som gäller nu för tiden?] där unga (främst tjejer) för stor publik publicerar dikter, kommenterar varandras texter och bildar miljöer där skapande och läsande blir en del av samma gemensamma utvecklingsprocess.

Problem nummer ett är att se internet som bara en ny distributionskanal för samma litterära produktion. Kultur från och med nu växer inte fram på en plats och sedan distribueras på nätet utan växer fram i miljöer som på ett eller annat sätt redan genomsyras av nätet.

//

Inom film finns det en enorm avgrund mellan den institutionaliserade filmproduktionen och alla nya filmuttryck som sker på nätet idag. De erkänns knappt vara del av samma uttrycksform. Inom musik är de istället helt sammanflätade. Frågan är om även litteraturen kommer se en avgrund mellan en toppstyrd “e-boksbransch” och en mängd spännande textexperiment som sker utanför denna struktur.

Written by admin

May 1st, 2009 at 1:14 pm

Posted in LARGE

Tagged with , ,